Helen Suzman

Vetenskap kan handla mycket om att reducera och generalisera. Detta är framför allt vanligare inom de naturvetenskapliga disciplinerna. Inom historievetenskapen är dock förståelsen något som sätts främst. Även om historievetenskapen kan syfta till att generalisera på en övergripande nivå är det viktigt att komma ihåg att alla samhällen i världen består av ett antal människor man aldrig kan generalisera. Undantag existerar alltid och världshistorien har en jobbig tendens att aldrig låta sig generaliseras enkelt. Exempelvis är en vanlig generalisering av det första världskriget hur nationalstaten segrar över imperiet och de imperialistiska centralmakterna. I det narrativet passar det inte in att Storbritannien, en av segrarmakterna, då var det största imperiet i världen. På samma sätt kommer denna text handla om en kvinna som inte får plats i den vanliga historien om den hemska, rasistiska apartheidstaten i Sydafrika mellan 1950-1994. Men även om Helen Suzman inte tillhör det vanliga narrativet om vita sydafrikaner under apartheidstaten Sydafrika är hennes historia värd att berätta.

Helen Suzman.

I och med parlamentsvalet 1948 fick det sydafrikanska nationalistpartiet egen majoritet. Det system vi idag känner som Apartheid kunde nu institutionaliseras och lagstiftas. Dock hade Sydafrikas icke-vita befolkning förtryckts långt innan detta. Alla svarta män fick redan på 1880-talet pass som begränsade hur de fick röra sig inom landets gränser, en begränsning av rörelsefriheten vita sydafrikaner undgick. Att nationalistpartiet ens kunde få en egen majoritet i det sydafrikanska parlamentet berodde ju dock på att de enda som hade rösträtt var landets vita befolkning, vilken utgjorde ungefär 10 % av hela landets befolkning. Så att säga att icke-vita sydafrikaner hade grundläggande demokratiska rättigheter innan nationalistpartiet fick sin egen majoritet 1948 är en lögn. Men inga generaliseringar utan undantag. Helen Suzman skulle komma att ta del av den politiska processen i Sydafrika och utgöra just ett sådant undantag i hela 36 år.

Helen Suzman föddes 1917 som Helen Gavronsky, dotter till två judiska litauiska invandrare. Suzman arbetade som föreläsare inom ekonomi och statistik vid Witwatersrands University i Johannesburg innan hon gick in i politiken. Politisikt var Suzman liberal och valdes som sådan in i parlamentet år 1953 för United Party. Detta parti skulle dock komma att få utstå inre stridigheter under de kommande åren. Något som utmynnade i att Suzman och elva andra liberala medlemmar bröt sig ur United Party och bildade Progressive Party år 1959. Vid valet 1961 var det bara Suzman som fick behålla sin plats i parlamentet av dessa tolv liberaler som suttit två år för Progressive Party. Vad var det som var så speciellt med detta då? I en tid när förtrycket av icke-vita sydafrikaner gick varmt och konflikterna blev allt våldsammare lyckades en uttalad apartheidmotståndare som Helen Suzman behålla en plats i ett parlament dominerat av hennes politiska motståndare. Hon skulle även komma att behålla sin plats i parlamentet som den enda representanten ifrån Progressive Party i flera val framöver. Därefter blev fler apartheidmotståndare än Suzman invalda i parlamentet, ända till Apartheidstatens kollaps och de fria valen år 1994.

