Den olympiska guldmedaljen på botten av Ohiofloden

Sensommaren 1960 arrangerades de sjuttonde moderna olympiska spelen i Rom. En av de största överraskningarna kom i herrarnas boxning i viktklassen lätt tungvikt. Den favorittippade polske boxaren Zbigniew Petrzykowski blev utklassad i finalen av en okänd artonåring ifrån Louisville, Kentucky. Artonåringen var ingen annan än Cassius Clay, som nu hade presenterat sig på den internationella scenen som en boxare att räkna med. Efter matchen mötte Clay en rysk journalist som ställde en fråga med en tydlig politisk laddning som skulle ge Sovjetunionen ett moraliskt övertag över sin ideologiska motståndare, Clays hemland USA: ”Hur känns det att vinna guld för ett land där det finna restauranger du inte får äta på bara för att du är svart?”. Frågan innehöll stora mått av sanning, då många restauranger, framför allt i amerikanska södern, vägrade att servera icke-vita gäster. Detta grundades i deras Jim Crow-lagar, vilka var den apartheid-liknande segregering som följde den misslyckade rekonstruktionen efter amerikanska inbördeskriget nästan 100 år tidigare. De första av dessa lagar som infördes efter slaveriets avskaffande bytte helt enkelt ut ordet ”slave” mot ”negro”. Segregeringen fortsatte, trots en hel del motstånd.

Cassius Clay var först upp på prispallen efter hans seger i OS 1960.

Vad svarade Clay på journalistens fråga då? Han var en ung idrottare som precis tagit en medalj och gissningsvis inte kände för att filosofera över dessa frågor i detta ögonblick. Han svarade enkelt att ”Vi har bra folk som jobbar på det problemet”. För som afro-amerikansk man uppväxt i Kentucky hade han självklart kommit över dessa strukturer flera gånger tidigare. Dessutom hade han en idé om att situationen för honom själv skulle komma att ändras nu. Han hade ju ändå vunnit OS-guld. Detta var han också mån om att visa upp. Han bestämde sig för att behålla sin guldmedalj på hela tiden. Efter att ha insett att den inte var bekväm att sova med ändrades detta till att han skulle ha den på hela tiden dagtid. Och väl hemma i Louisville någon månad efter att ha vunnit medaljen skulle han testa sin hypotes. Vid hemkomsten hade ju ändå stadens borgmästare sagt att han var ett framtidshopp och liknat medaljen vid stadens nycklar. Tillsammans med vännen Ronnie skulle han nu alltså ut och äta hamburgare på en restaurang de annars inte hade fått äta på.

Restaurangbesöket avlöpte tyvärr som man kunde ha anat. Trots att Cassius och Ronnie insisterade på att de inte kunde neka en OS-guldmedaljör med vän på grund av deras hudfärg stod restaurangen på sig och valde att avhysa den celebra gästen. De fick gå utan ostburgare och milkshakes. Långt senare har Clay konstaterat att detta var det ögonblick som var tydligast inetsat i hans minne från OS-året 1960. Han syntes aldrig mer med guldmedaljen från OS 1960. Först sade han till folk att han hade tappat den, men senare berättade han sanningen. ”(…) jag tappade den med avsikt. Världen bör få veta sanningen – den ligger någonstans på botten av Ohiofloden”.

Bara några dagar efter denna episod stötte Clay ihop med en herre som hade bytt namn till Abdul Rahman och konverterat till islam. Han bjöd in Clay till den lokala moskén för att prata om deras förfäders historia, en fråga som låg helt rätt i tiden för Clay. Han var inte muslim, utan kom snarare från ett väldigt troende kristet hem. Fadern hade exempelvis målat keruber i nästan varenda kyrka i och runtom Louisville. I moskén kom Cassius Clay att möta en predikant vid namn Elijah Muhammed. Konversationen kom att handla om afro-amerikanernas situation i USA de senaste seklerna, samt det förtryck de utsatts för. De pratade om statens och kyrkans roll i detta förtryck. Just kyrkans roll i detta förtryck hade lett Elijah Muhammed till att bli aktiv i och, vid tiden han mötte Clay, leda väckelserörelsen Nation of Islam som uppstått i Detroit 1934.

Nation of Islam är en av flera rörelser som arbetar för svartas rättigheter i USA. Deras budskap om att ta tillbaka svarta muslimers rättmätiga position i samhället kan mycket väl ha tilltalat Clay. Avhållsamhet från droger, alkohol, tobak och promiskuitet mötte säkert inget större motstånd från en elitidrottare som Clay heller. Nation of Islam har genom åren haft flera framträdande medlemmar, bland annat Malcolm X (även om han senare lämnade rörelsen på grund av meningsskiljaktigheter). De har även varit med om att mäkla fred mellan gängen Crips och Bloods, då en av deras teser föreskriver att våld mellan afro-amerikaner måste få ett stopp. 1995 var de med och organiserade det årets Miljonmannamarsch mot Washington D.C. Året därpå organiserade de 800 000 kvinnor till en liknande marsch.

Malcolm X talar för Nation of Islam under tiden han var aktiv där. I bakgrunden
ser man den muslimska trosbekännelsen Shahadah översatt till engelska.

Clay blev medlem i Nation of Islam, konverterade och bytte namn till Muhammad Ali. Hans gamla namn kom ifrån en Cassius Marcellus Clay, en vit slavägare ifrån Kentucky. Ali var alltså uppkallad efter en slavägare och hade ett namn som för honom representerade hundratals år av orättvisa. Sämre skäl för att byta namn har jag hört. Som många vet fortsatte Ali till att bli världsmästare i tungviktsboxning, en titel han försvarade nitton gånger mellan 1964 och 1978. Därmed räknas han rätteligen som en av världens främsta boxare. Samma år som han tog världsmästartiteln i tungvikt lade även den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson fram the Civil Rights Act, vilket förbjöd diskriminering på grund av bland annat etnicitet, ras och kön. 36 år efter att Ali hade låtit sin guldmedalj från Rom sjunka ner på Ohioflodens botten, 1996, fick han en nypräglad guldmedalj för segern i OS 1960.

