Kungariket Ghana

Ofta brukar vi bedöma historiska epoker, regioner och stater utifrån vad vi kan se om dem i historiska källor. Är källäget gott brukar vi kunna få reda på en hel del information och därmed kunna dra slutsatser om den civilisation vi undersöker. Med ett sämre källäge blir det en helt annan situation för historikern. Vissa stenar får man lämna ovända, eftersom vi helt enkelt inte har nog med källor att utgå ifrån. Vad kan det då bero på att ett källäge är dåligt? Ibland beror det på att det material man skrev på inte klarade av vädret eller tidens tand. Ibland beror det på olyckshändelser som biblioteks- eller arkivbränder. Och ibland beror det helt enkelt på att den civilisation man försöker forska om förlitade sig på en muntlig tradition i större utsträckning än en skriftlig.

Vissa brukar se det skrivna ordet som det yttersta tecknet på en civilisation och därmed göra ett grundläggande fel. Felet att man automatiskt dömer ut de civilisationer som förlitade sig på muntlig tradition som lägre stående och ”mindre civiliserade”. Att en civilisation skulle vara mindre värd för att den förlitar sig på muntlig snarare än skriftlig tradition är en fördom som ofta brukar appliceras på afrikanska eller amerikanska urinvånarsamhällen. Detta är en ganska ny, europeisk bild av världen, som jag gärna omgående knuffar omkull genom att säga att två av de litterära verk som vi européer ofta hyllar som den europeiska civilisationens litterära vagga, Iliaden och Odysséen av Homeros, bygger på hundraåriga muntliga traditioner. Dessutom bör man vara försiktig med att kritisera källägen när man lever i våran högst digitaliserade värld. Vissa är rädda att vi går in i en digital ålder med så få bevarade fysiska källor att kommande historiker som skall forska om världen under vår tid kommer ha det jobbigt med källäget.

Idag skall vi besöka en gammal civilisation som i stort förlitade sig på muntliga källor. Dock var den en av sin tids absolut rikaste, stabila och mäktiga. Jag talar om kungariket Ghana. Det vi vet om kungariket Ghana kommer delvis ifrån historikers analyser av muntliga källor, men även skriftliga källor producerade utanför Ghana. Den spanska muslimske geografen Al-Bakri har exempelvis lämnat efter sig flertalet goda skriftliga källor om kungariket Ghana.

Det land som idag heter Ghana ligger inte där det historiska kungadömet Ghana låg. Detta kungadöme existerade från 300-talet e.v.t, men såg sin storhetstid mellan 900- och 1200-talet och låg huvudsakligen i dagens Mauretanien och Mali, med ett styre i den centrala orten Kumbi Saleh. Dock brukar man i dagens Ghana se det gamla Ghana-riket som en föregångare, då man likt majoriteten av kulturer i världen gärna vill visa upp en intressant och rik historia.

Här låg det historiska kungariket Ghana. Ni som kan er afrikanska geografi vet att dagens Ghana ligger där orden "Volta River" står på denna karta.

Ordet Ghana betyder egentligen krigshövding och är inte namnet på folket, utan vad folket kallade sin ledare och i förlängningen sitt rike. Att folket kallade sin hövding för krigshövding är oerhört passande om man ser till hur Ghanariket expanderade under 900-talet. När man lyckades ta staden Awdaghost, strategiskt placerad längs med de vanligaste handelsrutterna, fick man genast ett mycket större inflytande över Västafrika. Detta markerar starten på Ghanarikets storhetstid. Flera mindre kungariken uppgick i Ghana och mot millennieskiftet håller Ghanas kung makten över ett territorium ungefär lika stort som dagens Texas.

Ghanariket blev väldigt viktigt i handelssynpunkt. Genom att handla med de nomadiska Berberna blev man rikare och rikare. Mycket av denna handel handlade om att byta det guld man hade gott om i Västafrika mot det salt som Berberna handlade med (och självklart andra varor också). Ghanas rikedom vilade mycket på de guldfyndigheter som fanns i riket. Den kungliga skattkammaren hade monopol på all guldexport och hovet blev oerhört rika på denna export, samt de tullar man hade för handelsmän som ville föra in gods i riket. Slavhandeln var också väldigt utbredd i Ghanariket. Dock var det inte bara varor som rörde sig på handelsvägarna i Västafrika. Idéer rörde sig också snabbt längs handelsvägarna.

Ghanariket skulle komma att efterföljas av kungariket Mali i regionen. Imperier uppstår och faller och Ghana var inget undantag. I vissa böcker kan man läsa att detta berodde på att muslimer invaderade det som var Ghana och inrättade staten Mali, som skulle vara mer vänlig mot islam än vad Ghana hade varit. Detta är ett på tok för enkelt sätt att se världen. Även om Ghanas kungahus höll fast vid sina afrikanska religioner och inte konverterade till islam, medan kungariket Malis härskare i större utsträckning var troende muslimer, kan man inte se det som ett enkelt ”före och efter islam i Västafrika”. Situationen är, som vanligt, mer komplicerad.

Det fanns gott om muslimer i Ghanariket som kunde utöva sin religion utan problem, även om kungahuset utövade annan religion. Al-Bakri skriver:

The city of Ghana (här menas Kumbi Saleh) consists of two towns lying on a plain, one of which is inhabited by Muslims and is large, posessing twelve mosques (...). Each has its imam, its muezzin and paid reciters of the Quran. The town possesses a large number of jurisconsults and learned men. (Ur McKay et. al. 2008:239).

