"Medan England sov"

I klassisk historieskrivning brukar man säga att det var på Berlinkonferensen år 1884-85 som Afrika delades upp mellan de europeiska stormakterna. Detta frammanar bilder på hur (framför allt) Bismarck, Waddington och Disraeli med anhang sitter och delar upp kontinenten utefter tycke och smak. Jag själv (och säkerligen fler därtill) har säkerligen hört en lärare under grundskoleåren sammanfatta detta i de raka strecken som utgör gränserna mellan vissa afrikanska nationalstater. Och myten om att de små ”jacken” i en gräns skulle vara för att någon av de ovan nämnda ledarna råkade sätta tummen över linjalen hörs nog fortfarande i klassrum idag. Det finns en viss poäng i att tala om de koloniala gränserna i Afrika. De tog inte alls någon hänsyn till hur människorna där levde och var ofta rent arbiträra skapelser gjorda av européer som inte ens varit där. Men den som tror att hela Afrika delades upp mellan européerna på ett fredligt sätt utan något motstånd från afrikaner under en månad i Berlin vinter 1884-85 kommer nu få ett bryskt uppvaknande. Ingen konkret uppdelning av Afrika gjordes under Berlinkonferensen. Det koloniala styckandet av Afrika var snarare något som hände i korridorer, på utrikesministerium och i diplomaternas kontor än kring ett stort konferensbord i Berlin 1884-85. Och ofta var agerandet utslag för misstänksamhet gentemot de andra europeiska stormakterna än ren egenvinning. I detta inlägg skall jag gå igenom en del av den komplicerade process som gav världskartorna fristaten Kongo.

Bilden till vänster beskriver de europeiska staternas inflytande 1891, medan bilder till höger visar på samma faktor år 1914.

Man kan inte nämna Kongo utan att nämna Leopold II av Belgien. Leopold var länge besatt med att införskaffa kolonier åt den belgiska kronan. Hans förlaga var de nederländska besittningarna i Indonesien. Därför hade han till att börja med Sydostasien i sikte. När koloniala äventyr skulle visa sig omöjliga här bytte han dock sikte mot centrala Afrika. Den diplomati som omgav Afrika och koloniseringen under det sena 1800-talet var oerhört komplicerad. De europeiska stormakterna hade vid det här laget redan lagt beslag på all afrikansk kust. Inget av inlandet hade dock några europeiska anspråk, då ingen av de europeiska stormakterna hade lyckats avancera långt in på kontinenten. Att koloniseringen av Afrika dröjde till sent 1800-tal, när delar av Asien och hela de amerikanska kontinenterna koloniserats sedan länge berodde helt enkelt på att man inte kunde kolonisera Afrika. Manskap, hästar och expeditioner gick snabbt om intet när de mötte den afrikanska värmen, de inhemska djuren och framför allt de tropiska sjukdomarna.

Det framträdde nu en ny typ av hjälte i européernas sinne. Stormakterna började anlita män som med ny teknik och läkekonst anordnade expeditioner in i Afrikas inland för att delvis kartlägga områdena där, men även utöva diplomati med de lokala härskarna. En del av denna diplomati var att sluta avtal med stamöverhuvudena, ibland genom att få hövdingarna att kryssa i avtal om att hamna under stormakternas beskydd och ibland genom att bli blodsbröder (vissa européer trodde det var så afrikaner slöt avtal, men det var antagligen tvärtom, då européerna insisterade på det). Dessa avtal var egentligen inte av någon större diplomatisk vikt, men eftersom de europeiska stormakterna inte ville ha sina avtal av denna typ ifrågasatta ifrågasatte de sällan de andras, vilket därmed gav avtalen reell vikt i diplomatin. Män som Pierre Brazza, David Livingstone och Cecil Rhodes kom att bli förstasidesstoff i många europeiska tidningar. Men ingen var så stor som Henry Morton Stanley i det avseendet.

The Illustrated London News körde 1872 denna bild där Henry Morton Stanley lyckas finna Dr. David Livingstone i Ujiji, nära Kigoma. Det är inte säkert huruvida han verkligen sade "Doctor Livingstone, I Presume?".

