Mat & resurser; Torsken

Idag kommer ytterligare ett inlägg som handlar om djur. Om ni missade det förra handlade det om kaniner och går att finna här. Dock kommer jag gå längre än att bara diskutera hur torsken samexisterar med människorna, utan även väga in hur människor historiskt sett har anpassat sina beteenden utefter var maten funnits. Jag tänkte introducera begreppet ”lagen om människans trögrörlighet” som flera historiker sätter värde i. Denna teori beskriver hur människor inte ändrar sitt beteende förrän vi absolut måste göra det, och hur det då ibland kan vara för sent.

De första människostammar som fanns på jorden livnärde sig på det som var bekvämt. De var samlare och jägare. Att samla vildvuxna bär, frukter och dylikt kräver inte mer ansträngning än att plocka desamma. De som var jägare utövade mer ansträngande arbeten då de jagade. De såg alltså till att försöka få ut så mycket som möjligt ur sina jakter genom att jaga så stora byten som möjligt. Mammuten var ett oerhört populärt djur med tanke på vad den erbjöd i väg av kött, päls och ben. Och när mammuten flyttade, flyttade människorna efter.

Så här känner vi mammuten idag, eftersom våra förfäder var så duktiga på att jaga den.

När man inte längre kunde jaga lika stora vilt effektivt (då de var utdöda, för få eller för långt borta) var man tvungen att ändra sitt beteende. Det är nu vi kommer till den agrara revolutionen. Människor börjar odla spannmål på ett kontrollerat vis, vilket gör att du inte längre är lika beroende av vad naturen gör. Du kan istället själv påverka hur mycket mat du kommer få och när du kommer få den. Den agrara revolutionen gör majoriteten av oss människor till bönder ända fram till 1800-talet och den industriella revolutionen. Detta är dock talande exempel på hur vi ser på våra naturresurser och tillgångar. Dock är det inte sagt att människan är dömd att alltid göra samma misstag och gå för långt. Jag kommer nedan att beskriva två handlingsplaner där två nationalstater- Kanada och Norge – stått inför samma sorts utmaningar och valt att gå åt olika håll, med drastiska följder för bägge. Dock kan vi idag se att norrmännen tog de bättre besluten.

Newfoundland kan vara ett av de mest fantasilösa namnen en europeisk upptäcktsresande någonsin gett ett område. Men det var i alla fall vad John Cabot beslutade att kalla ön utanför Kanadas kust när han seglade dit år 1497. Något extraordinärt de märkte var den enorma mängden torsk som fanns i vattnet. ”Vi hade kunnat promenera in till land på fiskarnas ryggar, så tätt står de”, var Cabots egna ord. Under de kommande 500 åren kommer torsken fiskas kraftigt i dessa vatten. Från början av fiskare från Europa och de amerikanska kolonierna i enklare fartyg. Fisken togs i land i Bonavista på Newfoundland och saltades så den skulle hålla. Detta utgjorde ingen fara för torskstammen. Fisket skedde på sådan lite skala och torsken fanns i så stora bestånd att man knappt påverkade stammen.

John Cabot var egentligen en italiensk upptäcktsresande, även om han arbetade under engelsk flagg. Namnet John Cabot är taget, han hette egentligen Giovanni Caboto. Återigen ett exempel på att han kanske inte var så fantasifull när det gällde att ge namn åt saker.

Liknande enorma torskbestånd har länge funnits i Barents hav, norr om Norge och Ryssland. Precis som i Kanada var inte fisket något problem när det fortfarande skedde på den lilla skala man kunde förmå med mindre fiskebåtar och manuellt fiske. Och precis som västra Europa och östra Kanada formades av de bestånd som fanns utanför Newfoundland formades de norska och ryska kuststäderna mot Barents hav av de stora torskbestånden som fanns där. Människor blev beroende av fisket som industri och fisken som exportvara. Att vara fiskare kom att forma orterna, kulturen och människorna som levde i dessa delar av världen. Exempelvis var torskfisket på Newfoundland en mer lukrativ verksamhet än exempelvis guldbrytningen i Sydamerika eller sockerplantagerna i Karibien.

