Ellen Key

En av de mer prominenta kvinnorna inom den svenska kampen för kvinnors rättigheter är Ellen Key. Hon skrivs om och läses fortfarande idag på högskolor, framför allt för hennes arbete inom pedagogiken, vilket kommit att forma den moderna skolan i stor utsträckning. Studenter vid någon av landets lärarutbildningar kan knappast ha gått igenom sin utbildning utan att i alla fall bläddra i Keys bok Barnets århundrade från 1900. I en omvälvande tid var Key en av frontfigurerna för förändring i det svenska samhället. Hon skrev flertalet debattartiklar och uttalade sig i flertalet olika politiska frågor som färgade den tid hon levde i. Allt ifrån nykterhetsfrågan till upplösningen av den svensk-norska personalunionen 1905 uttalade hon sig i. Hon fick mycket stöd för sina uttalanden, men också mycket kritik. Som en sann mångsysslare med många strängar på lyran kan hon kommas ihåg på flera olika sätt. Jag skall i denna text försöka gå igenom flera av dessa sätt så grundligt som möjligt.

 

Ellen Key.

Politikern. Ellen Key hade alla förutsättningar för att gå in i politiken. Hon föddes till fadern Emil Key, som hade ett säte i andra kammaren för nationalliberalerna mellan 1867-1880. Hennes mor, grevinnan Posse, var brorsdotter till Arvid Posse, som var statsminister 1880-1883.  Hon skulle dock komma att göra upp med vissa av familjens värderingar, exempelvis religionen. Istället för den starka kristna tro som förespråkades i barndomshemmet kom Key att tyda sig till bland annat Charles Darwin, Herbert Spencer (socialdarwinismens största förespråkare), T.X. Huxley och Rosseau. Hennes ideologiska grundval brukar beskrivas som humanism, individualism och empirism. Hon är mest känd för att ha varit drivande i frågor om kvinnors rättigheter och omvandlandet av skolväsendet. Med sin erfarenhet som lärarinna och åsikter påverkade av Rosseau förespråkade hon att man skulle sätta barnet i centrum för undervisningen. Hon var emot auktoritär pedagogik och segregerande undervisning. Under sitt liv kom Ellen Key att skriva flertalet feministiska artiklar och böcker om folkbildning.

Feministen. Ellen Key var en förespråkare av kvinnors och mäns lika rättigheter. Hon blev en framstående förkämpe för feminismen, även om hon inte var utan sina motståndare även inom detta läger. 1896 gav hon ut boken Missbrukad Kvinnokraft som behandlar det Key tyckte var kvinnorörelsens överdrifter. Boken har kommit att kallas för ”särartsfeministisk” och är inte lika radikal som andra verk ifrån dåtidens kvinnorörelse. Under tiden för upplösningen av den svensk-norska personalunionen 1905 fick Key utstå liknande kritik ifrån delar av kvinnorörelsen. Key ansåg att norrmännens frigörelse från Sverige, med bland annat en folkomröstning den 13 augusti 1905, kunde vara ett bra verktyg på vägen mot inkluderande av kvinnor i den demokratiska processen även i Sverige. Key ställde sig vid unionsupplösningen bakom den socialistiska apellen ”låt nordmännen gå”, sin borgerliga bakgrund till trots. Från borgerliga kretsar blev hon kallad ”landsförrädare” för denna ståndpunkt. Och kvinnorörelsen kom även att bli delad av Norgefrågan, då kvinnor med mer borgerlig bakgrund inte var fantaster av unionsupplösningen. I flera kretsar kom unionsupplösningen att kallas för en ”norrmännens revolution”.

 

Tidningen Puck illustrerar hur den skandinaviska skrivkunniga politikereliten i April 1905 översvämmar The Times redaktion med inlägg. Detta hände efter att Sven Hedin och Fritiof Nansen gått i offentlig polemik mot varandra i internationella tidningar över unionen mellan Sverige och Norge. Ellen Key kan synas långt fram till höger i bilden.

Pedagogen. Med boken Barnets Århundrade blev Ellen Key en av 1900-talets mest inflytelserika pedagoger i Sverige.  Som tidigare nämnt förkastade hon den auktoritära pedagogiken och satte barnet i centrum. Redan på 1870-talet hade Key dock grundat en söndagsskola i Stockholm. Denna höll öppet in på 1880-talet då den lades ner. Key försörjde sig därefter som lärarinna och föreläsare inom både arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen, den sistnämnda framför allt på uppdrag av godtemplarorden. Idag är hennes gärningar inom pedagogiken uppmärksammade på lärarutbildningar över hela landet. Hon har även fått ge namn åt olika byggnader och institutioner vid svenska skolor och universitet. Bland annat Linköpings Universitet, Ellen Key-skolan i Västervik och waldorfskolan med samma namn i Bromsten är exempel på detta.

 

Ellen Key står staty i Ellen Keys park i Stockholm. Statyn uppfördes av Sigrid Fridman 1953.

Författarinnan. Key skrev för det mesta verk som kom att användas i politiska eller pedagogiska syften, men hon har även lämnat efter sig en del biografier, bland annat om sin far Emil Key. Hennes författande kom att uppmärksammas vida utanför Sveriges gränser. Hon skrev samtidigt som andra kända svenska författare. Ett exempel är August Strindberg, som utvecklade vänskap med Ellen Key. Denna vänskap skulle dock komma att övergå i ömsesidig fiendskap. Strindberg skrev bland annat in en karaktär i sin bok Svarta Fanor som skall föreställa Ellen Key. Karaktären heter Hanna Paj och framställs som en otrevlig och intrigerande person. Ledamoten av den svenska akademin, Vitalis Norström, var även en av Keys motståndare. 1902 skrev han boken Ellen Keys tredje rike – En studie över radikalismen. Keys bibliografi är omfattande och inbegriper över 25 olika verk.

