Drottning Kristina

Som en av de mer kända svenska regenterna i historien har Drottning Kristina kommit att få en speciell plats i det svenska historiemedvetandet. Det människor I allmänhet känner till om Drottning Kristina är att hon, som enda regent hittills, abdikerade tronen. Detta skulle hon ha gjort som en följd av att hon ville konvertera till katolicismen, något som var närmast otänkbart för någon I dåtidens Sverige. Även om denna bild inte ligger allt för långt ifrån sanningen behövs den nyanseras och broderas ut. Drottning Kristina var delvis en I raden av flertalet regenter. På så sätt skilde hon sig inte så mycket från de kungar som satt på tronen före eller efter. Men en del av hennes handlingar var oerhört unika för en regent. På så sätt skilde hon sig inte heller speciellt mycket från de kungar som satt på tronen före eller efter henne.

Drottning Kristina.

Kristina föddes år 1626, som förste överlevande barn (de tre tidigare graviditeterna hade slutat i dödföddhet) till kung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora. Angående drottningens födsel finns det en historia som ofta berättas om och om igen. Kristina påstås ha fötts i segerhuva, ett tillstånd där moderkakan insveper en del av barnet när det föds. En följd av detta var att man bara såg ansiktet, armarna och benen på den nyfödda drottningen, som i övrigt var aningen hårig vid födseln, samt skrek i en ganska grov stämma (för att vara ett nyfött spädbarn). Detta skall ha fått barnmorskorna att meddela att en arvprins nu hade fötts. Genast ljöd en kanonsalut för att fira den nyfödde prinsen. Barnmorskorna skall snabbt ha insett sitt misstag och förklarat det för kungen. Det roliga med denna berättelse är att källorna styrker den och att den med stor sannolikhet är sann.

Det var däremot ingen besvikelse för kung Gustav II Adolf eller drottning Maria Eleonora att de hade nedkommit med en dotter. Redan 1627 såg Gustav II Adolf till att få Kristina erkänd som rikets ”rätta arvfurstinna och drottning” av de samlade ständerna. Delvis var det ett realpolitiskt beslut, då den polska grenen av Vasaätten fortfarande visade intresse för den svenska tronen. Men det var även utav en oro ifrån Gustav II Adolf, då han tvivlade på att han skulle få en äkta son som kunde ärva tronen efter honom. Hur som helst var Kristina innan hon ens blivit ett år gammal erkänd som kronprinsessa. Detta skulle visa sig bli ett smart drag, då Kristina inte skulle komma att få se sin far efter att hon fyllt tre. Gustav II Adolf drog ut i den pågående konflikt som skulle komma att bli känd som det 30-åriga kriget. Och vad som skulle hända honom i Lützen år 1632 är allmänt känt.

Efter Gustav II Adolfs död kom en förmyndarregering att besluta i Kristinas ställe, samtidigt som hon kom att utbildas till att bli en så komplett regent som möjligt. Ledningen i förmyndarregeringens arbete kom att tas av rikskanslern Axel Oxenstierna. Under de kommande 12 åren fram till Kristinas myndighet skulle han komma att leda Sverige i flertalet inrikes- och utrikespolitiska frågor. Samtidigt som Sverige var inbegripna i det stora kriget på kontinenten. Mängden militära segrar skulle komma att bli färre under de dessa år, även om Sverige höll en framskjuten plats på kontinenten och i dess politik. Kristina utbildades samtidigt på samma sätt som en kung vid tiden skulle ha utbildats. Hon uppvisade stora diplomatiska färdigheter och tog emot utländska gäster enda ifrån 14 års ålder. Hon var framför allt väl skolad i språk och talade förutom svenska även latin, franska, tyska, holländska, grekiska, spanska och italienska. Tre av dessa språk var hon dessutom självlärd i. Utöver språk bestod hennes studier av mycket teologi och filosofi. När hon sedan myndigförklarades och övertog tronen hade hon fått sig en bildning som vilken som helst annan europeisk regent.

