Nasser - En mer komplicerad bild

Trogna Lektures-läsare minns kanske ett inlägg där jag gick igenom Vietnamkriget och dominoteorin, samt hur det var att ta agens ifrån vietnameserna i Vietnamkriget och tillskriva alla agens till de amerikanska och sovjetiska intressen som förelåg under tiden. Ni som inte minns detta inlägg finner det här. Dagens inlägg har lite av en liknande karaktär, då även denna bit historia utspelar sig under det kalla kriget, i ett land som i historien har kommit att utmålas som pro-sovjetiskt. Sanningen är att situationen är mycket mer komplicerad än så. Samtidigt som vi i fallet Egypten pratar om en spirande arabisk nationalism måste man även inse hur Egyptens ledare mellan åren 1956-1970, Gamal Abdel Nasser, var oerhört duktig på att spela ut stormakterna mot varandra för att få som han själv ville.

Nasser (i mitten) uppträdde ofta i kostym istället för uniform som många andra militärer i höga politiska poster. Här fotograferas han med två av grundarna till Baath-partiet.

 Jag är även medveten om att Nasser är en historiskt kontroversiell människa. När jag läste min morfars korrespondens från juni 1967 under forskningen till min B-uppsats skrädde inte nämnda morfar orden om Nasser, som enligt honom var en kraftig rasist på väg att ta in världen i ett nytt raskrig. Och Nassers tid som Egyptens president är kontroversiell, det skall inte förnekas. Dock kommer jag inte att gå in på det i detta inlägg, då jag på mellan 1000 och 1500 ord försöker måla upp det komplexa politiska skeendet i Egypten och världen under Suezkrisen 1956.

Gamal Abdel Nasser var en övertygad Egyptisk nationalist som kom ifrån den egyptiska militären. Politiskt tillhörde han officiellt den arabiska socialistunionen. Rent politiskt bör vi dock se Nasser som en realist och pragmatiker och ytterst som en egyptisk nationalist. Nasser var en av de fria officerare som 1952 var med om att utföra den statskupp som tog makten ifrån partiet Waft, ett parti som antagligen hade kommit till makten med hjälp av ett korrumperat system understött av de gamla brittiska kolonialherrarna. Engelsmännen kontrollerade vid denna tid all sjöfart i Suez-kanalen och hade efter statskuppen 1952 fortfarande 75 000 trupper i kanalzonen. Varför? Ett av de äldsta skälen i historien. Kontrollerar du den enda genomfartsleden till farvatten där andra vill handla kan du ta ut tull av alla som vill passera. Ett närmare exempel för oss svenskar är Öresund, där danskarna under 1300-talet byggde ett utsiktstorn i Helsingborg (Kärnan) och en fästning med kanoner i Helsingør (Kronborgs fästning) för att kunna ta ut Sundstullen för alla som ville handla på Östersjön. Britterna hade i Egypten den kassako som var den enda genomfartsleden från Medelhavet till Indiska Oceanen för den som inte ville lägga flera veckor på att runda hela den afrikanska kontinenten. Samtidigt var den egyptiska staten en väldigt fattig sådan, med Suez-kanalen inom sina nationsgränser. Jag hör vad ni tänker. Detta är ett perfekt recept på stabilitet och kommer aldrig väcka bekymmer. Nej?

Suez-kanalens läge i världen är optimalt för att ta ut tull. Redan innan kanalen existerade brukade det Ottomanska riket ta ut tull i de smalare delarna av Röda Havet.

En plan hade gjorts upp mellan Nasser och toppar inom den egyptiska militären och underrättelseväsendet att nationalisera Suez-kanalen. Under ett tal den 26 juli 1956 satt egyptiska militärer och väntade spänt vid sina radioapparater. Genom radion hörde de landets president Nasser tala till folket. De lyssnade noga efter att få höra namnet ”Ferdinand de Lesseps”, då detta var en signal på att Nasser slutligen tagit beslutet att nationalisera Suez-kanalen. Vid denna signal skulle de storma de kontorslokaler där Suez-kanalen opererades av europeiska tjänstemän. Det var aldrig något tvivel om vad Nasser ville. För säkerhets skull nämnde han ”Ferdinand de Lesseps” 14 gånger under sitt tal. Mot slutet av talet, där han ingående berättat om hur intäkterna från kanalen som borde tillhöra Egypten försvann i engelska fickor, avslöjade han att man precis hade nationaliserat kanalen och att den nu var egyptisk.

