torsdag 17 mars 2016

Karl XII:s död - Del 2

I föregående inlägg skrev jag om huruvida Karl XII fick livet fråntaget sig av en svensk eller norrman och hur bevisen och indicierna starkt pekar mot att förövaren med största sannolikhet var svensk. I detta inlägg kommer jag gå aningen längre och säga även vem som med stor sannolikhet drog i avtryckaren, vem som låg bakom det, samt varför jag menar att detta är typiskt för att visa på skillnaden mellan historievetenskapen och det allmänna historiska kunnandet.

Det finns indicier som pekar mot en svensk sammansvärjning. Att nysta allt för mycket i den kommer göra detta blogginlägg på tok för långt, så läsare är varmt välkomna att göra vidare efterforskningar ifall de så önskar. Bakom Karl XII rörde sig två tyska släkter i den svenska aristokratin. Holsteinarna anförda av hertig Karl Fredrik och Georg Heinrich von Görtz och Hessarna anförda av Fredrik av Hessen, sedan 1714 gift med Ulrika Eleonora, kungens syster. Holsteinarna hade redan goda positioner i svenska makten under Karl XII och därmed inget att vinna på kungens död. Fredrik av Hessen hade däremot mycket att vinna. Dog Karl XII skulle kungens syster, tillika hans fru, ta över tronen och öppna vägen till densamma för Fredrik själv. Det var en av dessa som agerade direkt efter kungens död, nämligen Fredrik av Hessen.
Fredrik av Hessen, senare Fredrik I av Sverige
Kvällen den 30 november 1718 nåddes Fredrik av Hessen av kungens dödsbud. Hans generaladjutant André Sicre hade tagit sig från fronten till Fredriks tillfälliga bostad på Torpums herrgård sju kilometer från det militära högkvarteret. Sicre hade med sig konungens genomborrade filthatt som bevis. Karl XII hade aldrig skrivit ett testamente, men ett halvår tidigare hade Fredrik gett Ulrika Eleonora skriftliga instruktioner om hur hon skulle agera ifall Karl XII dog och Fredrik inte var på plats. Fredrik skickade Sicre till Stockholm för att underrätta Ulrika Eleonora och utfärdade omgående (utan de rätta befogenheterna) arresteringsorder på Holsteinarna. Görtz arresterades dagen efter och fördes till Stockholm med en vakt av 300 livgardister för att bli utsatt för ett av svensk historia värsta justitiemord. Görtz förklarades skyldig för allt ifrån den svenska skuldsattheten (som egentligen var Karl XII:s fel) till de olika misslyckade fälttågen de senaste åren. Straffet blev hårt. Görtz avrättades medelst halshuggning i Stockholm den 19 februari 1719 och begravdes direkt vid avrättningsplatsen, dvs. inte i vigd jord. En tydligare syndabock får man leta efter.

Tronföljden gick vidare med att Ulrika Eleonora besteg tronen efter att hennes bror dött. Hon satt på tronen fram till våren 1720 då hennes man Fredrik av Hessen tog över som svensk monark under namnet Fredrik I. Under hennes tid som monark hade hon hunnit med att anta en ny regeringsform i Sverige som gav mer makt åt riksdagen. Detta spel i händerna på ständerna gjorde även att hon försäkrade sig om att ständerna inte skulle stötta ett anspråk på den svenska tronen från Karl Fredrik av Holstein-Gottorp.
Ulrika Eleonora blev drottning av Sverige från december 1718
till mars 1720, därefter var hon drottning till sin make Fredrik I.

Så om Fredrik av Hessen var den som orkestrerade mordet på kungen, vem utförde det då? Vem drog i avtryckaren? Jag har redan nämnt namnet. André Sicre var en fransk ingenjörssoldat som anslöt till de svenska trupperna under vistelsen i Turkiet 1712. 1716 blev han tillfångatagen när Sverige förlorade Stralsund. Han lyckades dock rymma och ta sig till Sverige där Fredrik av Hessen ordnade anställning åt honom vid Södra skånska kavalleriregementet, där Sicre snabbt kom att stiga i graderna. Med tiden blev han överadjutant och även generaladjutant med placering direkt under Fredrik av Hessen. Men hur gick André Sicre till väga och varför misstänker historikerna just honom?
Enligt flertalet vittnen befann sig Sicre i närheten av kungen kvällen han dog. Sicre måste ha gått ut i den tvärgång som låg snett till vänster framför kungen mellan den gamla och den nya löpgraven. Tvärgången var tom och andra positioner otänkbara. Rakt framifrån löpte han risk att bli sedd och ifrån höger fanns inga fiender. Sicre befann sig cirka 10 meter ifrån kungen och kunde lägga an utan att bli upptäckt. För att inte göra det tydligt att det var ett närskott hade han laddat musköten med en mindre laddning krut för att göra en mindre smäll. När nästa kanonad kom ifrån den norska fästningen tryckte han av. Skottet tog perfekt och Sicre släppte musköten och sprang till kungens kropp. Han kunde snabbt konstatera att kungen var död, lägga sig egen peruk och hatt över den avlidnes ansikte, samtidigt som han tog kungens filthatt med sig till Fredrik av Hessen, för vidare färd mot Stockholm.
Det lilla svarta krysset på kartan är Karl XII:s dödsplats. Det röda
strecket är den tvärgång där Sicre antas ha befunnit sig

Fulla och otvivelaktiga bevis för att Sicre var skyldig kommer antagligen inte gå att uppbringa. Men flertalet indicier talar för att han var den skyldige. Sicre fick omgående en god tjänst som chef för Livdragonerna under Fredrik I. Han var allmänt känd som en herre med god självkontroll, en självkontroll som dock försvann mer och mer. Antagligen blev det tuffare och tuffare för Sicre eftersom flertalet rykten redan nu beskrev honom som den bortgångne kungens baneman. Efter ett antal uppdrag utomlands återvände en bruten Sicre till Stockholm hösten 1722 i febersjukdom. En sommardag 1723 i sviterna av denna sjukdom öppnade Sicre sitt fönster och skrek ut på gatorna att det var han som hade mördat Karl XII. Detta tystades ner, då ingen vid hovet hade intresse av att dra fram saken i ljuset. Sicre uppges att sakta men säkert ha mist sitt förstånd. Samtidigt som Fredrik betalade några av Sicres fransmän för att ge honom alibi för mordkvällen (något de aldrig lyckades med) började André Sicre vårdas för sin mentala sjukdom. Efter flera års vård skickades han 1728 tillbaka till Frankrike där han kontinuerligt erhöll mindre summor pengar från Fredrik I för att underhålla sitt supande. Fem år senare dog Sicre fattig i Paris. De som kommer att tänka på Christer Pettersson är inte ute och cyklar.


Avslutningsvis återvänder jag till min första hypotes om att just mordet på Karl XII är något som tydligt visar på skillnaden mellan vad historievetenskapen tagit reda på och vad allmänheten känner till om historien. Kort och gott är inte detta några nya rön. Sedan 1990-talet har historiker sammanställt och argumenterat för det jag visat på i de två tidigare inläggen. Och även om historiker i tjugotalet år varit hyfsat överens om hur ett uppmärksammat historiskt skeende gick till har allmänheten inte tagit det till sig. Kanske för att själva historievetenskapen inte är lika intressant som hur gemena man målar upp historia för sig? Kanske för att vi är tröglärda människor? Eller kanske för att dikten överträffar verkligheten?

1 kommentar:

  1. Intressant. Även Christer P. skrek att han var mördaren. Det var i tunnelbanan, några år efter frikännandet.

    SvaraRadera