Att där existerar så många som tolv moskéer visar att den muslimska befolkningen var väldigt stor. Den sista meningen visar även att det fanns delar av stadens offentliga förvaltning som var muslimer. Alltså var det inga problem att ta sig uppåt i rikets hierarki för muslimer. Historiker har även sett tecken på att stadens förvaltning var starkt påverkad av muslimska idéer. Detta målar istället en bild av en mer dynamisk övergång från ett rike till ett annat, där religionen spelar en viss roll, men inte all roll. Det efterföljande Maliriket tog över där Ghanariket tog slut och fortsatte vara en oerhört rik aktör i regionen. Berättelsen om kungen Mansa Moussas vallfärd till Mekka är ett strålande exempel på detta (kanske ett senare blogginlägg).

En avbildning av hur Kumbi Saleh såg ut.

Att Västafrika tidigt var hem åt mäktiga imperier med mycket kapital skulle komma att påverka regionens kommande historia. Hos européer börjar bilden av Västafrika som ett El Dorado sprida sig under Malirikets dagar. Tillgången på guld och även de institutioner kring slavhandel som existerade sedan tidigare kom väl till nytta för européerna när de mellan 1500- och 1800-talet sökte sig till Västafrika för att handla i guld och slavar. Många av de afrikanska slavar som transporterades över Atlanten kom ifrån denna region.

Vad var då min mening med att berätta om detta kungarike? Jag hoppas att jag genom att måla upp bilden av det stora, starka och stabila kungariket Ghana lyckades ge er en bild av Afrika som vanligtvis inte får komma upp till ytan. Under denna tid är Europa delat i flertalet mindre stadsstater som inte kan hålla sams ordentligt. Samtidigt kan detta imperium i västra Afrika växa sig starkt och enat och bli en global aktör inom handel. Världen är inte alltid så enkel som vi tänker oss.

Rekommenderad läsning

Vill ni lära er mer om Ghanariket rekommenderar jag att ni tar en titt på den pinfärska boken Discovering The Empire of Ghana skriven av Robert Z. Cohen. Mycket av boken finns tillgänglig gratis via Google Books för den som vill ha en gratis försmak av Cohens forskning.

Brasiliens självständighet - Släkten är värst

I dagens inlägg kommer jag att gå igenom hur Brasilien fick sin självständighet under det tidiga 1800-talet. Detta är en period när flertalet nya stater uppstår i Latinamerika och förklarar sig självständiga från sina europeiska kolonialherrar. Hur det gick till är dock oerhört beroende på vilka som var de europeiska kolonialherrarna, samt landets historia. Att jag har valt att gå igenom just Brasiliens väg till självständighet och inte exempelvis Mexikos eller Argentinas är för att jag tänker ta till vara på två saker som syns väldigt tydligt i just den brasilianska revolutionen.

Det första är att en revolution inte alltid behöver vara speciellt revolutionär. Här kan man lyfta in vitsen om att en revolution är en sväng på 360^o som tar en tillbaka till utgångsläget. Här kan man exempelvis nämna den franska revolutionen, där ett svältande folk klättrade upp på barrikaderna för att avsätta ett kungahus och bara några år senare hade fått en kejsare, samtidigt som stora delar av folket fortfarande svälte. Det är oftast därför den franska revolutionen idag ses som en tankens revolution, där nya värderingar uppstår i det västerländska samhället. Den brasilianska revolutionen var inte heller speciellt revolutionär, men resulterade i alla fall i Brasilien som en ny nationsstat.

Något annat värt att ta vara på när det gäller den brasilianska revolutionen är att man tydligt kan se hur världen blivit mer och mer global. Man kan argumentera för att Napoleons invasion av Portugal var den första dominobrickan som tippade över och satte i rörelse de skeenden som slutade med Brasiliens självständighet. Dessa händelser har med varandra att göra, men skall inte ses som enda skäl till att Brasilien fick sin självständighet, det är att ge för mycket makt åt Napoleon. Inget historiskt skeende sker i ett vakuum, utan kommer alltid att påverkas av de människor som är anknutna till det. Dock kan man här se hur ett skeende i Europa kom att påverka vad som senare skulle ske i Brasilien. Världen har börjat krympa och man kan nu se hur skeenden på en kontinent påverkar skeenden på en annan kontinent.

Innan jag går in på Brasiliens självständighet från Portugal kommer jag måla upp en kort historia om portugisernas tid i Brasilien. Det är viktigt att vi inser att detta inte är hela Brasiliens historia, då arkeologer funnit lämningar från människor från så länge som 8000 år sedan i det som idag är Brasilien. Då existerade varken Brasilien eller Portugal i någon kommersiell mening och människan hade inte lärt sig segla över så långa avstånd som hade krävts för att någon skulle kunna ta sig från Iberiska halvön till Sydamerika.

Efter att Christoffer Columbus ”upptäckt” de amerikanska kontinenterna 1492 började flertalet upptäcktsresor göras i västerled av europeer. Många av dessa resor genomfördes av portugiser och spanjorer, som förutom att vara allierade även var duktiga seglarnationer. År 1500 grundas en portugisisk koloni i det som idag är Brasilien. Att kolonin skulle bli portugisisk hade påven (en spanjor) bestämt åt Spanien och Portugal redan 1494, innan de ens börjat kolonisera kontinenten. Det koloniala Brasilien blev snabbt kraftigt beroende av den portugisiska slavhandeln, vilket ledde till att ca. 4 miljoner afrikaner tvingades till Brasilien mellan 1550 och 1855. När man under 1690-talet hittade guld i Brasilien skedde en portugisisk guldrusch, där många portugiser flyttade till Brasilien. Rio de Janeiro förklarades som kolonins huvudstad 1763. Sammantaget var Brasilien i början av 1800-talet Portugals juvel i imperiekronan.

