söndag 14 december 2014

Tariq ibn Ziyad och invasionen av Spanien

Många är vi som vill lämna denna värld med ett arv efter oss. Och många är det som lyckats genom historien. Vad är då det bästa sättet att lyckas med detta på? Jag arbetar utifrån teorin att det bästa sättet är att genomföra storslagna dåd som är starkt förknippade med vissa platser. Exempelvis har man i Berlin gjort platsen för Adolf Hitlers bunker till en parkeringsplats just för att det inte ska bli en betydelsefull plats, utan mer utav en icke-plats. Att exempelvis namnge platser efter sig skulle kunna vara ett sätt att bli ihågkommen på. Jag sitter exempelvis just nu i Karlstad, döpt efter kung Karl IX av Sverige, och skriver detta. Karl IX blir därmed en kunglighet som Karlstadsborna lätt kommer ihåg. Alexander den store tog det säkra före det osäkra och grundade flera städer vid namn Alexandria i de länder han lade under sig. Idag tänkte jag dock berätta om ett ställe som så många kanske inte vet är förknippat med en specifik historisk figur; Gibraltar.
Att Gibraltar är döpt efter den muslimske 700-talshärföraren Tariq ibn Ziyad kanske känns lite långsökt när man jämför de två namnen. Gibraltar kommer dock ifrån arabiskans Jabal at Tariq, vilket kan översättas till Tariqs berg. Hur denna, idag brittiskt kontrollerade, klippa kom att döpas efter Tariq är ämnet för dagens inlägg.

Från och med profeten Muhammeds död år 632 sprider sig islam snabbt över stora delar av Asien och Afrika. I staden Tangier i dagens Marocko får Tariq år 710 rollen som guvernör. Nästan hela Nordafrika är vid detta tillfället del av ett enormt muslimskt rike. Ett undantag finns i staden Ceuta, vilket är en Visigotisk utpost i norra Afrika. Visigoterna är det folkslag som vid den här tiden håller den Iberiska halvön som sin. För att göra det hela lite enklare kommer jag kalla visigoternas rike på den Iberiska halvön för Spanien i denna text.

Lite våghalsig kan man allt säga att Tariq var. Utan att ha fått någon order om att göra det landar han en armé på cirka 7000 man på Gibraltar den 29 april år 711 e.v.t. Det är efter detta klippan fått sitt namn, diskutabelt huruvida det var Tariq själv som gav klippan namnet. Hans armé fortsätter en bit upp för den Iberiska halvön och lyckas lägga sig i bakhåll för en mycket större visigotisk styrka ledd av den visigotiske kungen Roderick. Tariq besegrar och dödar Roderick i slaget vid Guadalete, antagligen i närheten av dagens Medina-Sidonia, långt söderut på den Iberiska halvön. Efter detta bränner Tariq snabbt norrut och tar flertalet städer, då Visigoterna nu saknar kung och organiserad armé.
Det moriska slottet står idag på Gibraltar. Det är här Tariq sägs ha landat med sin invasionsarmé år 711. De skarpsynta ser den brittiska unionsflaggan på bilden. Detta är dock en mycket senare del i Gibraltars historia.

Dock färdas nyheter snabbt även under den här tiden. I Kairo sitter guvernören Musa bin Nusayr som får höra om Tariqs framgångar på den Iberiska halvön. Han sätter själv fart med en egen armé om cirka 18 000 soldater och når fram till ett Spanien där Tariq har utnyttjat sin fart till att dra norrut och strunta i vissa städer. Musa belägrar och tar över vissa av de städer som Tariq lämnat efter sig, exempelvis Sevilla och Merida. Musa delar sina styrkor och låter sin son ta den mindre styrkan för att ta hand om invasioner av fler spanska städer samt en del uppror som uppstått mot den nya muslimska överheten. Musa själv leder den större styrkan mot Toledo där han skall möta Tariq. Vissa historiker har formulerat en del teorier om varför Musa genomförde denna militära operation. Vissa menar att det var av rädsla att Tariq själv skulle få hela äran av att ha tagit Spanien, andra menar att det var av rädsla för att en så skicklig härförare som Tariq skulle förklara Spanien tillhöra honom själv. Motivation är dock något som är svårt att belägga i efterhand, inte minst när det gått 1300 år.
En avbildning av Tariq ibn Ziyad.

Kalifen Al-Walid får nu nys om vad det är Musa och Tariq företar sig på den Iberiska halvön och skickar order till Musa om att återvända till Damaskus för att informera om situationen. Musa väljer att bortse från denna order tillfälligt och ritar tillsammans med Tariq upp planer för hur man skall driva ännu längre norrut innan man återvänder österut. Man var även orolig för att Visigoterna skulle hinna konsolidera sin styrkor och slå tillbaka om man inte agerade fort. Tariq drog mot nordväst och tog städerna Léon och Astorga. Musa intog Zaragoza och fortsatte till och med så långt norrut så att han nådde till Biscayabukten. De erövrade områdena innefattar dagens Spanien, Portugal, Andorra och delar av södra Frankrike. Det är först nu Musa och Tariq far mot Damaskus. På väg tillbaka genom Spanien, eller Al-Andalus som det kom att heta nu, installerar Musa och Tariq lojala ståthållare i de nyligen erövrade områdena. Efter avslutad invasion byter Visigoterna religion och sida inom tio år och Spanien blir en del av det muslimska väldet i nästan 800 år till.

Några som tjänade på den muslimska invasionen av Spanien var den judiska befolkningen som fanns där. De var ofta bland de första att hjälpa de invaderande muslimerna, då det var allmänt känt att judar vid denna tid ofta for bättre i muslimska än kristna territorier. Medan man förföljde, beskattade extra och ibland avrättade judisk befolkning i kristna länder är det förståeligt att judarna hellre ville leva i muslimskt kontrollerade territorier, då de här åtnjöt bättre villkor. Inte total jämlikhet med muslimerna, men i alla fall bättre villkor. Kristna var dock inte lika positivt inställda till muslimerna, då de under stora delar av medeltiden låg i krig över Jerusalem.

Det kan vara intressant att leka med alternativhistoria i detta fall, även om sådana experiment egentligen är fruktlösa. När Tariq och Musa återvände till Damaskus hade man trängt över Pyrenéerna och en liten bit in i södra Frankrike. När man nu återvände till kalifen missade man ett öppet mål. Frankrike var för tillfället oerhört dåligt försvarat för en invasion och hade säkerligen kunnat falla lätt för invaderande styrkor söderifrån. Nu genomfördes inte försöket att inta Frankrike förrän senare, när kalifen själv hade kommit dit. Fransmännen hade dock utnyttjat tiden till att konsolidera sina styrkor och var väl förberedda på en invasion över Pyrenéerna. Man slog undan försöket till muslimsk invasion och det skulle inte ske några nya försök på lika stor skala. 1492 kastas de sista muslimerna ut ur Spanien.

Men vad hade hänt om Tariq och Musa fortsatt norrut omgående och bortsett från kalifens order om att återvända till Damaskus? Frankrike var den enda riktigt stora aktören kvar på banan för en nordlig expansion. Hade man tagit Frankrike hade vägen legat öppen för resten av centrala och norra Europa. Den förste europé att sätta fot i Amerika hade då inte hetat Leif Eriksson, utan mer troligen Muhammed. Och eftersom muslimer till skillnad från dåtidens nordbor hade en mer missionsinriktad agenda hade man antagligen stannat i Nordamerika och koloniserat. Då hade kanske det som idag är USA varit ett av världens största muslimska riken? Självklart är dessa frågor omöjliga att besvara, men just detta scenario tycker jag är roligt att leka med. Det visar även att vägen vår historia tar inte alltid är självklar. Beslut som verkar betydelselösa vid ett tillfälle kan komma att betyda allt ett tag senare. Medan vissa beslut som för tillfället verkar oerhört viktiga knappt påverkar händelseförloppen synligt.

Rekommenderad läsning

Roger Collins har skrivit boken The Arab Conquest of Spain:710-797 där han inte bara går igenom den muslimska invasionen av Spanien, utan även hur muslimerna kom att upprätta styre under åren som följde på 700-talet. 

torsdag 11 december 2014

Japanska kejsare i modern tid

Jag har tidigare skrivit om japansk historia. Då skrev jag om vår bild av ninjan respektive samurajen, två figurer starkt förknippade med japansk medeltid och Edo-perioden 1603-1868. Missade du det inlägget kan du finna det här.

Jag kommer börja dagens inlägg där det ovan länkade tog slut, nämligen 1868. Under Edo-perioden var kejsarmakten relativt svag, vilket antyds av namnet perioden fått. Tokugawashogunatet styrde nämligen ifrån Edo, senare omdöpt till Tokyo, medan kejsarmakten traditionellt utgick ifrån kejsarstaden i Kyoto. Den japanske kejsaren sades vara av gudomligt ursprung. Detta hade japanerna varit övertygade om sedan urminnes tider. Det är även ett av de fundament som kejsarmakten varit uppbyggd kring.
En del av kejsarpalatset i Kyoto. I och med Meijirestaurationen flyttades kejsarens kabinett till Tokyo, men vissa ceremonier äger fortfarande rum i kejsarpalatset i Kyoto.

Det är dock problematiskt att avgöra när den första japanska kejsaren tillträdde, då flertalet av de gamla källor som beskriver de japanska kejsarna är svåra att avgöra huruvida de är fakta eller fiktion. I Sverige har vi liknande bekymmer i kungalängden, då Göticismen upptogs som sanning under Karl IX styre och därmed slängde in flertalet fiktiva kungar i kungalängden. Sittande kung Karl XVI Gustav borde egentligen vara Karl X Gustav om man räknar bort de fiktiva kungarna. Att man inte med säkerhet kan belägga alla japanska kejsares existens kan bidra till myten om deras gudomlighet sedan urminnes tider.

