Great Man History - One of the Greatest

Att vilja beskriva historiska skeenden förenklat är vad vi gör. Det är omöjligt att beskriva exakt varje liten detalj som har med ett historiskt skeende att göra och därmed kommer en hel del att halka mellan stolarna. En del i detta är att vi gärna kategoriserar in historien i specifika fack och perioder, istället för att se historien som det långa dynamiska skeende det är. Jag tror exempelvis inte att en förälder sade till sitt barn som föddes i skiftet mellan svensk ”vikingatid” och ”medeltid” att förbereda sig på den nya historiska epoken. Dessa är klassifikationer vi som kommit efter gjort. Ett annat sätt att simplifiera historiska skeenden är att ägna sig åt så kallad ”Great Man-history”. Man lägger skeenden på enskilda aktörer och fråntar massan dess rätt till agerande.

Jag tänker göra ett exempel på hur ”Great Man-history” förenklar våra bilder av skeenden, utifrån en av de mest imponerande människor jag finner i världshistorien, Nelson Mandela. Hur mycket gott Nelson Mandela än gjort och hur imponerande jag än finner hans bedrifter hade han aldrig kunnat genomföra dessa själv, något som Mandela själv skulle hålla med om, då han var en oerhört ödmjuk människa. Jag uppmanar er alla till att missförstå mig rätt i detta. Det finns INGEN människa i världshistorien jag finner lika inspirerande som just Nelson Mandela. Att jag använder just honom som exempel är delvis för att göra ett pedagogiskt exempel med en av mina egna hjältar, samt för att visa att inget är heligt inom historieforskningen.

Svarta, färgade och indiska medborgare i Sydafrika blev, ända sedan kolonialismen fann sin väg dit, systematiskt marginaliserade och förtryckta. 1896 införs de hatade passlagarna, som tvingar alla svarta invånare att ha ett pass på sig hela tiden. Detta pass dikterade var man fick och inte fick vara i det egna landet. 1948 vinner sedan det sydafrikanska nationalistpartiet valet (där bara vita sydafrikaner fick rösta) och accellererar det systematiska förtrycket med sina apartheidlagar. De enda med fullvärdiga rättigheter är den vithyade minoriteten, medan alla andra blir förtryckta på en skala där den afrikanska majoriteten hamnar längst ned.

Ett talande exempel på den rasism som förespråkades av Apartheidsystemet. Ner till minsta detalj ville man skilja vithyade människor från färgade, indier och svarta.

1918 föds den man som senare blir känd som Nelson Mandela i byn Qunu i Transkei. En man som 30 år senare är en oerhört aktiv medlem i Afrikanska Nationalkongressen ANC, organiserar protester och strejker, startar gerillarörelsen Umkhonte we Sizwe och frivilligt går i fängelse för sina ideal. Mandela tillbringar sedan 27 år bakom galler mellan 1963-1990, samtidigt som kampen mot apartheidstaten intensifieras och blir allt blodigare. 1990 inleder han sedan diskussioner med den sittande regeringen och den pragmatiske presidenten FW de Klerk, som sitter och styr ett land med ett förtryckarsystem som börjat försvinna från hans och hans partis kontroll. Det oundvikliga sker så småningom och Sydafrika antar 1993 en ny förordning och röstar fram sin första interimregering redan våren 1994. ANC vinner 62 % av rösterna och Nelson Mandela blir det nya Sydafrikas första president. Detta är den enkla historien de flesta av oss känner till. Jag tänkte nu komplicera den.

Om Nelson Mandela nu skulle ha varit den som störtade Apartheid blir det väldigt svårt att förklara hans och flertalet av hans partivänners fängslande på Robben Island och andra institutioner under 27 års tid. Samtidigt som de inte kunde styra ANC eller genomföra några politiska aktioner ifrån denna totala isolering. Det vi ska ta med oss ifrån faktumet att dessa politiska fångar var beredda att sitta så länge i fängelse är deras ståndfasthet för en sak de såg som rättfärdig. En ståndfasthet de bar med sig i nästan tre decennier utan att vackla. De fängslade hade redan under Rivonia-rättegången visat att de var beredda att gå i döden för befrielserörelsen.Detta gjorde självklart sitt till kampen, men var inte den enda ingrediensen.

