Rasism genom tiderna

Vårterminen 2011 började jag läsa grundkursen i historia vid Lunds Universitet. Den andra delkursen jag läste gavs då av en svensk historikerkändis (av vilka det finns få), Dick Harrison. Förutom att vara lite star struck under kursen lärde jag mig även en hel del. Det finns dock en speciell föreläsning som har etsat sig fast i mitt minne. Den 23:e februari hålls föreläsningen om det antika Greklands stadsstater och deras kultur. Efter ett par meningar om dessa stadsstaters utrikespolitik och Aristoteles tankar om slavar brister en av mina kursare ut: ”Men var inte de gamla grekerna väldigt rasistiska?”. Dicks svar var så fullkomligt avväpnande att jag noggrant skrev ned ordagrant vad han sade i mina anteckningar och idag kan citera honom i svaret ”Rasismen är universell sedan stenåldersmänniskan upptäcker att den har en granne!”. Detta är en intressant tanke som inte brukar dyka upp så mycket i dagens diskussioner kring rasism. Desto vanligare är att man skyller ifrån sig, likt kursaren som ville få ”de gamla grekerna” att verka rasistiska och därmed uttryckte sig själv rasistiskt. Idag tänkte jag försöka mig på att göra nedslag i rasismens idéhistoria, även om man allt som oftast finner att det faktiskt är något universellt som alltid existerat.

För att förstå rasismen måste vi först försöka komma överens om vad som ryms i detta begrepp. En förutsättning är att man på någon nivå delar in världens befolkning i olika raser, beroende på deras fysiska utseende och förutsättningar. Detta är dock inte alltid nog, då de flesta av oss har hört svenskar utbrista nedsättande kommentarer om finnar, danskar och norrmän, vilka i stor utsträckning delar fysiska attribut och gener med svenskar. Det är nog alltså bäst att räkna in någon form av skillnader i språk och kultur i våra kriterier för vad som skiljer ”raser” åt. Men detta är kanske inte heller nog. För visst har vi hört människor prata om ”jävla skåningar”, ”dryga stockholmare” och ”tystlåtna norrlänningar”. Är detta rasism? Var går gränsen? I min gamla hemort Virsbo är det inte ovanligt att man ibland uttalar sig negativt om människorna ifrån Ramnäs, 15 kilometer söderöver. Ska vi dela in vårat rastänkande mellan olika orter? Hur långt det än går att driva detta argument tror jag många kan hålla med om att rasism är ett fenomen som existerar och tar sig uttryck både medvetet och omedvetet i alla samhällen. Det är även ett fenomen som ändrar karaktär beroende på hur världen i stort ser ut. Det stammar oftast ur okunnighet, rädsla och bristande empati, men kan vara en enorm kraft för att ena människor mot gemensamma mål, vilka dessa än må vara.

Att samhällen, länder och städer som står högt upp i ekonomiska och kulturella kretslopp ser sig själva som större, bättre och vackrare än de motsvarigheter som står längre ned i dessa kretslopp är ingenting nytt. Rika människor har framgent genom historien fört fram argument till varför just de skulle vara rikare än andra. Det har visat sig lätt att tänka ”för att vi är bättre än andra” och att det är ”naturligt förklarat”. Exempel på detta finner vi bland annat i Kina, men även andra högkulturer genom historien. Att en befolkning på en plats på jorden är rikare än andra beror ofta på deras naturresurser. Hade Kinas keramik och silke varit eftertraktade handelsvaror som gjort kineserna rika om det inte vore för den höga förekomsten av kaolin och silkesmaskar i den delen av världen? Hade Storbritannien blivit hem för den industriella revolutionen om det inte vore för den höga förekomsten av kol på de öarna? Svaret på dessa frågor är nej. Att Kina då kom att få fler uttryck för kultur än andra delar av världen stammar just ifrån den rikedom som fanns i deras samhälle. Om man har ett överskott av pengar och varor gör det att alla människor i samhället inte längre behöver vara inbegripna i produktionen av livsmedel. Det är exempelvis därför renässansen först kommer till uttryck i norra Italien, där bankväsendet och handeln länge gjort Venetianer och Florentinare rika. I alla dessa fall, med flera därtill, uppstår tankar om den egna rasens eller befolkningens överlägsenhet gentemot andra. Sådana tankar uppstår även i samhällen som inte nödvändigtvis har det bättre ställt ekonomiskt och kulturellt än andra, men det är ett lätt historiskt mönster att skönja. Med detta inte sagt att alla rasism vandrar ”uppifrån och ned”. Genom historien finner man även förtryckta människor och samhällen som rasistiskt klumpar ihop sina förtryckare.

Ett samhälle som kan bygga ett så pass imponerande byggnadsverk som den kinesiska muren har det nog rätt gott ställt. Att man sedan väljer att bygga muren för att skydda sig mot krigiska hot utifrån kan även det analyseras utifrån en rasism gentemot de folkslag som bor i det som idag är Mongoliet.