Det är med dessa förutsättningar dagens historia börjar. Under Napoleonkrigen hade Portugal, likt majoriteten av Europa, hamnat i Napoleon I:s blickfång. När samme Napoleon i november 1807 invaderar Portugal gör den portugisiske regenten João VI något drastiskt. Han förflyttar sig, sin familj och majoriteten av sitt hov till Brasilien. Detta är en enorm logistisk operation, då det är mellan 10-15 000 människor som flyttas över Atlanten.

Tordesillasfördraget från 1494 visar hur långt spanska respektive portugisiska erövringar fick sträcka sig i västerled.

Vad tyckte då kung João om sin koloni då?. Kort och gott kan man säga att han älskade det. Även om Napoleon lämnade Portugal redan 1808 och slutligen förlorade vid Waterloo 1815 stannade João VI i Brasilien med sitt hov. 1815 förklarade João VI till och med Brasilien ett kungarike i stil med Portugal. Det tog ända tills den portugisiska lagstiftande riksförsamlingen Cortes i princip tvingade João att återvända till Portugal år 1821 som han gjorde det. Sedan hade João VI också börjat bli orolig ifall han skulle få behålla tronen ifall han aldrig åkte tillbaka till Portugal. Han hade trots allt varit bortrest i 16 år. Hans son, kronprins Pedro, tyckte dock om Brasilien väldigt mycket även han, så han fick stanna kvar medan João åker hem till Portugal för att regera. Men för att Pedro inte skulle hitta på några dumheter förklarade Cortes Brasilien som tillhörande Portugal igen kort efter João’s hemkomst.

Vid den här tiden har anti-portugisiska åsikter vuxit sig starkare i Brasilien. Det tydligaste exemplet är när regionen Pernambuco i april 1817 försöker förklara sig självständiga från portugisiskt styre. Även om revolten slogs ned efter bara 13 dagar flaggar dock Pernambuco idag med den flagga man försökte förklara sig självständig under 1817. Dock talar detta uppror sitt tydliga språk.

Brasilianare högre upp i samhällsskikten börjar nu uppvakta kronprins Pedro med sina politiska idéer om självständighet. Det tog inte lång tid för dessa idéer att få genomslag hos Pedro, då han även insåg att han kunde vara Kung Pedro I av Brasilien, istället för att förbli kronprins av Portugal. Sagt och gjort tog Pedro kronan över Brasilien, där man utropade sig som en konstitutionell monarki 1822. Det uppstod aldrig några större våldsutväxlingar mellan portugisisk och brasiliansk militär och redan 1825 erkände Portugal Brasilien som formellt självständigt.

Kung Pedro I av Brasilien

Vad kan vi då lära oss av denna historia? Det första vi kan fastslå är att en revolution inte alltid behöver vara speciellt revolutionär. Brasilianarna bytte en monark mot en annan, visserligen på hemmaplan. Det samhällssystem man hade praktiserat under João’s styre ifrån Portugal fortsatte i samma utsträckning under Pedro även i det självständiga Brasilien. Brasiliens samhälle var vid denna tid starkt knutet till rasistiska uppdelningar och indelningar av människor, nästan liknande kastsystem. Vissa grupper tjänade på detta samhälle, medan andra förlorade. Och det var så klart de som redan tjänade på samhällsstrukturen som kom till Pedro för att be honom ta över som Brasiliens förste konung och därmed inte förlorade något på självständighetsförklaringen. Mycket av Pedros första regeringstid gick åt till att kväsa uppror, då vissa fortfarande inte var nöjda. Däribland uppstod nya uppror i Pernambuco.

Slaveriet fortsatte utövas i Brasilien, som fortsatt var starkt beroende av sin sockerproduktion och exporten ifrån denna verksamhet. En verksamhet som krävde mycket slavarbete under hemska förhållanden. Som sista amerikanska koloni förbjöd Brasilien slaveri först 1888. Politiken kommer att vara fortsatt turbulent i Brasilien under både 1800- och 1900-talet, kanske som en följd av hur pass icke-turbulent revolution man hade genomgått för att skaffa självständighet. Och det bevisar även att självständighet inte alltid är det yttersta målet som människor eftersträvar.

Världens största land

Om man tar en titt på närmaste världskarta och får frågan om vilket världens till ytan största land är är svaret inte speciellt svårt. Man kan enkelt känna igen Ryssland som världens största land, utan att ens tveka om det är en följd av Mercator-projektionen. Med drygt 17 miljoner km² är Ryssland nästan dubbelt så stort som världens till ytan näst största land, Kanada.

Vad beror då detta på? En del av förklaringarna kan stå att finna i det ogästvänliga klimat som råder över stora delar av den landmassa som idag tillhör Ryssland. I och med att permafrosten och tajgan historiskt inte varit rika på resurser eller andra fördelar som icke-ryska politiker skulle kunna vara intresserade av skulle de enligt denna logik ha lämnat dessa landmassor ifred. Och möjligen ligger det sanning i dessa argument. Ryssland är trots all oerhört glesbefolkat, med de mer ogästvänliga territorierna i stort sett tomma på människor.

Men detta är bara en del av historien. Att lyckas hålla samman så pass stora landmassor med så oerhört mångkulturell befolkning till en enda nationsstat är inget lätt företag. Och som historien ska visa har det heller inte varit det.