Riktig skithistoria

Genom historien har människor och djur alltid haft en gemensam nämnare. Everybody poops!, som en populär barnbok på engelska heter. Detta är en av världens stora likare, något som bland annat har lett till fantastiska fotomontage av Elizabeth II, Vladimir Putin och Barack Obama på toaletten. Den sydafrikanske komikern Trevor Noah går i sin nya bok igenom denna gemensamma nämnare och närheten till naturen vi upplever när vi lättar på trycket över nästan tre sidor. Detta har också gett upphov till en typ av historiskt studium som ibland kallas skithistoria, alltså historien om hur vi har handskats med mänskliga (och animaliska) exkrementer genom tiderna. Så kallad skithistoria finns det gott om. På Gotland har arkeologer exempelvis funnit tunnor med mänskliga exkrementer från 1300-talet, vilket skvallrar delvis om saniteten på Gotland då, men även om småsaker som tunnbyggande, dieter och idéer om sluthantering.

Kakor av Elefantbajs torkas i solen för att förvandlas till
energikälla och myggavskräckande medel.

 Allmänt har djurens exkrement blivit mer allmänt nyttjat av människor i produktiva sammanhang genom historien. Anledningen är nog delvis så enkel som att människors exkrementer innehåller tarmbakterier mer direkt skadliga för andra människor. Kobajs har länge använts (och används fortfarande i viss utsträckning) som gödsel för att främja olika grödors framväxt, något som blev mindre vanligt i och med Haber-Boschprocessens uppfinnande under 1910-talet och upptäckten av konstgödsel (något jag tidigare avhandlat i inlägget om Fritz Haber). I Indien kan man idag fortfarande se hur elefantbajs samlas i lagom stora kakor och torkas i solljuset för att sedan användas för förbränning och energikälla. När man bränner denna torkade elefantdynga håller sig också myggen borta. Exkrementer har varit och är alltså fortfarande något människan nyttjar sig av i samhällelig utveckling.

Men det är också något som har varit en källa till sjukdomsspridning och icke-sanitära förhållanden. Förhållandet mellan exkrementerna och dessa negativa effekter har inte alltid varit solklara och inte heller lika farliga för olika människor. På landsbygden är det lättare att göra sig av med mänskliga exkrementer sanitärt. Det gör man helt enkelt genom att gräva en grop en bra bit ifrån övriga verksamheter och strikt hålla bajsandet till den gropen. När gropen blev full fyllde man igen den och börjar om proceduren någon annan stans. När människorna med tiden dock blivit mer urbaniserade har dock sjukdomsspridning till följd av dåliga sanitära förhållanden i städerna blivit vanligare. Exempelvis blev Londons befolkning offer för en dödlig koleraepidemi så sent som 1854 efter en kraftig urbanisering som överlastade stadens system (och London hade ändå ett relativt sofistikerat system jämfört med andra europeiska storstäder).

Detta har dock inte varit modellen för alla storstäder världen över, utan denna utveckling har varit oerhört ojämlik genom historien. När en metropol som London år 1854 kunde drabbas av en koleraepidemi till följd av avlopp som inte kunde hantera befolkningsökningen kan vi vända blickarna till Indus-dalen på 2500-talet f.kr. Där, i gränslandet mellan dagens Indien och Pakistan uppstod en av världens första civilisationer grundad runt en flod (andra kända exempel är civilisationerna vid Nilen, i Mesopotamien och vid Gula Floden i dagens Kina) och den stora staden Mohenjo Daro. För 4500 år sedan blev alltså människorna i denna del av Asien urbaniserade i en stad som hade något som skulle vara avundsvärt för alla europeiska städer under 1700-talet, nämligen fungerande avlopp. Istället för att släppa ut sitt avskräde utomhus (likt en specifik scen ur Monty Python and the Holy Grail) så skickade man ner det i schakt grävda ner i marken. Men inte nog med det. Ifall alla bara skulle släppa ner sitt avskräde rakt ner i schakt under staden skulle det bli som tidigare nämnda grop för mänskliga behov. Efter ett tag skulle samlingen bli full och då är det inte så lätt att bara flytta staden.

Den arkeologiska utgrävningsplatsen Mohenjo Daro

Modellen med avskräde som ackumuleras under staden blev vanlig i Europa när man flyttade in avfallshanteringen ifrån gatorna, med den självklara följden att de sanitära förhållandena blev ohållbara. Detta hade dock invånarna i Mohenjo Daro en lösning på långt tidigare. Där schakten som ledde undan avskrädet vertikalt tog slut mötte de en sluttande tunnel som ledde undan avfallet med hjälp av något så enkelt som gravitationen. På så sätt ledde man bokstavligt talat undan problemen. Mohenjo Daro är dock inte längre en aktiv stad, utan snarare en aktiv utgrävningsplats för arkeologer, så deras överlägsna avskrädeshantering till trots gick staden under. I detta specifika fall eftersom det var väldigt lite fokus på militär makt, medan grannstaterna hade mycket mer fokus på det. Dock är det intressant att genom detta exempel se hur långsamt avfallshanterings- och sanitetidéer spred sig över världen. Det var bevisligen inte något som samhällen stod och föll med, men det kunde verkligen underlätta för invånarna i städerna.

