Historiska problem med USA:s elektorskollegium

Igår morse kom nyheterna om att Donald Trump blivit vald till presidentämbetet i USA. Personligen är jag långt ifrån entusiastisk över det, men det ska jag försöka sätta åt sidan för tillfället. Något som vissa har stört sig på är att Hillary Clinton var den som fick flest röster i USA, med några hundratusen röster fler än sin motståndare, som ändå lyckades vinna ämbetet. Men hur kommer det sig? Flera av er som läser är nog gamla nog att komma ihåg att samma sak hände i det amerikanska presidentvalet 2000, där Bill Clintons tidigare vicepresident Al Gore vann flest röster i landet, men förlorade valet till George W. Bush. Då inträffade dock en del komplikationer i delstaten Florida, som även inbegrep Bush lillebror Jeb Bush, som då var Guvernör för den delstaten. Det har alltså inträffat två gånger i de fyra senaste presidentvalen att den mest populäre kandidaten förlorade ämbetet. Mer än så, det har hänt innan dess också, inte färre än tre gånger.

De tidigare gånger elektorskollegiet (utan att gå in allt för mycket på historien kring denna institution) valt en kandidat som inte vunnit majoriteten av de amerikanska rösterna inträffade alla på 1800-talet. Första gången var 1824, då John Quincy Adams valdes till USA:s sjätte president. Till skillnad från idag var det inte enbart två stora partiers kandidater som stod på röstsedeln, utan fyra olika kandidater. Elektorskollegiet hade då 261 röster, av vilka ingen av kandidaterna lyckades säkra en majoritet. Andrew Jackson säkrade flest av dessa med 99 röster och 41,4 % av rösterna totalt. Dock innebar detta att ingen säkrade en egen majoritet och representanthuset fick väcka liv i det tolfte tillägget till konstitutionen och välja sin egen president. De valde John Quincy Adams som lyckats vinna 30,9 % av rösterna och 84 elektorsröster. Detta gör Adams till den enda president i USA som vunnit posten utan att vinna majoritet bland varken elektorsröster eller rösttotalen. Jackson kom senare tillbaka och slog Adams i valet 1828.

John Quincy Adams, den första presidenten att vinna valet utan majoritet.

Valet 1876 har gått ner i historien som ett av de mest omstridda valen någonsin. När rösterna var räknade hade kandidaten Samuel Tilden vunnit 51,0 % av rösterna och 184 elektorsröster, mot Rutherford B. Hayes 47,9 % och 165. Svårare än så borde det väl inte vara? Tilden blir president? Nej, så enkelt var det inte. 20 elektorsröster var nämligen inte medräknade i denna sammanställning, då fyra delstaters (Oregon, Florida, Louisiana och South Carolina) elektorsröster ännu inte var tilldelade. I fallet Oregon hade en elektor förklarats illegal (då han redan innehade politiska uppdrag) och blev utbytt. I de andra tre delstaterna rapporterade bägge kandidater att de vunnit delstaterna i fråga. Striderna i denna fråga höll på i fyra månader och rörde bland annat svarta amerikaners rösträtt. De stödde i stor utsträckning republikanen Hayes. Vem som egentligen vann de delstaterna är fortfarande kontroversiellt. För att lösa valet genomfördes en kompromiss i ett utskott av kongressen, som fantasilöst fått namnet ”Compromise of 1877”. Hayes blev tilldelad samtliga 20 omstridda elektorsröster i utbyte mot att federala trupper drogs undan från sydstaterna och därmed gjorde slut på rekonstruktionen. Vid detta tillfälle var södern kraftigt demokratiskt och nordstaterna republikanska, vilket var legio till mellankrigstiden. Hur som helst fick Hayes de sista 20 rösterna och slog Tilden med en enda elektorsröst. Detta gör att vissa ger honom tilltalsnamnet Rutherfraud B. Hayes (fraud = bluff).

Hur elektorsrösterna fördelades i valet 1876.

Bara tolv år senare var det dags igen. I presidentvalet 1888 stod kampen mellan Benjamin Harrison och sittande president Grover Cleveland. Harrison lyckades vinna 47,8 % av rösterna, medan Cleveland tog 48,6 %. Detta betyder dock, vilket vi vet vid det här laget, inte nödvändigtvis att Cleveland tog hem valet. Harrison hade lyckats vinna ”rätt” delstater och utklassade Cleveland med 233 elektorsröster mot 168. De fyra senaste gångerna sådana val har skett har det alltid varit till den republikanska kandidatens fördel. Det ska man dock inte läsa in så mycket i, eftersom de klassiska röstmönstren med en stark demokratisk söder vändes på huvudet under mellankrigstiden.

