Tariq ibn Ziyad och invasionen av Spanien

Många är vi som vill lämna denna värld med ett arv efter oss. Och många är det som lyckats genom historien. Vad är då det bästa sättet att lyckas med detta på? Jag arbetar utifrån teorin att det bästa sättet är att genomföra storslagna dåd som är starkt förknippade med vissa platser. Exempelvis har man i Berlin gjort platsen för Adolf Hitlers bunker till en parkeringsplats just för att det inte ska bli en betydelsefull plats, utan mer utav en icke-plats. Att exempelvis namnge platser efter sig skulle kunna vara ett sätt att bli ihågkommen på. Jag sitter exempelvis just nu i Karlstad, döpt efter kung Karl IX av Sverige, och skriver detta. Karl IX blir därmed en kunglighet som Karlstadsborna lätt kommer ihåg. Alexander den store tog det säkra före det osäkra och grundade flera städer vid namn Alexandria i de länder han lade under sig. Idag tänkte jag dock berätta om ett ställe som så många kanske inte vet är förknippat med en specifik historisk figur; Gibraltar.

Att Gibraltar är döpt efter den muslimske 700-talshärföraren Tariq ibn Ziyad kanske känns lite långsökt när man jämför de två namnen. Gibraltar kommer dock ifrån arabiskans Jabal at Tariq, vilket kan översättas till Tariqs berg. Hur denna, idag brittiskt kontrollerade, klippa kom att döpas efter Tariq är ämnet för dagens inlägg.

Från och med profeten Muhammeds död år 632 sprider sig islam snabbt över stora delar av Asien och Afrika. I staden Tangier i dagens Marocko får Tariq år 710 rollen som guvernör. Nästan hela Nordafrika är vid detta tillfället del av ett enormt muslimskt rike. Ett undantag finns i staden Ceuta, vilket är en Visigotisk utpost i norra Afrika. Visigoterna är det folkslag som vid den här tiden håller den Iberiska halvön som sin. För att göra det hela lite enklare kommer jag kalla visigoternas rike på den Iberiska halvön för Spanien i denna text.

Lite våghalsig kan man allt säga att Tariq var. Utan att ha fått någon order om att göra det landar han en armé på cirka 7000 man på Gibraltar den 29 april år 711 e.v.t. Det är efter detta klippan fått sitt namn, diskutabelt huruvida det var Tariq själv som gav klippan namnet. Hans armé fortsätter en bit upp för den Iberiska halvön och lyckas lägga sig i bakhåll för en mycket större visigotisk styrka ledd av den visigotiske kungen Roderick. Tariq besegrar och dödar Roderick i slaget vid Guadalete, antagligen i närheten av dagens Medina-Sidonia, långt söderut på den Iberiska halvön. Efter detta bränner Tariq snabbt norrut och tar flertalet städer, då Visigoterna nu saknar kung och organiserad armé.

Det moriska slottet står idag på Gibraltar. Det är här Tariq sägs ha landat med sin invasionsarmé år 711. De skarpsynta ser den brittiska unionsflaggan på bilden. Detta är dock en mycket senare del i Gibraltars historia.

Dock färdas nyheter snabbt även under den här tiden. I Kairo sitter guvernören Musa bin Nusayr som får höra om Tariqs framgångar på den Iberiska halvön. Han sätter själv fart med en egen armé om cirka 18 000 soldater och når fram till ett Spanien där Tariq har utnyttjat sin fart till att dra norrut och strunta i vissa städer. Musa belägrar och tar över vissa av de städer som Tariq lämnat efter sig, exempelvis Sevilla och Merida. Musa delar sina styrkor och låter sin son ta den mindre styrkan för att ta hand om invasioner av fler spanska städer samt en del uppror som uppstått mot den nya muslimska överheten. Musa själv leder den större styrkan mot Toledo där han skall möta Tariq. Vissa historiker har formulerat en del teorier om varför Musa genomförde denna militära operation. Vissa menar att det var av rädsla att Tariq själv skulle få hela äran av att ha tagit Spanien, andra menar att det var av rädsla för att en så skicklig härförare som Tariq skulle förklara Spanien tillhöra honom själv. Motivation är dock något som är svårt att belägga i efterhand, inte minst när det gått 1300 år.

