Historiska förluster och mänsklig psykologi

I dagarna var det 100 år sedan militära styrkor ifrån Nya Zeeland och Australien landsteg på Dardanellerna i det som då var Osmanska riket. Den militära operationen blev minst sagt ett fiasko och är idag ihågkommen som Gallipoli, ett namn som ekar tungt i öronen hos människor ifrån Australien och Nya Zeeland. Vid denna tid lydde Australien och Nya Zeeland under Storbritannien och deras militära styrkor stod under brittisk kontroll. Precis som indier, sydafrikaner, pakistanier med flera slogs för Storbritannien under det första världskriget i egenskap av brittiska kolonier. Slaget vid Gallipoli fortsatte fram till och med januari 1916, då de sista av ententens styrkor evakuerades. Inte enbart en stor militär förlust, utan även en stor prestigeförlust för Storbritannien, samt den Marinminister som till stor del drivit på och format kampanjen. Marinministern i fråga fick gömma sig längre bak i det konservativa partiets led samt tjänstgöra på västfronten en tid, som straff för detta enorma fiasko. Vi kommer idag ihåg honom som den brittiske premiärministern under det andra världskriget, Winston Churchill.

Soldater ifrån Nya Zeeland i en skyttegrav på Gallipolihalvön. Marken var långt ifrån optimal för att gräva de djupa, smala skyttegravarna vi ofta känner igen ifrån västfronten.

Den 25 april, dagen då den militära operationen på Gallipolihalvön inleddes, är idag känd som ANZAC Day på Australien och Nya Zeeland. ANZAC står för Australian and New Zeeland Army Corps (uttalas core och inte corpse). ANZAC Day är en av de absolut mest uppmärksammade datumen I dessa länder, då den markerar hur unga män från dessa två länder gav sig ut och dog i drivor mot en osmansk fiende. Något de blivit beordrade att göra av brittiskt styre. Men hur kommer det sig då att man väljer att uppmärksamma en enorm militär förlust? Varför inte en seger? Detta svar ligger nog snarare i den mänskliga naturen och historiografin än vad det ligger hos Australiensare och Nya Zeeländare.

I ett tidigare blogginlägg om pesten gick jag in lite på hur vi människor hellre ser oss besegrade av andra människor än av bakterier. Ett talande exempel är det första världskriget, där fler människor dog i influensaepidemin som följde i krigets fotspår, än vad som dog i strid under hela kriget. Det är mänsklig natur att vilja berätta historier om hur du blir besegrad av stora ansiktslösa fiender och inte vilja berätta historier om hur man blir besegrad av mikrober vi inte ens kan se. Det finns inget koncept av ära i att ligga och dö hostandes i sin säng. Det gör det dock oftare i att blint rusa fram över ett öppet fält mot kulsprutor som decimerar dig och dina kamrater i en ung ålder. Detta koncept av ära, att slåss och dö för en kung, ett fosterland, ens nära och kära, ligger bakom mycket av hur vi ser på historien. Om du skickar ut dina unga för att dö på ett slagfält långt borta vill du nog ha något tillbaka, så du inte känner dig lurad på någon av dina nära och kära. Berättelserna om hur unga män då heroiskt skall ha offrat sig för något som varit ”rätt” kan då vara en bra bit på vägen, även om ditt land eller din kung lidit en stor militär förlust i samband med detta.

Förluster formar även nationalstater och nationellt medvetande. Ofta vänder man sig till historien och pekar på ansiktslösa människor som varit av samma etnicitet eller nationalitet som en själv och pekar på deras offer som något som idag garanterar dig rättigheter eller friheter. I amerikansk politik är detta något som är oerhört lätt att ta på. ”De gav sitt liv så att jag kan leva som jag gör idag”. Med sådan logik blir de militära förlusterna narrativ som är oerhört lätta att ta till sig. I de två största länderna i Oceanien är exempelvis ANZAC Day ett sådant tillfälle. Att uppmärksamma ANZAC Day ger även befolkningen där något gemensamt att knyta an till i deras nationella narrativ. Det var män från Australien och Nya Zeeland som skickades ut att dö för Osmanernas kulsprutor. Inte britter, utan män från Australien och Nya Zeeland. Nu konstrueras ett tightare ”vi” kring människor från Australien och Nya Zeeland som de kan samlas kring i sina nationella historier. Det är nu tydligt att detta ”vi” inte utgörs av britter. Och de australiska och nyzeeländska rörelserna mot nationell självständighet kan nu ta sin start.

Finns det fler exempel på förluster som varit viktiga för en nations självbild? Absolut. Historien är full av sådana exempel som samlar människor. Om man frågar en genomsnittsutbildad svensk med ett måttligt intresse för historia om vilket av Karl XII:s slag de känner till kommer de med stor sannolikhet att svara Poltava. Få amerikanska krig har fått samma utrymme i populärkulturen under de senaste 40 åren som Vietnamkriget. Om en italienare får lära sig något i skolan om det första världskriget så är det antagligen något om slaget vid Caporetto (idag Kobarid i Slovenien), den enskilt största italienska förlusten under det kriget. Och sätt inte ens igång mig angående vem som vann eller förlorade slaget vid Kosovo Polje 1389. Detta är en oerhört infekterad fråga fortfarande idag, 626 år senare.

Slaget vid Poltava har mycket större plats i svensk historieskrivning än vad det har i den ryska. Kanske just för att det var en stor svensk förlust, men en stor rysk vinst?

Kanske är det så enkelt som att militära förluster har en del i vår berättarkultur? Dessa berättelser kanske lyfts fram för att försöka förklara saker man är missnöjd eller nöjd med idag. Framför allt har de nog en plats i våra berättelser som formar våra olika nationalstater. De skapar ett tydligt ”vi”, en tydlig fiende och en gemensam historia för de som berättar den. Att vara Australiensare är idag till stor del att inte vara britt. Att ha en gemensam historia med andra australiensare om hur deras respektive förfäder sprang i land på Gallipolihalvön för 100 år sedan och i flera fall aldrig kom tillbaka.

Hur det än är har förlusterna och berättelserna om dessa en tydlig del i vårat nationella självmedvetande. Antingen på gott eller ont.