Hur såg det ut i Sverige då? För att sammanfatta det kort kan nämnas att Gustav Vasa under 1500-talet var den förste regenten att genomföra större statliga reformer på området. Hans projekt lyckades få svenskar att sluta kasta ut sitt avskräde genom fönstren och ut på gatorna, för att istället börja använda sig av primitiva avfallssystem. Märk väl att detta dock inte låg speciellt högt på agendan i Sverige, eftersom urbaniseringen här kom igång mycket senare än i exempelvis Indus-dalen (och många andra områden därtill). Svenskarna var förhärdade bönder i princip fram till 1800-talet, då den industriella revolutionen och arbetstillfällena i städerna satte igång den första stora urbaniseringsvågen i landet. Innan dess klarade sig många med att gräva gropar för sitt avskräde.

Polsk Riksdag

I vårat vardagliga språk använder vi ofta ord vi aldrig reflekterar över. Språk, precis som människor, samhällen och grupper inom desamma är offer för ständig förändring. Hur kommer det sig exempelvis att norrmän, danskar och engelsmän alla använder ett ord som har språkliga rötter i det poetiskt vackra ordet vindöga, medan svenskarna övergett detta till förmån för ordet fönster. Detta låneord är bland de enklare att spåra och kommer ifrån tyskans fenster, vilket i sin tur kommer ifrån den romanska språkstammen (fr. fenêtre, it. Finestra osv.). Men låneord är bara en liten del av alla roliga uttryck vi använder oss av. Idag tänkte jag gå igenom ett uttryck som är väldigt vanligt i det svenska språket, men som har en verklig förlaga – nämligen uttrycket polsk riksdag. Detta uttryck har på svenska kommit att bli synonymt med kaos. Ett tillstånd där många viljor stretar åt olika håll utan att för den sakens skull uppnå några handfasta resultat. Jag har hört människor säga sig tro att detta beror på hur det polska parlamentet Sejmen fungerade under kommunismen, men uttrycket har en 300 år längre historia än så och börjar med Wladyslaw Sicinski, lågadelsman ifrån Trakai i dagens Litauen.

Personalunionen Polen-Litauen var under medeltiden en otrolig maktfaktor att räkna med i Östra Europa.

”Litauen?”, kanske någon tänker nu. Ja, Litauen. Mellan åren 1385-1795 existerade nämligen en statsbildning i östra Europa som var känd som det Polsk-litauiska samväldet. Detta samvälde såg dagens luft när den polska drottningen Jadwiga gifte sig med den Litauiske storfursten Jogaila (pl. Jagiello, ja samma linje som Katerina Jagiellonica tillhörde). Denna statsbildning var inte en arvmonarki, utan en valmonarki. Sverige var under 1300-talet detsamma, det var först Gustav Vasa som under 1500-talet införde arvmonarki i Sverige. Det är ifrån den tiden historierna om Eriksgata kom i Sverige, och i Polen såg det inte allt för annorlunda ut. De som valde monarken till den polska tronen var Sejmen, en samling av adelsmän från hög- och lågadel som sammanträdde ungefär vartannat år för att välja nya monarker och stifta lagar. Det har dock ingenting gemensamt med dagens polska Sejmen, vilket är ett demokratiskt valt parlament med 460 ledamöter. Dagens polska parlament fattar enbart majoritetsbeslut, kanske eftersom de lärt sig sin läxa av den politiska institution den efterträtt.

Den polska Sejmen fungerade ändå som det var tänkt under medeltiden och i början av den så kallade tidig-moderna tiden. Adelsmännen från Polen och Litauen träffades, enades alltid om en kung (nästan uteslutande ur den redan styrande monarkins släktled) och stiftade lagar efter att ha diskuterat igenom dessa fram och tillbaka. Samtliga lagar och monarker som antogs och avslogs mötte alltid en helt samlad riksdag. Fram till en fredag i mars i Warszawa 1652. Sejmen hade då sammanträtt i sex veckor och processen började bli långrandig. Det var inte första gången det hände. Polackerna var fortfarande låsta i en tvist med Sverige om den svenska kronan (på grund av Gustav Vasas arvmonarki och Katerina Jagiellonicas son, Sigismund) och hade redan krigat mycket med bland annat svenskarna (till och från före, under och efter 30-åriga kriget), men även andra grannstater. I alla fall var Sejmens session nu inne på den sista schemalagda dagen och ingen konsensus hade nåtts angående kung Johan II Kazemierz förslag om ökade anslag till kronan. Talmannen frågade församlingen ifall de kunde enas om att fortsätta sammanträdet på måndagen, något som sakta började vinna bifall i Sejmen. Då ställde sig Wladyslaw Sicinski upp och förändrade Polens historia för all framtid: ”Jag tillåter inte denna förlängning!”, utropade han. Ja, fast på polska då. Efter denna deklamation tågade han ur salen och slog igen dörren efter sig.

Wladyslaw Sicinski.

Sicinskis handling, ifall han skulle följa upp på sitt hot om att utebli från måndagens session skulle göra att Sejmen inte var beslutsför. Så spänningen var hög när talmannen på måndagen ropade upp adelsmännen för att se ifall de var beslutsföra. När Sicinskis namn ropades upp möttes det först av tystnad och därefter orden ”Bodajby przepadil!”, alltså ett konstaterande att han uppenbarligen inte var där. Sejmen fick alltså upplösas utan att ha beslutat något kring Johan II Kazemierz förslag. Men varför hade då lågadelsmannen Sicinski handlat som han gjorde? Var han bara less på långa möten, så där som vi alla kan bli? Historikerna är idag ganska överens om att Sicinski, som i sig inte var någon större politiker, arbetade för större intressen när han lämnade mötet utan möjlighet att fatta beslut. Han hade antagligen emottagit någon form av muta av Janusz Radziwill, en litauisk fältherre, vars maktställning i Litauen hotades av den polske kungens förslag.

