Brasiliens självständighet - Släkten är värst

I dagens inlägg kommer jag att gå igenom hur Brasilien fick sin självständighet under det tidiga 1800-talet. Detta är en period när flertalet nya stater uppstår i Latinamerika och förklarar sig självständiga från sina europeiska kolonialherrar. Hur det gick till är dock oerhört beroende på vilka som var de europeiska kolonialherrarna, samt landets historia. Att jag har valt att gå igenom just Brasiliens väg till självständighet och inte exempelvis Mexikos eller Argentinas är för att jag tänker ta till vara på två saker som syns väldigt tydligt i just den brasilianska revolutionen.

Det första är att en revolution inte alltid behöver vara speciellt revolutionär. Här kan man lyfta in vitsen om att en revolution är en sväng på 360^o som tar en tillbaka till utgångsläget. Här kan man exempelvis nämna den franska revolutionen, där ett svältande folk klättrade upp på barrikaderna för att avsätta ett kungahus och bara några år senare hade fått en kejsare, samtidigt som stora delar av folket fortfarande svälte. Det är oftast därför den franska revolutionen idag ses som en tankens revolution, där nya värderingar uppstår i det västerländska samhället. Den brasilianska revolutionen var inte heller speciellt revolutionär, men resulterade i alla fall i Brasilien som en ny nationsstat.

Något annat värt att ta vara på när det gäller den brasilianska revolutionen är att man tydligt kan se hur världen blivit mer och mer global. Man kan argumentera för att Napoleons invasion av Portugal var den första dominobrickan som tippade över och satte i rörelse de skeenden som slutade med Brasiliens självständighet. Dessa händelser har med varandra att göra, men skall inte ses som enda skäl till att Brasilien fick sin självständighet, det är att ge för mycket makt åt Napoleon. Inget historiskt skeende sker i ett vakuum, utan kommer alltid att påverkas av de människor som är anknutna till det. Dock kan man här se hur ett skeende i Europa kom att påverka vad som senare skulle ske i Brasilien. Världen har börjat krympa och man kan nu se hur skeenden på en kontinent påverkar skeenden på en annan kontinent.

Innan jag går in på Brasiliens självständighet från Portugal kommer jag måla upp en kort historia om portugisernas tid i Brasilien. Det är viktigt att vi inser att detta inte är hela Brasiliens historia, då arkeologer funnit lämningar från människor från så länge som 8000 år sedan i det som idag är Brasilien. Då existerade varken Brasilien eller Portugal i någon kommersiell mening och människan hade inte lärt sig segla över så långa avstånd som hade krävts för att någon skulle kunna ta sig från Iberiska halvön till Sydamerika.

Efter att Christoffer Columbus ”upptäckt” de amerikanska kontinenterna 1492 började flertalet upptäcktsresor göras i västerled av europeer. Många av dessa resor genomfördes av portugiser och spanjorer, som förutom att vara allierade även var duktiga seglarnationer. År 1500 grundas en portugisisk koloni i det som idag är Brasilien. Att kolonin skulle bli portugisisk hade påven (en spanjor) bestämt åt Spanien och Portugal redan 1494, innan de ens börjat kolonisera kontinenten. Det koloniala Brasilien blev snabbt kraftigt beroende av den portugisiska slavhandeln, vilket ledde till att ca. 4 miljoner afrikaner tvingades till Brasilien mellan 1550 och 1855. När man under 1690-talet hittade guld i Brasilien skedde en portugisisk guldrusch, där många portugiser flyttade till Brasilien. Rio de Janeiro förklarades som kolonins huvudstad 1763. Sammantaget var Brasilien i början av 1800-talet Portugals juvel i imperiekronan.

Det är med dessa förutsättningar dagens historia börjar. Under Napoleonkrigen hade Portugal, likt majoriteten av Europa, hamnat i Napoleon I:s blickfång. När samme Napoleon i november 1807 invaderar Portugal gör den portugisiske regenten João VI något drastiskt. Han förflyttar sig, sin familj och majoriteten av sitt hov till Brasilien. Detta är en enorm logistisk operation, då det är mellan 10-15 000 människor som flyttas över Atlanten.

