Den Västeuropeiska storkstammens moderna historia

Stork

Jag brukar ibland skämta om att det bara finns några vetenskapliga discipliner som omfattar hela världen. Kemi är en sådan, då allt kan reduceras ned till molekyler och atomer som samverkar, även om vi inte lyckats kartlägga exakt alla sammanhang. Fysik är en annan, och dessutom en av få vetenskapliga discipliner som gör anspråk på att försöka förklara det Douglas Adams kallade ”Livet, universum och allting”. Historia brukar jag påstå är ytterligare en sådan vetenskapsgren. Eftersom allt som någonsin har hänt är historia. Många brukar se historia som studiet av människor, ofta väldigt generaliserat och sammankokt i narrativ om kungar, slag och övrig politisk historia. Men det är så mycket mer än så. Så även om jag ofta gör mig skyldig till att fastna i dessa enklare narrativ tänkte jag idag snabbt gå igenom den Västeuropeiska storkstammens historia. Varför? Jo, för att även de är en del av världens historia. Och i en tid när Världsnaturfonden varnar för en kraftig minskning av flertalet arter kan det vara bra att försöka lära sig av historien. Och biologisk mångfald är något som alla arter på jordklotet tjänar på.

I Europa finns det två huvudsakliga storkstammar. Den ena är den Östeuropeiska, som mestadels håller till i Polen, Litauen och Vitryssland (även om den självklart rör sig till andra platser), är den största med uppskattningsvis 40 000 par storkar, alltså 80 000 storkar. Varför skriver jag då om storkarna som par? Det är av det enkla skälet att det även är så ornitologer och andra fågelentusiaster brukar räkna dem. Storkarna är ett monogamt djur, som brukar para ihop sig med en partner och därefter hålla ihop livet ut. Att räkna storkarna som par gör det lättare att hålla ordning på dem. Denna storkstam brukar räknas utgöra runt två tredjedelar av världens storkbefolkning.

Men hur ser det då ut i Västeuropa? I västra Europa kan man finna stork i Frankrike, Spanien, Portugal, Danmark, Beneluxländerna med mera. På vissa ställen har storken varit en så vanlig syn att den har kommit att få utgöra symbol för hela områden. Exempelvis är Alsace i östra Frankrike ett sådant område, där man här och var kan se storkar avbildade i träsniderier, små storkfigurer till salu för turister och många andra dylika avbildningar av detta fjäderfä. Storken kom även att bli en förlaga för flertalet olika lokala legender och historier. Här finns det betydligt färre storkar, och svaret till det kan man finna ganska nära i historien.

Under perioden 1968-1984 kom den Västeuropeiska storkstammen att minska drastiskt till följd av en del nya omständigheter. Bland annat var det enorm torka i Västafrika vid denna tidpunkt. Storken är en flyttfågel som lämnar Europa under vinterhalvåret och med ont om vatten i Västafrika kom det inte enbart att påverka storkens vätskeintag, utan även lokalbefolkningens grödor. Svält bredde ut sig över stora delar av storkens flygsträckning, vilket ledde till att många sköts ned för att bli mat åt lokalbefolkning vars grödor gått till spillo. Samtidigt utsattes storkarna för att nytt hot i Västeuropa under sommarhalvåret. Industrialiseringen efter det andra världskriget hade tagit ordentlig fart i Västeuropa och många industrier kom att förgifta storkens vanliga levnadsmiljö. Nya dragningar av elkablar ovan jord skördade också många offer bland den Västeuropeiska storkstammen, då de nu började flyga in i de nyligen dragna kraftledningarna människorna i Västeuropa hade satt upp. Stammen kom att minska drastiskt, så till den milda grad att man i Alsace räknade under hundra par storkar under 1980-talet. Regionen som så länge haft storken som sin symbol kom att se urbilden för denna symbol försvinna sakta men säkert.

En Restaurant i Alsace som skyltar med storken, denna vanliga symbol för denna europeiska region.

Det var alltså flera olika faktorer i kombination som kom att gå hårt åt den Västeuropeiska storkstammen. Vissa berodde på klimatet, andra på människors aktivitet och beteendemönster. Men sent under 1900-talet började man se dessa problem och försöka bemöta dem. Kraftledningar fick nya rutter att dras längs med, många lokala människor och företag började bygga storkbon på sina tak så det skulle finnas skydd för dem, och den franska regeringen klev in och styrde upp statliga projekt för att försöka bättra på stammen. I många områden där storken började försvinna under 1900-talet tog man in ägg ifrån den Östeuropeiska storkstammen, som levde och frodades ännu mer. Efter Warszawapaktens fall blev det ännu lättare för stater att samarbeta kring ett gemensamt storkskydd i Europa. Exempelvis har man på senare år tagit in många polska storkägg till Skåne för att försöka bättra på storkbefolkningen där.

Hur har det då gått med dessa olika storkprojekt? Jodå, i många delar av Västeuropa ser man hur storken hämtar sig. Ibland snabbt, ibland långsamt. Medan i andra delar är det fortfarande en fågel man ser mindre och mindre av. I exemplet Danmark kunde man räkna till runt 1000 storkpar i början av 1900-talet. 1952 genomfördes en ny räkning och man fann att det nu fanns 222 storkpar i Danmark. Antalet har dock kommit att minska efter det och år 2010 räknade man in så lite som ett enda storkpar i hela Danmark. Alltså en minskning med 99,9% under en hundraårsperiod. Det om något borde vara alarmerande. I Alsace har man dock börjat se en stark återväxt, vilket gläder många i den lokala befolkningen.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? En är onekligen att allt vi människor gör får effekt. Både medvetna och omedvetna handlingar påverkar vår omvärld. Och för att behålla den biologiska mångfalden som är så viktig för allt liv på vår planet måste vi ibland göra riktade satsningar med andra mål än vår egen kortsiktiga vinning.