Ett drygt århundrade av politisk förlamning skulle följa i Polen. Flertalet ledamöter kom att tubbas till att följa yttre påverkan och lamslå möten. Sjutton år senare i Krakow fick systemet se strået som knäckte kamelens rygg. Efter att man visserligen lyckats enas om en efterträdare till Johan II Kazemierz reste sig omgående adelsmannen Adam Olizar från distriktet Volyn (idag en del av Ukraina) och utropade ”Veto!”. Talmannen förklarade mötet avslutat och systemet hade fått sitt namn, liberum veto (rätten att förbjuda).

På denna propagandabild utmålas Wladyslaw Sicinski (med en korv i handen) som en förkämpe för systemet Liberum Veto, även om det uttrycket myntades långt efter hans uttåg 1652. Dock hade det nog aldrig kommit till utan Sicinskis agerande.

Fram till 1795 skulle den polska Sejmen misslyckas med att ta beslut i nästan samtliga frågor som dryftades. Mellan 1734 och 1763 lyckades de till exempel bara med att uppnå konsensus vid ett enda tillfälle. Under de åren hölls nitton sammanträden. Skälet till att uttrycket Polsk Riksdag blev vanligt i Sverige kommer antagligen ifrån denna tid, när Sverige var inbegripet i flera stora maktstrider med polackerna, i alla fall under 1600-talet och det tidiga 1700-talet.

Det polska territoriet hade krympt markant till 1795, mycket till grannarnas fördel. På bilden kan man se hur den sista biten av Polen styckas och fördelas mellan Österrike-Ungern, Preussen och Ryssland.

Hur gick det sen för polackerna under detta system? Den polska riksdagen kunde bokstavligen inte ens ta ett beslut för att rädda sitt eget skinn. Omgiven av tre expansiva jättar i kejsardömet Österrike-Ungern, Preussen och Ryssland låg det försvagade Polen prekärt till. Redan 1772 annonserade dessa tre grannar att de tänkte stycka upp Polens territorium mellan sig. Hela tjugotre år senare var styckningen färdig, men polackerna hade inte lyckats göra något för att hindra detta. Polen försvann ifrån Europakartan 1795 och skulle inte dyka upp igen förrän efter det första världskriget.

Historiska problem med USA:s elektorskollegium

Igår morse kom nyheterna om att Donald Trump blivit vald till presidentämbetet i USA. Personligen är jag långt ifrån entusiastisk över det, men det ska jag försöka sätta åt sidan för tillfället. Något som vissa har stört sig på är att Hillary Clinton var den som fick flest röster i USA, med några hundratusen röster fler än sin motståndare, som ändå lyckades vinna ämbetet. Men hur kommer det sig? Flera av er som läser är nog gamla nog att komma ihåg att samma sak hände i det amerikanska presidentvalet 2000, där Bill Clintons tidigare vicepresident Al Gore vann flest röster i landet, men förlorade valet till George W. Bush. Då inträffade dock en del komplikationer i delstaten Florida, som även inbegrep Bush lillebror Jeb Bush, som då var Guvernör för den delstaten. Det har alltså inträffat två gånger i de fyra senaste presidentvalen att den mest populäre kandidaten förlorade ämbetet. Mer än så, det har hänt innan dess också, inte färre än tre gånger.

De tidigare gånger elektorskollegiet (utan att gå in allt för mycket på historien kring denna institution) valt en kandidat som inte vunnit majoriteten av de amerikanska rösterna inträffade alla på 1800-talet. Första gången var 1824, då John Quincy Adams valdes till USA:s sjätte president. Till skillnad från idag var det inte enbart två stora partiers kandidater som stod på röstsedeln, utan fyra olika kandidater. Elektorskollegiet hade då 261 röster, av vilka ingen av kandidaterna lyckades säkra en majoritet. Andrew Jackson säkrade flest av dessa med 99 röster och 41,4 % av rösterna totalt. Dock innebar detta att ingen säkrade en egen majoritet och representanthuset fick väcka liv i det tolfte tillägget till konstitutionen och välja sin egen president. De valde John Quincy Adams som lyckats vinna 30,9 % av rösterna och 84 elektorsröster. Detta gör Adams till den enda president i USA som vunnit posten utan att vinna majoritet bland varken elektorsröster eller rösttotalen. Jackson kom senare tillbaka och slog Adams i valet 1828.

John Quincy Adams, den första presidenten att vinna valet utan majoritet.

Valet 1876 har gått ner i historien som ett av de mest omstridda valen någonsin. När rösterna var räknade hade kandidaten Samuel Tilden vunnit 51,0 % av rösterna och 184 elektorsröster, mot Rutherford B. Hayes 47,9 % och 165. Svårare än så borde det väl inte vara? Tilden blir president? Nej, så enkelt var det inte. 20 elektorsröster var nämligen inte medräknade i denna sammanställning, då fyra delstaters (Oregon, Florida, Louisiana och South Carolina) elektorsröster ännu inte var tilldelade. I fallet Oregon hade en elektor förklarats illegal (då han redan innehade politiska uppdrag) och blev utbytt. I de andra tre delstaterna rapporterade bägge kandidater att de vunnit delstaterna i fråga. Striderna i denna fråga höll på i fyra månader och rörde bland annat svarta amerikaners rösträtt. De stödde i stor utsträckning republikanen Hayes. Vem som egentligen vann de delstaterna är fortfarande kontroversiellt. För att lösa valet genomfördes en kompromiss i ett utskott av kongressen, som fantasilöst fått namnet ”Compromise of 1877”. Hayes blev tilldelad samtliga 20 omstridda elektorsröster i utbyte mot att federala trupper drogs undan från sydstaterna och därmed gjorde slut på rekonstruktionen. Vid detta tillfälle var södern kraftigt demokratiskt och nordstaterna republikanska, vilket var legio till mellankrigstiden. Hur som helst fick Hayes de sista 20 rösterna och slog Tilden med en enda elektorsröst. Detta gör att vissa ger honom tilltalsnamnet Rutherfraud B. Hayes (fraud = bluff).