Tordesillasfördraget från 1494 visar hur långt spanska respektive portugisiska erövringar fick sträcka sig i västerled.

Vad tyckte då kung João om sin koloni då?. Kort och gott kan man säga att han älskade det. Även om Napoleon lämnade Portugal redan 1808 och slutligen förlorade vid Waterloo 1815 stannade João VI i Brasilien med sitt hov. 1815 förklarade João VI till och med Brasilien ett kungarike i stil med Portugal. Det tog ända tills den portugisiska lagstiftande riksförsamlingen Cortes i princip tvingade João att återvända till Portugal år 1821 som han gjorde det. Sedan hade João VI också börjat bli orolig ifall han skulle få behålla tronen ifall han aldrig åkte tillbaka till Portugal. Han hade trots allt varit bortrest i 16 år. Hans son, kronprins Pedro, tyckte dock om Brasilien väldigt mycket även han, så han fick stanna kvar medan João åker hem till Portugal för att regera. Men för att Pedro inte skulle hitta på några dumheter förklarade Cortes Brasilien som tillhörande Portugal igen kort efter João’s hemkomst.

Vid den här tiden har anti-portugisiska åsikter vuxit sig starkare i Brasilien. Det tydligaste exemplet är när regionen Pernambuco i april 1817 försöker förklara sig självständiga från portugisiskt styre. Även om revolten slogs ned efter bara 13 dagar flaggar dock Pernambuco idag med den flagga man försökte förklara sig självständig under 1817. Dock talar detta uppror sitt tydliga språk.

Brasilianare högre upp i samhällsskikten börjar nu uppvakta kronprins Pedro med sina politiska idéer om självständighet. Det tog inte lång tid för dessa idéer att få genomslag hos Pedro, då han även insåg att han kunde vara Kung Pedro I av Brasilien, istället för att förbli kronprins av Portugal. Sagt och gjort tog Pedro kronan över Brasilien, där man utropade sig som en konstitutionell monarki 1822. Det uppstod aldrig några större våldsutväxlingar mellan portugisisk och brasiliansk militär och redan 1825 erkände Portugal Brasilien som formellt självständigt.

Kung Pedro I av Brasilien

Vad kan vi då lära oss av denna historia? Det första vi kan fastslå är att en revolution inte alltid behöver vara speciellt revolutionär. Brasilianarna bytte en monark mot en annan, visserligen på hemmaplan. Det samhällssystem man hade praktiserat under João’s styre ifrån Portugal fortsatte i samma utsträckning under Pedro även i det självständiga Brasilien. Brasiliens samhälle var vid denna tid starkt knutet till rasistiska uppdelningar och indelningar av människor, nästan liknande kastsystem. Vissa grupper tjänade på detta samhälle, medan andra förlorade. Och det var så klart de som redan tjänade på samhällsstrukturen som kom till Pedro för att be honom ta över som Brasiliens förste konung och därmed inte förlorade något på självständighetsförklaringen. Mycket av Pedros första regeringstid gick åt till att kväsa uppror, då vissa fortfarande inte var nöjda. Däribland uppstod nya uppror i Pernambuco.

Slaveriet fortsatte utövas i Brasilien, som fortsatt var starkt beroende av sin sockerproduktion och exporten ifrån denna verksamhet. En verksamhet som krävde mycket slavarbete under hemska förhållanden. Som sista amerikanska koloni förbjöd Brasilien slaveri först 1888. Politiken kommer att vara fortsatt turbulent i Brasilien under både 1800- och 1900-talet, kanske som en följd av hur pass icke-turbulent revolution man hade genomgått för att skaffa självständighet. Och det bevisar även att självständighet inte alltid är det yttersta målet som människor eftersträvar.