Sammanfattningsvis kan man kalla Ellen Key för en mångsysslare. Hon var aktiv i flertalet fält och debatter och kom att påverka oerhört mycket med sitt arbete. Den svenska skolan hade aldrig sett likadan ut utan Ellen Key, och kvinnorörelsen vid det förra sekelskiftet hade mist en av sina största förkämpar utan Ellen Key. Hon är rätteligen ihågkommen som en av de mest inflytelserika personerna i det offentliga rummet ifrån det förra sekelskiftet. Key avled efter en hjärnblödning 1926 och ligger idag begraven i familjegraven på Västerviks kyrkogård.

Rekommenderad läsning

Vill man läsa mer om Ellen Key så rekommenderas i första hand något av hennes skrivna verk, framför allt Barnets Århundrade, som är en av hennes mest inflytelserika texter. Vill man lära sig mer om personen rekommenderar jag dock Ronny Ambjörnssons biografi Ellen Key – En europeisk intellektuell.

Karin - en svensk konstnär

Trots flertalet imponerande verk som minst motsvarat det deras manliga kollegor producerad under sin livstid har kvinnor verksamma inom allehanda olika fält blivit åsidosatta. Detta är berättelsen om en svensk konstnär som producerade flertalet imponerande alster under sin verksamma tid, men som har fått relativt liten plats i nedtecknandet av den svenska konsthistorien, hennes imponerande verk till trots.

Den 3 oktober 1859 föddes Karin Bergöö i Örebro. Hon kom att växa upp i Örebro och Hallsberg, där hennes far Adolf var en framgångsrik köpman. Eftersom det fanns pengar inom familjen Bergöö kunde dottern Karin ägna sig åt sin passion, nämligen konsten. Hon visade goda anlag och blev antagen till Konstakademien i Stockholm vid 18 års ålder. Dessförinnan hade Karin utbildat sig vid Franska skolan och Slöjdskolan i Stockholm. Hon kom att tillbringa fem år som student vid Konstakademien innan hon tog nästa steg i karriären. Som så många andra konstnärer genom tiderna skulle hon komma att söka sig till Paris. Karin tog sig dit år 1882. Möjligen kan utbildningen vid den Franska skolan i Stockholm ha påverkat henne i detta val, men alla som ville bli något inom konsten sökte sig till Paris vid denna tid.

 

Fotografi av Karin Bergöö år 1882. Samma år som hon tog sig till konstnärskolonin Grez-sur-Loing i Paris.

I Paris skulle Karin komma att ingå i den skandinaviska konstnärskolonin Grez-sur-Loing. Denna kommun i Paris är mycket känd för de konstnärer som varit igenom där under sina karriärer. Det är inte heller enbart skandinaviska konstnärer som varit där, även om flertalet kända sådana kan nämnas. Bruno Liljefors, August Strindberg och Skagenmålarna är bara några exempel. Internationellt kända namn som den brittiska tonsättaren Frederick Delius eller den skotske diktaren Robert Louis Stevenson har också vistats i Grez-sur-Loing. Delius bodde där ända till sin död. Karin hade alltså hamnat i gott sällskap för att främja sin konstnärliga ådra. Och sällskapet skulle snart bli mer än bara främjande för konsten. Kort efter sin ankomst till konstnärskolonin träffade Karin konstnärskollegan Carl. De två konstnärerna var snart ett par och kom 1883, bara ett år efter Karins ankomst till Paris, att gifta sig i Stockholm. De for sedan tillbaka till Grez-sur-Loing, där Karin nedkom med parets första barn, dottern Suzanne, år 1884. Därefter kom dock paret att flytta hem till Sverige igen, även om Carls uppdrag som konstnär förde paret tillbaka till Paris, men även till andra ställen. Efter några lyckade uppdrag kom paret att slå sig ned utanför Falun.

 

Maken Carl målade detta porträtt av Karin och dottern Suzanne år 1885.

Karin och Carl skulle under äktenskapet komma att få åtta barn. Och även om mycket av Karins tid nu upptogs av de för 1800-talet typiska ”kvinnosysslorna” hann hon fortfarande med att i stor utsträckning få utlopp för sin konstnärliga ådra. Även om det var Carl som blev det stora namnet fortsatte Karin producera. Hon designade sina och barnens kläder och arbetade mycket med textilier. Karinförklädet kom att bli en av hennes mer kända kreationer, även om det idag är döpt efter maken Carl. Hon designade och formgav även möbler. Karin avled vid 69 års ålder år 1928, efter ett liv vigt åt konsten. Vid en utställning vid Victoria and Albert Museum i London år 1997 skrevs bland annat följande om Karins textilier:

”Karins textilier var mycket originella. Hon föregick den kommande abstrakta textilkonsten. Hennes djärva kompositioner var utförda med starka färger och hennes broderier hade ofta stiliserade växter. I svart och vitt linne omtolkade hon japanska motiv. Hon var tekniskt äventyrlig och utforskade traditionella tekniker samtidigt som hon experimenterade med nya.”