Reaktionen på detta internationellt blev en blandad sådan. Britterna såg det som en oerhörd prestigeförlust och premiärministern Anthony Eden lät inte vänta på sitt fördömande. Storbritanniens största allierade västmakt, USA, var dock inte alls lika krigiskt inställda till Egypten, utan manade britterna till lugn. President Eisenhower skickade över diplomater för att prata med Anthony Eden och lugna ner situationen. USA:s då störste meningsmotståndare Sovjetunionen uttalade sig varken för eller emot nationaliseringen. Många historiker och västerländska journalister vid denna tid ville gärna måla upp Egypten som en satellitstat till Sovjetunionen. I viss utsträckning kan man förstå denna koppling, då det var allmänt känt vid denna tid att Egypten hade beväpnats med sovjetiska vapen emot eventuella fiender. Sovjetledaren Chrusjtjov visste dock bättre än att räkna Nasser som en allierad. Att beväpna egypterna sågs snarare som en pragmatisk lösning av Sovjetunionen. Hade inte Sovjet gjort det hade antagligen USA gjort det. Egypten hade redan fått nej ifrån Frankrike när man frågat dem om vapen.

Tillbaka i London pekade dock engelska spioner på samröret mellan Egypten och Sovjetunionen och menade att detta var tecken på ett oerhört nära samröre de två länderna emellan. Rädslan för Sovjetunionen, förlusten av Suez-kanalen och därmed mycket prestige satte Storbritannien i en prekär situation. Först försökte man visa världen att egypterna var oförmögna att driva kanalen. De få, oerfarna egyptiska kanalarbetarna fick helt plötsligt se sin kanal översvämmad av en armada av brittiska handelsfartyg, utkommenderade av Eden. Nya på jobbet och med väldigt lite träning i att guida fartyg genom kanalen arbetade egypterna dag och natt och lyckades få igenom alla de brittiska fartygen utan incidenter. Det var nu Eden tog till drastiska metoder.

Anthony Eden tog en hel del tveksamma beslut på egen hand i det som idag är känt som Suez-krisen. Den dåliga press han fick i samband med detta och den prestigeförlust Storbritannien led tvingade honom att avgå tidigt 1957.

Utan att konsultera NATO eller USA stämde Eden möte med representanter för de franska och israeliska regeringarna i Paris och utarbetade en militär anfallsplan. I största hemlighet kom man överens om sina olika delar av anfallsplanen. Sovjetunionen såg man inte som ett reellt hot, då de var upptagna med upproren i Ungern. Den 29 oktober landsattes till slut israeliska, franska och brittiska fallskärmsjägare på Sinai-halvön och runtom i Egypten. Mot den dåligt utbildade egyptiska armén och beväpnade partisaner såg denna koalition ut att gå mot en enkel seger. Denna invasion fick dock ett abrupt slut, på grund av två stycken historiska prejudikat när det kommer till Kalla kriget.

För det första hade Sovjetunionen utfärdat direkta hot att använda sina kärnvapen för första gången. Man hotade med att atombomba London och Paris ifall invasionen inte fick ett slut (något som självklart skulle ha utplånat världen). Men mest imponerande är nog att Sovjetunionen tillsammans med USA tryckte på i FN om att få ett stopp på kriget och ett tillbakadragande av de brittiska, franska och israeliska trupperna. Trycket blev för stort på dessa tre stater och de drog sig tillbaka och ersattes av FN-styrkor. Vissa har i efterhand analyserat detta som att USA gick med på sovjetiska krav, men det är nog mer sanningsenligt att se det som att amerikanerna såg Storbritanniens och Frankrikes handlande som onödigt risktagande. Dessutom kände sig Eisenhower sviken av britterna som lovat att visa tillförsikt.

Sammanfattningsvis kan man se denna episod i historien som ett mycket mer komplicerat skeende i det kalla kriget än vad historieundervisningen vanligtvis brukar visa upp. Sovjetunionen och USA samarbetade. England, Frankrike och Israel gick bakom ryggen på sin bundsförvant USA. En arabisk nationalism hade sett sin gryning. Det är ett mer komplicerat skeende än det simpla Väst vs. Öst-scenario vi brukar måla upp. Frankrike var exempelvis vid denna tid en stat som hade svårt att släppa sina gamla kolonier, vilket ledde till problem, märkbart i Vietnam och Algeriet. De ville kanske främja sin egen agenda genom att stötta engelsmännen i ett företag liknande deras egna? Den stora vinnaren får dock ses som Egypten. Det är alltid svårt att skriva historia utifrån ”ett lands narrativ”. Den bild jag gett i detta inlägg är självklart gravt förenklad, men jag hoppas ändå att jag lyckats ge en mer komplicerad bild av ett viktigt skeende i världens historia.

Rekommenderad läsning

Idag tänkte jag rekommendera en BBC-dokumentär som i stora drag täcker det jag just gått igenom. Ibland orkar man helt enkelt inte läsa. Då är det inte fy skam att luta sig tillbaka en timme och låta kunskapen komma till en.