En avbildning av Tariq ibn Ziyad.

Kalifen Al-Walid får nu nys om vad det är Musa och Tariq företar sig på den Iberiska halvön och skickar order till Musa om att återvända till Damaskus för att informera om situationen. Musa väljer att bortse från denna order tillfälligt och ritar tillsammans med Tariq upp planer för hur man skall driva ännu längre norrut innan man återvänder österut. Man var även orolig för att Visigoterna skulle hinna konsolidera sin styrkor och slå tillbaka om man inte agerade fort. Tariq drog mot nordväst och tog städerna Léon och Astorga. Musa intog Zaragoza och fortsatte till och med så långt norrut så att han nådde till Biscayabukten. De erövrade områdena innefattar dagens Spanien, Portugal, Andorra och delar av södra Frankrike. Det är först nu Musa och Tariq far mot Damaskus. På väg tillbaka genom Spanien, eller Al-Andalus som det kom att heta nu, installerar Musa och Tariq lojala ståthållare i de nyligen erövrade områdena. Efter avslutad invasion byter Visigoterna religion och sida inom tio år och Spanien blir en del av det muslimska väldet i nästan 800 år till.

Några som tjänade på den muslimska invasionen av Spanien var den judiska befolkningen som fanns där. De var ofta bland de första att hjälpa de invaderande muslimerna, då det var allmänt känt att judar vid denna tid ofta for bättre i muslimska än kristna territorier. Medan man förföljde, beskattade extra och ibland avrättade judisk befolkning i kristna länder är det förståeligt att judarna hellre ville leva i muslimskt kontrollerade territorier, då de här åtnjöt bättre villkor. Inte total jämlikhet med muslimerna, men i alla fall bättre villkor. Kristna var dock inte lika positivt inställda till muslimerna, då de under stora delar av medeltiden låg i krig över Jerusalem.

Det kan vara intressant att leka med alternativhistoria i detta fall, även om sådana experiment egentligen är fruktlösa. När Tariq och Musa återvände till Damaskus hade man trängt över Pyrenéerna och en liten bit in i södra Frankrike. När man nu återvände till kalifen missade man ett öppet mål. Frankrike var för tillfället oerhört dåligt försvarat för en invasion och hade säkerligen kunnat falla lätt för invaderande styrkor söderifrån. Nu genomfördes inte försöket att inta Frankrike förrän senare, när kalifen själv hade kommit dit. Fransmännen hade dock utnyttjat tiden till att konsolidera sina styrkor och var väl förberedda på en invasion över Pyrenéerna. Man slog undan försöket till muslimsk invasion och det skulle inte ske några nya försök på lika stor skala. 1492 kastas de sista muslimerna ut ur Spanien.

Men vad hade hänt om Tariq och Musa fortsatt norrut omgående och bortsett från kalifens order om att återvända till Damaskus? Frankrike var den enda riktigt stora aktören kvar på banan för en nordlig expansion. Hade man tagit Frankrike hade vägen legat öppen för resten av centrala och norra Europa. Den förste europé att sätta fot i Amerika hade då inte hetat Leif Eriksson, utan mer troligen Muhammed. Och eftersom muslimer till skillnad från dåtidens nordbor hade en mer missionsinriktad agenda hade man antagligen stannat i Nordamerika och koloniserat. Då hade kanske det som idag är USA varit ett av världens största muslimska riken? Självklart är dessa frågor omöjliga att besvara, men just detta scenario tycker jag är roligt att leka med. Det visar även att vägen vår historia tar inte alltid är självklar. Beslut som verkar betydelselösa vid ett tillfälle kan komma att betyda allt ett tag senare. Medan vissa beslut som för tillfället verkar oerhört viktiga knappt påverkar händelseförloppen synligt.

Rekommenderad läsning

Roger Collins har skrivit boken The Arab Conquest of Spain:710-797 där han inte bara går igenom den muslimska invasionen av Spanien, utan även hur muslimerna kom att upprätta styre under åren som följde på 700-talet.