Nu tänker nog läsaren på ett av två sätt. Antingen ställer den sig frågande till varför jag sade att Karin inte fick så mycket uppmärksamhet som hon kan ha förtjänat. Hon verkar ju bevisligen ha fått göra en hel del konst och till och med fått sin konst utställd på ett av Londons mer prestigefulla muséer långt efter sin död. Eller så är läsaren väl medveten om vilka Karin och Carl är och håller antingen med mig eller tycker att jag är ute och cyklar. Karin bytte nämligen ut efternamnet Bergöö mot Larsson när hon gifte sig med sin nya man 1883. Mannen i fråga var då Carl Larsson, en duktig konstnär i sin egen rätt. Att det var Carl och inte Karin som fick de större uppdragen under deras verksamma år kan nog tillskrivas marknaden och samhällsklimatet mer än någon orättvis fördelning inom äktenskapet.

Carl och Karin Larssons gård utanför Falun ligger i den lilla byn Sundborn utanför Falun och är idag känd som Carl Larsson-gården. Den konst paret producerade där har blivit en väldigt viktig del i den svenska konstskatten. Många har sett tavlor av paret Larssons barn, avmålade av Carl, när de är mitt uppe i julpyssel, midsommarfirande och annat ”typiskt svenskt”. Och Carl Larsson-gården har kommit att bli en väldigt stor turistmagnet för konstälskare och svenskar. Det är närmast en idealisering av den svenska folksjälen.

 

Carl Larsson-förklädet, mer rätteligen men mer sällan kallat Karinförklädet var en vanlig syn i Carl Larssons akvareller målade på gården Sundborn. Karin designade och sydde detta åt sig, döttrarna och tjänstepersonalen på gården.

Utan att säga något om hur Karin fann sig i att vara den mindre kända konstnären i giftermålet (framför allt eftersom jag inte med säkerhet kan säga det) kan man i alla fall konstatera att så var fallet. Gården, förklädet, målarstilen och så vidare. Allt är känt som ”typiskt Carl Larsson” idag. Och inte för att förringa Carl Larsson heller, men gården i Sundborn var definitivt ett lagarbete. Det var inte enbart han som designade gården och dess inventarier. Karin hade ett väldigt stort inflytande i detta också. Hur hon än kände inför detta så kom hon i alla fall att forma mycket av den svenska konstscenen under det sena 1800- och tidiga 1900-talet. Det mesta blev känt i hennes mans namn, men det kanske hon inte hade något emot. Karin Larsson är dock någon jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet än ”Carl Larssons fru”, vilket är det vanligaste sättet hon blir beskriven på. Och utställningen där Karins textilier blev kritiserade på Victoria and Albert Museum i London? Det var en Carl Larsson-utställning.

Drottning Kristina

Som en av de mer kända svenska regenterna i historien har Drottning Kristina kommit att få en speciell plats i det svenska historiemedvetandet. Det människor I allmänhet känner till om Drottning Kristina är att hon, som enda regent hittills, abdikerade tronen. Detta skulle hon ha gjort som en följd av att hon ville konvertera till katolicismen, något som var närmast otänkbart för någon I dåtidens Sverige. Även om denna bild inte ligger allt för långt ifrån sanningen behövs den nyanseras och broderas ut. Drottning Kristina var delvis en I raden av flertalet regenter. På så sätt skilde hon sig inte så mycket från de kungar som satt på tronen före eller efter. Men en del av hennes handlingar var oerhört unika för en regent. På så sätt skilde hon sig inte heller speciellt mycket från de kungar som satt på tronen före eller efter henne.

Drottning Kristina.

Kristina föddes år 1626, som förste överlevande barn (de tre tidigare graviditeterna hade slutat i dödföddhet) till kung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora. Angående drottningens födsel finns det en historia som ofta berättas om och om igen. Kristina påstås ha fötts i segerhuva, ett tillstånd där moderkakan insveper en del av barnet när det föds. En följd av detta var att man bara såg ansiktet, armarna och benen på den nyfödda drottningen, som i övrigt var aningen hårig vid födseln, samt skrek i en ganska grov stämma (för att vara ett nyfött spädbarn). Detta skall ha fått barnmorskorna att meddela att en arvprins nu hade fötts. Genast ljöd en kanonsalut för att fira den nyfödde prinsen. Barnmorskorna skall snabbt ha insett sitt misstag och förklarat det för kungen. Det roliga med denna berättelse är att källorna styrker den och att den med stor sannolikhet är sann.

Det var däremot ingen besvikelse för kung Gustav II Adolf eller drottning Maria Eleonora att de hade nedkommit med en dotter. Redan 1627 såg Gustav II Adolf till att få Kristina erkänd som rikets ”rätta arvfurstinna och drottning” av de samlade ständerna. Delvis var det ett realpolitiskt beslut, då den polska grenen av Vasaätten fortfarande visade intresse för den svenska tronen. Men det var även utav en oro ifrån Gustav II Adolf, då han tvivlade på att han skulle få en äkta son som kunde ärva tronen efter honom. Hur som helst var Kristina innan hon ens blivit ett år gammal erkänd som kronprinsessa. Detta skulle visa sig bli ett smart drag, då Kristina inte skulle komma att få se sin far efter att hon fyllt tre. Gustav II Adolf drog ut i den pågående konflikt som skulle komma att bli känd som det 30-åriga kriget. Och vad som skulle hända honom i Lützen år 1632 är allmänt känt.