Ryssland kom att utvecklas ur ett rike som vi idag kallar Kievrus, som existerade mellan 800- och 1200-talet. Detta rike innefattar delar av det som idag är västra Ryssland, samt den östra halvan av Ukraina. Styret skedde, som man kan gissa på namnet, ifrån Kiev i dagens Ukraina. På Lunds Universitet fick jag lära mig att denna stat grundades av svenska vikingar och handelsmän som reste söderut genom Östeuropa på floder som Dniepr för att komma till mellersta östern. Vissa drar även paralleller till att detta skulle vara grunden till att Ukrainas flagga har samma färger som den svenska (vilket är fel på flera nivåer). Jag lägger dock mina pengar på en annan (utanför Sverige) förhärskande teori, som känns mer logisk. Kievrus grundades mer troligtvis av slaviska folk som redan bodde i området, samt vandrade nordost ifrån Balkan. Språkligt och kulturellt ligger ryska och Ryssland mycket närmre de slaviska språken och kulturerna än den svenska. Att den förstnämnda teorin dock är vanligt förekommande i Sverige är inte speciellt förvånande, då det skulle innebära någon form av svensk överhet gentemot Ryssland, samt en stolthet i att ha grundat världens största land.

Ungefär hur gränserna för Kievrus gick

Ryssland är ett land slitet mellan två kontinenter. Genom historien har de orienterat sig mer mot antingen Europa eller Asien. De tidiga storfurstarna i Kievrus orienterade sig mer mot det Europeiska i ett beslut som fortfarande är av vikt i Ryssland. De konverterade till bysantinsk kristendom, istället för en annan stor religion i trakterna, islam. Enligt vissa uppgifter var detta på grund av att Kejsar Vladimir I under 1000-talet fann det omöjligt att konvertera till en religion som islam, som förbjöd alkohol. Han tillskrivs även citatet (min översättning): ”Drycken är ryssens glädjeämne”. Så mycket för att slå hål på ihållande fördomar mot ryssarna. Denna orientering mot Europa har dock spår i Ryssland idag, i form av den Rysk-Ortodoxa kristendom som utövas vitt och brett i landet. Den är även nära besläktad med den Grekisk-Ortodoxa kristendomen som är vanlig i sydöstra Europa, då bägge dessa former av kristendom har sitt ursprung i den Bysantinska kristendomen.

År 1240 kommer dock en vändning mot Asien, när Djingis Khan och hans mongoler utan större problem annekterar Kievrus och inlemmar det i det enorma rike som sträckte sig över nästan hela Asien och en bra bit in i Europa. I och med Djingis Khans död formas riket Gyllene Horden i det som idag är södra Ryssland. Även om detta rike inte kom att påverka Ryssland speciellt mycket direkt, så skapade det en folkvandring österut, ifrån Kiev, av det folk som identifierade sig som Rus. Det politiska systemet var ett där ryska prinsar försökte utmanövrera varandra om lokal makt, vilket mongolerna var okej med, så länge prinsarna betalade skatt till mongolerna och erkände dem som överhuvuden. En mer direkt följd av Gyllene Hordens khanat är dock att ryssarna skärs av ifrån Bysans, det rike som Kievrus tidigare hade haft mycket gemensamt med. Ryssarna blir mer isolerade och blir inte riktigt européer, mongoler eller bysantiner. De skapar sig en egen kultur i spänningsfältet mellan dessa andra riken.

Något annat mongolerna även fick makt över var att utse den ryske Storfursten bland de ryska prinsarna. Det är nu maktskiftet bland ryssarna skiftar vidare österut och landar i Moskva, då mongolerna gör Moskovitprinsar till Storfurstar vid mer än ett tillfälle. De ger även de moskovitiska prinsarna rätt att samla in skatter åt mongolerna från de andra ryska prinsarna, vilket ger moskoviterna extra klirr i kassan. Här byggdes en stabilitet i Moskva, då moskoviterna var lierade med mongolerna som hjälpte till att skydda staden. Moskva ligger även vid fyra olika floder, vilket gör att staden är väl positionerad för handel. Och få saker lockar till sig människor som möjligheten till kommers. Moskva växer under denna period, till den milda grad att den ryska kyrkan till och med anlägger sitt säte där år 1325.

Under slutet av 1300-talet börjar dock mongolernas makt i imperiet att krympa och Moskoviterna förklarar krig mot mongolerna och lyckas vinna större framgångar, vilket får övriga ryssar att se mongolerna som möjliga att besegra, och Moskoviterna som ledande kämpar att samlas bakom.

Det är dock senare, under Ivan III (även känd som Ivan den Store) och den andra halvan av 1400-talet som mongolerna börjar få rikligt med stryk av Moskoviterna, som även lägger under sig områden tillhörande andra ryska prinsar. Gyllene Horden krossas och Ivan expanderar både västerut mot Baltikum och österut mot det sammanfallande mongoliska imperiet. Moskoviternas makt börjar sprida sig över större och större områden. Mongolväldet är starkt på nedgång och Ivan III utnyttjar detta till att lägga under sig mycket av det vi idag ser som Ryssland. Ivan förklarar sig senare som härskare över alla ryska folk och är den förste att ta sig titeln Tsar. Han tar sig även titeln autokrat. Han är därmed den förste att skapa den första centraliserade ryska staten.

Den vanligaste avbildningen av Ivan III

Under de kommande 500 åren kommer Rysslands gränser att skifta mycket, dock med samma centrala områden. Landet kommer även att genomgå en kommunistisk revolution och förklaras som den socialistiska staten Sovjetunionen i över 70 år. Alla dessa gränsförändringar till trots, inklusive den senaste annekteringen av Krim-halvön, lades ändå grunden till Ryssland som ett så pass stort land det är under Ivan III och 1400-talet.

