Hundra år senare

Jag är en nörd. Finns det något som jag älskar så är det att nörda ner mig inom historiedisciplinen. Jag älskar att försöka mig på att förstå hur människor levde förr, i civilisationer vi inte kan återskapa ordentligt idag. Jag älskar att se hur människan (och även djur, sjukdomar och växter) har utvecklats och utvecklat olika kulturer genom alla våra år. I egenskap av en sådan kolossal historienörd gav jag mig i somras ut på en resa med några nära vänner som också uppskattar lite historienörderi. Målet för resan? Europeiska skådeplatser för det första världskriget. Varför? Det korta svaret är att det är 100 år sedan kriget bröt ut. Det långa svaret kommer jag försöka redogöra för nedan, men det är, som vanligt inom historia, mycket mer komplicerat än vad någon egentligen kan redogöra för (framför allt på 1000 ord). Jag skall dock göra mitt bästa.

I månadsskiftet juli/augusti 1914 bryter det första världskriget ut. Jag kommer inte börja bena i frågan om vem, vad eller vilka det är som står att skylla till att kriget bröt ut, utan bara kort konstatera att det hände. De flesta känner även till hur det gick till. Att skjutningen av den österrikiske tronarvingen Franz Ferdinand av den serbiska frihetsrörelsen Svarta Handen och Gavrilo Princip satte igång ett maskineri som var lika oväntat stort som svårt att stoppa. Och att man nu satt med ett krig i knät som skulle komma att vara i över 4 år och kosta miljoner människor liv, lem och förstånd.

Att vi i år företog oss en resa till de gamla slagfälten och militärgravarna på den europeiska kontinenten var framför allt ett försök i att förstå hur pass stort detta krig egentligen var. Som svenskar födda under 1980-talet har vi inte sett väpnade konflikter på nära håll. Och även när man är på skådeplatserna för det första världskriget känns det oerhört svårt att förstå magnituden av detta skeende. Exempelvis stannade vi till vid Bois Delville i Somme-dalen, ett område som såg en stor sydafrikansk styrka kraftigt decimeras den 1 juli 1916, en dag där man bara mellan kl 8 och 12 på förmiddagen kan räkna engelska förluster i tiotusental. Detta är siffror vi inte kan förstå oss på. Det blir ogreppbart på något sätt.Om man sedan tänker på att det första världskriget pågick i över 4 år, på fyra kontinenter, blir det inte heller lättare att greppa.

Vad skall vi då göra med vetskapen om att det gått 100 år sedan världen slungades ut i galenskap och ett dödande på en skala man aldrig tidigare sett? Att säga att vi skall fira eller jubilera känns fel. Det vi bör göra är kanske att minnas? Men minnas hur? För engelsmännen och fransmännen kommer denna hundraårsintervall att markera något annat än vad den gör för oss svenskar. På nästan alla franska orter kan man idag se en minnessten över vilka ifrån orten som offrade sitt liv i det första världskriget. Har orten 30 invånare kan man ge sig den på att det finns en sten med en 3-4 namn på. Det första världskriget är levande på ett helt annat sätt i dessa kulturer. Lever man i något av dessa länder är det nog ett minne av ”de som dog för landet” man oftast har. På de franska militärgravarna står det exempelvis ”Mort pour la France”. Många har såklart även släktingar som gick bort i striderna, vilket gör det levande för dagens fransoser och engelsmän på ett helt annat sätt. Jag vill inte förringa någon folkgrupp och deras insatser genom att bara nämna fransmän och engelsmän, men jag måste dra gränserna någonstans när jag bara har 1000 ord på mig.

I Verdun kan man se hur fransmännen minns sina döda. Här minns man 130 000 döda soldater från Frankrike och deras kolonier.

Jag tänkte dock snarare prata för ett annat sätt att dra sig till minnes denna konflikt. Jag tror det är av stor vikt att studera människan när hon beter sig som absolut sämst mot sina medmänniskor. Steget är inte alltid så långt. Om vi då betraktar de olika narrativen som kommit ur sådana mörka tider kan vi kanske lyckas isolera vissa faktorer kring hur vi hamnat där. Vilket leder till nästa steg, vilket i min mening är hur vi ska se till så vi inte återgår till våra gamla vanor med att systematiskt mörda varandra i miljonerna. För eftersom vi inte på något enkelt sätt idag kan greppa eller förstå hur total förstörelsen och dess utbredning var, kan vi nog alla hålla med om att vi inte är sugna på en repris.

Har vi lärt oss av detta historiska skeende nu då? Jag vill argumentera för att man inte gjorde det direkt efter, av det enkla skälet att detta krig inte heter enbart Världskriget, utan att det faktiskt kom ytterligare ett världskrig bara 20 år senare. Har vi lärt oss av det första världskriget idag? Inte en aning, det är något som tiden får utvisa.

Jag vill även passa på att ta detta tillfälle i akt för att berätta om var man slogs, mer än bara i Flandern. Italien och Österrike-Ungern krigade i Alperna och i det som idag är Slovenien. Serber och andra slaviska folk krigade mot Österrike-Ungern (och sinsemellan) på balkanhalvön. Britter (med en stor andel australiensare och nyzeeländare) krigade mot det Osmanska imperiet i Dardanellerna, mellersta östern och på arabiska halvön. Osmanerna krigade mot ryssarna i Kaukasus, vilka i sin tur krigade med Tyskarna genom mycket av Östeuropa. I Afrika, framför allt kring det som då var Tyska Östafrika och idag är Tanzania krigade Tyska trupper med brittiska, sydafrikanska, indiska, belgiska och portugisiska trupper, medan tyskarna fick kriga med britter och japaner så långt borta som i Kina. Sjöslag mellan tyska och brittiska trupper ägde även rum på Indiska Oceanen och Atlanten, ett av de mer kända vid Falklandsöarna. På Atlanten rådde även oinskränkt U-båtskrig från tyskarnas sida mot britterna och deras allierade, däribland USA som 1917 förklarade Tyskland krig och 1918 började delta i striderna. Jag hoppas detta breddar bilden av första världskriget till att inte bara innefatta västfronten.

100 år senare står fortfarande denna skyttegrav stabilt kvar. Just denna användes som mest av trupper från Österrike-Ungern, förutom under en kort period 1917, då den övertogs av italienare, som sedan förlorade den igen.

Rekommenderad läsning

Idag vill jag rekommendera en skönlitterär bok, nämligen Erich Maria Remarques På Västfronten Intet Nytt, vilken ses som krigsromanen med stort K. Remarque var en tysk soldat som slogs på västfronten under första världskriget och använde sina erfarenheter till att skriva denna fantastiska bok som i sin genre nästan bara kan utmanas av Bao Ninhs The Sorrow of War. Men den får jag rekommendera när jag har skrivit om Vietnam (vilket kommer hända).