Hur elektorsrösterna fördelades i valet 1876.

Bara tolv år senare var det dags igen. I presidentvalet 1888 stod kampen mellan Benjamin Harrison och sittande president Grover Cleveland. Harrison lyckades vinna 47,8 % av rösterna, medan Cleveland tog 48,6 %. Detta betyder dock, vilket vi vet vid det här laget, inte nödvändigtvis att Cleveland tog hem valet. Harrison hade lyckats vinna ”rätt” delstater och utklassade Cleveland med 233 elektorsröster mot 168. De fyra senaste gångerna sådana val har skett har det alltid varit till den republikanska kandidatens fördel. Det ska man dock inte läsa in så mycket i, eftersom de klassiska röstmönstren med en stark demokratisk söder vändes på huvudet under mellankrigstiden.

Men hur är det då möjligt att den mindre populäre kandidaten lyckas säkra elektorskollegiet? Det har att göra med de små staternas representation. Och med små stater menar jag inte storleksmässigt, utan befolkningsmässigt. Mycket av USA:s politiska historia kan kokas ned till hur de små staterna inte vill gå miste om representation. Ett strålande exempel på detta är senaten, där alla delstater har två sittande senatorer, trots att Kaliforniens två senatorer idag ska representera närmare 39 miljoner människor medan Wyomings motsvarigheter ska representera drygt en halv miljon. Och med denna grundtes om olika delstaters olika representation kan vi ta en titt på hur mycket deras elektorsröster i presidentvalet är värda. Ingen delstat har nämligen färre än tre elektorsröster och flera av de minsta har just tre elektorsröster. Vissa är så små så de borde (ifall man fördelat elektorsrösterna jämnt) få bara en eller två. I exemplet Wyoming kan man se att deras röster är värda 3,18 gånger så mycket som rösterna för en genomsnittsamerikan. Och för att vinna en delstat räcker det med att vara den förste som kommer över 50 % av rösterna i den delstaten. Alltså kan du klara dig på att bara vinna de 11 största delstaterna idag för att komma upp i tillräckligt många elektorsröster. Men som vi vet är en röst mindre värd i de största delstaterna.

Meningen med elektorskollegiet menar vissa är att skydda de små staternas röster och tillgodose att ingen presidentkandidat kommer förbise dem. Ifall det är målet så misslyckas elektorskollegiet spektakulärt med det. Om man ser till var presidentkandidaterna brukar åka och kampanja besöker de nästan aldrig dessa små stater. De är mer intresserade av att vinna de delstater som brukar beskrivas som nyckelstater, där det ofta är väldigt jämnt och många röster på spel. Florida är vanligtvis en sådan stat, med sina 29 röster. En delstat som Wyoming med sina tre och en (idag) vanlig lutning åt republikanerna blir därför ointressant. De största delstaterna saknas också, eftersom de vanligtvis inte är nyckelstater. Kalifornien, New York och Texas är vanligtvis ”säkra” segrar för de olika sidorna (Demokraterna i de första två, republikanerna i den sista). Majoriteten av pengarna och besöken går till enbart fyra delstater; Florida, Pensylvania, Ohio och Virginia.

Ifall USA:s (för tillfället) 538 elektorsröster skulle vara delade jämnt över landets befolkning skulle en röst vinnas när 574 000 människor röstat på dig. Men så är inte fallet. För att kompensera för de små staterna så tas röster från de största staterna. När Wyoming får två elektorsröster kommer två av de rösterna ifrån de tio som tas ifrån Kalifornien. Detta ger att en röst från en invånare i Wyoming är lika mycket värd som rösterna från fyra invånare i Kalifornien. Det är till och med matematiskt möjligt att säkra tillräckligt med elektorsröster med enbart 22 % av de totala rösterna, ifall du vinner majoriteten i de stater där rösterna räknas som mest. Med 21,91 % av de totala rösterna kan man få 50,19 % av elektorskollegiets röster. Detta scenario är inte sannolikt, men med ett system som låter förlorare vinna är det svårt att rättfärdiga i ett land som ofta kallar sig världens största demokrati.

Detta har nu inträffat fem gånger i amerikansk historia. Med fem sådana utgångar på 58 presidentval är det en felmarginal på 8,62 %. Och skulle någon tolerera att 8,62 % av fotbollsmatcherna i Allsvenskan gav 3 poäng åt det förlorande laget? Jag tror inte det. 

Den Västeuropeiska storkstammens moderna historia

Stork

Jag brukar ibland skämta om att det bara finns några vetenskapliga discipliner som omfattar hela världen. Kemi är en sådan, då allt kan reduceras ned till molekyler och atomer som samverkar, även om vi inte lyckats kartlägga exakt alla sammanhang. Fysik är en annan, och dessutom en av få vetenskapliga discipliner som gör anspråk på att försöka förklara det Douglas Adams kallade ”Livet, universum och allting”. Historia brukar jag påstå är ytterligare en sådan vetenskapsgren. Eftersom allt som någonsin har hänt är historia. Många brukar se historia som studiet av människor, ofta väldigt generaliserat och sammankokt i narrativ om kungar, slag och övrig politisk historia. Men det är så mycket mer än så. Så även om jag ofta gör mig skyldig till att fastna i dessa enklare narrativ tänkte jag idag snabbt gå igenom den Västeuropeiska storkstammens historia. Varför? Jo, för att även de är en del av världens historia. Och i en tid när Världsnaturfonden varnar för en kraftig minskning av flertalet arter kan det vara bra att försöka lära sig av historien. Och biologisk mångfald är något som alla arter på jordklotet tjänar på.