Vad vi dock vet är att kejsarmakten kommer att bli starkare i Japan under 1800-talet och den så kallade Meijirestaurationen. Detta är en av de mest omvälvande samhällsförvandlingar Japan har sett. Många menar att Meijirestaurationen ägde rum för att stå emot trycket utifrån från den västerländska imperialismen, som tydligt hade manifesterat sig i Japan när Matthew Perry (inte skådisen från Friends) dök upp med sina svarta fartyg 1855. Den isolationistiska attityd och det oerhört stabila (men verkligen inte progressiva) feodalsystem som Tokugawashogunatet förespråkat i nästan 300 år syntes nu ohållbart. Nu vidtog flertalet revolutionerande förändringar i det japanska samhället, vilka skulle hjälpa till att slunga in Japan som en ledande makt under 1900-talet. Redan 1905 skulle Japan lyckas besegra jätten Ryssland i ett krig.
Exempel på ändringar man genomförde i det japanska samhället under Meijirestaurationen kan nämnas omskolningen av Samurajerna, ett lagsystem byggt på ”naturlagar” istället för traditioner man avfärdade som ”onda seder”, ett utsuddande av klassgränserna och internationell efterforskning för att försöka stärka det imperialistiska styret. Den japanska utvecklingen fullkomligt springer framåt under dessa år för att teknologiskt komma ikapp de andra imperierna i världen. Den explosionsartade industrialisering som äger rum i Japan under denna period är ofta en källa till stolthet hos dagens japaner.

År 1868 sitter kejsare Mutsuhito på den japanska kejsartronen. Namnet Meiji fick han post mortem, likt alla japanska kejsare. Meiji kan liknas vid ”den upplyste”. En enkel parallell att dra är den italienska självbetitlade renässansen. Mutsuhitos tid som kejsare var mellan 1867-1912 (han var 12 år gammal vid tillträdet) och har därför fått bli synonym med Meijirestaurationen. Hur mycket han själv hade att påverka är dock omdiskuterat. Meijirestaurationen var en samhällsförändring som kom mer uppifrån än nerifrån. Även om man ofta ser det som en period där kejsaren får mer att säga till om är det mer rätt att se det som en period när makten går från shogunen till den regering av samurajer som upprättas för att styra landet tillsammans med kejsar Mutsuhito. Mellan 1894-95 och sedan 1904-05 kommer Japan att utkämpa och vinna krig mot i tur och ordning Kina och Ryssland. Huruvida kejsar Mutsuhito var för eller emot dessa krig är svårt att avgöra med dagens källor. Vad vi vet är att Japan i sekelskiftet kring 1900-talet i alla fall påbörjar en expansiv imperialism. Mutsuhito avlider 1912 och efterträds av sin son som skulle bli känd som Kejsare Taisho.
Kejsar Mutsuhito. Man kan se på kläderna att han redan hade börjat adoptera det europeiska herrmode som varit gällande de senaste dryga 200 åren. Om man inte hade uniform så skulle man ha kostym eller frack, moden som utgick ifrån militära uniformer.

Nationalismen och militarismen kommer att öka i Japan under den första halvan av 1900-talet. Det politiska läget är minst sagt turbulent under 1920-talet, när kommunistiska krafter arbetar mot att avskaffa monarkin och det som återstår av feodalsamhället, samtidigt som högerextrema krafter ifrån militären förföljer kommunisterna. Radikaler ifrån Kommunistpartiet försöker och misslyckas med att avrätta tronarvingen Hirohito, som senare tillträder som kejsare 1926. Förföljelserna från högerkrafterna är kraftiga och militären får mer och mer makt. Den japanska demokratin kan dödförklaras när högerextrema krafter från militären tar livet av landets premiärminister Inukai Tsuyoshi den 15 mars 1932. Makten ligger nu reellt i militärens händer även om kejsaren officiellt är statsöverhuvud. Hirohito tar en mer tillbakadragen och symbolisk roll.

Hirohito bröt dock en tradition precis innan den japanska attacken på USA och Pearl Harbor. Vid ett regeringssammanträde med ministrarna som hetsade mot krig valde Hirohito att frångå traditionen där baron Yoshimichi Hara talade för honom. Väldigt få hade fått den stora äran att höra kejsarens röst. Hirohito reste sig upp framför ministrarna och tog fram en papperslapp med en dikt ifrån hans farfar, kejsar Meiji.

”Jag tror att alla världens folk är bröder, så varför är då vinden och vågorna så oroliga nu för tiden?”  
Uttalandet sägs ha gjort politikerna försiktiga i förstone, då de försäkrade kejsaren om att krig bara var en sista utväg. Som vi vet var det dock precis den väg som valdes. Detta kan ses på två sätt. Delvis som att det finns en viss respekt och högaktning för kejsaren, då man kör detta igenom honom och förvåning uppstår när han bryter praxis. Men det kan även ses som ett tecken på att kejsaren ändå saknade reell makt, då man snart var inbegripna i det krig med USA som militären hade önskat.

Vissa historiker argumenterar att det andra världskriget började redan med Japans invasion av Manchuriet 1937. Andra menar att hela perioden 1904-1945 kan ses som ett stort världskrig som startar med Japans krig mot Ryssland. Man kan hur som helst sammanfatta denna period i Japans historia som en av närmast konstant krig tills det att USA släpper atombomberna på Nagasaki och Hiroshima. Det var kejsar Hirohito själv som via radio berättade för det japanska folket att man hade kapitulerat. Detta var något oerhört, då gemene japan aldrig tidigare hade haft möjligheten att höra kejsaren tala. Något som var än mer enastående var att kejsar Hirohito själv i denna radiosändning avlivade myten om sin egen gudomlighet.

Kejsar Hirohito satt kvar som monark ända fram till sin död 1989. En ny konstitution implementerades i Japan där makten skulle utgå demokratiskt ifrån folket och kejsaren sitta kvar som ett symboliskt statsöverhuvud, likt modellen i flertalet europeiska konstitutionella monarkier. Resten av Hirohitos styre kom att karaktäriseras av fred och kraftig tillväxt. På ett halvt sekel gick Japan från att vara ett land i ruiner till att bli världens näst största ekonomi. Idag sitter Hirohitos son Akihito som kejsare.
Kejsar Hirohito.

Rekommenderad läsning

Vill man lära sig mer om kejsar Hirohito och den långa, men komplicerade tid han innehade kejsardömet rekommenderar jag att man läser EmperorHirohito and Showa Japan: A Political Biography där författaren Stephen Large tagit ställning till flertalet både japanska och engelskspråkiga källor för att måla ett så brett som möjligt porträtt över denna historiska figur.

söndag 7 december 2014

Historiska Regeringskriser

För tillfället upplever vi i Sverige något vi inte är vana vid – nämligen en regeringskris. En lös definition av regeringskris brukar karaktäriseras av att det antigen inte finns någon som vill bilda regering, alternativt att det de facto saknas förtroende för en sittande regering. I och med budgetomröstningen i Sveriges riksdag den 3 december, samt utlysandet av ett extra val till den 22 mars, kan man lätt argumentera för att Sverige faller under det senare av mina två exempel. Jag kommer dock inte att ta upp historien bakom den nuvarande svenska regeringskrisen i detta inlägg, utan istället avhandla några andra kända regeringskriser i världshistorien.

USA och valet 1860 – Under 1800-talet har slaverifrågan delat landet kraftigt, vilket har målat om det politiska landskapet. Om man ser till den policy som följdes under 1800-talet fram till presidentvalet i november 1860 var det ett agerande av att ”sparka bollen framför sig”. När nya stater uppstod fick de välja huruvida de skulle vara slavstater eller fria stater, något som bidrog till att befästa att slaveri var lagligt i de södra staterna, men inte i de nordliga. Det gjordes olika kompromisser, som motsade varandra, för att det skulle finnas lika många ”slave states” som ”free states” representerade i Kongressen. Bland annat delade man New England i fler mindre stater för att behålla balansen.
Hur USA blivit delat i Free States respektive Slave States. Den tydliga delningen Nord/Syd gjorde nog sitt till till att polarisera landet och dess befolkning kraftigt mot varandra.

Inför presidentvalet 1860 var dock denna polarisering så stark att det knappast fanns någon återvändo. Till president valdes Abraham Lincoln, den första republikan någonsin att inneha ämbetet. Han gick inte till val på att göra sig av med slaveriet. Dock hade Republikanerna till detta val tagit över de flesta rösterna från Whig-partiet, som alltid varit mer uttalade mot slaveriet. Lincoln vann dock med en minoritet (39,8 % av rösterna och 180 elektorsröster). Lincoln fick inte en enda elektorsröst ifrån någon av sydstaterna och inte heller en enda röst för den delen. Och man kan förstå att människor blir förbannade när den nyvalda presidenten bokstavligen inte fanns med på röstsedeln.

Ungefär en månad efter presidentvalet väljer sydstaterna, med South Carolina i spetsen, att träda ur Unionen och bilda Konfederationen. Detta är starten på det blodigaste kriget den unga nationen USA har upplevt till dags dato – det amerikanska inbördeskriget. Och det stod ur en förtroendekris för den sittande presidenten sprunget ur olika faktorer, men den allt överskuggande är slaveriet och den oenighet som uppstått kring denna institution. Vissa brukar mena att det amerikanska inbördeskriget inte grundade sig i slaverifrågan, men denna uppfattning är felaktig. Riktiga historiker kommer att backa upp mig i detta.

Tyskland och NSDAP:s väg till makten – Jag är väl medveten om vad Godwins lag innebär, men jag ber läsaren ha förståelse för att jag inte drar några paralleller mellan dagens Sverige och 1930-talets Tyskland. Jag beskriver enbart den politiska process som satte NSDAP och Adolf Hitler vid makten 1933, samt den konstitutionella kris som gjorde detta möjligt. Det finns säkerligen en del statsvetare, tyckare och förstå-sig-påare som kan dra sina egna paralleller.

