Historiska Regeringskriser

För tillfället upplever vi i Sverige något vi inte är vana vid – nämligen en regeringskris. En lös definition av regeringskris brukar karaktäriseras av att det antigen inte finns någon som vill bilda regering, alternativt att det de facto saknas förtroende för en sittande regering. I och med budgetomröstningen i Sveriges riksdag den 3 december, samt utlysandet av ett extra val till den 22 mars, kan man lätt argumentera för att Sverige faller under det senare av mina två exempel. Jag kommer dock inte att ta upp historien bakom den nuvarande svenska regeringskrisen i detta inlägg, utan istället avhandla några andra kända regeringskriser i världshistorien.

USA och valet 1860 – Under 1800-talet har slaverifrågan delat landet kraftigt, vilket har målat om det politiska landskapet. Om man ser till den policy som följdes under 1800-talet fram till presidentvalet i november 1860 var det ett agerande av att ”sparka bollen framför sig”. När nya stater uppstod fick de välja huruvida de skulle vara slavstater eller fria stater, något som bidrog till att befästa att slaveri var lagligt i de södra staterna, men inte i de nordliga. Det gjordes olika kompromisser, som motsade varandra, för att det skulle finnas lika många ”slave states” som ”free states” representerade i Kongressen. Bland annat delade man New England i fler mindre stater för att behålla balansen.

Hur USA blivit delat i Free States respektive Slave States. Den tydliga delningen Nord/Syd gjorde nog sitt till till att polarisera landet och dess befolkning kraftigt mot varandra.

Inför presidentvalet 1860 var dock denna polarisering så stark att det knappast fanns någon återvändo. Till president valdes Abraham Lincoln, den första republikan någonsin att inneha ämbetet. Han gick inte till val på att göra sig av med slaveriet. Dock hade Republikanerna till detta val tagit över de flesta rösterna från Whig-partiet, som alltid varit mer uttalade mot slaveriet. Lincoln vann dock med en minoritet (39,8 % av rösterna och 180 elektorsröster). Lincoln fick inte en enda elektorsröst ifrån någon av sydstaterna och inte heller en enda röst för den delen. Och man kan förstå att människor blir förbannade när den nyvalda presidenten bokstavligen inte fanns med på röstsedeln.

Ungefär en månad efter presidentvalet väljer sydstaterna, med South Carolina i spetsen, att träda ur Unionen och bilda Konfederationen. Detta är starten på det blodigaste kriget den unga nationen USA har upplevt till dags dato – det amerikanska inbördeskriget. Och det stod ur en förtroendekris för den sittande presidenten sprunget ur olika faktorer, men den allt överskuggande är slaveriet och den oenighet som uppstått kring denna institution. Vissa brukar mena att det amerikanska inbördeskriget inte grundade sig i slaverifrågan, men denna uppfattning är felaktig. Riktiga historiker kommer att backa upp mig i detta.

Tyskland och NSDAP:s väg till makten – Jag är väl medveten om vad Godwins lag innebär, men jag ber läsaren ha förståelse för att jag inte drar några paralleller mellan dagens Sverige och 1930-talets Tyskland. Jag beskriver enbart den politiska process som satte NSDAP och Adolf Hitler vid makten 1933, samt den konstitutionella kris som gjorde detta möjligt. Det finns säkerligen en del statsvetare, tyckare och förstå-sig-påare som kan dra sina egna paralleller.

Efter den misslyckade Ölhallskuppen i München 1923 förklarade sig NSDAP som ett parti som tänkte ta makten via politiska istället för våldsamma medel. Man separerade partiet och SA, den brunskjortade styrka som terroriserade och våldförde sig på oliktänkande och enligt partiet icke-önskvärda.  Man omorganiserade även partiet till ett med en mer kompetent politisk ledning. NSDAP fick låga siffror (3 % respektive 2,6 %) i valen 1924 och 1928, i ett Tyskland som då erfor en ändå relativ politisk stabilitet. Dock skulle depressionen komma att svinga upp nazisternas siffror rejält. I valet i september 1930 fick NSDAP 18,3 % av rösterna och blev därmed näst största parti i riksdagen.

En nationalsocialistisk affisch från Wien år 1930. Partiets budskap är på denna affisch enkelt: "Vi kräver frihet och bröd".