I Europa finns det två huvudsakliga storkstammar. Den ena är den Östeuropeiska, som mestadels håller till i Polen, Litauen och Vitryssland (även om den självklart rör sig till andra platser), är den största med uppskattningsvis 40 000 par storkar, alltså 80 000 storkar. Varför skriver jag då om storkarna som par? Det är av det enkla skälet att det även är så ornitologer och andra fågelentusiaster brukar räkna dem. Storkarna är ett monogamt djur, som brukar para ihop sig med en partner och därefter hålla ihop livet ut. Att räkna storkarna som par gör det lättare att hålla ordning på dem. Denna storkstam brukar räknas utgöra runt två tredjedelar av världens storkbefolkning.

Men hur ser det då ut i Västeuropa? I västra Europa kan man finna stork i Frankrike, Spanien, Portugal, Danmark, Beneluxländerna med mera. På vissa ställen har storken varit en så vanlig syn att den har kommit att få utgöra symbol för hela områden. Exempelvis är Alsace i östra Frankrike ett sådant område, där man här och var kan se storkar avbildade i träsniderier, små storkfigurer till salu för turister och många andra dylika avbildningar av detta fjäderfä. Storken kom även att bli en förlaga för flertalet olika lokala legender och historier. Här finns det betydligt färre storkar, och svaret till det kan man finna ganska nära i historien.

Under perioden 1968-1984 kom den Västeuropeiska storkstammen att minska drastiskt till följd av en del nya omständigheter. Bland annat var det enorm torka i Västafrika vid denna tidpunkt. Storken är en flyttfågel som lämnar Europa under vinterhalvåret och med ont om vatten i Västafrika kom det inte enbart att påverka storkens vätskeintag, utan även lokalbefolkningens grödor. Svält bredde ut sig över stora delar av storkens flygsträckning, vilket ledde till att många sköts ned för att bli mat åt lokalbefolkning vars grödor gått till spillo. Samtidigt utsattes storkarna för att nytt hot i Västeuropa under sommarhalvåret. Industrialiseringen efter det andra världskriget hade tagit ordentlig fart i Västeuropa och många industrier kom att förgifta storkens vanliga levnadsmiljö. Nya dragningar av elkablar ovan jord skördade också många offer bland den Västeuropeiska storkstammen, då de nu började flyga in i de nyligen dragna kraftledningarna människorna i Västeuropa hade satt upp. Stammen kom att minska drastiskt, så till den milda grad att man i Alsace räknade under hundra par storkar under 1980-talet. Regionen som så länge haft storken som sin symbol kom att se urbilden för denna symbol försvinna sakta men säkert.

En Restaurant i Alsace som skyltar med storken, denna vanliga symbol för denna europeiska region.

Det var alltså flera olika faktorer i kombination som kom att gå hårt åt den Västeuropeiska storkstammen. Vissa berodde på klimatet, andra på människors aktivitet och beteendemönster. Men sent under 1900-talet började man se dessa problem och försöka bemöta dem. Kraftledningar fick nya rutter att dras längs med, många lokala människor och företag började bygga storkbon på sina tak så det skulle finnas skydd för dem, och den franska regeringen klev in och styrde upp statliga projekt för att försöka bättra på stammen. I många områden där storken började försvinna under 1900-talet tog man in ägg ifrån den Östeuropeiska storkstammen, som levde och frodades ännu mer. Efter Warszawapaktens fall blev det ännu lättare för stater att samarbeta kring ett gemensamt storkskydd i Europa. Exempelvis har man på senare år tagit in många polska storkägg till Skåne för att försöka bättra på storkbefolkningen där.

Hur har det då gått med dessa olika storkprojekt? Jodå, i många delar av Västeuropa ser man hur storken hämtar sig. Ibland snabbt, ibland långsamt. Medan i andra delar är det fortfarande en fågel man ser mindre och mindre av. I exemplet Danmark kunde man räkna till runt 1000 storkpar i början av 1900-talet. 1952 genomfördes en ny räkning och man fann att det nu fanns 222 storkpar i Danmark. Antalet har dock kommit att minska efter det och år 2010 räknade man in så lite som ett enda storkpar i hela Danmark. Alltså en minskning med 99,9% under en hundraårsperiod. Det om något borde vara alarmerande. I Alsace har man dock börjat se en stark återväxt, vilket gläder många i den lokala befolkningen.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? En är onekligen att allt vi människor gör får effekt. Både medvetna och omedvetna handlingar påverkar vår omvärld. Och för att behålla den biologiska mångfalden som är så viktig för allt liv på vår planet måste vi ibland göra riktade satsningar med andra mål än vår egen kortsiktiga vinning.

Att gömma historia - Polmin Grunwaldski

Efter att ha tagit ett jobb som reseledare har jag haft på tok för lite tid för att uppdatera min blogg på riktigt länge. Samtidigt har jag fått plugga på massor med ny och rolig historia, vilket gett mig lite nya upplägg för inlägg att skriva om. Det första exemplet kommer att avhandla Polmin Grunwaldski, ett monument i Kraków i södra Polen.

Polmin Grunwaldski på Plac Matejki idag.

Att gömma undan och mer eller mindre medvetet glömma delar av historien därmed sker allt som oftast. Ibland så enkelt som att man inte skriver med vissa händelser i skolans läroböcker. Exempelvis kan nog många svenskar känna igen att de fått höra om slag som Narva, Poltava och Breitenfeld i grundskolans historielektioner, medan slag som Fraustadt gått obemärkt förbi. Antagligen eftersom ingen gillar att prata om den egna nationens krigsbrott. Ibland kan det ske genom att man flyttar eller gömmer undan vissa statyer som hör en annan era till. Bland annat motionerade några politiker för inte allt för många år sedan om att flytta en staty av Karl XII från Kungsträdgården i Stockholm, då de menade att det var en bit svensk historia man inte kunde vara stolt över. Men historia är inte inneboende ond eller god, den bara är. Tills människor börjar lägga sina egna moderna värderingar i den, vad dessa än må vara.

