Kvinnor i strid - 588:e nattbomarregementet

När vi tänker på kvinnor i krig brukar vi ofta tänka på människor som Vera Brittain eller Florence Nightingale. Två kvinnor som var sjuksköterskor i den brittiska armén i första världskriget respektive Krimkriget. Ber man någon nämna kvinnliga soldater blir listan genast kortare. Förutom Jeanne D’arc verkar det inte finnas så många kända kvinnliga soldater i historien. Soldatyrket är ett yrke som varit manligt dominerat genom historien, men det betyder inte att det saknas narrativ om kvinnliga soldater. Jeanne D’arc brukar oftast lyftas fram som en form av undantag. DEN kvinnliga soldaten som lyckades ta plats bland de franska soldatmännen och inspirera dem till stordåd mot den engelska fienden i hundraårskriget. Men detta är en felaktig bild. Kvinnor har, i större utsträckning än vad den traditionella historieskrivningen säger, deltagit och slagits i krig i många samhällen och historiska epoker. Varför skulle det exempelvis bara vara män som får plats i våra narrativ om att ge sig ut och dö och kämpa för kung och fosterland? Kan inte exakt samma motiv driva kvinnor? Som många vet ingår kvinnor idag i flera av världens väpnade styrkor. Yrkeskategorin är fortfarande dominerad av män, men det är inte helt tomt på kvinnor. Sedan 1989 är exempelvis alla positioner inom de svenska vapenslagen öppna för kvinnor. Och sedan 1994 har svenska kvinnor haft möjligheten att göra lumpen utan att avse att genomföra någon efterföljande officersutbildning.

Under det andra världskriget var den europeiska östfronten, där de tyska och sovjetiska arméerna slogs, en av krigets viktigaste skådeplatser. Det var även här som majoriteten av krigets offer skulle falla, då Hitler beordrat ett utrotningskrig och Stalin svarade med samma mynt när Sovjetunionen slog tillbaka. I den enorma röda armén kom flertalet soldater att bli uppmärksammade för sina insatser på östfronten. En av de mest kända är Vasilij Zaitsev, en prickskytt som deltog vid slaget i Stalingrad och snabbt blev en sovjetisk hjälte. Hans krig är avbildat i filmen ”Enemy at The Gates”. Marskalken Georgij Zjukov kom att bli känd som en av Sovjetunionens största hjältar i andra världskriget, som i Ryssland är känt som ”Det stora fosterländska kriget”. Likheten mellan Zaitsev och Zjukov är att de bägge passar väl in i ett narrativ om den enkla soldaten. Bägge två kom från enklare förhållanden som bönder och gjorde militära stordåd under kriget. Något som passade väl in i den sovjetiska propagandan. Inte för att förminska dessa två soldaters insatser vill jag dock påpeka att det fanns andra sovjetiska soldater som slogs minst lika hårt för sitt fosterland, även om de inte kom att bli lika mycket uppmärksammade inom historien. Förutom de miljontals sovjetiska soldater som gav sina liv på östfronten, finns det även andra historier från östfronten som inte är lika kända. Idag uppmärksammar jag en av dessa enheter, nämligen det 588:e nattbombarregementet. I detta regemente var alla kvinnor, från piloterna till mekanikerna och markpersonalen.

Det 588:e nattbombarregementet med sina flygplan i bakgrunden.