1800-talet är en period vi ofta förknippar med rasism, då det är den tid som ser en oerhört expansiv och aggressiv europeisk kolonialism över den afrikanska kontinenten. Denna rasism tar sig uttryck i en form av nedlåtande, faderlig ”De klarar sig ju inte utan oss”-attityd. Uttryck som White man’s burden myntas, med innebörden att den vite mannen skulle ha fått uppdraget att forma och civilisera resten av världen, som om just den vite mannen skulle vara överlägsen alla andra människor. En intressant paradox när det kommer till koloniseringen av Afrika är att den inträffar först på 1800-talet, när europeiska handelsmän koloniserat de amerikanska kontinenterna sedan 1500-talet. Det enkla svaret till varför så är fallet är att européerna helt enkelt inte kunde kolonisera Afrika förrän 1800-talet. Tekniken för att tränga långt in på kontinenten existerade inte. Utan tågtrafik var man tvungen att förlita sig på packdjur som inte klarade av den afrikanska floran eller faunan väl, utan gick under. Gick man i strid med de afrikanska stammarna innan Hiram Maxims banbrytande uppfinning maskingeväret gjort intåg på den militärteknologiska arenan, mötte man ofta förlust. Som både finska vinterkriget och vietnamkrigen har bevisat för oss är det aldrig lätt att kriga på bortaplan i tufft klimat. Man kan även se 1800-talet som en period då många kolonier och stater väljer att avskaffa slaveriet, vilket för många var en institution som befäste de rasistiska stereotyper som redan existerade. Avskaffandet av slaveri är ett steg på vägen mot fungerande koexistens, även om historien visar oss att det finns en hel del arbete kvar att göra efter detta.

Denna bild ifrån en amerikansk tidning visar hur de vita kolonisatörerna såg på sig själva. Det är tydligt att det är deras börda att bära infödingarna till skolhuset, hur brant backen än må vara.

Ett exempel på att rasismen ändrar karaktär beroende på världssituationen kan man tydligt finna i Sverige. Under 1950- & 60-talen ser man i Sverige kraftig invandring från södra Europa. Dessa invandrare kommer till Sverige i stor utsträckning som ett svar på den efterfrågan den svenska industrin då visar upp. Som ofta sker när olika etniska grupper möter varandra och skall bo med och nära varandra uppstår friktion. Detta är inte ovanligt, men inte en regel. Våldsamheter uppstår ibland och fördomar och lögner sväljs som sanning. Dock ser man idag ingen speciellt starkt uttalad rasism mot sydeuropéer i Sverige. Skällsord som ”Gipskatt” används knappt längre. Andra myter som spreds om de sydeuropéer (ofta avfärdade som generiska ”italienare”) som invandrade till Sverige då används om människor som invandrar till Sverige idag. Att invandrarna skulle bryta upp parketten och odla potatis där är exempelvis en myt som kommer ifrån mitten av 1900-talet, men idag fortfarande tillskrivs de invandrare (ofta avfärdade som generiska ”turkar”) som kommit till Sverige mer nyligen.

Pizzerian gör sitt intåg i det svenska samhället i Västerås 1947. Varför just i Västerås? Just där låg ASEA, en industri med oerhört stor efterfrågan på arbetskraft. Många italienare fick arbete vid ASEA och kom att flytta in till Västerås under mitten av 1900-talet.

Vad kan vi dra för lärdomar av detta? Att vi människor inneboende tänker att vi är bättre, smartare och starkare än alla andra aktörer på den globala arenan? Att rasismen kommer att ändra form över åren, men ändå bestå? Att oavsett våra bästa avsikter på den internationella arenan kan vi komma att marginalisera människor? Värt att tänka på är att jag nu målat upp olika historiska epoker med en oerhört bred pensel och gjort ganska grova generaliseringar som inte går att tillskriva alla de människor som lever vid den tid jag beskriver. De som levde i dessa samhällen är, precis som vi som lever idag, mycket mer mångfacetterade än vad jag kan beskriva med detta enkla blogginlägg. Och jag gör nog mig själv skyldig till s.k. historisistiska tankar när jag skriver som jag gör, vilket är lika illa som rasism om man inte tar det i beaktande. Världen är och har alltid varit mer komplex än vad vi kan föreställa oss. Det enda sätt vi kan bli kvitt sådan idioti som rasism är att empatiskt försöka sätta oss in i andra människors liv och leverne, levande som döda, och förstå att de är anmärkningsvärt lika oss själva. Oavsett om de är kongoleser, generiska ”turkar”, buddhister eller folk från Ramnäs.

Rekommenderad läsning

För att förstå rasism ordentligt kan det vara bra att förstå de som sprider sådana tankar. Även om det är en oerhört tråkig bok att läsa vill jag rekommendera Adolf Hitlers Mein Kampf, då det är ett fönster in i hjärnan på en ideologi som förutsätter kraftig rasism. Och köper ni denna bok kan ni känna att det finns någon form av poetisk rättvisa i världen. Den svenske utgivaren av Mein Kampf är av judisk härkomst och ger ut boken just för att den måste läsas för att Hitlers verk inte skall kunna upprepas.