Men hur är det då möjligt att den mindre populäre kandidaten lyckas säkra elektorskollegiet? Det har att göra med de små staternas representation. Och med små stater menar jag inte storleksmässigt, utan befolkningsmässigt. Mycket av USA:s politiska historia kan kokas ned till hur de små staterna inte vill gå miste om representation. Ett strålande exempel på detta är senaten, där alla delstater har två sittande senatorer, trots att Kaliforniens två senatorer idag ska representera närmare 39 miljoner människor medan Wyomings motsvarigheter ska representera drygt en halv miljon. Och med denna grundtes om olika delstaters olika representation kan vi ta en titt på hur mycket deras elektorsröster i presidentvalet är värda. Ingen delstat har nämligen färre än tre elektorsröster och flera av de minsta har just tre elektorsröster. Vissa är så små så de borde (ifall man fördelat elektorsrösterna jämnt) få bara en eller två. I exemplet Wyoming kan man se att deras röster är värda 3,18 gånger så mycket som rösterna för en genomsnittsamerikan. Och för att vinna en delstat räcker det med att vara den förste som kommer över 50 % av rösterna i den delstaten. Alltså kan du klara dig på att bara vinna de 11 största delstaterna idag för att komma upp i tillräckligt många elektorsröster. Men som vi vet är en röst mindre värd i de största delstaterna.

Meningen med elektorskollegiet menar vissa är att skydda de små staternas röster och tillgodose att ingen presidentkandidat kommer förbise dem. Ifall det är målet så misslyckas elektorskollegiet spektakulärt med det. Om man ser till var presidentkandidaterna brukar åka och kampanja besöker de nästan aldrig dessa små stater. De är mer intresserade av att vinna de delstater som brukar beskrivas som nyckelstater, där det ofta är väldigt jämnt och många röster på spel. Florida är vanligtvis en sådan stat, med sina 29 röster. En delstat som Wyoming med sina tre och en (idag) vanlig lutning åt republikanerna blir därför ointressant. De största delstaterna saknas också, eftersom de vanligtvis inte är nyckelstater. Kalifornien, New York och Texas är vanligtvis ”säkra” segrar för de olika sidorna (Demokraterna i de första två, republikanerna i den sista). Majoriteten av pengarna och besöken går till enbart fyra delstater; Florida, Pensylvania, Ohio och Virginia.

Ifall USA:s (för tillfället) 538 elektorsröster skulle vara delade jämnt över landets befolkning skulle en röst vinnas när 574 000 människor röstat på dig. Men så är inte fallet. För att kompensera för de små staterna så tas röster från de största staterna. När Wyoming får två elektorsröster kommer två av de rösterna ifrån de tio som tas ifrån Kalifornien. Detta ger att en röst från en invånare i Wyoming är lika mycket värd som rösterna från fyra invånare i Kalifornien. Det är till och med matematiskt möjligt att säkra tillräckligt med elektorsröster med enbart 22 % av de totala rösterna, ifall du vinner majoriteten i de stater där rösterna räknas som mest. Med 21,91 % av de totala rösterna kan man få 50,19 % av elektorskollegiets röster. Detta scenario är inte sannolikt, men med ett system som låter förlorare vinna är det svårt att rättfärdiga i ett land som ofta kallar sig världens största demokrati.

Detta har nu inträffat fem gånger i amerikansk historia. Med fem sådana utgångar på 58 presidentval är det en felmarginal på 8,62 %. Och skulle någon tolerera att 8,62 % av fotbollsmatcherna i Allsvenskan gav 3 poäng åt det förlorande laget? Jag tror inte det. 

Den Västeuropeiska storkstammens moderna historia

Stork

Jag brukar ibland skämta om att det bara finns några vetenskapliga discipliner som omfattar hela världen. Kemi är en sådan, då allt kan reduceras ned till molekyler och atomer som samverkar, även om vi inte lyckats kartlägga exakt alla sammanhang. Fysik är en annan, och dessutom en av få vetenskapliga discipliner som gör anspråk på att försöka förklara det Douglas Adams kallade ”Livet, universum och allting”. Historia brukar jag påstå är ytterligare en sådan vetenskapsgren. Eftersom allt som någonsin har hänt är historia. Många brukar se historia som studiet av människor, ofta väldigt generaliserat och sammankokt i narrativ om kungar, slag och övrig politisk historia. Men det är så mycket mer än så. Så även om jag ofta gör mig skyldig till att fastna i dessa enklare narrativ tänkte jag idag snabbt gå igenom den Västeuropeiska storkstammens historia. Varför? Jo, för att även de är en del av världens historia. Och i en tid när Världsnaturfonden varnar för en kraftig minskning av flertalet arter kan det vara bra att försöka lära sig av historien. Och biologisk mångfald är något som alla arter på jordklotet tjänar på.

I Europa finns det två huvudsakliga storkstammar. Den ena är den Östeuropeiska, som mestadels håller till i Polen, Litauen och Vitryssland (även om den självklart rör sig till andra platser), är den största med uppskattningsvis 40 000 par storkar, alltså 80 000 storkar. Varför skriver jag då om storkarna som par? Det är av det enkla skälet att det även är så ornitologer och andra fågelentusiaster brukar räkna dem. Storkarna är ett monogamt djur, som brukar para ihop sig med en partner och därefter hålla ihop livet ut. Att räkna storkarna som par gör det lättare att hålla ordning på dem. Denna storkstam brukar räknas utgöra runt två tredjedelar av världens storkbefolkning.