Efter den misslyckade Ölhallskuppen i München 1923 förklarade sig NSDAP som ett parti som tänkte ta makten via politiska istället för våldsamma medel. Man separerade partiet och SA, den brunskjortade styrka som terroriserade och våldförde sig på oliktänkande och enligt partiet icke-önskvärda.  Man omorganiserade även partiet till ett med en mer kompetent politisk ledning. NSDAP fick låga siffror (3 % respektive 2,6 %) i valen 1924 och 1928, i ett Tyskland som då erfor en ändå relativ politisk stabilitet. Dock skulle depressionen komma att svinga upp nazisternas siffror rejält. I valet i september 1930 fick NSDAP 18,3 % av rösterna och blev därmed näst största parti i riksdagen.
En nationalsocialistisk affisch från Wien år 1930. Partiets budskap är på denna affisch enkelt: "Vi kräver frihet och bröd".

Under det tidiga 1930-talet vädrade NSDAP morgonluft och lyckades få större och större siffror och även bli riksdagens största parti i valet i Juli 1932. Näst största parti nu var kommunistpartiet, vilka tillsammans med NSDAP innehade 52 % av mandaten, något som gjorde all form av majoritetsstyre omöjligt. I ett försök att få fram ett annat resultat kallade riksdagskanslern Franz von Papen till ett nytt val i november 1932. I detta val backade NSDAP med drygt 2 miljoner röster eller 4,2 procentenheter. Nu fanns det en möjlighet att politiskt arbeta för att utmanövrera NSDAP, men de övriga partierna tänkte för kortsiktigt för att konsolidera sig mot nazisterna och fortsatte bråka sinsemellan.

Efter många diskussioner och politiskt intrigerande fram och tillbaka lyckades NSDAP till slut övertyga presidenten Paul von Hindenburg om att Hitler var lämplig som rikskansler. När riksdagen i Berlin sedan brann ner den 27 februari 1933 fick Hitler igenom ett undantagstillstånd vilket de facto förvandlade honom till diktator och i förlängningen NSDAP till enda tillåtna parti.

Belgien och världens längsta regeringskris – Belgarna innehar det föga avundsvärda världsrekordet i regeringskris. Under 541 dagar mellan sommaren 2010 och december 2011 stod landet under ledning av en expeditionsministär, något som heter övergångsregering i den svenska grundlagen. Sådana regeringar brukar inte fatta några politiska beslut, utan istället upprätthålla det dagliga arbetet. Sådana regeringar får inte heller utlysa extra val.

Belgisk politik är inte enkel att förstå sig på. Ovan nämnda regeringskris var inte ens deras första under 2000-talet. Jag kommer nedan att täcka bara en av de anledningar som brukar anges till den belgiska regeringskrisen 2010-2011, men ha i åtanke att frågan är mer komplicerad.  Belgien är ett land tydligt delat i två delar. I alla fall om man frågar belgarna. Den södra delen av landet kallas för Vallonien och folket där för Valloner. Många svenskar, inklusive jag själv, härstammar från Valloner som invandrade till Sverige undan bekymmer hemmavid under 16- & 1700-talen. Den norra halvan av landet, belgiska Flandern, befolkas dock av Flamländare. Flamländarna talar Flamländska som Holländarna, medan Vallonerna talar Franska. Det har genom åren existerat mycket förbistring mellan dessa två grupper och vid regeringskrisen existerade det en stark polarisering mellan Flamländarna och Vallonerna i Belgien.

Problem har ofta uppstått när en regering som varit tydligt pro-flamländsk valts in, då den sällan fått förtroende från Valloner. Den före detta presidenten Yves Leterme slängde bland annat ur sig ett påstående om att Valloner ”saknar den intellektuella kapaciteten att lära sig Flamländska”, vilket försatte honom i en regeringskris redan innan den världsrekordhållande sviten på 541 dagar. Även om belgarna idag har en regering så är landet långt ifrån ett enat rike och vissa grupper propagerar för en delning av landet, framför allt bland Flamländarna. Allt är inte frid och fröjd, men det är ett Belgien i mer stabilt läge än under deras regeringskris.

Skälet till att jag tar upp denna regeringskris är för att ni inte skall stirra er blinda på det totala kaos, de krig och den förödelse som stammade ur de två regeringskriser jag beskrivit innan. Bara för att Sverige befinner sig i en regeringskris för tillfället betyder det inte att all ordning kommer att försvinna ut genom fönstret och att vi kommer att kastas in i krigstillstånd. Se bara på belgarna som innehar världsrekordet i regeringskris. Det ledde inte detta till våldsamheter. Regeringskrisen översågs av den ovan nämnda expeditionsministären, som klarade av att handlägga den belgiska statens dagliga ärenden, dock utan att ta beslut om policy i olika frågor. Självklart skulle även Sveriges offentliga institutioner fungera väl under en sådan övergångsregering. Problemet är dock att vi väljer in politiker i våra parlament just för att representera våra åsikter och göra policy i olika frågor. Det är trots allt det som är representativ parlamentarism. Alltså kan det uppstå problem om man går allt för lång tid utan ändringar i policy. Men vi behöver nog inte oroa oss allt för mycket.

Rekommenderad läsning

A.  James Fuller har samlat essäer från sju olika historiker i boken The Election of 1860 reconsidered där man fokuserar på den förgrening i Amerikansk historia som presidentvalet 1860 utgjorde.

måndag 1 december 2014

Mat & resurser; Torsken

Idag kommer ytterligare ett inlägg som handlar om djur. Om ni missade det förra handlade det om kaniner och går att finna här. Dock kommer jag gå längre än att bara diskutera hur torsken samexisterar med människorna, utan även väga in hur människor historiskt sett har anpassat sina beteenden utefter var maten funnits. Jag tänkte introducera begreppet ”lagen om människans trögrörlighet” som flera historiker sätter värde i. Denna teori beskriver hur människor inte ändrar sitt beteende förrän vi absolut måste göra det, och hur det då ibland kan vara för sent.

De första människostammar som fanns på jorden livnärde sig på det som var bekvämt. De var samlare och jägare. Att samla vildvuxna bär, frukter och dylikt kräver inte mer ansträngning än att plocka desamma. De som var jägare utövade mer ansträngande arbeten då de jagade. De såg alltså till att försöka få ut så mycket som möjligt ur sina jakter genom att jaga så stora byten som möjligt. Mammuten var ett oerhört populärt djur med tanke på vad den erbjöd i väg av kött, päls och ben. Och när mammuten flyttade, flyttade människorna efter.
Så här känner vi mammuten idag, eftersom våra förfäder var så duktiga på att jaga den.


När man inte längre kunde jaga lika stora vilt effektivt (då de var utdöda, för få eller för långt borta) var man tvungen att ändra sitt beteende. Det är nu vi kommer till den agrara revolutionen. Människor börjar odla spannmål på ett kontrollerat vis, vilket gör att du inte längre är lika beroende av vad naturen gör. Du kan istället själv påverka hur mycket mat du kommer få och när du kommer få den. Den agrara revolutionen gör majoriteten av oss människor till bönder ända fram till 1800-talet och den industriella revolutionen. Detta är dock talande exempel på hur vi ser på våra naturresurser och tillgångar. Dock är det inte sagt att människan är dömd att alltid göra samma misstag och gå för långt. Jag kommer nedan att beskriva två handlingsplaner där två nationalstater- Kanada och Norge – stått inför samma sorts utmaningar och valt att gå åt olika håll, med drastiska följder för bägge. Dock kan vi idag se att norrmännen tog de bättre besluten.

Newfoundland kan vara ett av de mest fantasilösa namnen en europeisk upptäcktsresande någonsin gett ett område. Men det var i alla fall vad John Cabot beslutade att kalla ön utanför Kanadas kust när han seglade dit år 1497. Något extraordinärt de märkte var den enorma mängden torsk som fanns i vattnet. ”Vi hade kunnat promenera in till land på fiskarnas ryggar, så tätt står de”, var Cabots egna ord. Under de kommande 500 åren kommer torsken fiskas kraftigt i dessa vatten. Från början av fiskare från Europa och de amerikanska kolonierna i enklare fartyg. Fisken togs i land i Bonavista på Newfoundland och saltades så den skulle hålla. Detta utgjorde ingen fara för torskstammen. Fisket skedde på sådan lite skala och torsken fanns i så stora bestånd att man knappt påverkade stammen.
John Cabot var egentligen en italiensk upptäcktsresande, även om han arbetade under engelsk flagg. Namnet John Cabot är taget, han hette egentligen Giovanni Caboto. Återigen ett exempel på att han kanske inte var så fantasifull när det gällde att ge namn åt saker.

Liknande enorma torskbestånd har länge funnits i Barents hav, norr om Norge och Ryssland. Precis som i Kanada var inte fisket något problem när det fortfarande skedde på den lilla skala man kunde förmå med mindre fiskebåtar och manuellt fiske. Och precis som västra Europa och östra Kanada formades av de bestånd som fanns utanför Newfoundland formades de norska och ryska kuststäderna mot Barents hav av de stora torskbestånden som fanns där. Människor blev beroende av fisket som industri och fisken som exportvara. Att vara fiskare kom att forma orterna, kulturen och människorna som levde i dessa delar av världen. Exempelvis var torskfisket på Newfoundland en mer lukrativ verksamhet än exempelvis guldbrytningen i Sydamerika eller sockerplantagerna i Karibien.