Själva problemen börjar dock uppstå när fisket effektiviseras och man tar nytta av alla mekaniska och tekniska framsteg för att fånga så mycket fisk som möjligt. Den första flytande fabrik som nådde Newfoundland (år 1951) var en brittisk trålare vid namn Fairtry. Att jag kallar skeppet för en flytande fabrik är för att det var mycket större än något fartyg man hittills sett i dessa fiskevatten. Under däck fanns maskiner som filéade, fryste och malde fisken. Fartyg som Fairtry blev snabbt en vanlig syn både utanför Newfoundland och i Barents hav. De kom ifrån hela världen – Sovjetunionen, Japan, Västtyskland, Spanien och Kanada var några av de som hade flest.

Fisketrålaren Fairtry.

Nu fiskade man långt över den kapacitet där torsken klarade av att återställa stammen till tidigare siffror och vid skiftet mellan 1970- och 1980-talet ställs både Norge/Ryssland och Kanada inför liknande bekymmer. Torskstammen har krympt betydligt. Det är här man antar olika policies som kommer att ändra torskens framtid i de respektive regionerna. Norrmännen och ryssarna sätter stopp för det industriella torskfisket i Barents hav, vilket leder till katastrofala följder på de orter som försörjt sig på fiskeindustrin. Hög arbetslöshet, sociala bekymmer och emigration blir följder i flera av dessa kuststäder som för alltid förlitat sig på fisket. I Kanada väljer man att gå en annan väg. Man expanderar sina territorialgränser och förbjuder utländska fartyg att fiska i vattnen utanför Newfoundland. Och det är här i problemet ligger. Istället för att förbjuda torskfisket totalt (bland annat av rädsla för att gå samma väg som Norge och Sovjetunionen) låter man det kanadensiska fisket expandera och ta över där de utländska båtarna tidigare fiskade. Man subventionerar till och med den egna fiskeindustrins arbete för att hålla många människor i sysselsättning. Närmare 40 000 kanadensare är inbegripna i fiskeindustrin nu. Det är även nu man fiskar upp de stora moderfiskarna och de unga torskarna som ännu inte hunnit bli könsmogna (vilket kräver 2-4 år) och förstör återväxten i torskstammen på sätt vi fortfarande inte kan greppa.

Ett ytterligare misstag som begicks i Kanada var att man inte lyssnade till forskarna när de 1988 sade att 99 % av torsken utanför Newfoundland var utfiskad. De kunde ju se med egna ögon att fångsterna var större än tidigare. Detta beror på att en stressad torskstam håller ihop i stora stim, vilket gör dem lätta att finna med ekolod och därmed lätta att tråla upp. När man helt plötsligt insåg att ett av världens en gång rikaste fiskevatten var närmast utfiskat tog man äntligen åtgärder. 1992 totalförbjöds torskfisket i vattnen utanför Newfoundland, vilket ledde till den massarbetslöshet och de sociala problem man tidigare fruktat. Fisket har dock inte avstannat helt. Man har nu inriktat sig på att fiska andra arter, och i vissa fall börja trycka dessa mot farligt låga siffror.

I Barents hav har man dock sett hur siffrorna vänt i en mer positiv riktning. Man var nere och vände på så låga siffror som bara några hundratusen ton torsk i början av 1980-talet. Idag har torskstammen återhämtat sig i Barents hav och ligger på över en miljon ton. Det är dock högst osäkert om torskstammen utanför Newfoundland någonsin kommer att återhämta sig.

Det kanske är för tidigt att döma, men det blir väldigt tydligt när man ser på detta exempel att det lönade sig att tänka mer långsiktigt. Självklart finns det säkerligen norska fiskare som blev av med sin inkomstkälla som absolut inte håller med mig. Men jag är ändå beredd att säga att det smartare beslutet togs av norska och sovjetiska beslutsfattare. För att vara ledare handlar inte alltid om att ta beslut som gör alla nöjda. Det handlar om att ta svåra beslut som oavsett hur de faller ut kommer att påverka människor. Och det är därför det gäller att man tänker till en gång extra innan man fattar sådana beslut.

Rekommenderad läsning

Mark Kurlansky är en amerikansk författare vars mest kända verk till dags dato är ett verk om torsken ur ett tusenårigt perspektiv. Om du googlar på boken Cod: A Biography of the Fish that Changedthe World kommer du finna att den finns tillgänglig på norska och engelska, vilket är ganska talande.