Men hur ser det då ut i Västeuropa? I västra Europa kan man finna stork i Frankrike, Spanien, Portugal, Danmark, Beneluxländerna med mera. På vissa ställen har storken varit en så vanlig syn att den har kommit att få utgöra symbol för hela områden. Exempelvis är Alsace i östra Frankrike ett sådant område, där man här och var kan se storkar avbildade i träsniderier, små storkfigurer till salu för turister och många andra dylika avbildningar av detta fjäderfä. Storken kom även att bli en förlaga för flertalet olika lokala legender och historier. Här finns det betydligt färre storkar, och svaret till det kan man finna ganska nära i historien.

Under perioden 1968-1984 kom den Västeuropeiska storkstammen att minska drastiskt till följd av en del nya omständigheter. Bland annat var det enorm torka i Västafrika vid denna tidpunkt. Storken är en flyttfågel som lämnar Europa under vinterhalvåret och med ont om vatten i Västafrika kom det inte enbart att påverka storkens vätskeintag, utan även lokalbefolkningens grödor. Svält bredde ut sig över stora delar av storkens flygsträckning, vilket ledde till att många sköts ned för att bli mat åt lokalbefolkning vars grödor gått till spillo. Samtidigt utsattes storkarna för att nytt hot i Västeuropa under sommarhalvåret. Industrialiseringen efter det andra världskriget hade tagit ordentlig fart i Västeuropa och många industrier kom att förgifta storkens vanliga levnadsmiljö. Nya dragningar av elkablar ovan jord skördade också många offer bland den Västeuropeiska storkstammen, då de nu började flyga in i de nyligen dragna kraftledningarna människorna i Västeuropa hade satt upp. Stammen kom att minska drastiskt, så till den milda grad att man i Alsace räknade under hundra par storkar under 1980-talet. Regionen som så länge haft storken som sin symbol kom att se urbilden för denna symbol försvinna sakta men säkert.

En Restaurant i Alsace som skyltar med storken, denna vanliga symbol för denna europeiska region.

Det var alltså flera olika faktorer i kombination som kom att gå hårt åt den Västeuropeiska storkstammen. Vissa berodde på klimatet, andra på människors aktivitet och beteendemönster. Men sent under 1900-talet började man se dessa problem och försöka bemöta dem. Kraftledningar fick nya rutter att dras längs med, många lokala människor och företag började bygga storkbon på sina tak så det skulle finnas skydd för dem, och den franska regeringen klev in och styrde upp statliga projekt för att försöka bättra på stammen. I många områden där storken började försvinna under 1900-talet tog man in ägg ifrån den Östeuropeiska storkstammen, som levde och frodades ännu mer. Efter Warszawapaktens fall blev det ännu lättare för stater att samarbeta kring ett gemensamt storkskydd i Europa. Exempelvis har man på senare år tagit in många polska storkägg till Skåne för att försöka bättra på storkbefolkningen där.

Hur har det då gått med dessa olika storkprojekt? Jodå, i många delar av Västeuropa ser man hur storken hämtar sig. Ibland snabbt, ibland långsamt. Medan i andra delar är det fortfarande en fågel man ser mindre och mindre av. I exemplet Danmark kunde man räkna till runt 1000 storkpar i början av 1900-talet. 1952 genomfördes en ny räkning och man fann att det nu fanns 222 storkpar i Danmark. Antalet har dock kommit att minska efter det och år 2010 räknade man in så lite som ett enda storkpar i hela Danmark. Alltså en minskning med 99,9% under en hundraårsperiod. Det om något borde vara alarmerande. I Alsace har man dock börjat se en stark återväxt, vilket gläder många i den lokala befolkningen.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? En är onekligen att allt vi människor gör får effekt. Både medvetna och omedvetna handlingar påverkar vår omvärld. Och för att behålla den biologiska mångfalden som är så viktig för allt liv på vår planet måste vi ibland göra riktade satsningar med andra mål än vår egen kortsiktiga vinning.

Att gömma historia - Polmin Grunwaldski

Efter att ha tagit ett jobb som reseledare har jag haft på tok för lite tid för att uppdatera min blogg på riktigt länge. Samtidigt har jag fått plugga på massor med ny och rolig historia, vilket gett mig lite nya upplägg för inlägg att skriva om. Det första exemplet kommer att avhandla Polmin Grunwaldski, ett monument i Kraków i södra Polen.

Polmin Grunwaldski på Plac Matejki idag.

