Riktig skithistoria

Genom historien har människor och djur alltid haft en gemensam nämnare. Everybody poops!, som en populär barnbok på engelska heter. Detta är en av världens stora likare, något som bland annat har lett till fantastiska fotomontage av Elizabeth II, Vladimir Putin och Barack Obama på toaletten. Den sydafrikanske komikern Trevor Noah går i sin nya bok igenom denna gemensamma nämnare och närheten till naturen vi upplever när vi lättar på trycket över nästan tre sidor. Detta har också gett upphov till en typ av historiskt studium som ibland kallas skithistoria, alltså historien om hur vi har handskats med mänskliga (och animaliska) exkrementer genom tiderna. Så kallad skithistoria finns det gott om. På Gotland har arkeologer exempelvis funnit tunnor med mänskliga exkrementer från 1300-talet, vilket skvallrar delvis om saniteten på Gotland då, men även om småsaker som tunnbyggande, dieter och idéer om sluthantering.

Kakor av Elefantbajs torkas i solen för att förvandlas till
energikälla och myggavskräckande medel.

 Allmänt har djurens exkrement blivit mer allmänt nyttjat av människor i produktiva sammanhang genom historien. Anledningen är nog delvis så enkel som att människors exkrementer innehåller tarmbakterier mer direkt skadliga för andra människor. Kobajs har länge använts (och används fortfarande i viss utsträckning) som gödsel för att främja olika grödors framväxt, något som blev mindre vanligt i och med Haber-Boschprocessens uppfinnande under 1910-talet och upptäckten av konstgödsel (något jag tidigare avhandlat i inlägget om Fritz Haber). I Indien kan man idag fortfarande se hur elefantbajs samlas i lagom stora kakor och torkas i solljuset för att sedan användas för förbränning och energikälla. När man bränner denna torkade elefantdynga håller sig också myggen borta. Exkrementer har varit och är alltså fortfarande något människan nyttjar sig av i samhällelig utveckling.

Men det är också något som har varit en källa till sjukdomsspridning och icke-sanitära förhållanden. Förhållandet mellan exkrementerna och dessa negativa effekter har inte alltid varit solklara och inte heller lika farliga för olika människor. På landsbygden är det lättare att göra sig av med mänskliga exkrementer sanitärt. Det gör man helt enkelt genom att gräva en grop en bra bit ifrån övriga verksamheter och strikt hålla bajsandet till den gropen. När gropen blev full fyllde man igen den och börjar om proceduren någon annan stans. När människorna med tiden dock blivit mer urbaniserade har dock sjukdomsspridning till följd av dåliga sanitära förhållanden i städerna blivit vanligare. Exempelvis blev Londons befolkning offer för en dödlig koleraepidemi så sent som 1854 efter en kraftig urbanisering som överlastade stadens system (och London hade ändå ett relativt sofistikerat system jämfört med andra europeiska storstäder).

Detta har dock inte varit modellen för alla storstäder världen över, utan denna utveckling har varit oerhört ojämlik genom historien. När en metropol som London år 1854 kunde drabbas av en koleraepidemi till följd av avlopp som inte kunde hantera befolkningsökningen kan vi vända blickarna till Indus-dalen på 2500-talet f.kr. Där, i gränslandet mellan dagens Indien och Pakistan uppstod en av världens första civilisationer grundad runt en flod (andra kända exempel är civilisationerna vid Nilen, i Mesopotamien och vid Gula Floden i dagens Kina) och den stora staden Mohenjo Daro. För 4500 år sedan blev alltså människorna i denna del av Asien urbaniserade i en stad som hade något som skulle vara avundsvärt för alla europeiska städer under 1700-talet, nämligen fungerande avlopp. Istället för att släppa ut sitt avskräde utomhus (likt en specifik scen ur Monty Python and the Holy Grail) så skickade man ner det i schakt grävda ner i marken. Men inte nog med det. Ifall alla bara skulle släppa ner sitt avskräde rakt ner i schakt under staden skulle det bli som tidigare nämnda grop för mänskliga behov. Efter ett tag skulle samlingen bli full och då är det inte så lätt att bara flytta staden.

Den arkeologiska utgrävningsplatsen Mohenjo Daro

Modellen med avskräde som ackumuleras under staden blev vanlig i Europa när man flyttade in avfallshanteringen ifrån gatorna, med den självklara följden att de sanitära förhållandena blev ohållbara. Detta hade dock invånarna i Mohenjo Daro en lösning på långt tidigare. Där schakten som ledde undan avskrädet vertikalt tog slut mötte de en sluttande tunnel som ledde undan avfallet med hjälp av något så enkelt som gravitationen. På så sätt ledde man bokstavligt talat undan problemen. Mohenjo Daro är dock inte längre en aktiv stad, utan snarare en aktiv utgrävningsplats för arkeologer, så deras överlägsna avskrädeshantering till trots gick staden under. I detta specifika fall eftersom det var väldigt lite fokus på militär makt, medan grannstaterna hade mycket mer fokus på det. Dock är det intressant att genom detta exempel se hur långsamt avfallshanterings- och sanitetidéer spred sig över världen. Det var bevisligen inte något som samhällen stod och föll med, men det kunde verkligen underlätta för invånarna i städerna.

Hur såg det ut i Sverige då? För att sammanfatta det kort kan nämnas att Gustav Vasa under 1500-talet var den förste regenten att genomföra större statliga reformer på området. Hans projekt lyckades få svenskar att sluta kasta ut sitt avskräde genom fönstren och ut på gatorna, för att istället börja använda sig av primitiva avfallssystem. Märk väl att detta dock inte låg speciellt högt på agendan i Sverige, eftersom urbaniseringen här kom igång mycket senare än i exempelvis Indus-dalen (och många andra områden därtill). Svenskarna var förhärdade bönder i princip fram till 1800-talet, då den industriella revolutionen och arbetstillfällena i städerna satte igång den första stora urbaniseringsvågen i landet. Innan dess klarade sig många med att gräva gropar för sitt avskräde.