Själva problemen börjar dock uppstå när fisket effektiviseras och man tar nytta av alla mekaniska och tekniska framsteg för att fånga så mycket fisk som möjligt. Den första flytande fabrik som nådde Newfoundland (år 1951) var en brittisk trålare vid namn Fairtry. Att jag kallar skeppet för en flytande fabrik är för att det var mycket större än något fartyg man hittills sett i dessa fiskevatten. Under däck fanns maskiner som filéade, fryste och malde fisken. Fartyg som Fairtry blev snabbt en vanlig syn både utanför Newfoundland och i Barents hav. De kom ifrån hela världen – Sovjetunionen, Japan, Västtyskland, Spanien och Kanada var några av de som hade flest.
Fisketrålaren Fairtry.

Nu fiskade man långt över den kapacitet där torsken klarade av att återställa stammen till tidigare siffror och vid skiftet mellan 1970- och 1980-talet ställs både Norge/Ryssland och Kanada inför liknande bekymmer. Torskstammen har krympt betydligt. Det är här man antar olika policies som kommer att ändra torskens framtid i de respektive regionerna. Norrmännen och ryssarna sätter stopp för det industriella torskfisket i Barents hav, vilket leder till katastrofala följder på de orter som försörjt sig på fiskeindustrin. Hög arbetslöshet, sociala bekymmer och emigration blir följder i flera av dessa kuststäder som för alltid förlitat sig på fisket. I Kanada väljer man att gå en annan väg. Man expanderar sina territorialgränser och förbjuder utländska fartyg att fiska i vattnen utanför Newfoundland. Och det är här i problemet ligger. Istället för att förbjuda torskfisket totalt (bland annat av rädsla för att gå samma väg som Norge och Sovjetunionen) låter man det kanadensiska fisket expandera och ta över där de utländska båtarna tidigare fiskade. Man subventionerar till och med den egna fiskeindustrins arbete för att hålla många människor i sysselsättning. Närmare 40 000 kanadensare är inbegripna i fiskeindustrin nu. Det är även nu man fiskar upp de stora moderfiskarna och de unga torskarna som ännu inte hunnit bli könsmogna (vilket kräver 2-4 år) och förstör återväxten i torskstammen på sätt vi fortfarande inte kan greppa.

Ett ytterligare misstag som begicks i Kanada var att man inte lyssnade till forskarna när de 1988 sade att 99 % av torsken utanför Newfoundland var utfiskad. De kunde ju se med egna ögon att fångsterna var större än tidigare. Detta beror på att en stressad torskstam håller ihop i stora stim, vilket gör dem lätta att finna med ekolod och därmed lätta att tråla upp. När man helt plötsligt insåg att ett av världens en gång rikaste fiskevatten var närmast utfiskat tog man äntligen åtgärder. 1992 totalförbjöds torskfisket i vattnen utanför Newfoundland, vilket ledde till den massarbetslöshet och de sociala problem man tidigare fruktat. Fisket har dock inte avstannat helt. Man har nu inriktat sig på att fiska andra arter, och i vissa fall börja trycka dessa mot farligt låga siffror.

I Barents hav har man dock sett hur siffrorna vänt i en mer positiv riktning. Man var nere och vände på så låga siffror som bara några hundratusen ton torsk i början av 1980-talet. Idag har torskstammen återhämtat sig i Barents hav och ligger på över en miljon ton. Det är dock högst osäkert om torskstammen utanför Newfoundland någonsin kommer att återhämta sig.

Det kanske är för tidigt att döma, men det blir väldigt tydligt när man ser på detta exempel att det lönade sig att tänka mer långsiktigt. Självklart finns det säkerligen norska fiskare som blev av med sin inkomstkälla som absolut inte håller med mig. Men jag är ändå beredd att säga att det smartare beslutet togs av norska och sovjetiska beslutsfattare. För att vara ledare handlar inte alltid om att ta beslut som gör alla nöjda. Det handlar om att ta svåra beslut som oavsett hur de faller ut kommer att påverka människor. Och det är därför det gäller att man tänker till en gång extra innan man fattar sådana beslut.

Rekommenderad läsning


Mark Kurlansky är en amerikansk författare vars mest kända verk till dags dato är ett verk om torsken ur ett tusenårigt perspektiv. Om du googlar på boken Cod: A Biography of the Fish that Changedthe World kommer du finna att den finns tillgänglig på norska och engelska, vilket är ganska talande.

onsdag 26 november 2014

Kungariket Ghana

Ofta brukar vi bedöma historiska epoker, regioner och stater utifrån vad vi kan se om dem i historiska källor. Är källäget gott brukar vi kunna få reda på en hel del information och därmed kunna dra slutsatser om den civilisation vi undersöker. Med ett sämre källäge blir det en helt annan situation för historikern. Vissa stenar får man lämna ovända, eftersom vi helt enkelt inte har nog med källor att utgå ifrån. Vad kan det då bero på att ett källäge är dåligt? Ibland beror det på att det material man skrev på inte klarade av vädret eller tidens tand. Ibland beror det på olyckshändelser som biblioteks- eller arkivbränder. Och ibland beror det helt enkelt på att den civilisation man försöker forska om förlitade sig på en muntlig tradition i större utsträckning än en skriftlig.

Vissa brukar se det skrivna ordet som det yttersta tecknet på en civilisation och därmed göra ett grundläggande fel. Felet att man automatiskt dömer ut de civilisationer som förlitade sig på muntlig tradition som lägre stående och ”mindre civiliserade”. Att en civilisation skulle vara mindre värd för att den förlitar sig på muntlig snarare än skriftlig tradition är en fördom som ofta brukar appliceras på afrikanska eller amerikanska urinvånarsamhällen. Detta är en ganska ny, europeisk bild av världen, som jag gärna omgående knuffar omkull genom att säga att två av de litterära verk som vi européer ofta hyllar som den europeiska civilisationens litterära vagga, Iliaden och Odysséen av Homeros, bygger på hundraåriga muntliga traditioner. Dessutom bör man vara försiktig med att kritisera källägen när man lever i våran högst digitaliserade värld. Vissa är rädda att vi går in i en digital ålder med så få bevarade fysiska källor att kommande historiker som skall forska om världen under vår tid kommer ha det jobbigt med källäget.

Idag skall vi besöka en gammal civilisation som i stort förlitade sig på muntliga källor. Dock var den en av sin tids absolut rikaste, stabila och mäktiga. Jag talar om kungariket Ghana. Det vi vet om kungariket Ghana kommer delvis ifrån historikers analyser av muntliga källor, men även skriftliga källor producerade utanför Ghana. Den spanska muslimske geografen Al-Bakri har exempelvis lämnat efter sig flertalet goda skriftliga källor om kungariket Ghana.

Det land som idag heter Ghana ligger inte där det historiska kungadömet Ghana låg. Detta kungadöme existerade från 300-talet e.v.t, men såg sin storhetstid mellan 900- och 1200-talet och låg huvudsakligen i dagens Mauretanien och Mali, med ett styre i den centrala orten Kumbi Saleh. Dock brukar man i dagens Ghana se det gamla Ghana-riket som en föregångare, då man likt majoriteten av kulturer i världen gärna vill visa upp en intressant och rik historia.
Här låg det historiska kungariket Ghana. Ni som kan er afrikanska geografi vet att dagens Ghana ligger där orden "Volta River" står på denna karta.

Ordet Ghana betyder egentligen krigshövding och är inte namnet på folket, utan vad folket kallade sin ledare och i förlängningen sitt rike. Att folket kallade sin hövding för krigshövding är oerhört passande om man ser till hur Ghanariket expanderade under 900-talet. När man lyckades ta staden Awdaghost, strategiskt placerad längs med de vanligaste handelsrutterna, fick man genast ett mycket större inflytande över Västafrika. Detta markerar starten på Ghanarikets storhetstid. Flera mindre kungariken uppgick i Ghana och mot millennieskiftet håller Ghanas kung makten över ett territorium ungefär lika stort som dagens Texas.

Ghanariket blev väldigt viktigt i handelssynpunkt. Genom att handla med de nomadiska Berberna blev man rikare och rikare. Mycket av denna handel handlade om att byta det guld man hade gott om i Västafrika mot det salt som Berberna handlade med (och självklart andra varor också). Ghanas rikedom vilade mycket på de guldfyndigheter som fanns i riket. Den kungliga skattkammaren hade monopol på all guldexport och hovet blev oerhört rika på denna export, samt de tullar man hade för handelsmän som ville föra in gods i riket. Slavhandeln var också väldigt utbredd i Ghanariket. Dock var det inte bara varor som rörde sig på handelsvägarna i Västafrika. Idéer rörde sig också snabbt längs handelsvägarna.

Ghanariket skulle komma att efterföljas av kungariket Mali i regionen. Imperier uppstår och faller och Ghana var inget undantag. I vissa böcker kan man läsa att detta berodde på att muslimer invaderade det som var Ghana och inrättade staten Mali, som skulle vara mer vänlig mot islam än vad Ghana hade varit. Detta är ett på tok för enkelt sätt att se världen. Även om Ghanas kungahus höll fast vid sina afrikanska religioner och inte konverterade till islam, medan kungariket Malis härskare i större utsträckning var troende muslimer, kan man inte se det som ett enkelt ”före och efter islam i Västafrika”. Situationen är, som vanligt, mer komplicerad.