Att gömma undan och mer eller mindre medvetet glömma delar av historien därmed sker allt som oftast. Ibland så enkelt som att man inte skriver med vissa händelser i skolans läroböcker. Exempelvis kan nog många svenskar känna igen att de fått höra om slag som Narva, Poltava och Breitenfeld i grundskolans historielektioner, medan slag som Fraustadt gått obemärkt förbi. Antagligen eftersom ingen gillar att prata om den egna nationens krigsbrott. Ibland kan det ske genom att man flyttar eller gömmer undan vissa statyer som hör en annan era till. Bland annat motionerade några politiker för inte allt för många år sedan om att flytta en staty av Karl XII från Kungsträdgården i Stockholm, då de menade att det var en bit svensk historia man inte kunde vara stolt över. Men historia är inte inneboende ond eller god, den bara är. Tills människor börjar lägga sina egna moderna värderingar i den, vad dessa än må vara.

Polmin Grunwaldski är ett monument på Plac Matejki, precis norr om Stare Miasto (gamla staden) i Kraków. Monumentet står som en påminnelse över slaget vid Grünwald (eller Tannenberg om man frågar tyskarna) år 1410. Styrkor ifrån de genom union förenade kungarikena Polen och Litauen lyckas i det slaget vinna över den Tyska Riddarorden, vilket kraftigt minskar deras inflytande i hela regionen. 500 år efter slaget, alltså 1910, beslutar sig polackerna för att uppföra monumentet Polmin Grunwaldski över detta slag. På en hög pelare i sten står Wladyslaw II Jagiello, den dåvarande polske kungen, uppflugen på en häst, med soldater runt om sig och en besegrad tysk vid fötterna. En bra tumregel för monument är att de ska ses som speglande av den tid de uppfördes i, inte för den tid de representerar. 1910 existerar inte Polen på den europeiska kartan, utan det är delat i tre delar mellan Ryssland, Preussen (senare det enade Tyskland) och Österrike-Ungern. Som mycket polsk kultur under tiden riket är ockuperat av dessa tre makter så kan man återfinna nationalistiska drag i även detta monument. Polen återfick dock sin självständighet åtta år senare, efter det första världskrigets slut.

Men fyra år innan den polska självständigheten utspelar sig ett avgörande slag på östfronten där Tyskland ställs mot Ryssland. Detta slag sker vid den Ostpreussiska orten Allenstein, idag Olsztyn i Polen. Detta är inte långt ifrån där slaget vid Grünwald/Tannenberg stod 504 år tidigare. Mot överväldigande odds lyckas Tyskland avgå med en strålande seger i detta slag, varpå de döper segern till ”Slaget vid Tannenberg”. Det är därför ni kommer få upp två årtal ifall ni söker på slaget online. Detta är det första exemplet på hur man kan gömma sin historia. Genom att göra ordet ”Tannenberg” synonymt med en stor militär triumf i österled kunde det inte längre vara synonymt med en förödande förlust för den Tyska Riddarorden. Polackerna tog till att kalla detta slag ”Bitwa pod Tannenbergiem” (Slaget vid Tannenberg) av exakt samma skäl. Just för att Grünwald skulle förbli Grünwald för polackerna och Tannenberg därmed tala om ett slag på dagens polska territorium, men ett som utkämpades mellan tyskar och ryssar. Följaktligen talas det inte heller speciellt mycket om ”Bitwa pod Tannenbergiem” i dagens Polen, eftersom det inte har något att göra med den polska nationen av idag.

Var slaget vid Tannenberg ägde rum 1914.

Men monumentet Polmin Grunwaldski då? Fick det överleva det första världskriget? Absolut. Kraków kom aldrig att ligga i Tyskland under kriget, utan inkluderades i gränserna för Österrike-Ungern kriget igenom. Och när kriget var över återfick polackerna en egen nationalstat som självklart tillät att man firade de mer än 500 år gamla framgångarna på slagfältet vid Grünwald. Däremot kom monumentet att försvinna senare. Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939 och fick den 17 september hjälp från andra hållet av Sovjetunionen med att dela upp Polen mellan sig. I slutet av september är Polen ockuperat territorium och de västliga delarna, i vilka Kraków ingår, kom att gå upp i nya tyska administrativa regioner. Kraków föll in i regionen Generalguvernementet. Även om staden klarade sig närmast oskadd igenom kriget händer en del med stadens stadsbild. Det stora torget, som hetat just så i hundratals år, genomgår ett namnskifte och får namnet Adolf Hitler-Platz. Och monumentet Polmin Grunwaldski rivs. Den biten historia var helt plötsligt inte okej att prata om längre.

Efter det andra världskriget så uppfördes dock monumentet ganska så omgående. Att prata om att slå tyskarna i det Polen som nu var en del av Warszawa-pakten var nu mycket mer okej. Däremot var andra samtalsämnen mycket mer förbjudna.

Karl XII:s död - Del 2

I föregående inlägg skrev jag om huruvida Karl XII fick livet fråntaget sig av en svensk eller norrman och hur bevisen och indicierna starkt pekar mot att förövaren med största sannolikhet var svensk. I detta inlägg kommer jag gå aningen längre och säga även vem som med stor sannolikhet drog i avtryckaren, vem som låg bakom det, samt varför jag menar att detta är typiskt för att visa på skillnaden mellan historievetenskapen och det allmänna historiska kunnandet.