Rekommenderad läsning

Mycket av den litteratur som producerats om Ryssland på svenska rör ofta de senaste 200 årens historia och går inte lika långt tillbaka i historien som en del teman i detta blogginlägg. Jag vill dock rekommendera Per-Arne Bodins (prof. Slaviska Institutionen, SU) Ryssland och Europa: En kulturhistorisk studie, som tar tag i hur Ryssland varit isolerat och påverkats från flera håll med avstamp i 900-talet.

Utbölingar, utklädnader och ubåtar.

För några veckor sedan talades det mycket i media om ”möjlig främmande undervattensverksamhet” i Stockholms skärgård. Många tidningar, privatpersoner och ”experter” började peka fingrar till höger och vänster (framför allt åt öster) och prata om hur det påminde om det kalla kriget. Jag har blivit ombedd att skriva om kränkningar av Sveriges gränser ur ett historiskt perspektiv, vilket kommer att sätta fenomenet i större perspektiv än bara i relation till Kalla Kriget.

Först och främst måste vi dock bena ut ett par begrepp. Sverige är det första. Många vill gärna få dagens Sverige att likställas med de riken och styren som har funnits centralt på den skandinaviska halvön genom historien. Sverige har dock inte existerat som en suverän singularitet under tusentals år, utan ingått i unioner, ändrat gränser, varit ockuperat och offer för inbördeskrig. Och även om vi väljer att se Sverige som ETT land från 1200-talet och Birger Jarl till idag, så har våra gränser ändrat sig mycket. Finland har exempelvis en längre historia av att vara en del av Sverige än vad landskapet Skåne har. Vi ser gärna Öresund och Östersjön som naturliga gränser ”eftersom det är vatten”, men här skall man inte låta sig luras. Öppet vatten har historiskt sett varit rena rama motorvägen för invaderande styrkor. Att ta sig fram över land har historiskt sett varit långsammare. Alltså kommer jag i dagens inlägg att prata om gränsdragningar som inte längre existerar.

Sedan behöver vi bena ut vad en ”kränkning av gränsen” är. Detta är starkt förknippat med vår moderna bild av nationalstaterna. Varje suverän stat skall ha godtagna gränser, territorialvatten och luftrum som främmande makt inte får vistas i utan tillstånd. Detta blir problematiskt historiskt, då nationalstaten är en ganska ny företeelse. För enkelhetens skull kommer en ”kränkning av gräns” i detta inlägg att definieras som när en annan stat eller makthavare, i fredstid, bevisligen befunnit sig på territorium tillhörande svensk makthavare.

1200-talet. Det århundrade när staden Stockholm enligt vissa anläggs. Enligt Erikskrönikan, ett visserligen tendensiöst dokument nedtecknat först på 1320-talet, sägs Stockholm ha grundats för att skapa ett ”lås”, så att plundrare ifrån österled inte skulle kunna ta sig in i den rika mälarregionen. Huruvida detta påstående är sant eller inte är inte den fråga jag tänkte lyfta här. Det som är intressant med påståendet tycker jag istället är att det existerade en rädsla för att plundrare ifrån österled skulle komma att ta sig in objudet i skärgården och vidare in i landet. En rädsla som kanske inte känns lika originell när ni läst detta.

1400-talet till 1600-talet. Till skillnad från statyn av Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm kommer jag nu inte att peka österut, utan istället söderut, mot en av Sveriges klassiska militära kontrahenter. Danmark. Med undantag för ett par korta perioder under 1300-talet och Kristian II’s (Tyrann i svensk folkmun) styre i Stockholm under 1500-talet och ända fram till 1658 gick gränsen mellan Sverige och Danmark i södra Småland. Där E4:an går idag gick tidigare den vanligaste vandringsleden nord-syd genom Småland. Vanlig såklart även vid militära operationer. Både i och utanför krigstid har svenska och danska soldater (och skånska snapphanar under skånska kriget) härjat fram och tillbaka över denna gräns. Gårdar har plundrats på bägge sidor om gränsen och grymheter begåtts av både svenskar och danskar. Först efter freden i de skånska krigen 1679 lugnar läget ner sig i denna gränsbygd.

1788. Många krig har startat på grund av kränkningar och militära aktioner i fredstid, eller åtminstone på grund av påstådda sådana aktioner. Mer kända exempel är incidenten vid Tonkin-bukten som aldrig inträffade, men skapade positiv amerikansk opinion för Vietnamkriget, eller den sovjetiska lögnen att finska soldater attackerat en sovjetisk gränspost, vilket användes som ursäkt för att starta det som kom att bli känt som vinterkriget. I svensk historia finns det ett talande exempel när den svenska gränsposteringen vid (idag finska) Puumala attackeras av ryska soldater. Detta kom att utveckla sig till ett krig mellan Sverige och Ryssland som varade fram till 1790, med stora svenska förluster som det Viborgska gatloppet och Slaget vid Svensksund. Vissa menar dock att det mycket väl kan ha varit svenska soldater utklädda till ryska soldater som initierade skottlossningen vid Puumala, då Gustav III behövde en anledning för att gå i krig med Ryssland.

Avbildning av Wermlands fältjägarregemente på plats vid Kymmenegård den 23 augusti 1788. Bara två månader efter incidenten vid Puumala är svensk militär på plats i den östra rikshalvan för att kriga mot Ryssland.

Under världskrigen. Sverige deltog aldrig aktivt i varken det första eller andra världskriget, även om vi kom att påverkas av bägge konflikterna. De största svårigheterna drabbade svenska handelsfartyg som blev offer för krigsförande makters krigsfartyg. Exempelvis blev svenska fartyg med förnödenheter på väg till Tyskland under det första världskriget torpederade av ryska krigsfartyg. Under andra världskriget gick flera svenska fartyg på minor tillhörande flertalet stridande makter och torpederades även av både tyska och sovjetiska ubåtar på öppet hav. Även om det är svårt att belägga kränkningar av de svenska gränserna här kan man med säkerhet belägga stora inskränkningar i den svenska handeln.