Efter Gustav II Adolfs död kom en förmyndarregering att besluta i Kristinas ställe, samtidigt som hon kom att utbildas till att bli en så komplett regent som möjligt. Ledningen i förmyndarregeringens arbete kom att tas av rikskanslern Axel Oxenstierna. Under de kommande 12 åren fram till Kristinas myndighet skulle han komma att leda Sverige i flertalet inrikes- och utrikespolitiska frågor. Samtidigt som Sverige var inbegripna i det stora kriget på kontinenten. Mängden militära segrar skulle komma att bli färre under de dessa år, även om Sverige höll en framskjuten plats på kontinenten och i dess politik. Kristina utbildades samtidigt på samma sätt som en kung vid tiden skulle ha utbildats. Hon uppvisade stora diplomatiska färdigheter och tog emot utländska gäster enda ifrån 14 års ålder. Hon var framför allt väl skolad i språk och talade förutom svenska även latin, franska, tyska, holländska, grekiska, spanska och italienska. Tre av dessa språk var hon dessutom självlärd i. Utöver språk bestod hennes studier av mycket teologi och filosofi. När hon sedan myndigförklarades och övertog tronen hade hon fått sig en bildning som vilken som helst annan europeisk regent.

År 1644 fick Kristina till slut ta över tronen och bli Drottning över Sverige. Denna titel skulle hon komma att inneha i tio år, innan hon abdikerade. Vid den här tiden hade krigslyckan på kontinenten börjat vända tillbaka i svensk favör och under de kommande 4 åren skulle den svenska militären uppleva vidare framgångar. I övrigt präglades Kristinas tid som regent av hennes intresse för vetenskap och kultur (något hon inte heller är ensam om som regent). Flertalet lärda européer reste till det svenska hovet. En av de mer kända ifrån denna tid är René Descartes. Kristina tillbringade också en hel del tid i västmanländska Kungsör, där hon ägnade sig åt sitt intresse för ridning.

Drottning Kristina i samtal med René Descartes. Descartes själv kom dock att avlida under sitt besök till Sverige som en följd av sjukdom han ådrog sig.

När Kristina var några år in på sin tid som regent började frågan om giftermål att aktualiseras. I den dåvarande svenska grundlagen stod att det kunde gå för sig att ha en drottning på tronen, men att ett villkor för detta var att drottningen skulle komma att gifta sig så snart som möjligt efter hennes trontillträde.  Kristina besvarade dock detta med att säga ”at H.M:s ögon och näsa sittia alt för högt till att gifva sigh under mans våldh i then stat H.M:t nu står och är uthi.” Detta var dock inte en kommentar om hennes egna fysiska utseende, utan beskriver vilken maktposition hon är i. Kristina visste att hennes makt skulle komma att bli underminerad om hon gifte sig, och vägrade därmed. Detta var ett kontroversiellt beslut, men Kristina stod på sig. Arrangemang gjordes dock för en tronföljare. Kusinen Karl Gustav av Pfalz-Zweibrücken antogs som Kristinas efterträdare av ständerna, även ifall de inte skulle komma att gifta sig.

Kristinas regeringstid innehöll, som för de flesta andra regenter, en del motsättningar emellan de olika stånden. De ofrälse ansåg att adelns privilegier sträckte sig för långt. Även om hon gillade vissa av de ofrälses yrkanden och emottog vissa av deras protester kom ingen reduktion att ske varken under hennes eller näste regents tid på tronen. Det var först Karl XI som kom att genomföra detta. 

År 1650, fyra år innan Kristina abdikerade, hade hon dock redan hotat riksdagen med detta. Kristina sade sig alltid ha haft ett problem med att bekänna sig till den protestantiska läran. Hon skaffade sig en religiös åskådning, enligt henne själv, efter eget huvud. Dock skulle denna komma att dra sig mot katolicismen, antagligen med viss hjälp av de katolska vänner drottningen hade skaffat sig. Abdikationen blev dock verklighet år 1654. I februari förklarade Kristina sin avsikt att abdikera och i juni daterades sedan hennes avsägelseakt. Tiden däremellan användes till att göra en ordentlig överlämning av rikets styre. Den bild av hur Kristina bara lämnar Sverige i sticket är alltså kraftigt felaktig. Det var inte okänt att drottningen hade för avsikt att abdikera. Tronföljare var sedan länge omhändertaget och byråkratin hann avslutas i godan ro efter att Kristina tillkännagett sin avsikt att abdikera. 

Efter att Kristina abdikerat från den svenska tronen flyttade hon söderut och uppehöll sig mestadels i Italien. Hon företog sig även en del äventyr där hon försökte förskansa sig mer makt och bli drottning över ett nytt kungadöme. Ett företag som dock misslyckades. År 1689 gick Kristina ur tiden, vilket innebär att hon levde och verkade i 45 år efter att ha abdikerat den svenska tronen. Dock brukar hon försvinna ur svensk historieskrivning ungefär då. Jag hoppas dock att jag med detta inlägg om Kristina målar upp en bild av en regent som vilken annan som helst, med undantaget att det samhälle Kristina kom att regera över kanske inte var helt redo för henne. 

Kristinas kvarlevor ligger i den påvliga kryptan i Peterskyrkan i Rom. Detta om något bör ses som en hedersbetygelse för en utländsk monark från ett av europas mer inflytelserika protestantiska länder. Kristina hann komma en lång väg.