Det finns indicier som pekar mot en svensk sammansvärjning. Att nysta allt för mycket i den kommer göra detta blogginlägg på tok för långt, så läsare är varmt välkomna att göra vidare efterforskningar ifall de så önskar. Bakom Karl XII rörde sig två tyska släkter i den svenska aristokratin. Holsteinarna anförda av hertig Karl Fredrik och Georg Heinrich von Görtz och Hessarna anförda av Fredrik av Hessen, sedan 1714 gift med Ulrika Eleonora, kungens syster. Holsteinarna hade redan goda positioner i svenska makten under Karl XII och därmed inget att vinna på kungens död. Fredrik av Hessen hade däremot mycket att vinna. Dog Karl XII skulle kungens syster, tillika hans fru, ta över tronen och öppna vägen till densamma för Fredrik själv. Det var en av dessa som agerade direkt efter kungens död, nämligen Fredrik av Hessen.

Fredrik av Hessen, senare Fredrik I av Sverige

Kvällen den 30 november 1718 nåddes Fredrik av Hessen av kungens dödsbud. Hans generaladjutant André Sicre hade tagit sig från fronten till Fredriks tillfälliga bostad på Torpums herrgård sju kilometer från det militära högkvarteret. Sicre hade med sig konungens genomborrade filthatt som bevis. Karl XII hade aldrig skrivit ett testamente, men ett halvår tidigare hade Fredrik gett Ulrika Eleonora skriftliga instruktioner om hur hon skulle agera ifall Karl XII dog och Fredrik inte var på plats. Fredrik skickade Sicre till Stockholm för att underrätta Ulrika Eleonora och utfärdade omgående (utan de rätta befogenheterna) arresteringsorder på Holsteinarna. Görtz arresterades dagen efter och fördes till Stockholm med en vakt av 300 livgardister för att bli utsatt för ett av svensk historia värsta justitiemord. Görtz förklarades skyldig för allt ifrån den svenska skuldsattheten (som egentligen var Karl XII:s fel) till de olika misslyckade fälttågen de senaste åren. Straffet blev hårt. Görtz avrättades medelst halshuggning i Stockholm den 19 februari 1719 och begravdes direkt vid avrättningsplatsen, dvs. inte i vigd jord. En tydligare syndabock får man leta efter.

Tronföljden gick vidare med att Ulrika Eleonora besteg tronen efter att hennes bror dött. Hon satt på tronen fram till våren 1720 då hennes man Fredrik av Hessen tog över som svensk monark under namnet Fredrik I. Under hennes tid som monark hade hon hunnit med att anta en ny regeringsform i Sverige som gav mer makt åt riksdagen. Detta spel i händerna på ständerna gjorde även att hon försäkrade sig om att ständerna inte skulle stötta ett anspråk på den svenska tronen från Karl Fredrik av Holstein-Gottorp.

Ulrika Eleonora blev drottning av Sverige från december 1718
till mars 1720, därefter var hon drottning till sin make Fredrik I.

Så om Fredrik av Hessen var den som orkestrerade mordet på kungen, vem utförde det då? Vem drog i avtryckaren? Jag har redan nämnt namnet. André Sicre var en fransk ingenjörssoldat som anslöt till de svenska trupperna under vistelsen i Turkiet 1712. 1716 blev han tillfångatagen när Sverige förlorade Stralsund. Han lyckades dock rymma och ta sig till Sverige där Fredrik av Hessen ordnade anställning åt honom vid Södra skånska kavalleriregementet, där Sicre snabbt kom att stiga i graderna. Med tiden blev han överadjutant och även generaladjutant med placering direkt under Fredrik av Hessen. Men hur gick André Sicre till väga och varför misstänker historikerna just honom?

Enligt flertalet vittnen befann sig Sicre i närheten av kungen kvällen han dog. Sicre måste ha gått ut i den tvärgång som låg snett till vänster framför kungen mellan den gamla och den nya löpgraven. Tvärgången var tom och andra positioner otänkbara. Rakt framifrån löpte han risk att bli sedd och ifrån höger fanns inga fiender. Sicre befann sig cirka 10 meter ifrån kungen och kunde lägga an utan att bli upptäckt. För att inte göra det tydligt att det var ett närskott hade han laddat musköten med en mindre laddning krut för att göra en mindre smäll. När nästa kanonad kom ifrån den norska fästningen tryckte han av. Skottet tog perfekt och Sicre släppte musköten och sprang till kungens kropp. Han kunde snabbt konstatera att kungen var död, lägga sig egen peruk och hatt över den avlidnes ansikte, samtidigt som han tog kungens filthatt med sig till Fredrik av Hessen, för vidare färd mot Stockholm.