Polmin Grunwaldski är ett monument på Plac Matejki, precis norr om Stare Miasto (gamla staden) i Kraków. Monumentet står som en påminnelse över slaget vid Grünwald (eller Tannenberg om man frågar tyskarna) år 1410. Styrkor ifrån de genom union förenade kungarikena Polen och Litauen lyckas i det slaget vinna över den Tyska Riddarorden, vilket kraftigt minskar deras inflytande i hela regionen. 500 år efter slaget, alltså 1910, beslutar sig polackerna för att uppföra monumentet Polmin Grunwaldski över detta slag. På en hög pelare i sten står Wladyslaw II Jagiello, den dåvarande polske kungen, uppflugen på en häst, med soldater runt om sig och en besegrad tysk vid fötterna. En bra tumregel för monument är att de ska ses som speglande av den tid de uppfördes i, inte för den tid de representerar. 1910 existerar inte Polen på den europeiska kartan, utan det är delat i tre delar mellan Ryssland, Preussen (senare det enade Tyskland) och Österrike-Ungern. Som mycket polsk kultur under tiden riket är ockuperat av dessa tre makter så kan man återfinna nationalistiska drag i även detta monument. Polen återfick dock sin självständighet åtta år senare, efter det första världskrigets slut.

Men fyra år innan den polska självständigheten utspelar sig ett avgörande slag på östfronten där Tyskland ställs mot Ryssland. Detta slag sker vid den Ostpreussiska orten Allenstein, idag Olsztyn i Polen. Detta är inte långt ifrån där slaget vid Grünwald/Tannenberg stod 504 år tidigare. Mot överväldigande odds lyckas Tyskland avgå med en strålande seger i detta slag, varpå de döper segern till ”Slaget vid Tannenberg”. Det är därför ni kommer få upp två årtal ifall ni söker på slaget online. Detta är det första exemplet på hur man kan gömma sin historia. Genom att göra ordet ”Tannenberg” synonymt med en stor militär triumf i österled kunde det inte längre vara synonymt med en förödande förlust för den Tyska Riddarorden. Polackerna tog till att kalla detta slag ”Bitwa pod Tannenbergiem” (Slaget vid Tannenberg) av exakt samma skäl. Just för att Grünwald skulle förbli Grünwald för polackerna och Tannenberg därmed tala om ett slag på dagens polska territorium, men ett som utkämpades mellan tyskar och ryssar. Följaktligen talas det inte heller speciellt mycket om ”Bitwa pod Tannenbergiem” i dagens Polen, eftersom det inte har något att göra med den polska nationen av idag.

Var slaget vid Tannenberg ägde rum 1914.

Men monumentet Polmin Grunwaldski då? Fick det överleva det första världskriget? Absolut. Kraków kom aldrig att ligga i Tyskland under kriget, utan inkluderades i gränserna för Österrike-Ungern kriget igenom. Och när kriget var över återfick polackerna en egen nationalstat som självklart tillät att man firade de mer än 500 år gamla framgångarna på slagfältet vid Grünwald. Däremot kom monumentet att försvinna senare. Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939 och fick den 17 september hjälp från andra hållet av Sovjetunionen med att dela upp Polen mellan sig. I slutet av september är Polen ockuperat territorium och de västliga delarna, i vilka Kraków ingår, kom att gå upp i nya tyska administrativa regioner. Kraków föll in i regionen Generalguvernementet. Även om staden klarade sig närmast oskadd igenom kriget händer en del med stadens stadsbild. Det stora torget, som hetat just så i hundratals år, genomgår ett namnskifte och får namnet Adolf Hitler-Platz. Och monumentet Polmin Grunwaldski rivs. Den biten historia var helt plötsligt inte okej att prata om längre.

Efter det andra världskriget så uppfördes dock monumentet ganska så omgående. Att prata om att slå tyskarna i det Polen som nu var en del av Warszawa-pakten var nu mycket mer okej. Däremot var andra samtalsämnen mycket mer förbjudna.

Karl XII:s död - Del 2

I föregående inlägg skrev jag om huruvida Karl XII fick livet fråntaget sig av en svensk eller norrman och hur bevisen och indicierna starkt pekar mot att förövaren med största sannolikhet var svensk. I detta inlägg kommer jag gå aningen längre och säga även vem som med stor sannolikhet drog i avtryckaren, vem som låg bakom det, samt varför jag menar att detta är typiskt för att visa på skillnaden mellan historievetenskapen och det allmänna historiska kunnandet.

Det finns indicier som pekar mot en svensk sammansvärjning. Att nysta allt för mycket i den kommer göra detta blogginlägg på tok för långt, så läsare är varmt välkomna att göra vidare efterforskningar ifall de så önskar. Bakom Karl XII rörde sig två tyska släkter i den svenska aristokratin. Holsteinarna anförda av hertig Karl Fredrik och Georg Heinrich von Görtz och Hessarna anförda av Fredrik av Hessen, sedan 1714 gift med Ulrika Eleonora, kungens syster. Holsteinarna hade redan goda positioner i svenska makten under Karl XII och därmed inget att vinna på kungens död. Fredrik av Hessen hade däremot mycket att vinna. Dog Karl XII skulle kungens syster, tillika hans fru, ta över tronen och öppna vägen till densamma för Fredrik själv. Det var en av dessa som agerade direkt efter kungens död, nämligen Fredrik av Hessen.