Kalla kriget. Om man talar om kränkningar av svenska gränser kommer gemene man idag att tänka på det kalla kriget. Under 1950-talet rapporterades det om sovjetiska flyg som kränkt svenskt luftrum och i sin tur om svenska flyg som försvunnit över Östersjön. Den starkaste sinnebilden kommer dock ifrån 1980-talet och startar med att den sovjetiska ubåten U-137 går på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Den officiella förklaringen ifrån sovjetisk sida är att U-137 har navigerat fel. Dock har vi här de starkaste bevisen för en kränkning av svenska gränser någonsin. När en fysisk ubåt står på ens territorium kan man fastslå med största säkerhet att en kränkning av gränserna har förekommit. Dessa bilder kablades ut över världen och alla kunde iaktta det som i högsta grad var en kränkning av svenskt territorium.

U-137 på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona 1981.

Det är även detta som gör andra ”observationer” svåra att verifiera. En ubåt är av naturen svår att upptäcka, då den är byggd för detta syfte. Även om man upp och ner för Sveriges östkust under 1980-talet bedrev flertalet ubåtsjakter kom ingen upp till ytan eller blev infångad. Det närmsta vi kan komma bevis av en kränkning är dock ifrån ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982, då någonting under vattnet skickar upp en nödsignal efter att svenska marinen utlöst minor den 11 oktober 1982. Att denna nödsignal var karaktäristisk för NATO-ubåtar och att en del övriga indicier från denna period pekar mot italienska ubåtar komplicerar ytterligare bilden av dessa kränkningar.

Utdrag ur krigsdagböcker från oktober 1982, där den gröna fläcken som vanligtvis är NATO-ubåtars nödsignal omnämns.

Värt att lägga märke till är dock att jag fortfarande talar om indicier. Problemet med kränkningar av suveräna nationers territorium är att dessa förhoppningsvis skall försiggå oupptäckta, varpå de som vill göra sådana kränkningar logiskt tänkt bör förbereda sig för att undgå upptäckt. Och eftersom vi i allmänheten sällan kan sätta oss in i vad som sker/skett vid alla våra gränser dygnet runt blir det svårt att bevisa något. Det är därför U-137 på grund i Gåsefjärden 1981 utgör ett av få solida bevis vi vanliga medborgare faktiskt har för att någon annan nations väpnade makt skulle ha kränkt våra svenska gränser.

Intressant fakta

Jag kommer inte att rekommendera någon läsning idag, utan istället komma med lite intressant fakta ifrån filmens värld. Incidenten med den sovjetiska U-137 på grund utanför Karlskrona 1981 blev internationellt uppmärksammad. Faktiskt så till den milda grad att BBC tänkte göra en spelfilm av denna incident. Dock kom denna idé på skam då Storbritannien under 1982 slungades ut i en väpnad konflikt med Argentina över Falklandsöarna. Rykten säger att tidigare Bond-skådisen Roger Moore var påtänkt som svensk örlogskapten.

Warning:Pirates and Ninjas and Lasers

I detta inlägg kommer jag att besöka en av de platser och perioder jag finner mest fascinerande i världens historia, nämligen Japan under Tokugawa-shogunatet. Samtidigt kommer jag att angripa de gängse bilderna av två välkända japanska företeelser som kraftigt snedvridits av Hollywood, tv-spelsbranschen och många andra. Jag kommer i tur och ordning att berätta om vad grupperna Ninja och Samuraj egentligen innefattar, till skillnad från vad som är allmänt accepterat som sanning idag.

Jag tänker först ge en liten bakgrundsbeskrivning av Japan mellan åren 1603-1868, den tid som brukar kallas för Edo-perioden, eftersom styret under denna period sköttes ifrån Edo, en stad som senare kom att byta namn till Tokyo. Denna period föregicks av en period när flertalet lokala makthavare, Daimyoer, krigade om makten och bildade allianser och försökte utmanövrera varandra om titeln som Shogun. Denna titel innebär ordagrant militär befälhavare, men kom under stora delar av Japans historia att bli synonym med landets de facto-härskare, speciellt då kejsarmakten var svag.

Edo-perioden inleddes efter att shogun Ieasy Tokugawa år 1600 vunnit slaget vid Sekigahara och lyckats få den lojalitet som behövdes för att styra som Shogun. Det som kom att karaktärisera de år som Tokugawa-shogunatet styrde Japan var stabilitet. Japan stängde sig för omvärlden och blev isolationistiskt. Vissa hävdar att detta var enkom på grund av paranoia gentemot europeiska köpmän och missionärer, men det är att tillskriva dessa allt för stor vikt, även om de kan ha kommit att påverka. Andra lagar som stiftades i Japan under denna period förbjöd användandet av hjul på kärror och användandet av vapen för alla som inte tillhörde krigarkasten.

En avbildning av Iyeasu Tokugawa.