Stanley hade under 999 dagar 1874-1877 rest uppför Kongoflodens mynning och antog att där fanns stora rikedomar att utvinna. Storbritannien, Stanleys hemland, hade inte mycket till övers för denna plan, men det fanns det två andra europeiska nationalstater som hade, nämligen Belgien och Portugal. Portugal hade vid detta lag även flera besittningar vid kusten kring Kongoflodens mynning och var goda diplomatiska vänner med Storbritannien. Leopold II började sina försök att förvärva detta land genom att starta olika sällskap som på ytan var filantropiska. Man sade att man skulle ta hand om flora och fauna, samt ”ta hand om de fattiga afrikanerna”. Vidare skulle området öppnas för frihandel och alla bolag som önskade var välkomna. Genom sällskapet Association Internationale Africaine (på svenska vanligen förkortat AIC) föreslog man att man skulle anta styret för Fristaten Kongo. Vad övriga europeiska stormakter inte var så insatta i var att Leopolds olika filantropiska sällskap var luftslott. De avhöll aldrig möten och hade egentligen bara Leopold som enda aktiva medlem.

Oavsett vad som står på Wikipedia fick inte Leopold tillgång till Fristaten Kongo efter att Stanley övertalat Berlinkonferensen till att göra så. Han fick dock en stad (Stanleyville, senare Kisangani) uppkallad efter sig. Stanley tillbringade år 1879-1884 i det som skulle komma att bli Kongo med att förbereda för Leopolds imperium. Själva förvärvandet av kolonin gick dock till på annat sätt. Under denna tid var det inom diplomatin de europeiska staterna emellan viktigt att föra dialog om de afrikanska staterna och försöka nå överenskommelser där balansen mellan staterna hölls. Ingen ville utlösa ett krig. Sommaren 1885, det vill säga ett halvår efter att Berlinkonferensen tagit slut, skickade Leopold ut sin slutgiltiga förfrågan rörande området som han ville förklara som Fristaten Kongo under AIC:s beskydd. Det var vid denna tid praxis att ett uteblivet svar på en sådan diplomatisk förfrågan var det samma som tummen upp. Höll man inte med i förslaget skulle man omgående höra av sig och protestera, något som hände väldigt ofta rörande koloniseringen av Afrika.

Frankrike och Tyskland hade redan under konferensen uttalat sitt stöd för att låta AIC förvärva området för att öppna det för frihandel. Problemen var dock inte undanstökade. Om inte England godkände förslaget skulle det fortsätta vara ett diplomatiskt dödläge. Och britterna verkade inte ha några intentioner på att låta AIC starta sin Fristat. Britterna ville fortfarande se portugiserna i detta område och hade pushat för att så skulle bli fallet. Under augusti genomförde då Leopold sitt genidrag. Hela det brittiska utrikesministeriets Afrikaexperter var bortresta på semester. Ämbetsmännen som mottog Leopolds förslag var sämre insatta än exempelvis Sir Percy Anderson, som var en av semesterfirarna vid ministeriet. Man jämförde den bifogade kartan med de som fanns där Tyskland och Frankrikes redan godkända gränser var utritade och fann inget på tok med det. Ingen protest inkom och AIC fick nu överta kontrollen över området som nu blev känt som Fristaten Kongo.

Många är medvetna om hur historien fortsätter. AIC var en front för Leopold själv som fram till 1908 drev Fristaten Kongo som sitt eget privata företag. Bland de värsta exempel som existerar på europeisk kolonialism finner man i Leopolds Kongo. Avhuggna händer och hemska förhållanden för de människor som nu underkuvats blev vardagsmat under Leopolds skräckstyre. Som ett svar på en snabbt växande Anti-Leopoldrörelse övertog den belgiska staten 1908 styret av Kongo, men det blev inte mycket bättre på grund av det. I Kongo rasar idag ett av världens största och blodigaste krig, trots att det sällan uppmärksammas i media. Spåren leder till Leopolds hemska kolonisering av landet (som så ofta annars fokuserat på värdeexport) och den brist på institutioner som Kongo lämnades med när Belgien, mer eller mindre frivilligt, drog sig undan år 1960. Ett exempel på denna brist får gestalta slutet av dagens blogginlägg. När Belgien drog sig ur Kongo 1960 fanns det 16 personer i landet med eftergymnasial utbildning. 

Tortyr, mord och avhumaniserande behandling kännetecknade Leopold II:s tyranniska välde över Kongo. De sår som detta styre lämnade efter sig har inte läkt ännu.