Den stora döden

Den stora döden. The Black Death. Digerdöden. Detta är ett tillfälle där historikerna har lyckats väl med att namnge ett historiskt skeende. När bakterien Gersinia Pestis börjar sprida sig över Europa under 1300-talet dör människor på en aldrig tidigare skådad skala. Även om vi har svårt att avgöra exakt hur många som dog, eller hur stor del av befolkningen som dog i sjukdomen kan vi utgå ifrån en sak; Det var många.

Människor.

Mänskligheten brukar ha svårt att erkänna sig besegrad. Och erkänner vi oss besegrade vill vi gärna se någon form av mening i förlusten. Det är lättare att erkänna sig besegrad i krig, besegrad av andra människor, besegrad mot överväldigande odds. För då kan man i alla fall tillskriva dimensioner av heder och kamp i förlusten. Och många förluster har ofta fått stor betydelse för nationers och människors självbild. Slaget vid Trastfältet 1389 har fortfarande idag, 625 år senare, väldigt stor betydelse för serberna. Vi svenskar får i vår tur lära oss om slaget vid Poltava, en av de största svenska militärförlusterna. Att erkänna sig besegrad av bakterier och virus klingar dock inte riktigt lika väl. Man ser det inte som lika hedersamt att dö liggandes i en säng som på ett slagfält, även om sjukdomsepidemier har en tendens att ta kål på mycket fler människor än vad krig har. Spanska sjukan som bröt ut vid första världskrigets slut tog kål på fler människor än hela det första världskriget gjorde under drygt fyra år. Fortfarande får vi lära oss massor om första världskriget, medan man mest nämner spanska sjukan som en historisk parentes.

Att vi då nämner Digerdöden och pesten och ser det som en levande del av vår europeiska historia måste innebära att detta är en sådan enorm förlust av människoliv att vi inte kan bortse ifrån den. Norska forskare har exempelvis hävdat att nära på hela Norge gick under i pesten, vilket då också skulle kunna ses som en förklaring till att Norge under flera hundra kommande år tillhör antingen Danmark eller Sverige och inte får någon ”egen plats” i världshistorien. Riktigt så många som hela norska befolkningen gick dock inte under. En tumregel man kan räkna med är att cirka 50 – 67 % av Europas befolkning strök med i pestepidemierna och det är nog så mycket för att drastiskt ändra det samhälle man levde i.

Detta är ju självklart något som kommer att påverka samhället i stor utsträckning. En av de mest drabbade yrkesgrupperna i samhället var prästerna. Vi får inte glömma bort att Europa under 1300-talet är ett Europa som inte har genomgått reformationen ännu, vilket innebär att katolicismen, med den sista smörjelsen som en av de viktigare delarna av tron fortfarande är förhärskande över kontinenten. Detta gör prästerna till en mycket utsatt grupp med högre dödstal än många andra yrkesgrupper, i och med att man måste administrera den sista smörjelsen på alla pestsmittade som liggar och hostar bakterier på en. Prästerna tillhörde vanligtvis den del av samhället som hade högre utbildning och nära på monopol att skriva och sprida skrifter. Kanske var det på grund av att prästerna blev en försvagad yrkesgrupp efter digerdödens härjningar som Johann Gutenberg utvecklade tryckpressen med lösa typer (efter kinesisk/koreansk förlaga) under 1400-talet och skapade en helt ny möjlighet till att sprida tryckt material över kontinenten?

I England drabbades fogdarna av stora förluster inom sin yrkesgrupp också. Vissa historiker har dragit paralleller mellan detta faktum och att det är kort efter att digerdödens härjningar har gått igenom England som Robin Hood-legenderna uppstår. Vi får försöka tänka oss ett samhälle där fögderiet har lidit svåra förluster av manskap och kompetens och blivit ersatt av uppkomlingar, som i större utsträckning låter sig vara korrupta och sko sig på de brittiska bönderna. Bland de första Robin Hood-balladerna vi finner ser vi en ”folkets hjälte” som rider in i byn och med kraftigt våld visar fogdarna var skåpet ska stå. Även om detta är långt ifrån den Disney-räv som min generation växt upp med så är det här Robin Hood tar sin start. Kanske hade det aldrig hänt utan digerdöden?

Vi får dock inte glömma att sjukdomen Gersinia Pestis inte enbart härjade i Europa. Och inte enbart under 1300-talet. Vi sammanfogar gärna bilden av utbredd död med vår annars förhärskande bild av en mörk, dyster medeltid med lite eller ingen utveckling, vilket är en oerhört felaktig och tråkig bild. Varifrån denna bild kommer kan diskuteras i andra blogginlägg. Jag tänkte dock berätta om den mindre kända pestspridningen i norra Italien 1629-1630 och framför allt om ett misstag som gjordes i Toscana under denna epidemi. Storhertigen av Toscana, Ferdinando II de Medici, tog flertalet åtgärder för att skydda sitt folk när man märkte att pesten var på väg igen. Genom att isolera de sjuka, förbjuda kommers på gator och torg samt förbjuda folksamlingar skyddade man säkerligen flera människor. Man gjorde dock ett misstag i att ge order om att försöka utrota så många katter som möjligt. Påven Gregorius IX hade redan under 1200-talet förkunnat katten som en diabolisk varelse i förbund med satan. Många känner säkerligen även till nidbilden av ”häxan med katten”, som en kvinna i förbund med djävulen. Att utrota katterna gjorde dock att flertalet av de råttor som spred pestbakterierna genom staden saknade en naturlig fiende och fick härja mycket friare än de annars hade fått. Helt motsatt effekt emot vad man hade hoppats på. Denna pestepidemi, mycket senare än det vi annars känner som Digerdöden, skördade tiotusentals offer i de större orter den nådde. Dock kan man tänka sig att den historiskt lätt blivit överskuggad av det samtidiga 30-åriga kriget, enligt samma form av argumentation som jag redogör för tidigare.

Kan vi då dra lärdomar av detta? Det är väldigt svårt att svara på. Under min livstid har hittills ingen större epidemi tagit kål på över hälften av befolkningen. Dock tror jag nog att många av oss kan se att den globaliserade värld och globaliserade kommers vi har idag gör att sjukdomar lättare sprider sig över avstånd man tidigare ansåg vara omöjliga. Därför kan ett utbrott av en smittsam sjukdom i ett land på andra sidan världen göra oss här i Sverige så nervösa att vi alla genast börjar vaccinera oss. Jag tänker exempelvis på svininfluensan som det gick stora larmrapporter kring för bara några år sedan. Så kanske har vi dragit oss någon lärdom? Eller kanske hjälper vi bara sjukdomarna mutera genom att vaccinera oss mot de enklare strängarna av dem?

Rekommenderad litteratur

Den svenska historikern Dick Harrison har skrivit mycket om bland annat medeltiden och ger flertalet intressanta perspektiv på denna period . Han har även skrivit boken Stora Döden – Den värsta katastrofen som drabbat Europa, som är mycket intressant läsning för dig som är mer intresserad av Digerdöden.