Fredrik av Hessen, senare Fredrik I av Sverige

Kvällen den 30 november 1718 nåddes Fredrik av Hessen av kungens dödsbud. Hans generaladjutant André Sicre hade tagit sig från fronten till Fredriks tillfälliga bostad på Torpums herrgård sju kilometer från det militära högkvarteret. Sicre hade med sig konungens genomborrade filthatt som bevis. Karl XII hade aldrig skrivit ett testamente, men ett halvår tidigare hade Fredrik gett Ulrika Eleonora skriftliga instruktioner om hur hon skulle agera ifall Karl XII dog och Fredrik inte var på plats. Fredrik skickade Sicre till Stockholm för att underrätta Ulrika Eleonora och utfärdade omgående (utan de rätta befogenheterna) arresteringsorder på Holsteinarna. Görtz arresterades dagen efter och fördes till Stockholm med en vakt av 300 livgardister för att bli utsatt för ett av svensk historia värsta justitiemord. Görtz förklarades skyldig för allt ifrån den svenska skuldsattheten (som egentligen var Karl XII:s fel) till de olika misslyckade fälttågen de senaste åren. Straffet blev hårt. Görtz avrättades medelst halshuggning i Stockholm den 19 februari 1719 och begravdes direkt vid avrättningsplatsen, dvs. inte i vigd jord. En tydligare syndabock får man leta efter.

Tronföljden gick vidare med att Ulrika Eleonora besteg tronen efter att hennes bror dött. Hon satt på tronen fram till våren 1720 då hennes man Fredrik av Hessen tog över som svensk monark under namnet Fredrik I. Under hennes tid som monark hade hon hunnit med att anta en ny regeringsform i Sverige som gav mer makt åt riksdagen. Detta spel i händerna på ständerna gjorde även att hon försäkrade sig om att ständerna inte skulle stötta ett anspråk på den svenska tronen från Karl Fredrik av Holstein-Gottorp.

Ulrika Eleonora blev drottning av Sverige från december 1718
till mars 1720, därefter var hon drottning till sin make Fredrik I.

Så om Fredrik av Hessen var den som orkestrerade mordet på kungen, vem utförde det då? Vem drog i avtryckaren? Jag har redan nämnt namnet. André Sicre var en fransk ingenjörssoldat som anslöt till de svenska trupperna under vistelsen i Turkiet 1712. 1716 blev han tillfångatagen när Sverige förlorade Stralsund. Han lyckades dock rymma och ta sig till Sverige där Fredrik av Hessen ordnade anställning åt honom vid Södra skånska kavalleriregementet, där Sicre snabbt kom att stiga i graderna. Med tiden blev han överadjutant och även generaladjutant med placering direkt under Fredrik av Hessen. Men hur gick André Sicre till väga och varför misstänker historikerna just honom?

Enligt flertalet vittnen befann sig Sicre i närheten av kungen kvällen han dog. Sicre måste ha gått ut i den tvärgång som låg snett till vänster framför kungen mellan den gamla och den nya löpgraven. Tvärgången var tom och andra positioner otänkbara. Rakt framifrån löpte han risk att bli sedd och ifrån höger fanns inga fiender. Sicre befann sig cirka 10 meter ifrån kungen och kunde lägga an utan att bli upptäckt. För att inte göra det tydligt att det var ett närskott hade han laddat musköten med en mindre laddning krut för att göra en mindre smäll. När nästa kanonad kom ifrån den norska fästningen tryckte han av. Skottet tog perfekt och Sicre släppte musköten och sprang till kungens kropp. Han kunde snabbt konstatera att kungen var död, lägga sig egen peruk och hatt över den avlidnes ansikte, samtidigt som han tog kungens filthatt med sig till Fredrik av Hessen, för vidare färd mot Stockholm.

Det lilla svarta krysset på kartan är Karl XII:s dödsplats. Det röda
strecket är den tvärgång där Sicre antas ha befunnit sig

Fulla och otvivelaktiga bevis för att Sicre var skyldig kommer antagligen inte gå att uppbringa. Men flertalet indicier talar för att han var den skyldige. Sicre fick omgående en god tjänst som chef för Livdragonerna under Fredrik I. Han var allmänt känd som en herre med god självkontroll, en självkontroll som dock försvann mer och mer. Antagligen blev det tuffare och tuffare för Sicre eftersom flertalet rykten redan nu beskrev honom som den bortgångne kungens baneman. Efter ett antal uppdrag utomlands återvände en bruten Sicre till Stockholm hösten 1722 i febersjukdom. En sommardag 1723 i sviterna av denna sjukdom öppnade Sicre sitt fönster och skrek ut på gatorna att det var han som hade mördat Karl XII. Detta tystades ner, då ingen vid hovet hade intresse av att dra fram saken i ljuset. Sicre uppges att sakta men säkert ha mist sitt förstånd. Samtidigt som Fredrik betalade några av Sicres fransmän för att ge honom alibi för mordkvällen (något de aldrig lyckades med) började André Sicre vårdas för sin mentala sjukdom. Efter flera års vård skickades han 1728 tillbaka till Frankrike där han kontinuerligt erhöll mindre summor pengar från Fredrik I för att underhålla sitt supande. Fem år senare dog Sicre fattig i Paris. De som kommer att tänka på Christer Pettersson är inte ute och cyklar.

Avslutningsvis återvänder jag till min första hypotes om att just mordet på Karl XII är något som tydligt visar på skillnaden mellan vad historievetenskapen tagit reda på och vad allmänheten känner till om historien. Kort och gott är inte detta några nya rön. Sedan 1990-talet har historiker sammanställt och argumenterat för det jag visat på i de två tidigare inläggen. Och även om historiker i tjugotalet år varit hyfsat överens om hur ett uppmärksammat historiskt skeende gick till har allmänheten inte tagit det till sig. Kanske för att själva historievetenskapen inte är lika intressant som hur gemena man målar upp historia för sig? Kanske för att vi är tröglärda människor? Eller kanske för att dikten överträffar verkligheten?