År 1644 fick Kristina till slut ta över tronen och bli Drottning över Sverige. Denna titel skulle hon komma att inneha i tio år, innan hon abdikerade. Vid den här tiden hade krigslyckan på kontinenten börjat vända tillbaka i svensk favör och under de kommande 4 åren skulle den svenska militären uppleva vidare framgångar. I övrigt präglades Kristinas tid som regent av hennes intresse för vetenskap och kultur (något hon inte heller är ensam om som regent). Flertalet lärda européer reste till det svenska hovet. En av de mer kända ifrån denna tid är René Descartes. Kristina tillbringade också en hel del tid i västmanländska Kungsör, där hon ägnade sig åt sitt intresse för ridning.

Drottning Kristina i samtal med René Descartes. Descartes själv kom dock att avlida under sitt besök till Sverige som en följd av sjukdom han ådrog sig.

När Kristina var några år in på sin tid som regent började frågan om giftermål att aktualiseras. I den dåvarande svenska grundlagen stod att det kunde gå för sig att ha en drottning på tronen, men att ett villkor för detta var att drottningen skulle komma att gifta sig så snart som möjligt efter hennes trontillträde.  Kristina besvarade dock detta med att säga ”at H.M:s ögon och näsa sittia alt för högt till att gifva sigh under mans våldh i then stat H.M:t nu står och är uthi.” Detta var dock inte en kommentar om hennes egna fysiska utseende, utan beskriver vilken maktposition hon är i. Kristina visste att hennes makt skulle komma att bli underminerad om hon gifte sig, och vägrade därmed. Detta var ett kontroversiellt beslut, men Kristina stod på sig. Arrangemang gjordes dock för en tronföljare. Kusinen Karl Gustav av Pfalz-Zweibrücken antogs som Kristinas efterträdare av ständerna, även ifall de inte skulle komma att gifta sig.

Kristinas regeringstid innehöll, som för de flesta andra regenter, en del motsättningar emellan de olika stånden. De ofrälse ansåg att adelns privilegier sträckte sig för långt. Även om hon gillade vissa av de ofrälses yrkanden och emottog vissa av deras protester kom ingen reduktion att ske varken under hennes eller näste regents tid på tronen. Det var först Karl XI som kom att genomföra detta. 

År 1650, fyra år innan Kristina abdikerade, hade hon dock redan hotat riksdagen med detta. Kristina sade sig alltid ha haft ett problem med att bekänna sig till den protestantiska läran. Hon skaffade sig en religiös åskådning, enligt henne själv, efter eget huvud. Dock skulle denna komma att dra sig mot katolicismen, antagligen med viss hjälp av de katolska vänner drottningen hade skaffat sig. Abdikationen blev dock verklighet år 1654. I februari förklarade Kristina sin avsikt att abdikera och i juni daterades sedan hennes avsägelseakt. Tiden däremellan användes till att göra en ordentlig överlämning av rikets styre. Den bild av hur Kristina bara lämnar Sverige i sticket är alltså kraftigt felaktig. Det var inte okänt att drottningen hade för avsikt att abdikera. Tronföljare var sedan länge omhändertaget och byråkratin hann avslutas i godan ro efter att Kristina tillkännagett sin avsikt att abdikera. 

Efter att Kristina abdikerat från den svenska tronen flyttade hon söderut och uppehöll sig mestadels i Italien. Hon företog sig även en del äventyr där hon försökte förskansa sig mer makt och bli drottning över ett nytt kungadöme. Ett företag som dock misslyckades. År 1689 gick Kristina ur tiden, vilket innebär att hon levde och verkade i 45 år efter att ha abdikerat den svenska tronen. Dock brukar hon försvinna ur svensk historieskrivning ungefär då. Jag hoppas dock att jag med detta inlägg om Kristina målar upp en bild av en regent som vilken annan som helst, med undantaget att det samhälle Kristina kom att regera över kanske inte var helt redo för henne. 

Kristinas kvarlevor ligger i den påvliga kryptan i Peterskyrkan i Rom. Detta om något bör ses som en hedersbetygelse för en utländsk monark från ett av europas mer inflytelserika protestantiska länder. Kristina hann komma en lång väg.