Helen Suzman

Vetenskap kan handla mycket om att reducera och generalisera. Detta är framför allt vanligare inom de naturvetenskapliga disciplinerna. Inom historievetenskapen är dock förståelsen något som sätts främst. Även om historievetenskapen kan syfta till att generalisera på en övergripande nivå är det viktigt att komma ihåg att alla samhällen i världen består av ett antal människor man aldrig kan generalisera. Undantag existerar alltid och världshistorien har en jobbig tendens att aldrig låta sig generaliseras enkelt. Exempelvis är en vanlig generalisering av det första världskriget hur nationalstaten segrar över imperiet och de imperialistiska centralmakterna. I det narrativet passar det inte in att Storbritannien, en av segrarmakterna, då var det största imperiet i världen. På samma sätt kommer denna text handla om en kvinna som inte får plats i den vanliga historien om den hemska, rasistiska apartheidstaten i Sydafrika mellan 1950-1994. Men även om Helen Suzman inte tillhör det vanliga narrativet om vita sydafrikaner under apartheidstaten Sydafrika är hennes historia värd att berätta.

Helen Suzman.

I och med parlamentsvalet 1948 fick det sydafrikanska nationalistpartiet egen majoritet. Det system vi idag känner som Apartheid kunde nu institutionaliseras och lagstiftas. Dock hade Sydafrikas icke-vita befolkning förtryckts långt innan detta. Alla svarta män fick redan på 1880-talet pass som begränsade hur de fick röra sig inom landets gränser, en begränsning av rörelsefriheten vita sydafrikaner undgick. Att nationalistpartiet ens kunde få en egen majoritet i det sydafrikanska parlamentet berodde ju dock på att de enda som hade rösträtt var landets vita befolkning, vilken utgjorde ungefär 10 % av hela landets befolkning. Så att säga att icke-vita sydafrikaner hade grundläggande demokratiska rättigheter innan nationalistpartiet fick sin egen majoritet 1948 är en lögn. Men inga generaliseringar utan undantag. Helen Suzman skulle komma att ta del av den politiska processen i Sydafrika och utgöra just ett sådant undantag i hela 36 år.

Helen Suzman föddes 1917 som Helen Gavronsky, dotter till två judiska litauiska invandrare. Suzman arbetade som föreläsare inom ekonomi och statistik vid Witwatersrands University i Johannesburg innan hon gick in i politiken. Politisikt var Suzman liberal och valdes som sådan in i parlamentet år 1953 för United Party. Detta parti skulle dock komma att få utstå inre stridigheter under de kommande åren. Något som utmynnade i att Suzman och elva andra liberala medlemmar bröt sig ur United Party och bildade Progressive Party år 1959. Vid valet 1961 var det bara Suzman som fick behålla sin plats i parlamentet av dessa tolv liberaler som suttit två år för Progressive Party. Vad var det som var så speciellt med detta då? I en tid när förtrycket av icke-vita sydafrikaner gick varmt och konflikterna blev allt våldsammare lyckades en uttalad apartheidmotståndare som Helen Suzman behålla en plats i ett parlament dominerat av hennes politiska motståndare. Hon skulle även komma att behålla sin plats i parlamentet som den enda representanten ifrån Progressive Party i flera val framöver. Därefter blev fler apartheidmotståndare än Suzman invalda i parlamentet, ända till Apartheidstatens kollaps och de fria valen år 1994.

Suzman var nu invald i parlamentet på en av de 160 platser som fanns i parlamentet år 1961. Detta innebär att åtminstone en av 160 vita sydafrikaner över 18 års ålder hade valt att lägga sin röst på henne. I Orange Freestate fanns det vissa ytterligare begränsningar kring vem som fick rösta, men Suzman fick ändå inga röster ifrån den provinsen. Vad har vi lärt oss av dessa räkneexempel? Att en av 160 vita sydafrikaner höll med en uttalad apartheidmotståndare kanske inte låter så imponerande. Det låter ännu mindre imponerande när man betänker att de vita sydafrikanerna var en så liten minoritet av landets befolkning. Och jag tänker inte på något sätt försvara majoriteten av sydafrikaner som röstade för nationalistpartiet och deras rasistiska politik i tiotalet år. Men det är fortfarande värt att lyfta att Suzman gång efter annan blev invald i parlamentet av vita sydafrikaner. Även om de var kraftigt i minoritet så existerade dem. Och även om deras berättelse inte är den vanligast förekommande bland vita sydafrikaner under apartheidregimen, så är det fortfarande en berättelse värd att känna till och beakta när man studera Sydafrika under apartheidåren.

Under 1960-talet började våldsamheterna i Sydafrika att eskalera. Sharpevillemassakern 1960 kom att innebära ett hårdare klimat. Bara ett år senare valdes Suzman in i parlamentet som enda representant för the Progressive Party.

Som motståndare till apartheidsystemet kom Suzman att bli utsatt för förföljelser ifrån statliga organ, även fast hon var ledamot av parlamentet. Suzman stod för mycket av det diametralt motsatta som resten av parlamentet stod för. Som judisk, progressiv kvinna kom hon att stå ut tydligt mot de calvinistiska, konservativa och nationalistiska männen som dominerade parlamentet. Suzman räddes inte för att uttala sig kraftigt mot det rådande apartheidsystem under en tid när knappt någon vit människa vågade göra detsamma. Kommunister och statsfiender blev ofta utsatta för fängelsestraff, husarrester och förföljelser från säkerhetspolisen. Och det krävdes inte mycket för att bli stämplad som kommunist eller statsfiende. Suzman var inget undantag. Som många andra misstänkta kommunister fick hon telefonen avlyssnad. En av Suzmans tekniker för att handskas med detta var att blåsa högt med visselpipa in i telefonluren innan hon påbörjade sina samtal. Då hade redan säkerhetspolisen börjat lyssna till samtalet. Suzman sägs även ha stått för ett meningsutbyte i parlamentet med en minister som menade att ”hennes frågor skämde ut Sydafrika”. Suzman svarade på detta med att ”det inte var hennes frågor som skämde ut Sydafrika, utan hans svar”.