Under det tidiga 1930-talet vädrade NSDAP morgonluft och lyckades få större och större siffror och även bli riksdagens största parti i valet i Juli 1932. Näst största parti nu var kommunistpartiet, vilka tillsammans med NSDAP innehade 52 % av mandaten, något som gjorde all form av majoritetsstyre omöjligt. I ett försök att få fram ett annat resultat kallade riksdagskanslern Franz von Papen till ett nytt val i november 1932. I detta val backade NSDAP med drygt 2 miljoner röster eller 4,2 procentenheter. Nu fanns det en möjlighet att politiskt arbeta för att utmanövrera NSDAP, men de övriga partierna tänkte för kortsiktigt för att konsolidera sig mot nazisterna och fortsatte bråka sinsemellan.

Efter många diskussioner och politiskt intrigerande fram och tillbaka lyckades NSDAP till slut övertyga presidenten Paul von Hindenburg om att Hitler var lämplig som rikskansler. När riksdagen i Berlin sedan brann ner den 27 februari 1933 fick Hitler igenom ett undantagstillstånd vilket de facto förvandlade honom till diktator och i förlängningen NSDAP till enda tillåtna parti.

Belgien och världens längsta regeringskris – Belgarna innehar det föga avundsvärda världsrekordet i regeringskris. Under 541 dagar mellan sommaren 2010 och december 2011 stod landet under ledning av en expeditionsministär, något som heter övergångsregering i den svenska grundlagen. Sådana regeringar brukar inte fatta några politiska beslut, utan istället upprätthålla det dagliga arbetet. Sådana regeringar får inte heller utlysa extra val.

Belgisk politik är inte enkel att förstå sig på. Ovan nämnda regeringskris var inte ens deras första under 2000-talet. Jag kommer nedan att täcka bara en av de anledningar som brukar anges till den belgiska regeringskrisen 2010-2011, men ha i åtanke att frågan är mer komplicerad.  Belgien är ett land tydligt delat i två delar. I alla fall om man frågar belgarna. Den södra delen av landet kallas för Vallonien och folket där för Valloner. Många svenskar, inklusive jag själv, härstammar från Valloner som invandrade till Sverige undan bekymmer hemmavid under 16- & 1700-talen. Den norra halvan av landet, belgiska Flandern, befolkas dock av Flamländare. Flamländarna talar Flamländska som Holländarna, medan Vallonerna talar Franska. Det har genom åren existerat mycket förbistring mellan dessa två grupper och vid regeringskrisen existerade det en stark polarisering mellan Flamländarna och Vallonerna i Belgien.

Problem har ofta uppstått när en regering som varit tydligt pro-flamländsk valts in, då den sällan fått förtroende från Valloner. Den före detta presidenten Yves Leterme slängde bland annat ur sig ett påstående om att Valloner ”saknar den intellektuella kapaciteten att lära sig Flamländska”, vilket försatte honom i en regeringskris redan innan den världsrekordhållande sviten på 541 dagar. Även om belgarna idag har en regering så är landet långt ifrån ett enat rike och vissa grupper propagerar för en delning av landet, framför allt bland Flamländarna. Allt är inte frid och fröjd, men det är ett Belgien i mer stabilt läge än under deras regeringskris.

Skälet till att jag tar upp denna regeringskris är för att ni inte skall stirra er blinda på det totala kaos, de krig och den förödelse som stammade ur de två regeringskriser jag beskrivit innan. Bara för att Sverige befinner sig i en regeringskris för tillfället betyder det inte att all ordning kommer att försvinna ut genom fönstret och att vi kommer att kastas in i krigstillstånd. Se bara på belgarna som innehar världsrekordet i regeringskris. Det ledde inte detta till våldsamheter. Regeringskrisen översågs av den ovan nämnda expeditionsministären, som klarade av att handlägga den belgiska statens dagliga ärenden, dock utan att ta beslut om policy i olika frågor. Självklart skulle även Sveriges offentliga institutioner fungera väl under en sådan övergångsregering. Problemet är dock att vi väljer in politiker i våra parlament just för att representera våra åsikter och göra policy i olika frågor. Det är trots allt det som är representativ parlamentarism. Alltså kan det uppstå problem om man går allt för lång tid utan ändringar i policy. Men vi behöver nog inte oroa oss allt för mycket.

Rekommenderad läsning

A.  James Fuller har samlat essäer från sju olika historiker i boken The Election of 1860 reconsidered där man fokuserar på den förgrening i Amerikansk historia som presidentvalet 1860 utgjorde.