Det fanns gott om muslimer i Ghanariket som kunde utöva sin religion utan problem, även om kungahuset utövade annan religion. Al-Bakri skriver:

The city of Ghana (här menas Kumbi Saleh) consists of two towns lying on a plain, one of which is inhabited by Muslims and is large, posessing twelve mosques (...). Each has its imam, its muezzin and paid reciters of the Quran. The town possesses a large number of jurisconsults and learned men. (Ur McKay et. al. 2008:239).
Att där existerar så många som tolv moskéer visar att den muslimska befolkningen var väldigt stor. Den sista meningen visar även att det fanns delar av stadens offentliga förvaltning som var muslimer. Alltså var det inga problem att ta sig uppåt i rikets hierarki för muslimer. Historiker har även sett tecken på att stadens förvaltning var starkt påverkad av muslimska idéer. Detta målar istället en bild av en mer dynamisk övergång från ett rike till ett annat, där religionen spelar en viss roll, men inte all roll. Det efterföljande Maliriket tog över där Ghanariket tog slut och fortsatte vara en oerhört rik aktör i regionen. Berättelsen om kungen Mansa Moussas vallfärd till Mekka är ett strålande exempel på detta (kanske ett senare blogginlägg).
En avbildning av hur Kumbi Saleh såg ut.

Att Västafrika tidigt var hem åt mäktiga imperier med mycket kapital skulle komma att påverka regionens kommande historia. Hos européer börjar bilden av Västafrika som ett El Dorado sprida sig under Malirikets dagar. Tillgången på guld och även de institutioner kring slavhandel som existerade sedan tidigare kom väl till nytta för européerna när de mellan 1500- och 1800-talet sökte sig till Västafrika för att handla i guld och slavar. Många av de afrikanska slavar som transporterades över Atlanten kom ifrån denna region.

Vad var då min mening med att berätta om detta kungarike? Jag hoppas att jag genom att måla upp bilden av det stora, starka och stabila kungariket Ghana lyckades ge er en bild av Afrika som vanligtvis inte får komma upp till ytan. Under denna tid är Europa delat i flertalet mindre stadsstater som inte kan hålla sams ordentligt. Samtidigt kan detta imperium i västra Afrika växa sig starkt och enat och bli en global aktör inom handel. Världen är inte alltid så enkel som vi tänker oss.

Rekommenderad läsning


Vill ni lära er mer om Ghanariket rekommenderar jag att ni tar en titt på den pinfärska boken Discovering The Empire of Ghana skriven av Robert Z. Cohen. Mycket av boken finns tillgänglig gratis via Google Books för den som vill ha en gratis försmak av Cohens forskning.

lördag 22 november 2014

Brasiliens självständighet - Släkten är värst

I dagens inlägg kommer jag att gå igenom hur Brasilien fick sin självständighet under det tidiga 1800-talet. Detta är en period när flertalet nya stater uppstår i Latinamerika och förklarar sig självständiga från sina europeiska kolonialherrar. Hur det gick till är dock oerhört beroende på vilka som var de europeiska kolonialherrarna, samt landets historia. Att jag har valt att gå igenom just Brasiliens väg till självständighet och inte exempelvis Mexikos eller Argentinas är för att jag tänker ta till vara på två saker som syns väldigt tydligt i just den brasilianska revolutionen.

Det första är att en revolution inte alltid behöver vara speciellt revolutionär. Här kan man lyfta in vitsen om att en revolution är en sväng på 360o som tar en tillbaka till utgångsläget. Här kan man exempelvis nämna den franska revolutionen, där ett svältande folk klättrade upp på barrikaderna för att avsätta ett kungahus och bara några år senare hade fått en kejsare, samtidigt som stora delar av folket fortfarande svälte. Det är oftast därför den franska revolutionen idag ses som en tankens revolution, där nya värderingar uppstår i det västerländska samhället. Den brasilianska revolutionen var inte heller speciellt revolutionär, men resulterade i alla fall i Brasilien som en ny nationsstat.

Något annat värt att ta vara på när det gäller den brasilianska revolutionen är att man tydligt kan se hur världen blivit mer och mer global. Man kan argumentera för att Napoleons invasion av Portugal var den första dominobrickan som tippade över och satte i rörelse de skeenden som slutade med Brasiliens självständighet. Dessa händelser har med varandra att göra, men skall inte ses som enda skäl till att Brasilien fick sin självständighet, det är att ge för mycket makt åt Napoleon. Inget historiskt skeende sker i ett vakuum, utan kommer alltid att påverkas av de människor som är anknutna till det. Dock kan man här se hur ett skeende i Europa kom att påverka vad som senare skulle ske i Brasilien. Världen har börjat krympa och man kan nu se hur skeenden på en kontinent påverkar skeenden på en annan kontinent.

Innan jag går in på Brasiliens självständighet från Portugal kommer jag måla upp en kort historia om portugisernas tid i Brasilien. Det är viktigt att vi inser att detta inte är hela Brasiliens historia, då arkeologer funnit lämningar från människor från så länge som 8000 år sedan i det som idag är Brasilien. Då existerade varken Brasilien eller Portugal i någon kommersiell mening och människan hade inte lärt sig segla över så långa avstånd som hade krävts för att någon skulle kunna ta sig från Iberiska halvön till Sydamerika.

Efter att Christoffer Columbus ”upptäckt” de amerikanska kontinenterna 1492 började flertalet upptäcktsresor göras i västerled av europeer. Många av dessa resor genomfördes av portugiser och spanjorer, som förutom att vara allierade även var duktiga seglarnationer. År 1500 grundas en portugisisk koloni i det som idag är Brasilien. Att kolonin skulle bli portugisisk hade påven (en spanjor) bestämt åt Spanien och Portugal redan 1494, innan de ens börjat kolonisera kontinenten. Det koloniala Brasilien blev snabbt kraftigt beroende av den portugisiska slavhandeln, vilket ledde till att ca. 4 miljoner afrikaner tvingades till Brasilien mellan 1550 och 1855. När man under 1690-talet hittade guld i Brasilien skedde en portugisisk guldrusch, där många portugiser flyttade till Brasilien. Rio de Janeiro förklarades som kolonins huvudstad 1763. Sammantaget var Brasilien i början av 1800-talet Portugals juvel i imperiekronan.
Det är med dessa förutsättningar dagens historia börjar. Under Napoleonkrigen hade Portugal, likt majoriteten av Europa, hamnat i Napoleon I:s blickfång. När samme Napoleon i november 1807 invaderar Portugal gör den portugisiske regenten João VI något drastiskt. Han förflyttar sig, sin familj och majoriteten av sitt hov till Brasilien. Detta är en enorm logistisk operation, då det är mellan 10-15 000 människor som flyttas över Atlanten.

Tordesillasfördraget från 1494 visar hur långt spanska respektive portugisiska erövringar fick sträcka sig i västerled.

Vad tyckte då kung João om sin koloni då?. Kort och gott kan man säga att han älskade det. Även om Napoleon lämnade Portugal redan 1808 och slutligen förlorade vid Waterloo 1815 stannade João VI i Brasilien med sitt hov. 1815 förklarade João VI till och med Brasilien ett kungarike i stil med Portugal. Det tog ända tills den portugisiska lagstiftande riksförsamlingen Cortes i princip tvingade João att återvända till Portugal år 1821 som han gjorde det. Sedan hade João VI också börjat bli orolig ifall han skulle få behålla tronen ifall han aldrig åkte tillbaka till Portugal. Han hade trots allt varit bortrest i 16 år. Hans son, kronprins Pedro, tyckte dock om Brasilien väldigt mycket även han, så han fick stanna kvar medan João åker hem till Portugal för att regera. Men för att Pedro inte skulle hitta på några dumheter förklarade Cortes Brasilien som tillhörande Portugal igen kort efter João’s hemkomst.

Vid den här tiden har anti-portugisiska åsikter vuxit sig starkare i Brasilien. Det tydligaste exemplet är när regionen Pernambuco i april 1817 försöker förklara sig självständiga från portugisiskt styre. Även om revolten slogs ned efter bara 13 dagar flaggar dock Pernambuco idag med den flagga man försökte förklara sig självständig under 1817. Dock talar detta uppror sitt tydliga språk.

Brasilianare högre upp i samhällsskikten börjar nu uppvakta kronprins Pedro med sina politiska idéer om självständighet. Det tog inte lång tid för dessa idéer att få genomslag hos Pedro, då han även insåg att han kunde vara Kung Pedro I av Brasilien, istället för att förbli kronprins av Portugal. Sagt och gjort tog Pedro kronan över Brasilien, där man utropade sig som en konstitutionell monarki 1822. Det uppstod aldrig några större våldsutväxlingar mellan portugisisk och brasiliansk militär och redan 1825 erkände Portugal Brasilien som formellt självständigt.
Kung Pedro I av Brasilien

Vad kan vi då lära oss av denna historia? Det första vi kan fastslå är att en revolution inte alltid behöver vara speciellt revolutionär. Brasilianarna bytte en monark mot en annan, visserligen på hemmaplan. Det samhällssystem man hade praktiserat under João’s styre ifrån Portugal fortsatte i samma utsträckning under Pedro även i det självständiga Brasilien. Brasiliens samhälle var vid denna tid starkt knutet till rasistiska uppdelningar och indelningar av människor, nästan liknande kastsystem. Vissa grupper tjänade på detta samhälle, medan andra förlorade. Och det var så klart de som redan tjänade på samhällsstrukturen som kom till Pedro för att be honom ta över som Brasiliens förste konung och därmed inte förlorade något på självständighetsförklaringen. Mycket av Pedros första regeringstid gick åt till att kväsa uppror, då vissa fortfarande inte var nöjda. Däribland uppstod nya uppror i Pernambuco.


Slaveriet fortsatte utövas i Brasilien, som fortsatt var starkt beroende av sin sockerproduktion och exporten ifrån denna verksamhet. En verksamhet som krävde mycket slavarbete under hemska förhållanden. Som sista amerikanska koloni förbjöd Brasilien slaveri först 1888. Politiken kommer att vara fortsatt turbulent i Brasilien under både 1800- och 1900-talet, kanske som en följd av hur pass icke-turbulent revolution man hade genomgått för att skaffa självständighet. Och det bevisar även att självständighet inte alltid är det yttersta målet som människor eftersträvar.

måndag 17 november 2014

Världens största land

Om man tar en titt på närmaste världskarta och får frågan om vilket världens till ytan största land är är svaret inte speciellt svårt. Man kan enkelt känna igen Ryssland som världens största land, utan att ens tveka om det är en följd av Mercator-projektionen. Med drygt 17 miljoner km2 är Ryssland nästan dubbelt så stort som världens till ytan näst största land, Kanada.