Nelson Mandela var högt uppsatt i ANC när han dömdes till livstids fängelse i Rivonia-rättegången. Han förde också mycket av talan för sig och de andra åtalade under denna rättegång, utbildad jurist som han var. Han var med om att grunda ANC Youth League, partiets ungdomsförbund. Han var den som fick i uppdrag att grunda gerillarörelsen Umkhonto we Sizwe, när ANC fastslagit att regeringen inte längre lyssnade till passivt motstånd och att tiden för väpnad kamp kommit. Under 17 månader 1961 och -62 var han sedan ”Den svarta nejlikan”, när han levde gömd på flykt från regeringen och deras gendarmer och blev tacksamt tidningsstoff. Helt klart en viktig symbol för den sydafrikanska frihetskampen.

Fängelsevistelsen gjorde Nelson Mandela till ännu mer utav en symbol för frihetskampen. Att han kunde komma ut på andra sidan av denna fängelsevistelse 27 år senare och klarsynt leda diskussionerna kring den nya författningen med den gamla regeringen visade att han fortfarande var en oerhört kompetent politiker som inte hade gjort avkall på något av de grundkrav kring jämlikhet som kampen alltid hade kommit att handla om.

Men nu till det som är min tes i detta inlägg. Nelson Mandela, hur imponerande han än må vara, hade aldrig kunnat klara detta själv. Andra ledargestalter inom ANC, som exempelvis Oliver Tambo - ordförande i exil under samma tid Mandela var fängslad - , Walter Sisulu, Ahmed Kathrada och andra som Helen Suzman, Bram Fischer (en oerhört sorglig, men inspirerande historia), Chief Luthuli, Tokyo Sexwale och flertalet andra påverkade den politiska kampen i landet. ANC blev befrielsens verktyg, men partiet grundades redan 1912, sex år före Nelson Mandelas födelse. Och ANC och dessa fantastiska politiker till trots bestod kampen mot Apartheidstaten av tusentals människor, inte bara i Sydafrika, utan världen runt.

Nelson Mandels tillsammans med Helen Suzman, den enda parlamentsledamoten mellan 1961-1974 som var uttalat mot Apartheid. Att hon blev inröstad visar dock att det bland de vita, röstberättigade fanns motståndare mot Nationalistpartiet och United Party, som fyllde alla andra platser.

Det var alla dessa människor tillsammans som lyckades besegra detta förhatliga system, med den oerhört imponerande politikern och nationella symbolen Nelson Mandela i spetsen för kampen. Alla dessa vanliga människor som bidrog till att bekämpa Apartheid får inte samma utrymme i historieböckerna som deras ledare fick, eftersom vi människor skriver vår historia så att den ska bli enkel att förstå och ta till sig. Vi skriver gärna ”Great Man History”, när det visar sig att de stora personer vi hyllar egentligen är helt vanliga människor som fått komma att personifiera skeenden som egentligen är väldigt dynamiska och inbegriper fler människor och längre tid än vad vi kan tänka oss. Detta ser jag inte som att frånta Nelson Mandela hans historiska betydelse. Jag ser det snarare som inspirerande att veta att helt vanliga människor som kämpar i grupp kan åstadkomma så pass positiva förändringar. Ingen människa är för liten för att påverka.

Rekommenderad läsning

Samma år som Nelson Mandela röstades fram till det demokratiska Sydafrikas första president kom hans självbiografi A Long Walk to Freedom ut. Läs den. Det är en orthört inspirerande historia som spänner över nästan 80 år med en extrem detaljrikedom och insyn i den hemska verklighet som var Apartheid.