Tankesättet att organisera och dela in människor i olika
grupperingar är ingenting nytt. Även om 1800-talets nationalism är en epok
starkast förknippad med behovet att organisera sig i specifika grupper kan man
se detta fenomen äga rum både tidigare och senare i historien. Att försöka
organisera sig i en grupp på nationell nivå brukar innebära att man finner
gemensamma nämnare som språk, kultur, religion och andra faktorer (samtliga
dessa mer eller mindre lätta att kvantifiera) inom samma geografiska område (alternativt
andra område, när man betraktar att leva i diasporan). Att organisera sig i
grupp brukar också ske mot en bild av vad man tydligt inte är. Idag ska vi exempelvis ta en titt på hur en stor del av
att vara irländsk är att inte vara
engelsman. Efter önskan av en läsare kommer jag att avhandla de irländska
frihetsrörelserna under 1900-talet. Detta ämne är oerhört brett och
mångfacetterat, så jag kommer att missa flertalet av aspekter i detta, men
skall försöka täcka de absolut viktigaste.
Den som besöker Irland idag kommer lägga märke till
flertalet skillnader från England. En av de första skillnader man får syn på är
att de flesta skyltar är utskrivna på både engelska och iriska. Vidare har
irländarna tagit till sig valutan Euro, något engelsmännen inte har gjort. Där
engelsmännen är starkt förknippade med sitt kungahus har irländarna länge
strävat efter republik som statsskick. Religiöst kan inga dylika kategoriska
uttalanden göras, även om den katolska kyrkan är mycket starkare på Irland än i
Storbritannien. Just schismen mellan katolicism och protestantism har dock spelat
in mycket på Irlands historia på ett sätt som jag omöjligen kan täcka
uttömmande i detta inlägg.
Efter att det västromerska riket kollapsat och lämnat de
brittiska och iriska öarna till sig själva skapade irländarna ett samhälle utan
central styrning, men dock med en lag gällande för alla regioner på ön,
brehonernas lag. Enligt legenderna skall sedan St. Patrick (Irlands
skyddshelgon) under 400-talets andra halva ha kristnat Irland. En annan legend
säger även att han var den som drev ormarna från Irland, vilket kan stämplas
som falskt. Det visar dock på vilket symbolvärde han har fått för irerna. Under
800- & 900-talet börjar sedan flertalet vikingar, många från dagens Norge,
att härja upp och ned för den irländska kusten och anlägga bosättningar,
handelsplatser och städer. En av de mer kända är Dublin som anläggs vid floden
Liffeys mynning år 841.
Arkeologer uppskattar att Dublin såg ut som på denna bild när det grundades av nordiska vikingar. Idag är detta området stadens hamn, då själva staden flyttat längre inåt landet. |
Konflikterna med engelsmännen kommer igång först under
1100-talet och den engelske kungen Henry II. Irland är dock fortfarande en
separat stat ifrån England. Kungahuset Plantagenet
försökte utöva makt över Irland under hela medeltiden, men lyckades aldrig
ta makten över hela ön. De kom sällan längre än öns östkust. Det stora
framsteget sker först år 1541, när Henrik VIII krossar ett uppror och med
vapenmakt förvandlar Irland till ett kungarike i personalunion med England.
Likt den personalunion som Sverige och Norge ingick i mellan 1814-1905 fanns
det en tydlig vinnare och en lika tydlig förlorare på denna union. Fram till
1800-talet kommer irländarna att ingå i denna union och styras mer eller mindre
direkt ifrån London. En av de mest despotiska ledarna är Oliver Cromwell, som
bland annat förvisade irländska upprorsmakare till de brittiska kolonierna i
Västindien.
Den första januari 1801 införlivas Irland i det förenade
engelska kungariket (United Kingdom), där det kommer att ingå till ett
inbördeskrig mellan 1919-1922 delar landet i två olika administrativa delar,
vilka vi idag känner som Nordirland och Irland. Många av de frihets- och
separatiströrelser som under 1900-talet kom att kämpa för en enad irländsk
republik på den gröna ön var i början människor som var missnöjda med att man
inte hade lyckats befria hela Irland från brittisk överhöghet i inbördeskriget.