Vad beror då detta på? En del av förklaringarna kan stå att finna i det ogästvänliga klimat som råder över stora delar av den landmassa som idag tillhör Ryssland. I och med att permafrosten och tajgan historiskt inte varit rika på resurser eller andra fördelar som icke-ryska politiker skulle kunna vara intresserade av skulle de enligt denna logik ha lämnat dessa landmassor ifred. Och möjligen ligger det sanning i dessa argument. Ryssland är trots all oerhört glesbefolkat, med de mer ogästvänliga territorierna i stort sett tomma på människor.

Men detta är bara en del av historien. Att lyckas hålla samman så pass stora landmassor med så oerhört mångkulturell befolkning till en enda nationsstat är inget lätt företag. Och som historien ska visa har det heller inte varit det.

Ryssland kom att utvecklas ur ett rike som vi idag kallar Kievrus, som existerade mellan 800- och 1200-talet. Detta rike innefattar delar av det som idag är västra Ryssland, samt den östra halvan av Ukraina. Styret skedde, som man kan gissa på namnet, ifrån Kiev i dagens Ukraina. På Lunds Universitet fick jag lära mig att denna stat grundades av svenska vikingar och handelsmän som reste söderut genom Östeuropa på floder som Dniepr för att komma till mellersta östern. Vissa drar även paralleller till att detta skulle vara grunden till att Ukrainas flagga har samma färger som den svenska (vilket är fel på flera nivåer). Jag lägger dock mina pengar på en annan (utanför Sverige) förhärskande teori, som känns mer logisk. Kievrus grundades mer troligtvis av slaviska folk som redan bodde i området, samt vandrade nordost ifrån Balkan. Språkligt och kulturellt ligger ryska och Ryssland mycket närmre de slaviska språken och kulturerna än den svenska. Att den förstnämnda teorin dock är vanligt förekommande i Sverige är inte speciellt förvånande, då det skulle innebära någon form av svensk överhet gentemot Ryssland, samt en stolthet i att ha grundat världens största land.
Ungefär hur gränserna för Kievrus gick

Ryssland är ett land slitet mellan två kontinenter. Genom historien har de orienterat sig mer mot antingen Europa eller Asien. De tidiga storfurstarna i Kievrus orienterade sig mer mot det Europeiska i ett beslut som fortfarande är av vikt i Ryssland. De konverterade till bysantinsk kristendom, istället för en annan stor religion i trakterna, islam. Enligt vissa uppgifter var detta på grund av att Kejsar Vladimir I under 1000-talet fann det omöjligt att konvertera till en religion som islam, som förbjöd alkohol. Han tillskrivs även citatet (min översättning): ”Drycken är ryssens glädjeämne”. Så mycket för att slå hål på ihållande fördomar mot ryssarna. Denna orientering mot Europa har dock spår i Ryssland idag, i form av den Rysk-Ortodoxa kristendom som utövas vitt och brett i landet. Den är även nära besläktad med den Grekisk-Ortodoxa kristendomen som är vanlig i sydöstra Europa, då bägge dessa former av kristendom har sitt ursprung i den Bysantinska kristendomen.

År 1240 kommer dock en vändning mot Asien, när Djingis Khan och hans mongoler utan större problem annekterar Kievrus och inlemmar det i det enorma rike som sträckte sig över nästan hela Asien och en bra bit in i Europa. I och med Djingis Khans död formas riket Gyllene Horden i det som idag är södra Ryssland. Även om detta rike inte kom att påverka Ryssland speciellt mycket direkt, så skapade det en folkvandring österut, ifrån Kiev, av det folk som identifierade sig som Rus. Det politiska systemet var ett där ryska prinsar försökte utmanövrera varandra om lokal makt, vilket mongolerna var okej med, så länge prinsarna betalade skatt till mongolerna och erkände dem som överhuvuden. En mer direkt följd av Gyllene Hordens khanat är dock att ryssarna skärs av ifrån Bysans, det rike som Kievrus tidigare hade haft mycket gemensamt med. Ryssarna blir mer isolerade och blir inte riktigt européer, mongoler eller bysantiner. De skapar sig en egen kultur i spänningsfältet mellan dessa andra riken.

Något annat mongolerna även fick makt över var att utse den ryske Storfursten bland de ryska prinsarna. Det är nu maktskiftet bland ryssarna skiftar vidare österut och landar i Moskva, då mongolerna gör Moskovitprinsar till Storfurstar vid mer än ett tillfälle. De ger även de moskovitiska prinsarna rätt att samla in skatter åt mongolerna från de andra ryska prinsarna, vilket ger moskoviterna extra klirr i kassan. Här byggdes en stabilitet i Moskva, då moskoviterna var lierade med mongolerna som hjälpte till att skydda staden. Moskva ligger även vid fyra olika floder, vilket gör att staden är väl positionerad för handel. Och få saker lockar till sig människor som möjligheten till kommers. Moskva växer under denna period, till den milda grad att den ryska kyrkan till och med anlägger sitt säte där år 1325.

Under slutet av 1300-talet börjar dock mongolernas makt i imperiet att krympa och Moskoviterna förklarar krig mot mongolerna och lyckas vinna större framgångar, vilket får övriga ryssar att se mongolerna som möjliga att besegra, och Moskoviterna som ledande kämpar att samlas bakom.

Det är dock senare, under Ivan III (även känd som Ivan den Store) och den andra halvan av 1400-talet som mongolerna börjar få rikligt med stryk av Moskoviterna, som även lägger under sig områden tillhörande andra ryska prinsar. Gyllene Horden krossas och Ivan expanderar både västerut mot Baltikum och österut mot det sammanfallande mongoliska imperiet. Moskoviternas makt börjar sprida sig över större och större områden. Mongolväldet är starkt på nedgång och Ivan III utnyttjar detta till att lägga under sig mycket av det vi idag ser som Ryssland. Ivan förklarar sig senare som härskare över alla ryska folk och är den förste att ta sig titeln Tsar. Han tar sig även titeln autokrat. Han är därmed den förste att skapa den första centraliserade ryska staten.
Den vanligaste avbildningen av Ivan III

Under de kommande 500 åren kommer Rysslands gränser att skifta mycket, dock med samma centrala områden. Landet kommer även att genomgå en kommunistisk revolution och förklaras som den socialistiska staten Sovjetunionen i över 70 år. Alla dessa gränsförändringar till trots, inklusive den senaste annekteringen av Krim-halvön, lades ändå grunden till Ryssland som ett så pass stort land det är under Ivan III och 1400-talet.

Rekommenderad läsning

Mycket av den litteratur som producerats om Ryssland på svenska rör ofta de senaste 200 årens historia och går inte lika långt tillbaka i historien som en del teman i detta blogginlägg. Jag vill dock rekommendera Per-Arne Bodins (prof. Slaviska Institutionen, SU) Ryssland och Europa: En kulturhistorisk studie, som tar tag i hur Ryssland varit isolerat och påverkats från flera håll med avstamp i 900-talet.

onsdag 12 november 2014

Utbölingar, utklädnader och ubåtar.

För några veckor sedan talades det mycket i media om ”möjlig främmande undervattensverksamhet” i Stockholms skärgård. Många tidningar, privatpersoner och ”experter” började peka fingrar till höger och vänster (framför allt åt öster) och prata om hur det påminde om det kalla kriget. Jag har blivit ombedd att skriva om kränkningar av Sveriges gränser ur ett historiskt perspektiv, vilket kommer att sätta fenomenet i större perspektiv än bara i relation till Kalla Kriget.

Först och främst måste vi dock bena ut ett par begrepp. Sverige är det första. Många vill gärna få dagens Sverige att likställas med de riken och styren som har funnits centralt på den skandinaviska halvön genom historien. Sverige har dock inte existerat som en suverän singularitet under tusentals år, utan ingått i unioner, ändrat gränser, varit ockuperat och offer för inbördeskrig. Och även om vi väljer att se Sverige som ETT land från 1200-talet och Birger Jarl till idag, så har våra gränser ändrat sig mycket. Finland har exempelvis en längre historia av att vara en del av Sverige än vad landskapet Skåne har. Vi ser gärna Öresund och Östersjön som naturliga gränser ”eftersom det är vatten”, men här skall man inte låta sig luras. Öppet vatten har historiskt sett varit rena rama motorvägen för invaderande styrkor. Att ta sig fram över land har historiskt sett varit långsammare. Alltså kommer jag i dagens inlägg att prata om gränsdragningar som inte längre existerar.

Sedan behöver vi bena ut vad en ”kränkning av gränsen” är. Detta är starkt förknippat med vår moderna bild av nationalstaterna. Varje suverän stat skall ha godtagna gränser, territorialvatten och luftrum som främmande makt inte får vistas i utan tillstånd. Detta blir problematiskt historiskt, då nationalstaten är en ganska ny företeelse. För enkelhetens skull kommer en ”kränkning av gräns” i detta inlägg att definieras som när en annan stat eller makthavare, i fredstid, bevisligen befunnit sig på territorium tillhörande svensk makthavare.

1200-talet. Det århundrade när staden Stockholm enligt vissa anläggs. Enligt Erikskrönikan, ett visserligen tendensiöst dokument nedtecknat först på 1320-talet, sägs Stockholm ha grundats för att skapa ett ”lås”, så att plundrare ifrån österled inte skulle kunna ta sig in i den rika mälarregionen. Huruvida detta påstående är sant eller inte är inte den fråga jag tänkte lyfta här. Det som är intressant med påståendet tycker jag istället är att det existerade en rädsla för att plundrare ifrån österled skulle komma att ta sig in objudet i skärgården och vidare in i landet. En rädsla som kanske inte känns lika originell när ni läst detta.