Helen Suzman med Nelson Mandela 1990. Trots att
 hon ofta uttalade sitt stöd för Mandela kunde hon
också komma att gå i polemik mot honom.

Under sin tid i parlamentet uttalade hon ofta sitt stöd för de svarta som organiserat sig politiskt. Exempelvis var Suzman en av de som besökte Nelson Mandela i fängelset oftare än många andra. Som parlamentsledamot hade hon dock större möjligheter till att göra detta än andra. Rent politiskt stod hon dock alltid på sig i sina åsikter. Efter det första fria valet i Sydafrika 1994 kunde Suzman kritisera den sittande ANC-regeringen där hon tyckte att den brast. Bland annat kritiserade hon Mandela efter att han berömt Moammar Gadaffi som ”en förkämpe för mänskliga rättigheter”.

Innan sin död, på nyårsdagen 2009, hann den då 91 år gamle Helen Suzman med att bli uppmärksammad världen över. Två gånger nominerades hon för Nobels Fredspris, dock utan att belönas. Hon hann även med att bli hedersdoktor vid 27 universitet världen över. Drottning Elizabeth II hann även med att göra Suzman till Dame Commander of the Order of the British Empire år 1989. Även om hon under stora delar av sin politiska karriär var i minoritet var Suzman en inflytelserik person som kommit att ge ett större intryck på modern sydafrikansk historia än många av de andra som suttit i parlamentet samtidigt som henne.

Rekommenderad läsning

Robin Renwick utkom förra året med boken Helen Suzman:Bright Star in a Dark Chamber, en biografi över Suzmans liv och leverne i Sydafrika. Vill man veta mer om Helen Suzman rekommenderas denna officiella biografi.

Kvinnor i strid - 588:e nattbomarregementet

När vi tänker på kvinnor i krig brukar vi ofta tänka på människor som Vera Brittain eller Florence Nightingale. Två kvinnor som var sjuksköterskor i den brittiska armén i första världskriget respektive Krimkriget. Ber man någon nämna kvinnliga soldater blir listan genast kortare. Förutom Jeanne D’arc verkar det inte finnas så många kända kvinnliga soldater i historien. Soldatyrket är ett yrke som varit manligt dominerat genom historien, men det betyder inte att det saknas narrativ om kvinnliga soldater. Jeanne D’arc brukar oftast lyftas fram som en form av undantag. DEN kvinnliga soldaten som lyckades ta plats bland de franska soldatmännen och inspirera dem till stordåd mot den engelska fienden i hundraårskriget. Men detta är en felaktig bild. Kvinnor har, i större utsträckning än vad den traditionella historieskrivningen säger, deltagit och slagits i krig i många samhällen och historiska epoker. Varför skulle det exempelvis bara vara män som får plats i våra narrativ om att ge sig ut och dö och kämpa för kung och fosterland? Kan inte exakt samma motiv driva kvinnor? Som många vet ingår kvinnor idag i flera av världens väpnade styrkor. Yrkeskategorin är fortfarande dominerad av män, men det är inte helt tomt på kvinnor. Sedan 1989 är exempelvis alla positioner inom de svenska vapenslagen öppna för kvinnor. Och sedan 1994 har svenska kvinnor haft möjligheten att göra lumpen utan att avse att genomföra någon efterföljande officersutbildning.

Under det andra världskriget var den europeiska östfronten, där de tyska och sovjetiska arméerna slogs, en av krigets viktigaste skådeplatser. Det var även här som majoriteten av krigets offer skulle falla, då Hitler beordrat ett utrotningskrig och Stalin svarade med samma mynt när Sovjetunionen slog tillbaka. I den enorma röda armén kom flertalet soldater att bli uppmärksammade för sina insatser på östfronten. En av de mest kända är Vasilij Zaitsev, en prickskytt som deltog vid slaget i Stalingrad och snabbt blev en sovjetisk hjälte. Hans krig är avbildat i filmen ”Enemy at The Gates”. Marskalken Georgij Zjukov kom att bli känd som en av Sovjetunionens största hjältar i andra världskriget, som i Ryssland är känt som ”Det stora fosterländska kriget”. Likheten mellan Zaitsev och Zjukov är att de bägge passar väl in i ett narrativ om den enkla soldaten. Bägge två kom från enklare förhållanden som bönder och gjorde militära stordåd under kriget. Något som passade väl in i den sovjetiska propagandan. Inte för att förminska dessa två soldaters insatser vill jag dock påpeka att det fanns andra sovjetiska soldater som slogs minst lika hårt för sitt fosterland, även om de inte kom att bli lika mycket uppmärksammade inom historien. Förutom de miljontals sovjetiska soldater som gav sina liv på östfronten, finns det även andra historier från östfronten som inte är lika kända. Idag uppmärksammar jag en av dessa enheter, nämligen det 588:e nattbombarregementet. I detta regemente var alla kvinnor, från piloterna till mekanikerna och markpersonalen.

Det 588:e nattbombarregementet med sina flygplan i bakgrunden.

