Rosalind Franklin

Kvinnor har ofta fallit emellan stolarna i historieskrivningen. Ett fält som visar detta lika tydligt som något annat är inom vetenskapen. Exempelvis har det nobelpriset genom tiderna delats ut till hela 856 unika människor och organisationer. Av dessa är bara 43 kvinnor. Räknar vi bort de 16 kvinnor som fått fredspriset (vilket tekniskt sett inte är ett erkännande för framsteg inom vetenskap) samt faktumet att Marie Curie fått två så är det bara 26 unika kvinnor som fått nobelpriset som ett erkännande för deras framsteg inom vetenskapen. Detta är självklart inte det enda sättet att mäta vetenskaplig framgång med, men det ger en ganska tydlig bild över den snedfördelning som finns inom även detta fält. Och skälet till att jag tar upp just nobelpriset är på grund av den kvinna, Rosalind Franklin, som upptäckte att dubbelhelixen var strukturen på mänskligt DNA. Priset i fysiologi eller medicin gick istället till forskarna Watson, Crick & Wilkins år 1962 för denna upptäckt. Men hur kom det sig då att Rosalind Franklin fick stå utan priset om det nu var hon som först upptäckt strukturen på mänskligt DNA?

Rosalind Franklin.

Watson skrev 1968 boken ”The Double Helix”, vilket är därifrån de flesta har lärt känna DNA-strukturen, men även fått höra om Rosalind Franklin. I denna bok beskriver Watson bland annat Franklin med orden ”…stridslysten, känslomässig och oförmögen att kunna tolka sina egna labbdata” (min översättning). Om vi åsidosätter det otrevliga i att baktala en kvinna som varit död i tio år och att Watson konstant kallar henne för ”Rosie”, ett namn hon aldrig använde, så är ”The Double Helix” mest ett sätt för Watson att ta åt sig äran för arbete han själv inte gjorde. Ovan nämnda citat får Watson att framstå som misogyn, men det är även ett sätt för honom att misskreditera någon som faktiskt hade löst gåtan med DNA innan han själv (eller någon annan forskare för den delen) lyckades.

Rosalind Franklin föddes i England 1920 i en välbärgad judisk familj. Hon studerade fysik och kemi vid Cambridge University. Vid bara 26 års ålder lyckades Franklin ta sin doktorsgrad med en studie om ”Thermalexpansions of coals and carbonised coals”. Det var även vid Cambridge som Franklin träffade Adrienne Weill, en av Marie Curies tidigare studenter. Weill gjorde starka avtryck på Franklin som lärde sig franska och kort efter sin doktorsgrad valde att flytta till Paris. Där skulle hon bli expert på Kristallografi och röntgen, något som passade sig väl när hon 1951 återvände till England och tog anställning vid Kings College. Detta var precis när forskare på två olika kontinenter (Europa och Nordamerika) var mitt uppe i en kapplöpning om att bli de första om att lyckas lösa gåtan med hur DNA var strukturerat. Franklin och Wilkins arbetade båda vid Kings College vid den här tiden, som ledare för två olika projekt, som dock skulle komma att knytas ihop med varandra.

Forskarna hade vid denna tid kommit fram till att DNA med största säkerhet hade en helix-struktur, likt en korkskruv. Däremot kunde man inte komma överens över huruvida den struktur man letade efter var en enkel-, dubbel-, eller trippelhelix. Ingen hade ännu lyckats fotografera eller få fram bevis på hur det egentligen låg till. Det var här Franklins expertis inom Kristallografin kom till nytta. Genom röntgendiffraktion lyckades Franklin att isolera olika mönster inom de DNA-strukturer hon analyserade. Hennes resultat skulle komma att slå andra forskare med häpnad. År 1952 lyckades hon ta ett fotografi som blivit ett av de mest kända inom detta forskningsfält, ett foto som hon kom att kalla Fotografi 51. Inte nog med att detta fotografi bevisade att DNA hade strukturen av en dubbelhelix, det antydde även hur DNA replikerade sig självt, något som var vitalt att förstå för att kunna förstå sig på celldelning, men även många fler användningsområden.

Photograph 51. Rosalind Franklins arv till vetenskapen samt det första beviset på den dubbelhelixstruktur vi alla idag kopplar samman med DNA.

Samtidigt som Franklin arbetade med detta så arbetade Watson och Crick vid ett annat laboratorium i Cambridge, dock utan samma framgångar. Watson och Crick hade ännu inte lyckats bekräfta den helixstruktur som Franklin nu hade funnit. Innan Franklin hunnit publicera sina resultat skulle dock Watson och Crick få ta del av dem. Wilkins, som arbetade med Franklin vid Kings College visade upp Fotografi 51 för Watson, utan Franklins medvetande eller tillåtelse. Så fort Watson fick syn på Franklins fotografiska bevis för dubbelhelixen föll pusselbitarna på plats och bara två månader senare hade Watson och Crick publicerat sina fynd, där de slog ihop sin egen data med Franklins fotografiska bevis. I samma nummer av tidningen Nature som Watson och Crick presenterade sina fynd skulle dock Franklin komma att visa upp vad hon hade forskat sig fram till, men vid den punkten var det redan för sent. Watson och Crick var nu kända som de hjältar som hade lyckats utröna hur DNA var strukturerat. Franklins text sågs, som bäst, som ett dåligt försvarstal.

Crick, Watson och Franklin. De två förstnämnda är idag synonyma med upptäckten av DNA-strukturen. 

1956, under en resa till USA, skulle Franklin komma att finna en klump i magen som skulle visa sig vara äggstockscancer. Bara två år senare skulle Franklin avlida som följd av denna cancer, vid den unga åldern 37. Tragiskt nog så var det nog mycket av Franklins banbrytande arbete med röntgen och den strålning hon fick utstå i samarbete med detta som hade gett henne cancern. Många forskare vid denna tid utvecklade cancer som en följd av dåliga skyddskläder och många timmars arbete med strålning och röntgen. Oavsett vad hennes legat kom att bli till eftervärlden, så förtjänade nog världen mer än 37 år av Rosalind Franklin. På samma sätt som hon själv säkerligen förtjänade ett nobelpris i fysiologi eller medicin, samt ett bättre bedömande till eftervärlden än det Watson lämnade efter sig.