Det lilla svarta krysset på kartan är Karl XII:s dödsplats. Det röda
strecket är den tvärgång där Sicre antas ha befunnit sig

Fulla och otvivelaktiga bevis för att Sicre var skyldig kommer antagligen inte gå att uppbringa. Men flertalet indicier talar för att han var den skyldige. Sicre fick omgående en god tjänst som chef för Livdragonerna under Fredrik I. Han var allmänt känd som en herre med god självkontroll, en självkontroll som dock försvann mer och mer. Antagligen blev det tuffare och tuffare för Sicre eftersom flertalet rykten redan nu beskrev honom som den bortgångne kungens baneman. Efter ett antal uppdrag utomlands återvände en bruten Sicre till Stockholm hösten 1722 i febersjukdom. En sommardag 1723 i sviterna av denna sjukdom öppnade Sicre sitt fönster och skrek ut på gatorna att det var han som hade mördat Karl XII. Detta tystades ner, då ingen vid hovet hade intresse av att dra fram saken i ljuset. Sicre uppges att sakta men säkert ha mist sitt förstånd. Samtidigt som Fredrik betalade några av Sicres fransmän för att ge honom alibi för mordkvällen (något de aldrig lyckades med) började André Sicre vårdas för sin mentala sjukdom. Efter flera års vård skickades han 1728 tillbaka till Frankrike där han kontinuerligt erhöll mindre summor pengar från Fredrik I för att underhålla sitt supande. Fem år senare dog Sicre fattig i Paris. De som kommer att tänka på Christer Pettersson är inte ute och cyklar.

Avslutningsvis återvänder jag till min första hypotes om att just mordet på Karl XII är något som tydligt visar på skillnaden mellan vad historievetenskapen tagit reda på och vad allmänheten känner till om historien. Kort och gott är inte detta några nya rön. Sedan 1990-talet har historiker sammanställt och argumenterat för det jag visat på i de två tidigare inläggen. Och även om historiker i tjugotalet år varit hyfsat överens om hur ett uppmärksammat historiskt skeende gick till har allmänheten inte tagit det till sig. Kanske för att själva historievetenskapen inte är lika intressant som hur gemena man målar upp historia för sig? Kanske för att vi är tröglärda människor? Eller kanske för att dikten överträffar verkligheten?

Karl XII:s död - Del 1

Karl XII är en av Sveriges mer omstridda kungar. Många har försökt göra honom till en symbol för det de själva står för. Allt ifrån de högerextrema svenskar som lyft fram honom som ett föredöme då han krigade mer än de flesta andra svenska regenter gjorde till de vänsterpolitiskt inriktade svenskar som lyft fram Karl XII som en god förebild då fler invandrare kom till Sverige än under någon dittills regerande konung i Sveriges historia. Karl XII var en mycket mer komplicerad regent än något av dessa två påståenden vill påskina och hans arv debatteras det alltjämt friskt om. Idag kommer jag dock att dissekera ett specifikt skeende av Karl XII:s liv, nämligen det absolut sista. Ett skeende som likt det mesta i denna monarks liv är kontroversiellt och omgärdat av mängder med hypoteser, bra som dåligt underbyggda sådana. Framför allt anser jag dock att Karl XII:s mordgåta är ett strålande exempel på hur historievetenskapen ligger ljusår före det allmänna historiska vetandet.

Karl XII hade många egenheter för sig. I ett århundrade där nästan alla monarker klädde sig i peruk vägrade han. Delvis på grund av en dålig erfarenhet, delvis på grund av att han fann dem obekväma.

Men vad är då det allmänna vetandet om Karl XII:s dödstillfälle? Den direkta dödsorsaken är en projektil, möjligen en knapp, som har trängt in i kungens huvud vid vänster tinning och kommit ut igen på andra sidan. Projektilen fann sitt mål den 30 november 1718 vid Fredrikstens fästning utanför Fredrikshald, en ort i norska Östfold som idag heter Halden. Huruvida projektilen kom ifrån ett norskt eller svenskt vapen är i allmänhet osäkert och de flesta brukar rycka på axlarna åt denna osäkerhet som vore det ett intressant, men olösligt mysterium.

Olösligt är det knappast. Tekniska bevis, vittnesutsagor och matematik kan hjälpa till att belysa vad som hände den där kvällen i sydöstra Norge. Till att börja med har Karl XII lyfts ur sin sista vila vid fyra tillfällen: 1746, 1799, 1859 och 1917. Detta har bland annat gett oss kunskapen om att hålet i Karl XII:s huvud skapades av en projektil som hade en diameter om ca 19,5 mm. Alltså måste projektilen som träffade honom ha haft en diameter om mellan 18-20 mm. Dessutom kan vi fastställa att denna projektil inte var gjord i bly, då man vid en skallröntgen inte fann några spår av bly i den bortgångne kungens huvud. Man fann däremot bly i kungens fot ifrån den skottskada han ådrog sig på sin födelsedag 1709. Bly försvinner nämligen inte. Vad kan vi sluta oss till ifrån detta? För det första att den projektil som tog kungen av daga inte kom från en norsk musköt. Norska musköter kunde visserligen avfyra projektiler som inte var i bly, men inga med en diameter utanför 16,5-17,3 mm. Alltså kan projektilen som tog kungen av daga inte ha kommit ifrån en norsk musköt. Kan projektilen då ha kommit ifrån norskt artilleri?