Från 1942 till krigsslutet flög det sovjetiska 588:e nattbombarregementet mer än 23 000 uppdrag mot de tyska fienderna. Regementet i sig var inte så sort, utan bestod som mest av 80 soldater. Flygarna arbetade i par, där den ena i paret flög planet och den andre ansvarade för bomberna. Således var alltså soldaterna i regementet indelade i 40 par. De flög med de oerhört lätta flygplanen Polikarpov Po-2, egentligen avsedda för att sprida bekämpningsmedel över grödor. Eftersom planen var så pass lätta i konstruktionen kunde de inte ta med sig fler än 6 bomber per uppdrag, något som gjorde det nödvändigt för flygarna att flyga flera uppdrag per natt. Taktiken var enkel, men oerhört effektiv. Efter att ha fått rapporter om var de tyska soldaterna hade sina positioner flög piloterna iväg i den becksvarta natten. När de närmade sig de tyska positionerna ströp de motorerna och glidflög in den sista biten mot målet. På så sätt lyckades de gång efter annan ta sina fiender med överraskning. När de var över målet släppte de sina bomber och vände sedan tillbaka till basen, ofta för att plocka upp nya bomber och flyga ytterligare ett uppdrag. Radar och annan positionsbestämmande utrustning höll precis på att utvecklas, så de sovjetiska piloterna var tvungna att kunna navigera väl i mörkret utan någon sådan teknisk assistans. Regementet fruktades av de tyska soldaterna på östfronten, som gav dem smeknamnet ”nachthexen” (Natthäxor), på grund av det karaktäristiska svischande som de glidflygande planen gjorde när de närmade sig målet. Ljudet fick tyskarna att tänka på häxor som kom på sina kvastar.

Polikarpov Po-2, det flygplan som användes av det 588:e regementet. Det är även det mest producerade flygplanet i flyghistorien.

Under hela det andra världskriget beräknas det 588:e nattbombarregementet ha släppt ungefär 3 000 ton bomber över sina fiender. 23 av regementets soldater belönades med utmärkelsen Sovjetunionens hjälte, den högsta utmärkelse en medborgare i Sovjetunionen kunde tilldelas. 30 av regementets soldater dog i strider på den europeiska östfronten under det andra världskriget. Regementet var det högst dekorerade kvinnliga regementet inom det sovjetiska flygvapnet. Med detta sagt måste vi alltså även ta i beaktning att de inte var det enda kvinnliga regementet i det sovjetiska flygvapnet. Även de 586:e och 587:e regementena bestod av enbart kvinnor. Och detta var enbart i flygvapnet. Kvinnor var bättre representerade i de sovjetiska styrkorna än hos någon annan av de stridande nationerna. Kvinnor slogs och dog även i den röda armén. Dock var kvinnor väldigt underrepresenterade inom marinen, ofta med hänvisning till att det var otur att ha kvinnor ombord på fartyg. Marinen är, oavsett land, ett vapenslag där det knorras mycket om kvinnor i de stridande leden fortfarande idag.

Även om Zaitsev och Zjukov är två av de mest kända exempel som finns på stridande i Sovjetunionens tjänst under det andra världskriget bör man inte glömma bort att nämna soldater som Yevdokia Bershanskaya, regementets kommendant, eller Tatyana Makarova, flygkommendant tillika Sovjetunionens hjälte. De har dock fått stå åt sidan i populärkulturen. En av de stridande kvinnorna, Evgenia Zhigulenko, var med och spelade in en sovjetisk film om regementets krig år 1981. År 2013 körde New York Times Magazine en artikel om kapten Nadezhda Popova med titeln ”The Night Witch”, då Popova hade dött tidigare det året. De som gillar det svenska metalbandet Sabaton kanske känner till regementets historia ifrån albumet Heroes och låten ”Night Witches”, som kom ut 2014.

Kapten Nadezhda Popova - Sovjetunionens hjälte, föräras år 2009. Den stjärnformade medaljen med det röda släpet är utmärkelsen Sovjetunionens hjälte, den högsta utmärkelse en sovjetmedborgare kunde få.

Oavsett om historien är fullspäckad med liknande exempel på kvinnor i stridande förband förblir de allt som oftast oerhört underrepresenterade, både i faktiska siffror och historieskrivning. Även om det börjar bli vanligare med kvinnor i det militära är det ett fält som fortfarande är oerhört mansdominerat. Det enda land i hela världen som har värnplikt för kvinnor är idag Israel. Där är dock värnplikten för kvinnor två år, medan den för män är tre år. Dock får kvinnor i den israeliska armén sällan delta i stridande positioner. Israeliska kvinnor får tjänstgöra frivilligt i sådana enheter, men förväntas att dra sig tillbaka när striderna börjar.

Rosalind Franklin

Kvinnor har ofta fallit emellan stolarna i historieskrivningen. Ett fält som visar detta lika tydligt som något annat är inom vetenskapen. Exempelvis har det nobelpriset genom tiderna delats ut till hela 856 unika människor och organisationer. Av dessa är bara 43 kvinnor. Räknar vi bort de 16 kvinnor som fått fredspriset (vilket tekniskt sett inte är ett erkännande för framsteg inom vetenskap) samt faktumet att Marie Curie fått två så är det bara 26 unika kvinnor som fått nobelpriset som ett erkännande för deras framsteg inom vetenskapen. Detta är självklart inte det enda sättet att mäta vetenskaplig framgång med, men det ger en ganska tydlig bild över den snedfördelning som finns inom även detta fält. Och skälet till att jag tar upp just nobelpriset är på grund av den kvinna, Rosalind Franklin, som upptäckte att dubbelhelixen var strukturen på mänskligt DNA. Priset i fysiologi eller medicin gick istället till forskarna Watson, Crick & Wilkins år 1962 för denna upptäckt. Men hur kom det sig då att Rosalind Franklin fick stå utan priset om det nu var hon som först upptäckt strukturen på mänskligt DNA?