Precis. Japan hade ett kastsystem som människorna var indelat i. På toppen kunde man finna krigarkasten, de som var de enda tillåtna att bära vapen. Dessa människor är Samuraj. Samurajkasten växte sig stark under Tokugawa-shogunatet, vilket kan verka förvirrande. Hur kan en krigarkast växa sig stark under en period med intern stabilitet? Jo, genom en av de uppfinningar historiker älskar och många andra hatar; Byråkrati! Samurajerna tog ledande positioner inom Japans byråkrati och utgjorde en enorm maktfaktor som formade landet. Man kan se hur detta går igen senare i historien när samurajättlingar under tidigt 1900-tal tar ledande positioner som officerare inom militären och efter andra världskrigets slut återfinns i stor utsträckning som investmentbankirer och andra yrken traditionellt vikta åt överklassen. Det är långt sedan dagarna då samurajer stod ansikte mot ansikte på var sin sida om ett fält vid exempelvis Sekigahara för att kriga till ”ett ärorikt slut”, den bild som ofta får porträttera samurajer i modern västerländsk kultur.

För att ytterligare nyansera bilden av samurajer är det värt att nämna att inte bara män var samurajer. En enkel tumregel ger att ungefär varannan samuraj var såklart kvinna. Det finns såklart även testamenten till hur samurajer beter sig på ett sätt man sällan får se i Hollywoodfilmer med Tom Cruise. Eller som författaren Andrew Gordon säger i sin bok A Modern History of Japan:

A Rough-and-tumble lot. Samurai gang wars – a West Side Story in the shadow of Edo Castle - were frequent in the early 1600s.

Vi pratar alltså om en samhällsklass i det japanska samhället som är oerhört mångfacetterad och inte kan sammanfattas som en asketiskt levande krigare med ädla ideal tillhörande en värld som glömmer bort honom (kvinnor brukar inte få plats i sådana narrativ), vilket oftast är bilden av ”den ädle samurajen” som porträtteras i västerländsk populärkultur.

Varifrån kommer då vår bild av ninjan? Den historiska förlagan härrör ur perioden Sengoku, som föregick Tokugawa-shogunatet. Sengoku kan löst översättas till ”perioden för inbördeskrig”. I två av de mer glesbefolkade territorierna utan stark centralmakt i centrala Kyushu (Japans största ö) slöt sig lokala samurajer samman i egna klaner som fick utgöra grunden till byar där de verkade ifrån. Detta var från början en skyddsåtgärd. Byarna var ofta svåra att ta sig till och samurajerna som levde där utvecklade gerillakrigföring och sätt att agera på i mindre militära förband. Ofta svarade de bara till sitt eget lokala överhuvud, men ju mer kända dessa sammanslutningar blev, desto oftare blev de anlitade av andra daimyoer för att utföra gerillaoperationer och, ja, även lönnmord.

Dock måste vi se till att detta inte innebar att ninjas bara opererade nattetid helt klädda i svart och hade monopol på att använda specifika vapen, som exempelvis kaststjärnor (shuriken) eller de ishackeliknande Kusari-Gama. Shuriken blev mer populära under Tokugawa-shogunatet, när bara samurajer fick bära vapen, eftersom vilken bonde som helst kunde bära och lätt dölja en Shuriken. Kusari-Gama skulle bara motverka en ninjas syfte, då de mest väcker uppmärksamhet. Det så kallade ninjato-svärdet, som ofta syns i populärkultur om ninjas, har inget belägg i verkligheten.

Ytterligare ett belägg för den bild Ninjan har fått i vår populärkultur.

En följd av att ninja ofta slöt sig samman i så pass små enklaver som de gjorde och sällan interagerade i vanlig social kontext med människor utanför sin egen by ledde även till ett visst mått av inavel inom vissa ninjaklaner. Vissa klaner utvecklade även religiös fanatism och blev mer sektlika, men detta skall inte ses som allmänt rådande. I och med slutet av Sengoku-perioden och inledningen av Tokugawa-shogunatets styre blev ninjaklaner allt mer sällsynta i Japan, framför allt eftersom de nu inte kunde fylla samma syfte som tidigare.

Jag hoppas att jag med detta inlägg har lyckats nyansera bilderna av vad Samuraj och Ninja innebär. Detta går egentligen igen när det gäller de flesta nationella ikoner som skall avbildas som en enkel och homogen grupp. Den gängse bilden av våra skandinaviska vikingar är exempelvis en sammanslagning av olika myter uppfunna av 1800-talets svenska nationalister bittra över förlusten av Finland, den tyske kompositören Richard Wagner, Hollywood och både svenska och utländska vodkatillverkare med flera.

Rekommenderad läsning

Idag kommer jag rekommendera skönlitteratur. Jag har alltid funnit Japan och deras historia och kultur fantastiskt intressant, då den har en så pass säregen prägel. Mycket av detta intresse kommer ifrån när jag läste James Clavell’s Shogun (1975 års stora bästsäljare). Även om Clavell förenklar en del skeenden har han gjort gedigen research om Japan och ger en enormt detaljrik bild i detta epos.

Arternas samspel; Exemplet kanin.

Även om vi gärna vill tro det är vi människor inte ensamma på denna planet. Världen snurrar inte heller kring oss, även om vi varit bättre än någon annan art på planeten när det kommer till att påverka densamma på kortast möjliga tid.

Idag tänkte jag belysa detta genom ett historiskt exempel innehållande kaniner. Ett djur som utanför Monty Pythons film Monty Python and The Holy Grail ofta uppfattas som ett fluffigt litet oskyldigt djur. Vad har då detta till synes oskyldiga djur då att göra med ett av TV:s (för mig oförståeligt) mer populära program om australiensiska gränsbevakare? En hel del ska det visa sig. Det ska även visa sig att det kanske är fler än Monty Python som tycker att kaniner kan vara hemska djur.

Oryctolagus cuniculus, även känd som europeisk vildkanin.