Från 1942 till krigsslutet flög det sovjetiska 588:e nattbombarregementet mer än 23 000 uppdrag mot de tyska fienderna. Regementet i sig var inte så sort, utan bestod som mest av 80 soldater. Flygarna arbetade i par, där den ena i paret flög planet och den andre ansvarade för bomberna. Således var alltså soldaterna i regementet indelade i 40 par. De flög med de oerhört lätta flygplanen Polikarpov Po-2, egentligen avsedda för att sprida bekämpningsmedel över grödor. Eftersom planen var så pass lätta i konstruktionen kunde de inte ta med sig fler än 6 bomber per uppdrag, något som gjorde det nödvändigt för flygarna att flyga flera uppdrag per natt. Taktiken var enkel, men oerhört effektiv. Efter att ha fått rapporter om var de tyska soldaterna hade sina positioner flög piloterna iväg i den becksvarta natten. När de närmade sig de tyska positionerna ströp de motorerna och glidflög in den sista biten mot målet. På så sätt lyckades de gång efter annan ta sina fiender med överraskning. När de var över målet släppte de sina bomber och vände sedan tillbaka till basen, ofta för att plocka upp nya bomber och flyga ytterligare ett uppdrag. Radar och annan positionsbestämmande utrustning höll precis på att utvecklas, så de sovjetiska piloterna var tvungna att kunna navigera väl i mörkret utan någon sådan teknisk assistans. Regementet fruktades av de tyska soldaterna på östfronten, som gav dem smeknamnet ”nachthexen” (Natthäxor), på grund av det karaktäristiska svischande som de glidflygande planen gjorde när de närmade sig målet. Ljudet fick tyskarna att tänka på häxor som kom på sina kvastar.

Polikarpov Po-2, det flygplan som användes av det 588:e regementet. Det är även det mest producerade flygplanet i flyghistorien.

Under hela det andra världskriget beräknas det 588:e nattbombarregementet ha släppt ungefär 3 000 ton bomber över sina fiender. 23 av regementets soldater belönades med utmärkelsen Sovjetunionens hjälte, den högsta utmärkelse en medborgare i Sovjetunionen kunde tilldelas. 30 av regementets soldater dog i strider på den europeiska östfronten under det andra världskriget. Regementet var det högst dekorerade kvinnliga regementet inom det sovjetiska flygvapnet. Med detta sagt måste vi alltså även ta i beaktning att de inte var det enda kvinnliga regementet i det sovjetiska flygvapnet. Även de 586:e och 587:e regementena bestod av enbart kvinnor. Och detta var enbart i flygvapnet. Kvinnor var bättre representerade i de sovjetiska styrkorna än hos någon annan av de stridande nationerna. Kvinnor slogs och dog även i den röda armén. Dock var kvinnor väldigt underrepresenterade inom marinen, ofta med hänvisning till att det var otur att ha kvinnor ombord på fartyg. Marinen är, oavsett land, ett vapenslag där det knorras mycket om kvinnor i de stridande leden fortfarande idag.

Även om Zaitsev och Zjukov är två av de mest kända exempel som finns på stridande i Sovjetunionens tjänst under det andra världskriget bör man inte glömma bort att nämna soldater som Yevdokia Bershanskaya, regementets kommendant, eller Tatyana Makarova, flygkommendant tillika Sovjetunionens hjälte. De har dock fått stå åt sidan i populärkulturen. En av de stridande kvinnorna, Evgenia Zhigulenko, var med och spelade in en sovjetisk film om regementets krig år 1981. År 2013 körde New York Times Magazine en artikel om kapten Nadezhda Popova med titeln ”The Night Witch”, då Popova hade dött tidigare det året. De som gillar det svenska metalbandet Sabaton kanske känner till regementets historia ifrån albumet Heroes och låten ”Night Witches”, som kom ut 2014.

Kapten Nadezhda Popova - Sovjetunionens hjälte, föräras år 2009. Den stjärnformade medaljen med det röda släpet är utmärkelsen Sovjetunionens hjälte, den högsta utmärkelse en sovjetmedborgare kunde få.

Oavsett om historien är fullspäckad med liknande exempel på kvinnor i stridande förband förblir de allt som oftast oerhört underrepresenterade, både i faktiska siffror och historieskrivning. Även om det börjar bli vanligare med kvinnor i det militära är det ett fält som fortfarande är oerhört mansdominerat. Det enda land i hela världen som har värnplikt för kvinnor är idag Israel. Där är dock värnplikten för kvinnor två år, medan den för män är tre år. Dock får kvinnor i den israeliska armén sällan delta i stridande positioner. Israeliska kvinnor får tjänstgöra frivilligt i sådana enheter, men förväntas att dra sig tillbaka när striderna börjar.