Den olympiska guldmedaljen på botten av Ohiofloden

Sensommaren 1960 arrangerades de sjuttonde moderna olympiska spelen i Rom. En av de största överraskningarna kom i herrarnas boxning i viktklassen lätt tungvikt. Den favorittippade polske boxaren Zbigniew Petrzykowski blev utklassad i finalen av en okänd artonåring ifrån Louisville, Kentucky. Artonåringen var ingen annan än Cassius Clay, som nu hade presenterat sig på den internationella scenen som en boxare att räkna med. Efter matchen mötte Clay en rysk journalist som ställde en fråga med en tydlig politisk laddning som skulle ge Sovjetunionen ett moraliskt övertag över sin ideologiska motståndare, Clays hemland USA: ”Hur känns det att vinna guld för ett land där det finna restauranger du inte får äta på bara för att du är svart?”. Frågan innehöll stora mått av sanning, då många restauranger, framför allt i amerikanska södern, vägrade att servera icke-vita gäster. Detta grundades i deras Jim Crow-lagar, vilka var den apartheid-liknande segregering som följde den misslyckade rekonstruktionen efter amerikanska inbördeskriget nästan 100 år tidigare. De första av dessa lagar som infördes efter slaveriets avskaffande bytte helt enkelt ut ordet ”slave” mot ”negro”. Segregeringen fortsatte, trots en hel del motstånd.

Cassius Clay var först upp på prispallen efter hans seger i OS 1960.

Vad svarade Clay på journalistens fråga då? Han var en ung idrottare som precis tagit en medalj och gissningsvis inte kände för att filosofera över dessa frågor i detta ögonblick. Han svarade enkelt att ”Vi har bra folk som jobbar på det problemet”. För som afro-amerikansk man uppväxt i Kentucky hade han självklart kommit över dessa strukturer flera gånger tidigare. Dessutom hade han en idé om att situationen för honom själv skulle komma att ändras nu. Han hade ju ändå vunnit OS-guld. Detta var han också mån om att visa upp. Han bestämde sig för att behålla sin guldmedalj på hela tiden. Efter att ha insett att den inte var bekväm att sova med ändrades detta till att han skulle ha den på hela tiden dagtid. Och väl hemma i Louisville någon månad efter att ha vunnit medaljen skulle han testa sin hypotes. Vid hemkomsten hade ju ändå stadens borgmästare sagt att han var ett framtidshopp och liknat medaljen vid stadens nycklar. Tillsammans med vännen Ronnie skulle han nu alltså ut och äta hamburgare på en restaurang de annars inte hade fått äta på.

Restaurangbesöket avlöpte tyvärr som man kunde ha anat. Trots att Cassius och Ronnie insisterade på att de inte kunde neka en OS-guldmedaljör med vän på grund av deras hudfärg stod restaurangen på sig och valde att avhysa den celebra gästen. De fick gå utan ostburgare och milkshakes. Långt senare har Clay konstaterat att detta var det ögonblick som var tydligast inetsat i hans minne från OS-året 1960. Han syntes aldrig mer med guldmedaljen från OS 1960. Först sade han till folk att han hade tappat den, men senare berättade han sanningen. ”(…) jag tappade den med avsikt. Världen bör få veta sanningen – den ligger någonstans på botten av Ohiofloden”.

Bara några dagar efter denna episod stötte Clay ihop med en herre som hade bytt namn till Abdul Rahman och konverterat till islam. Han bjöd in Clay till den lokala moskén för att prata om deras förfäders historia, en fråga som låg helt rätt i tiden för Clay. Han var inte muslim, utan kom snarare från ett väldigt troende kristet hem. Fadern hade exempelvis målat keruber i nästan varenda kyrka i och runtom Louisville. I moskén kom Cassius Clay att möta en predikant vid namn Elijah Muhammed. Konversationen kom att handla om afro-amerikanernas situation i USA de senaste seklerna, samt det förtryck de utsatts för. De pratade om statens och kyrkans roll i detta förtryck. Just kyrkans roll i detta förtryck hade lett Elijah Muhammed till att bli aktiv i och, vid tiden han mötte Clay, leda väckelserörelsen Nation of Islam som uppstått i Detroit 1934.

Nation of Islam är en av flera rörelser som arbetar för svartas rättigheter i USA. Deras budskap om att ta tillbaka svarta muslimers rättmätiga position i samhället kan mycket väl ha tilltalat Clay. Avhållsamhet från droger, alkohol, tobak och promiskuitet mötte säkert inget större motstånd från en elitidrottare som Clay heller. Nation of Islam har genom åren haft flera framträdande medlemmar, bland annat Malcolm X (även om han senare lämnade rörelsen på grund av meningsskiljaktigheter). De har även varit med om att mäkla fred mellan gängen Crips och Bloods, då en av deras teser föreskriver att våld mellan afro-amerikaner måste få ett stopp. 1995 var de med och organiserade det årets Miljonmannamarsch mot Washington D.C. Året därpå organiserade de 800 000 kvinnor till en liknande marsch.

Malcolm X talar för Nation of Islam under tiden han var aktiv där. I bakgrunden
ser man den muslimska trosbekännelsen Shahadah översatt till engelska.

Clay blev medlem i Nation of Islam, konverterade och bytte namn till Muhammad Ali. Hans gamla namn kom ifrån en Cassius Marcellus Clay, en vit slavägare ifrån Kentucky. Ali var alltså uppkallad efter en slavägare och hade ett namn som för honom representerade hundratals år av orättvisa. Sämre skäl för att byta namn har jag hört. Som många vet fortsatte Ali till att bli världsmästare i tungviktsboxning, en titel han försvarade nitton gånger mellan 1964 och 1978. Därmed räknas han rätteligen som en av världens främsta boxare. Samma år som han tog världsmästartiteln i tungvikt lade även den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson fram the Civil Rights Act, vilket förbjöd diskriminering på grund av bland annat etnicitet, ras och kön. 36 år efter att Ali hade låtit sin guldmedalj från Rom sjunka ner på Ohioflodens botten, 1996, fick han en nypräglad guldmedalj för segern i OS 1960.