1854 grundas sällskapet La Societe Zoologique d’Acclimatation i Paris. Ett sällskap som arbetar utifrån idén att ju mer europeisk världen ser ut, desto bättre. Detta sällskap var inte det enda som skrev under på denna princip bland 1800-talets europeiska kolonialmakter. I Victoria, Australien grundades snart en av flera liknande sällskap efter den franska förebilden, här hette sällskapet Acclimatization Society. Grundaren av detta sällskap var godsägaren, tillika brittiska nybyggaren Thomas Austin. Ett av hans största problem med den australiensiska faunan var att den inte var lika tillfredsställande som den europeiska i fråga om småvilt att jaga. Austin bad således sin bror i december 1859 att skicka över en del småvilt från England, för att utgöra basen till småvilt att jaga i Australien. Bland de djur som skickades över fanns 24 europeiska vildkaniner. Så fort dessa satte tass på australiensisk mark var skadan skedd och de zoologiska dammluckorna öppnade.

Bara åtta år senare rapporterades det om en storjakt på Austins gods i New South Wales där man hade lyckats skjuta runt 14 000 europeiska vildkaniner, samtliga ättade till de 24 första. Om inte varningsklockorna hade ringt tidigare borde de ringa nu. Vilka mått tog man då efter att dessa siffror publicerats? Jo, man valde att belöna Austin med Acclimatization Societys medalj som tack för att han importerat kaninerna.

Facepalm: A facepalm is the physical gesture of placeing one's hand across one's face or lowering one's face into one's hand or hands. (...) The gesture is found in many cultures as a display of frustration, disappointment, embarassment, shock, surprise or sarcasm.

Hur kunde då kaninbefolkningen i Australien växa sig så stor så fort? En kull vildkaniner brukar vara kring 4 stycken och dräktighetsmånaden ligger på en månad. Inte så farliga siffror om det inte vore för att kaninhonan är redo att para sig igen bara timmar efter att ha fött den första kullen. Under en säsong kan kaninhonan hinna med att föda sex kullar. Kaninen blir könsmogen vid fyra månaders ålder. I Europa har vi dock inte haft samma problem, eftersom våran fauna innehåller vesslor, mårdar och rävar som gladeligen sätter i sig vildkaniner och håller deras population nere. Eftersom sådana djur saknas i Australien var det fritt fram för kaninerna att breda ut sig i så stor utsträckning som möjligt, vilket de även gjorde.

1910 beräknade man att där existerade runt 10 miljarder kaniner i Australien, samtliga besläktade med de 24 första kaninerna, som kom bara femtio år tidigare. De utgör stora bekymmer för australiens lantbrukare, då dessa vegetarianer kan sätta i sig ordentligt med föda ur antingen betesmarker eller spannmålsskörder. Vissa till Australien tillhörande däggdjur fick se sin föda ätas upp av kaninerna. Kaninernas framfart kostar idag den australiensiska staten årligen mellan 1 och 6 miljarder kronor.

Har man inte försökt göra något för att stoppa kaninerna och deras framfart på en större skala än småviltsjakterna på Thomas Austins gods? Jodå, redan i början av 1900-talet satte man upp staket tvärs över kontinenten för att försöka isolera kaninerna till ena delen av kontinenten. Detta enorma projekt slutade i att kaninerna helt sonika grävde sig under staketen och spred sig över hela kontinenten. 50 år senare försökte man istället att få bot på sina gnagarproblem genom att sprida för kaninerna dödliga sjukdomar över kontinenten. Det för vildkaniner dödliga Myxomaviruset slog ut kaninerna på stor skala och verkade fort. Dock glömde man här bort en av de primära reglerna inom virologi. Ett virus kommer aldrig kunna slå ut en hel art, då det kommer vara ungefär 10 % av denna art som är naturligt immuna. Dessa immuna kaniner behöver i sin tur bara något år på sig för att återbefolka populationen till den magnitud den var innan viruset släpptes ut, med följden att den nya populationen är resistent mot viruset. Det är därför man finner några av världens friskaste kaniner i just Australien.

Denna historia kan man dra flera lärdomar av. En av de enklare lärdomar man kan dra är att man måste vara försiktig med ekosystem man inte känner till. Detta exempel är väldigt talande för de europeiska kolonisatörernas attityder gentemot sina kolonier och den brist på respekt man hade för den mångfald som existerade runtom i världen. En sådan nonchalant attityd i kombination med australiens ömtåliga ekosystem fick i det fall svåröverskådliga konsekvenser som ingen kunde förutse när Austin 1859 importerade sina 24 europeiska vildkaniner. Idag vet vi att biologisk mångfald är något eftersträvansvärt, då vi funnit att alla levande organismer på något sätt fyller en funktion i våra ekosystem. Genom att inte respektera detta har flertalet arter bara under de senaste 2-300 årens ökade globalisering fått stryka på foten och förpassas till historieböckerna, utan att vi någonsin har förstått var de passar in i respektive ekosystem.

Många gånger har vi människor inte ens varit medvetna om vad vi gjort när vi skadat den biologiska mångfalden, även om vi helt plötsligt har fått sitta med det tråkigt resultatet. Ett strålande exempel på detta är hur befolkningen på Påskön i Stilla Havet gjorde sig kvitt all skog som fanns på ön, enligt C-14 metoden i stor skala redan under 1300-talet. En dag fanns det inte längre någon ved att elda med, men då var det redan för sent. Och det var nog först då man började ångra sig för vad man själv och ens förfäder gjort.

Rekommenderad läsning

Jag kommer rekommendera lite lätt läsning där både exemplen med kaninerna och Påskön finns med, samt en hel del andra historiska misstag. Daniel Rydéns 101 historiska misstag är en trevlig liten bok innehållande flertalet mer eller mindre dråpliga episoder där människor har ”klantat sig lite” genom historien.