1400-talet till 1600-talet. Till skillnad från statyn av Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm kommer jag nu inte att peka österut, utan istället söderut, mot en av Sveriges klassiska militära kontrahenter. Danmark. Med undantag för ett par korta perioder under 1300-talet och Kristian II’s (Tyrann i svensk folkmun) styre i Stockholm under 1500-talet och ända fram till 1658 gick gränsen mellan Sverige och Danmark i södra Småland. Där E4:an går idag gick tidigare den vanligaste vandringsleden nord-syd genom Småland. Vanlig såklart även vid militära operationer. Både i och utanför krigstid har svenska och danska soldater (och skånska snapphanar under skånska kriget) härjat fram och tillbaka över denna gräns. Gårdar har plundrats på bägge sidor om gränsen och grymheter begåtts av både svenskar och danskar. Först efter freden i de skånska krigen 1679 lugnar läget ner sig i denna gränsbygd.

1788. Många krig har startat på grund av kränkningar och militära aktioner i fredstid, eller åtminstone på grund av påstådda sådana aktioner. Mer kända exempel är incidenten vid Tonkin-bukten som aldrig inträffade, men skapade positiv amerikansk opinion för Vietnamkriget, eller den sovjetiska lögnen att finska soldater attackerat en sovjetisk gränspost, vilket användes som ursäkt för att starta det som kom att bli känt som vinterkriget. I svensk historia finns det ett talande exempel när den svenska gränsposteringen vid (idag finska) Puumala attackeras av ryska soldater. Detta kom att utveckla sig till ett krig mellan Sverige och Ryssland som varade fram till 1790, med stora svenska förluster som det Viborgska gatloppet och Slaget vid Svensksund. Vissa menar dock att det mycket väl kan ha varit svenska soldater utklädda till ryska soldater som initierade skottlossningen vid Puumala, då Gustav III behövde en anledning för att gå i krig med Ryssland.
Avbildning av Wermlands fältjägarregemente på plats vid Kymmenegård den 23 augusti 1788. Bara två månader efter incidenten vid Puumala är svensk militär på plats i den östra rikshalvan för att kriga mot Ryssland.

Under världskrigen. Sverige deltog aldrig aktivt i varken det första eller andra världskriget, även om vi kom att påverkas av bägge konflikterna. De största svårigheterna drabbade svenska handelsfartyg som blev offer för krigsförande makters krigsfartyg. Exempelvis blev svenska fartyg med förnödenheter på väg till Tyskland under det första världskriget torpederade av ryska krigsfartyg. Under andra världskriget gick flera svenska fartyg på minor tillhörande flertalet stridande makter och torpederades även av både tyska och sovjetiska ubåtar på öppet hav. Även om det är svårt att belägga kränkningar av de svenska gränserna här kan man med säkerhet belägga stora inskränkningar i den svenska handeln.

Kalla kriget. Om man talar om kränkningar av svenska gränser kommer gemene man idag att tänka på det kalla kriget. Under 1950-talet rapporterades det om sovjetiska flyg som kränkt svenskt luftrum och i sin tur om svenska flyg som försvunnit över Östersjön. Den starkaste sinnebilden kommer dock ifrån 1980-talet och startar med att den sovjetiska ubåten U-137 går på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Den officiella förklaringen ifrån sovjetisk sida är att U-137 har navigerat fel. Dock har vi här de starkaste bevisen för en kränkning av svenska gränser någonsin. När en fysisk ubåt står på ens territorium kan man fastslå med största säkerhet att en kränkning av gränserna har förekommit. Dessa bilder kablades ut över världen och alla kunde iaktta det som i högsta grad var en kränkning av svenskt territorium.
U-137 på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona 1981.

Det är även detta som gör andra ”observationer” svåra att verifiera. En ubåt är av naturen svår att upptäcka, då den är byggd för detta syfte. Även om man upp och ner för Sveriges östkust under 1980-talet bedrev flertalet ubåtsjakter kom ingen upp till ytan eller blev infångad. Det närmsta vi kan komma bevis av en kränkning är dock ifrån ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982, då någonting under vattnet skickar upp en nödsignal efter att svenska marinen utlöst minor den 11 oktober 1982. Att denna nödsignal var karaktäristisk för NATO-ubåtar och att en del övriga indicier från denna period pekar mot italienska ubåtar komplicerar ytterligare bilden av dessa kränkningar.
Utdrag ur krigsdagböcker från oktober 1982, där den gröna fläcken som vanligtvis är NATO-ubåtars nödsignal omnämns.

Värt att lägga märke till är dock att jag fortfarande talar om indicier. Problemet med kränkningar av suveräna nationers territorium är att dessa förhoppningsvis skall försiggå oupptäckta, varpå de som vill göra sådana kränkningar logiskt tänkt bör förbereda sig för att undgå upptäckt. Och eftersom vi i allmänheten sällan kan sätta oss in i vad som sker/skett vid alla våra gränser dygnet runt blir det svårt att bevisa något. Det är därför U-137 på grund i Gåsefjärden 1981 utgör ett av få solida bevis vi vanliga medborgare faktiskt har för att någon annan nations väpnade makt skulle ha kränkt våra svenska gränser.

Intressant fakta


Jag kommer inte att rekommendera någon läsning idag, utan istället komma med lite intressant fakta ifrån filmens värld. Incidenten med den sovjetiska U-137 på grund utanför Karlskrona 1981 blev internationellt uppmärksammad. Faktiskt så till den milda grad att BBC tänkte göra en spelfilm av denna incident. Dock kom denna idé på skam då Storbritannien under 1982 slungades ut i en väpnad konflikt med Argentina över Falklandsöarna. Rykten säger att tidigare Bond-skådisen Roger Moore var påtänkt som svensk örlogskapten.

torsdag 6 november 2014

Warning:Pirates and Ninjas and Lasers

I detta inlägg kommer jag att besöka en av de platser och perioder jag finner mest fascinerande i världens historia, nämligen Japan under Tokugawa-shogunatet. Samtidigt kommer jag att angripa de gängse bilderna av två välkända japanska företeelser som kraftigt snedvridits av Hollywood, tv-spelsbranschen och många andra. Jag kommer i tur och ordning att berätta om vad grupperna Ninja och Samuraj egentligen innefattar, till skillnad från vad som är allmänt accepterat som sanning idag.

Jag tänker först ge en liten bakgrundsbeskrivning av Japan mellan åren 1603-1868, den tid som brukar kallas för Edo-perioden, eftersom styret under denna period sköttes ifrån Edo, en stad som senare kom att byta namn till Tokyo. Denna period föregicks av en period när flertalet lokala makthavare, Daimyoer, krigade om makten och bildade allianser och försökte utmanövrera varandra om titeln som Shogun. Denna titel innebär ordagrant militär befälhavare, men kom under stora delar av Japans historia att bli synonym med landets de facto-härskare, speciellt då kejsarmakten var svag.

Edo-perioden inleddes efter att shogun Ieasy Tokugawa år 1600 vunnit slaget vid Sekigahara och lyckats få den lojalitet som behövdes för att styra som Shogun. Det som kom att karaktärisera de år som Tokugawa-shogunatet styrde Japan var stabilitet. Japan stängde sig för omvärlden och blev isolationistiskt. Vissa hävdar att detta var enkom på grund av paranoia gentemot europeiska köpmän och missionärer, men det är att tillskriva dessa allt för stor vikt, även om de kan ha kommit att påverka. Andra lagar som stiftades i Japan under denna period förbjöd användandet av hjul på kärror och användandet av vapen för alla som inte tillhörde krigarkasten.
En avbildning av Iyeasu Tokugawa.

Precis. Japan hade ett kastsystem som människorna var indelat i. På toppen kunde man finna krigarkasten, de som var de enda tillåtna att bära vapen. Dessa människor är Samuraj. Samurajkasten växte sig stark under Tokugawa-shogunatet, vilket kan verka förvirrande. Hur kan en krigarkast växa sig stark under en period med intern stabilitet? Jo, genom en av de uppfinningar historiker älskar och många andra hatar; Byråkrati! Samurajerna tog ledande positioner inom Japans byråkrati och utgjorde en enorm maktfaktor som formade landet. Man kan se hur detta går igen senare i historien när samurajättlingar under tidigt 1900-tal tar ledande positioner som officerare inom militären och efter andra världskrigets slut återfinns i stor utsträckning som investmentbankirer och andra yrken traditionellt vikta åt överklassen. Det är långt sedan dagarna då samurajer stod ansikte mot ansikte på var sin sida om ett fält vid exempelvis Sekigahara för att kriga till ”ett ärorikt slut”, den bild som ofta får porträttera samurajer i modern västerländsk kultur.

För att ytterligare nyansera bilden av samurajer är det värt att nämna att inte bara män var samurajer. En enkel tumregel ger att ungefär varannan samuraj var såklart kvinna. Det finns såklart även testamenten till hur samurajer beter sig på ett sätt man sällan får se i Hollywoodfilmer med Tom Cruise. Eller som författaren Andrew Gordon säger i sin bok A Modern History of Japan:

A Rough-and-tumble lot. Samurai gang wars – a West Side Story in the shadow of Edo Castle - were frequent in the early 1600s.
Vi pratar alltså om en samhällsklass i det japanska samhället som är oerhört mångfacetterad och inte kan sammanfattas som en asketiskt levande krigare med ädla ideal tillhörande en värld som glömmer bort honom (kvinnor brukar inte få plats i sådana narrativ), vilket oftast är bilden av ”den ädle samurajen” som porträtteras i västerländsk populärkultur.