Rosalind Franklin.

Watson skrev 1968 boken ”The Double Helix”, vilket är därifrån de flesta har lärt känna DNA-strukturen, men även fått höra om Rosalind Franklin. I denna bok beskriver Watson bland annat Franklin med orden ”…stridslysten, känslomässig och oförmögen att kunna tolka sina egna labbdata” (min översättning). Om vi åsidosätter det otrevliga i att baktala en kvinna som varit död i tio år och att Watson konstant kallar henne för ”Rosie”, ett namn hon aldrig använde, så är ”The Double Helix” mest ett sätt för Watson att ta åt sig äran för arbete han själv inte gjorde. Ovan nämnda citat får Watson att framstå som misogyn, men det är även ett sätt för honom att misskreditera någon som faktiskt hade löst gåtan med DNA innan han själv (eller någon annan forskare för den delen) lyckades.

Rosalind Franklin föddes i England 1920 i en välbärgad judisk familj. Hon studerade fysik och kemi vid Cambridge University. Vid bara 26 års ålder lyckades Franklin ta sin doktorsgrad med en studie om ”Thermalexpansions of coals and carbonised coals”. Det var även vid Cambridge som Franklin träffade Adrienne Weill, en av Marie Curies tidigare studenter. Weill gjorde starka avtryck på Franklin som lärde sig franska och kort efter sin doktorsgrad valde att flytta till Paris. Där skulle hon bli expert på Kristallografi och röntgen, något som passade sig väl när hon 1951 återvände till England och tog anställning vid Kings College. Detta var precis när forskare på två olika kontinenter (Europa och Nordamerika) var mitt uppe i en kapplöpning om att bli de första om att lyckas lösa gåtan med hur DNA var strukturerat. Franklin och Wilkins arbetade båda vid Kings College vid den här tiden, som ledare för två olika projekt, som dock skulle komma att knytas ihop med varandra.

Forskarna hade vid denna tid kommit fram till att DNA med största säkerhet hade en helix-struktur, likt en korkskruv. Däremot kunde man inte komma överens över huruvida den struktur man letade efter var en enkel-, dubbel-, eller trippelhelix. Ingen hade ännu lyckats fotografera eller få fram bevis på hur det egentligen låg till. Det var här Franklins expertis inom Kristallografin kom till nytta. Genom röntgendiffraktion lyckades Franklin att isolera olika mönster inom de DNA-strukturer hon analyserade. Hennes resultat skulle komma att slå andra forskare med häpnad. År 1952 lyckades hon ta ett fotografi som blivit ett av de mest kända inom detta forskningsfält, ett foto som hon kom att kalla Fotografi 51. Inte nog med att detta fotografi bevisade att DNA hade strukturen av en dubbelhelix, det antydde även hur DNA replikerade sig självt, något som var vitalt att förstå för att kunna förstå sig på celldelning, men även många fler användningsområden.

Photograph 51. Rosalind Franklins arv till vetenskapen samt det första beviset på den dubbelhelixstruktur vi alla idag kopplar samman med DNA.

Samtidigt som Franklin arbetade med detta så arbetade Watson och Crick vid ett annat laboratorium i Cambridge, dock utan samma framgångar. Watson och Crick hade ännu inte lyckats bekräfta den helixstruktur som Franklin nu hade funnit. Innan Franklin hunnit publicera sina resultat skulle dock Watson och Crick få ta del av dem. Wilkins, som arbetade med Franklin vid Kings College visade upp Fotografi 51 för Watson, utan Franklins medvetande eller tillåtelse. Så fort Watson fick syn på Franklins fotografiska bevis för dubbelhelixen föll pusselbitarna på plats och bara två månader senare hade Watson och Crick publicerat sina fynd, där de slog ihop sin egen data med Franklins fotografiska bevis. I samma nummer av tidningen Nature som Watson och Crick presenterade sina fynd skulle dock Franklin komma att visa upp vad hon hade forskat sig fram till, men vid den punkten var det redan för sent. Watson och Crick var nu kända som de hjältar som hade lyckats utröna hur DNA var strukturerat. Franklins text sågs, som bäst, som ett dåligt försvarstal.

Crick, Watson och Franklin. De två förstnämnda är idag synonyma med upptäckten av DNA-strukturen. 

1956, under en resa till USA, skulle Franklin komma att finna en klump i magen som skulle visa sig vara äggstockscancer. Bara två år senare skulle Franklin avlida som följd av denna cancer, vid den unga åldern 37. Tragiskt nog så var det nog mycket av Franklins banbrytande arbete med röntgen och den strålning hon fick utstå i samarbete med detta som hade gett henne cancern. Många forskare vid denna tid utvecklade cancer som en följd av dåliga skyddskläder och många timmars arbete med strålning och röntgen. Oavsett vad hennes legat kom att bli till eftervärlden, så förtjänade nog världen mer än 37 år av Rosalind Franklin. På samma sätt som hon själv säkerligen förtjänade ett nobelpris i fysiologi eller medicin, samt ett bättre bedömande till eftervärlden än det Watson lämnade efter sig.