Den revolutionerande kinesiska revolutionen

Ett land som länge fångat fantasin och intresset för västerlänningar är Kina. Med en kultur och civilisation som länge varit den dominerande i världen och på världens marknad har Kina haft en oerhört stor del i världens olika händelser. När vi tänker på Kina i väst brukar vi idag tänka på det stora kommunistiskt styrda landet som har en ekonomi som växer så att det knakar. Tänker man på Kina historiskt brukar det ofta bli tal om den japanska ockupationen som startade redan under 1930-talet och hur samma ockupation fick ge plats åt ett inbördeskrig som Mao Tse-Tung och hans kommunistiska parti gick segrande ur. Tänker man på Kina och revolutioner brukar den kommunistiska revolutionen 1949 eller den så kallade kulturrevolutionen 1966 vara de som dyker upp. Men var verkligen dessa revolutioner speciellt revolutionerande? Till att börja med bör man nog inte se den kommunistiska revolutionen 1949 som en revolution utan snarare en maktkamp gestaltad i ett inbördeskrig där den kommunistiska sidan tog makten. Kommunismen var överlag på framfart efter det andra världskriget, inte minst i flera delar av Asien. Kulturrevolutionen då? Det var snarare ett försök att återuppliva revolutionär anda hos befolkningen efter misslyckandet med Maos ”Stora språng framåt”. Som effekt fick kulturrevolutionen att många kineser angav varandra. Många hamnade i fängelse och det ”rensades upp” inom kommunistpartiets egna led.

Men var någon av dessa revolutioner speciellt revolutionär? Kina har inte haft en tradition av demokratiskt styre, så det ska inte ses som överraskande att de fortfarande inte har det. Och kulturrevolutionen var bevisligen snarare ett politiskt knep från Mao Tse-Tung. Dessa två revolutioner föregicks dock av den mest inflytelserika revolutionen i hela Kinas historia. En revolution som hamnat i skymundan i historieböckerna. År 1911 störtades det kinesiska kejsardömet av Kuomintangpartiet, det parti som senare skulle slåss mot kommunisterna i inbördeskriget. En av revolutionens drivande män var Sun Yat-Sen, en läkare som länge varit drivande i den nationalistiska kinesiska rörelsen. Han var dock i exil när revolutionen mot kejsardömet genomfördes och återvände snabbt till Kina för att tillträda som republikens första president. Vilken legitimitet denna post och Kinas första regeringar hade går jag inte in på här, då det inbördeskrig vi förknippar med tiden efter andra världskriget i praktiken börjar redan nu.

Sun Yat-Sen. Idag firas han som en nationens fader på Taiwan. 1912, det första året efter revolutionen utgör även år 1 i staten Taiwans tideräkning. Detta om något visar hur pass betydelsefull revolutionen 1911 var.

I det första ”demokratiska valet” i Kina fick mellan fem och sex procent av befolkningen delta. Kuomintang vann stor representation i båda parlamentets kamrar, men hade ingen egen majoritet. Sun Yat-Sen var dock inte president längre, utan den posten hade nu tillfallit en herre vid namn Yuan Shikai, en gammal militär med stort inflytande i flera väpnade grenar. Under 1913 och 1914 skulle maktbalansen mellan parlamentet och presidenten att balansera fram och tillbaka, tills parlamentet upplöstes år 1914. Detta politiska kaos utmynnade år 1927 i regelrätt inbördeskrig, där bland annat det kinesiska kommunistpartiet, grundat 1921 av Mao Tse-Tung med flera, kom att bli en huvudsaklig kombattant. Någon demokratisk stabilitet kom Kina alltså aldrig att uppleva efter revolutionen 1911

Yuan Shikai, tidigt under sin tid som president.

Men vad är det då som gör revolutionen 1911 till så revolutionerande? I mina ögon mer revolutionerande än Maos kommunistiska revolutioner? Kina hade år 1911 haft en kejsarfamilj som styrande i landet i mer än 3500 år. Kejsarfamiljen hade fått styra grundat på Tian, himlens mandat. Tanken om himlens mandat stammar ur konfucianismen. Genom att uppfylla himlens mandat och bete sig som en kejsare bör får en kejsarfamilj stanna på tronen, medan de som tappat tronen till andra alltså inte förtjänat ett förlängt himlens mandat. Detta styrelsesätt resulterade i flertalet olika kejserliga dynastier som kom att styra i Kina ända från åtminstone år 1600 f.Kr. Ifall Xiadynastin existerade, vilket historiker är osäkra på om den gjorde, så skall himlens mandat ha utsett kejsare ända sedan 2200 f.Kr. Att frångå tanken om Tian och konfucianismens principer, samt börja med ett semi-parlamentariskt styre är alltså en oerhörd revolution i Kina, en av världens äldsta stater och högkulturer.

Konfucius levde under de krigande staternas period (481-403 f.Kr.) och utvecklade sin filosofi om stat och styre med förhoppningen att det skulle leda till en mer stabil kinesisk stat. Inom konfucianismen finns det en tanke att alla män (som vanligt är kvinnor marginaliserade i filosofin) skall sträva efter att bli Junzi – en bättre man. Det gäller att känna sin plats i en serie av hierarkiska förhållanden och att bete sig därefter. Junzi blir man när man i ett förhållande av far och son uppfyller sina åtaganden om att respektera sin överordnade och vara respektingivande mot sin underordnade. Detta förhållande översattes lätt till förhållandet mellan kejsaren och staten, där kejsaren fick föreställa statens fader. Ifall kejsaren inte skulle bete sig i enlighet med vad som ansågs krävas av statens fader skulle han komma att bli av med Tian. Ofta tillrättalades historier i efterhand av de nya kejsarna, så att den tidigare dynastins siste kejsare svartmålades som en som inte förtjänat Tian.

Konfucius är en av de mest inflytelserika kineserna någonsin. Trots att hans läror förbjudits av flera kejsare och regeringar utgör hans filosofi grunden för stora delar av det kinesiska vardagslivet.

1911 var inte första gången någon avsatte en kejsarfamilj i Kina. Tidigare dynastier ersatte inte sällan varandra efter våldsamma utbyten sina familjer emellan. Delar av den dynastiska tiden kallas även för ”De krigande staternas period”, vilket belyser att Kinas styre inte alltid varit fridfullt och övergångarna mellan olika dynastier aldrig friktionsfria. 1911 var dock första gången kejsaren, dennes himmelska mandat och konfucianismen fick stå åt sidan. Något det dessutom fått fortsätta göra i över 100 år. Även om många av de gamla dynastiska tankesätten sitter kvar i dagens Kina har de inte haft någon ärftlig kejsartitel beroende av himlens mandat på 104 år, vilket i mina ögon gör revolutionen 1911 till den mest revolutionära revolutionen i Kinas historia.