Varifrån kommer då vår bild av ninjan? Den historiska förlagan härrör ur perioden Sengoku, som föregick Tokugawa-shogunatet. Sengoku kan löst översättas till ”perioden för inbördeskrig”. I två av de mer glesbefolkade territorierna utan stark centralmakt i centrala Kyushu (Japans största ö) slöt sig lokala samurajer samman i egna klaner som fick utgöra grunden till byar där de verkade ifrån. Detta var från början en skyddsåtgärd. Byarna var ofta svåra att ta sig till och samurajerna som levde där utvecklade gerillakrigföring och sätt att agera på i mindre militära förband. Ofta svarade de bara till sitt eget lokala överhuvud, men ju mer kända dessa sammanslutningar blev, desto oftare blev de anlitade av andra daimyoer för att utföra gerillaoperationer och, ja, även lönnmord.

Dock måste vi se till att detta inte innebar att ninjas bara opererade nattetid helt klädda i svart och hade monopol på att använda specifika vapen, som exempelvis kaststjärnor (shuriken) eller de ishackeliknande Kusari-Gama. Shuriken blev mer populära under Tokugawa-shogunatet, när bara samurajer fick bära vapen, eftersom vilken bonde som helst kunde bära och lätt dölja en Shuriken. Kusari-Gama skulle bara motverka en ninjas syfte, då de mest väcker uppmärksamhet. Det så kallade ninjato-svärdet, som ofta syns i populärkultur om ninjas, har inget belägg i verkligheten.
Ytterligare ett belägg för den bild Ninjan har fått i vår populärkultur.

En följd av att ninja ofta slöt sig samman i så pass små enklaver som de gjorde och sällan interagerade i vanlig social kontext med människor utanför sin egen by ledde även till ett visst mått av inavel inom vissa ninjaklaner. Vissa klaner utvecklade även religiös fanatism och blev mer sektlika, men detta skall inte ses som allmänt rådande. I och med slutet av Sengoku-perioden och inledningen av Tokugawa-shogunatets styre blev ninjaklaner allt mer sällsynta i Japan, framför allt eftersom de nu inte kunde fylla samma syfte som tidigare.

Jag hoppas att jag med detta inlägg har lyckats nyansera bilderna av vad Samuraj och Ninja innebär. Detta går egentligen igen när det gäller de flesta nationella ikoner som skall avbildas som en enkel och homogen grupp. Den gängse bilden av våra skandinaviska vikingar är exempelvis en sammanslagning av olika myter uppfunna av 1800-talets svenska nationalister bittra över förlusten av Finland, den tyske kompositören Richard Wagner, Hollywood och både svenska och utländska vodkatillverkare med flera.

Rekommenderad läsning


Idag kommer jag rekommendera skönlitteratur. Jag har alltid funnit Japan och deras historia och kultur fantastiskt intressant, då den har en så pass säregen prägel. Mycket av detta intresse kommer ifrån när jag läste James Clavell’s Shogun (1975 års stora bästsäljare). Även om Clavell förenklar en del skeenden har han gjort gedigen research om Japan och ger en enormt detaljrik bild i detta epos.

söndag 2 november 2014

Arternas samspel; Exemplet kanin.

Även om vi gärna vill tro det är vi människor inte ensamma på denna planet. Världen snurrar inte heller kring oss, även om vi varit bättre än någon annan art på planeten när det kommer till att påverka densamma på kortast möjliga tid.

Idag tänkte jag belysa detta genom ett historiskt exempel innehållande kaniner. Ett djur som utanför Monty Pythons film Monty Python and The Holy Grail ofta uppfattas som ett fluffigt litet oskyldigt djur. Vad har då detta till synes oskyldiga djur då att göra med ett av TV:s (för mig oförståeligt) mer populära program om australiensiska gränsbevakare? En hel del ska det visa sig. Det ska även visa sig att det kanske är fler än Monty Python som tycker att kaniner kan vara hemska djur.

Oryctolagus cuniculus, även känd som europeisk vildkanin.


1854 grundas sällskapet La Societe Zoologique d’Acclimatation i Paris. Ett sällskap som arbetar utifrån idén att ju mer europeisk världen ser ut, desto bättre. Detta sällskap var inte det enda som skrev under på denna princip bland 1800-talets europeiska kolonialmakter. I Victoria, Australien grundades snart en av flera liknande sällskap efter den franska förebilden, här hette sällskapet Acclimatization Society. Grundaren av detta sällskap var godsägaren, tillika brittiska nybyggaren Thomas Austin. Ett av hans största problem med den australiensiska faunan var att den inte var lika tillfredsställande som den europeiska i fråga om småvilt att jaga. Austin bad således sin bror i december 1859 att skicka över en del småvilt från England, för att utgöra basen till småvilt att jaga i Australien. Bland de djur som skickades över fanns 24 europeiska vildkaniner. Så fort dessa satte tass på australiensisk mark var skadan skedd och de zoologiska dammluckorna öppnade.

Bara åtta år senare rapporterades det om en storjakt på Austins gods i New South Wales där man hade lyckats skjuta runt 14 000 europeiska vildkaniner, samtliga ättade till de 24 första. Om inte varningsklockorna hade ringt tidigare borde de ringa nu. Vilka mått tog man då efter att dessa siffror publicerats? Jo, man valde att belöna Austin med Acclimatization Societys medalj som tack för att han importerat kaninerna.
Facepalm: A facepalm is the physical gesture of placeing one's hand across one's face or lowering one's face into one's hand or hands. (...) The gesture is found in many cultures as a display of frustration, disappointment, embarassment, shock, surprise or sarcasm.

Hur kunde då kaninbefolkningen i Australien växa sig så stor så fort? En kull vildkaniner brukar vara kring 4 stycken och dräktighetsmånaden ligger på en månad. Inte så farliga siffror om det inte vore för att kaninhonan är redo att para sig igen bara timmar efter att ha fött den första kullen. Under en säsong kan kaninhonan hinna med att föda sex kullar. Kaninen blir könsmogen vid fyra månaders ålder. I Europa har vi dock inte haft samma problem, eftersom våran fauna innehåller vesslor, mårdar och rävar som gladeligen sätter i sig vildkaniner och håller deras population nere. Eftersom sådana djur saknas i Australien var det fritt fram för kaninerna att breda ut sig i så stor utsträckning som möjligt, vilket de även gjorde.

1910 beräknade man att där existerade runt 10 miljarder kaniner i Australien, samtliga besläktade med de 24 första kaninerna, som kom bara femtio år tidigare. De utgör stora bekymmer för australiens lantbrukare, då dessa vegetarianer kan sätta i sig ordentligt med föda ur antingen betesmarker eller spannmålsskörder. Vissa till Australien tillhörande däggdjur fick se sin föda ätas upp av kaninerna. Kaninernas framfart kostar idag den australiensiska staten årligen mellan 1 och 6 miljarder kronor.

Har man inte försökt göra något för att stoppa kaninerna och deras framfart på en större skala än småviltsjakterna på Thomas Austins gods? Jodå, redan i början av 1900-talet satte man upp staket tvärs över kontinenten för att försöka isolera kaninerna till ena delen av kontinenten. Detta enorma projekt slutade i att kaninerna helt sonika grävde sig under staketen och spred sig över hela kontinenten. 50 år senare försökte man istället att få bot på sina gnagarproblem genom att sprida för kaninerna dödliga sjukdomar över kontinenten. Det för vildkaniner dödliga Myxomaviruset slog ut kaninerna på stor skala och verkade fort. Dock glömde man här bort en av de primära reglerna inom virologi. Ett virus kommer aldrig kunna slå ut en hel art, då det kommer vara ungefär 10 % av denna art som är naturligt immuna. Dessa immuna kaniner behöver i sin tur bara något år på sig för att återbefolka populationen till den magnitud den var innan viruset släpptes ut, med följden att den nya populationen är resistent mot viruset. Det är därför man finner några av världens friskaste kaniner i just Australien.

Denna historia kan man dra flera lärdomar av. En av de enklare lärdomar man kan dra är att man måste vara försiktig med ekosystem man inte känner till. Detta exempel är väldigt talande för de europeiska kolonisatörernas attityder gentemot sina kolonier och den brist på respekt man hade för den mångfald som existerade runtom i världen. En sådan nonchalant attityd i kombination med australiens ömtåliga ekosystem fick i det fall svåröverskådliga konsekvenser som ingen kunde förutse när Austin 1859 importerade sina 24 europeiska vildkaniner. Idag vet vi att biologisk mångfald är något eftersträvansvärt, då vi funnit att alla levande organismer på något sätt fyller en funktion i våra ekosystem. Genom att inte respektera detta har flertalet arter bara under de senaste 2-300 årens ökade globalisering fått stryka på foten och förpassas till historieböckerna, utan att vi någonsin har förstått var de passar in i respektive ekosystem.

Många gånger har vi människor inte ens varit medvetna om vad vi gjort när vi skadat den biologiska mångfalden, även om vi helt plötsligt har fått sitta med det tråkigt resultatet. Ett strålande exempel på detta är hur befolkningen på Påskön i Stilla Havet gjorde sig kvitt all skog som fanns på ön, enligt C-14 metoden i stor skala redan under 1300-talet. En dag fanns det inte längre någon ved att elda med, men då var det redan för sent. Och det var nog först då man började ångra sig för vad man själv och ens förfäder gjort.

Rekommenderad läsning


Jag kommer rekommendera lite lätt läsning där både exemplen med kaninerna och Påskön finns med, samt en hel del andra historiska misstag. Daniel Rydéns 101 historiska misstag är en trevlig liten bok innehållande flertalet mer eller mindre dråpliga episoder där människor har ”klantat sig lite” genom historien.