Fotografier från likbesiktningen 1917. 

Med tanke på att hålet satt i vänstra sidan av skallen borde skottet ifall det var norskt ha kommit ifrån någon av positionerna Mellemberget eller Overberget, vilka låg på ungefär 430 respektive 625 meters avstånd. Eftersom kulan inte var i bly måste den då ha varit i järn eller någon annan metall. Sådana kulor laddade norrmännen ibland sitt artilleri med. Problemet är dock att de kulorna är av en större kaliber än hålet i Karl XII:s skalle – nämligen 22 mm. Alltså är det inte heller troligt att norskt artilleri låg bakom hålet i konungen. Nu börjar historien om kulknappen som tog livet av kungen kanske inte låta så tokig ändå.

Den hypotesen fick mer liv i sig när smedmästare Carl Hjalmar Andersson beredde sig en grusgång på sin gård i norra Halland år 1924. I Halland existerade en historia om hur en soldat vid namn Nordstierna, som den 30 november 1718 befann sig i närheten av kungen skall ha plockat upp den projektil han såg passera genom kungen och sedan slå in i en bergvägg. Knekten Nordstierna tog med sig denna knapp hem till Öxnevalla efter Varberg efter detta norska fälttåg. Där skall han ha berättat för sina grannar och vänner att det var denna knapp som tagit livet av Karl XII.

Nordstierna började dock känna sig illa till mods med att ha knappen i sin ägo och gick till sockenprästen för att be om råd. Sockenprästen skall ha rått Nordstierna att kasta bort knappen för att bli av med sin oro, råd som Nordstierna följde. Knappen hamnade i jorden. Tvåhundra år senare gjorde man ett grustag på platsen. Ett grustag som smedmästare Andersson skall ha besökt för att hämta material till grusgång. När han började sprida gruset fann han knappen. Ifall denna historia stämmer, vilket vi inte kan vara helt säkra på, så lämnar den oss med vidare fynd.

Knappen i fråga hade en diameter på 19,5 mm. Samma diameter som hålet i Karl XII:s skalle. Knappen var gjord av bly, men med ett hölje av mässing, en legering som inte lämnar rester efter sig som den mjuka metallen bly gör.

Huruvida knekten Nordstierna verkligen hade med sig en knapp, eller slängde ifrån sig någon från Norge medhavd knapp kan vi inte kontrollera. Berättelsen är fantastisk och kan vara sann, men man bör vara försiktig med att dra allt för stora växlar på den.

Den uniform Karl XII bar vid dödsögonblicket. Står
idag utställd på Livrustkammaren i Stockholm.
Notera även den norska leran som sitter kvar nere
till vänster.

Med de tekniska bevis vi kan lita till kan vi dock fastställa följande. Konungen blev skjuten med en specialprojektil som inte kom ifrån norska gevär eller kanoner. Den kom med största sannolikhet ifrån ett svenskt gevär eller musköt, då de klarade av den grövre kaliber som projektilen var av. Med tanke på projektilens kraft och ingångsvinkel kan vi alltså sluta oss till att den med största säkerhet avfyrades mellan de norska kanonerna på Mellemberget och Overberget och den svenska monarken. Antagligen mycket närmre den sistnämnde.

Det var antagligen någon i svensk tjänst som tog kungen av daga. Ett lönnmord med andra ord. Men vem var det som gjorde det? Och vad menar jag när jag säger att Karl XII:s död är ett strålande exempel på hur historievetenskapen ligger ljusår före den allmänna historiska vetskapen? Få reda på det i nästa inlägg. 

"På fel sida historien"

Vad fyller egentligen en bakåtsträvare för nytta? Vad är det för vits med att vara på fel sida historien? Du kommer ju ändå bara bli ihågkommen som någon som stod i vägen för människans naturliga utveckling. Nja, riktigt så enkelt kanske det inte är. Idag vill jag komplicera och nyansera bilden av historiens (och nutidens) så kallade bakåtsträvare.

Många politiker, ledare, företagare och tänkare har genom historien menat sig stå för det rättfärdigas sida när de genomfört eller propagerat för förändringar. Meningsmotståndare har ofta utmålats som människor som ”står på fel sida historien” eller människor som ”the moral arc of history bends away from”. Att jag skrev det sista citat på engelska är för att jag oftast hört det yttras av en engelsktalande politiker. Den amerikanske presidenten Barack Obama är duktig på att rita upp vad hans administration anser vara rätt respektive fel sida av historien. Sällan var det tydligare än när the Supreme Court gjorde gällande under sommaren 2015 att även homosexuella amerikaner skulle få rätten att gifta sig i alla unionens 50 stater.