Suzman var nu invald i parlamentet på en av de 160 platser som fanns i parlamentet år 1961. Detta innebär att åtminstone en av 160 vita sydafrikaner över 18 års ålder hade valt att lägga sin röst på henne. I Orange Freestate fanns det vissa ytterligare begränsningar kring vem som fick rösta, men Suzman fick ändå inga röster ifrån den provinsen. Vad har vi lärt oss av dessa räkneexempel? Att en av 160 vita sydafrikaner höll med en uttalad apartheidmotståndare kanske inte låter så imponerande. Det låter ännu mindre imponerande när man betänker att de vita sydafrikanerna var en så liten minoritet av landets befolkning. Och jag tänker inte på något sätt försvara majoriteten av sydafrikaner som röstade för nationalistpartiet och deras rasistiska politik i tiotalet år. Men det är fortfarande värt att lyfta att Suzman gång efter annan blev invald i parlamentet av vita sydafrikaner. Även om de var kraftigt i minoritet så existerade dem. Och även om deras berättelse inte är den vanligast förekommande bland vita sydafrikaner under apartheidregimen, så är det fortfarande en berättelse värd att känna till och beakta när man studera Sydafrika under apartheidåren.

Under 1960-talet började våldsamheterna i Sydafrika att eskalera. Sharpevillemassakern 1960 kom att innebära ett hårdare klimat. Bara ett år senare valdes Suzman in i parlamentet som enda representant för the Progressive Party.

Som motståndare till apartheidsystemet kom Suzman att bli utsatt för förföljelser ifrån statliga organ, även fast hon var ledamot av parlamentet. Suzman stod för mycket av det diametralt motsatta som resten av parlamentet stod för. Som judisk, progressiv kvinna kom hon att stå ut tydligt mot de calvinistiska, konservativa och nationalistiska männen som dominerade parlamentet. Suzman räddes inte för att uttala sig kraftigt mot det rådande apartheidsystem under en tid när knappt någon vit människa vågade göra detsamma. Kommunister och statsfiender blev ofta utsatta för fängelsestraff, husarrester och förföljelser från säkerhetspolisen. Och det krävdes inte mycket för att bli stämplad som kommunist eller statsfiende. Suzman var inget undantag. Som många andra misstänkta kommunister fick hon telefonen avlyssnad. En av Suzmans tekniker för att handskas med detta var att blåsa högt med visselpipa in i telefonluren innan hon påbörjade sina samtal. Då hade redan säkerhetspolisen börjat lyssna till samtalet. Suzman sägs även ha stått för ett meningsutbyte i parlamentet med en minister som menade att ”hennes frågor skämde ut Sydafrika”. Suzman svarade på detta med att ”det inte var hennes frågor som skämde ut Sydafrika, utan hans svar”.

Helen Suzman med Nelson Mandela 1990. Trots att
 hon ofta uttalade sitt stöd för Mandela kunde hon
också komma att gå i polemik mot honom.

Under sin tid i parlamentet uttalade hon ofta sitt stöd för de svarta som organiserat sig politiskt. Exempelvis var Suzman en av de som besökte Nelson Mandela i fängelset oftare än många andra. Som parlamentsledamot hade hon dock större möjligheter till att göra detta än andra. Rent politiskt stod hon dock alltid på sig i sina åsikter. Efter det första fria valet i Sydafrika 1994 kunde Suzman kritisera den sittande ANC-regeringen där hon tyckte att den brast. Bland annat kritiserade hon Mandela efter att han berömt Moammar Gadaffi som ”en förkämpe för mänskliga rättigheter”.

Innan sin död, på nyårsdagen 2009, hann den då 91 år gamle Helen Suzman med att bli uppmärksammad världen över. Två gånger nominerades hon för Nobels Fredspris, dock utan att belönas. Hon hann även med att bli hedersdoktor vid 27 universitet världen över. Drottning Elizabeth II hann även med att göra Suzman till Dame Commander of the Order of the British Empire år 1989. Även om hon under stora delar av sin politiska karriär var i minoritet var Suzman en inflytelserik person som kommit att ge ett större intryck på modern sydafrikansk historia än många av de andra som suttit i parlamentet samtidigt som henne.

Rekommenderad läsning

Robin Renwick utkom förra året med boken Helen Suzman:Bright Star in a Dark Chamber, en biografi över Suzmans liv och leverne i Sydafrika. Vill man veta mer om Helen Suzman rekommenderas denna officiella biografi.