Även om jag personligen gillade just detta domslut och är en stor fantast av lika rättigheter oavsett individuella karaktäristika anser jag att man inte ska vara så snabb med att utdöma sina meningsmotståndare som ”på fel sida historien”. Om man studerar världens historia lär man sig att det bara finns en konstant, och att det är förändring. I ovan nämnda exempel med homosexuellas rättigheter kan ju nämnas att dessa inskränkts tidigare. När greker och japaner införde lagar mot homosexualitet trampade man på mångåriga traditioner där förhållanden mellan två män tidigare inte setts som något konstigt. Värt att ta i beaktning här är att i och med denna kriminalisering av homosexualitet lär det ha funnits proponenter som menade att de stod för en godartad utveckling av samhället. För att lyfta in Godwins lag i det hela kan nämnas att exempelvis Hitler menade att han stod för en godartad utveckling i samhället när han började skapa sin nya världsordning.

Här kan man ana sig till pudelns kärna. Oavsett vem man är, vilken grupp man menar sig tillhöra, eller när man befinner sig i historien är det lätt att se på sig själv och det samhälle man lever i som den högsta punkten i världens utveckling. Som om allt som skett tidigare bara varit vägen fram till denna apex i människans utveckling. Vad tror ni man komma anse om 100 år? Visst har mänskligheten i stort gjort enorma landvinningar inom medicin, teknologi, jordbruk, ekonomi, mänskliga rättigheter med mera genom historien vilket lett till att vi som befolkar jorden idag kan skratta åt 1600-talets läkekonst, eller faktumet att Voltaire aldrig ägde en iPhone 6S och att 99 % av världens befolkning i årtusenden var bönder, något som är en mycket mer ovanlig syssla idag. Samtidigt som dessa landvinningar gjorts har det inte varit utan motstånd, eller med hjälp av tidigare landvinningar. Världens trender böljar fram och tillbaka.

Än mer problematiskt blir det när man börjar lyfta in ideologi och människosyn i det hela. Winston Churchill är exempelvis ansedd att vara en av de stora förkämparna för demokrati i världen. Bilden av den engelske bulldoggen som stod starkt emot det nazistiska tyranniet under det andra världskriget har etsat fast sig hos många. Att då nämna Churchills förakt för Indien, dess folk och deras strävan efter frihet från brittisk överhöghet klingar dåligt med denna bild av en demokratins förkämpe. Churchills imperialistiska drag har fått stå åt sidan i mycket historieskrivning, bland annat för att han själv skrev mycket av historien om sig. Av flertalet kollegor i det engelska underhuset kunde man få höra att Churchill stod på fel sida historien och var en övervintrad imperialist från 1800-talet. Detta enkla exempel hoppas jag kan tjäna till att nyansera bilden av historien. Utvecklingen är absolut inte spikrak och landvinningar som sägs göras för mänsklighetens goda kan ha mörka baksidor eller komma att fördömas av senare generationer som något horribelt.

Inom politisk demagogi hör man ofta människor fördöma idéer de ogillar som något som hör hemma i en annan tid eller en utdöd regim erkänd för att begå brott mot mänskligheten. I dagligt tal hör man hur idéer passar hemma ”på medeltiden” eller hur vissa samhällen utdöms som ”rena Sovjet”. Detta är i sig omöjligt. Medeltiden kommer inte komma igen, även om vissa av dess idéer kan. Sovjetunionen är död och begraven och skulle den återuppstå skulle det vara i ny regi med nya aktörer. Jag menar att det är viktigt att dra lärdomar av historien, men att man också måste göra det inom den rätta kontexten. Ja, 2-3 generationer före oss utvann och brände man olja som bara den och grundade en världsekonomi baserad på denna råvara. Idag vet vi att förbränningen av fossila bränslen har gjort irreparabel skada på vårat klimat och är ett av de överhängande problemen för dagens människor att ta itu med. De som utvann och brände oljan för 50-100 år sedan ansåg dock att de gjorde världen en tjänst. Många fler skapade sig finansiell stabilitet, transport förenklades och arbetstillfällen skapades. Detta var de kortsiktiga vinningarna som man var ute efter, då människorna då, precis som vi idag, mest var ute efter att skapa en dräglig tillvaro för sig själva och sina nära och kära.

Vem vet? Kanske några till synes oskyldiga beslut idag skapar stora problem om 75 år? Är det nog för att döma ut hela vår generation som bakåtsträvande problemskapare som bara tänkte på sig själva? Kommer Google bli Skynet? Antagligen inte, men om så är fallet kanske några ”bakåtsträvare” som vägrade använda sig av gmail blir hyllade som de enda som såg problemet innan det skedde. Det är lätt att sitta med facit i hand och lätt att känna sig rättfärdig när man tänker på människor historien har åsidosatt. Det är svårt att sätta sig in empatiskt i hur andra människor tänkte.