Som vi kan se på historien hade dock missnöje med engelsmännen existerat sedan
långt tidigare. Ett av de tydligaste exemplen kan synas i påskupproret 1916,
där runt 1500 irländska republikaner tog över stora delar av centrala Dublin
med målet att befria sig från brittiskt styre. Vid just detta tillfälle deltog
flertalet irländska soldater på engelsmännens sida i det stora kriget mot
tyskarna, vilket ledde till blandade känslor hos den irländska befolkningen
kring upproret. När upproret slagits ned avrättades majoriteten av
upprorsmakarna, vilket kan ses som en politisk blunder av de bestämmande rättsinstanserna.
De republikanska irländare som kanske tagit ett längre steg än många irländare
var beredda att ta i påskupproret blev förklarade som martyrer och
intensifierade de anti-brittiska känslorna. Som tydligt exempel på detta kan
synas att inbördeskriget dock vid direkt där det första världskriget tog slut.
Irländska revolutionärer har barrikaderat av en gata i centrala Dublin under påskupproret 1916. |
Man kan inte nämna den irländska frihetsrörelsen utan att
nämna IRA, den Irländska Republikanska Armén. Detta brukar presenteras som en
enskild singulär grupp frihetskämpar i Hollywood och Jack Higgins-romaner
(missförstå mig rätt, de är väldigt spännande), vilket är ganska långt ifrån
sanningen. IRA har existerar i flertalet olika former, där de mer kända är
Självständighetskampens IRA, Inbördeskrigets IRA, Provisoriska IRA,
Fortsättnings-IRA och Riktiga IRA. Detta är inte samma grupp som gått igenom
yttre förändringar, utan olika grupperingar som slagits under namnet IRA. De
har delat på sig vid olika meningsskiljaktigheter i den irländska politiken,
där den första var huruvida man skulle skriva på det avtal som delade landet i
två år 1922 eller inte. Det IRA som var för detta utgjorde senare republiken
Irlands väpnade styrkor, medan det andra IRA fortsatte slåss för att även
införliva Nordirland i republiken Irland. Senare delningar av detta IRA gjordes sedan 1969, 1974, 1986
och 1997.
Det var framför allt under 1970- och 80-talen som denna
väpnade gren av den irländska frihetsrörelsen blev som mest känd för omvärlden.
Det provisoriska IRA (som är det många tänker på när de tänker IRA) växte
kraftigt efter Bloody Sunday 1972,
där brittisk militär öppnade eld mot katolska protestanter och dödade 13.
Militären kom alltmer att uppfattas som republikanernas fiende och flertalet
terrordåd följde i Provisoriska IRA:s spår. Både brittisk militär och flertalet
civila får sätta livet till i bakhåll och bombdåd. Ett av de mer kända dåden är
när man spränger Grand Hotel i Brighton med målet att ta livet av
Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher. Hon kom undan attentatet,
även om det kostade fem människor livet.
Samtidigt som IRA och dess olika förgreningar varit de mer
synliga under den irländska befrielserörelsen har irländarna självklart gjort
politiska närmanden. Även på den politiska fronten kan man se liknelser med de
väpnade rörelserna, då de politiska grupperingarna delar sig när det uppstår
större meningsskiljaktigheter. Sinn Féin (iriska för ”vi själva”) är det
politiska parti som nått störst framgångar i förhandlingarna med britterna.
Samtidigt som man varit starkt förknippade med Provisoriska IRA och den väpnade
kampen har man lyckats minska spänningarna kring Nordirland kraftigt sedan
1990-talet. Samtidigt som Sinn Féin har fått den väpnade sidan av den
republikanska kampen att trappas ned, har britterna i utbyte dragit undan mer
och mer militär från Nordirland. Sinn Féin är idag representerade i Irlands
parlament, Nordirlands parlament, det brittiska underhuset samt
Europaparlamentet. Och republiken Irland firar snart 100 år som självständig
republik.
Rekommenderad läsning
Idag länkar jag till en artikel/övning som sammanfattar
brittisk attityd mot irländarna under 1800-talet. I Lawrence Frohmans text ser man hur den Malthusianska teorin och
människosynen kom att genomsyra det brittiska samhället under 1800-talet. Detta
gjorde att den stora irländska potatissvälten kom att förklaras som något
naturligt och ”ett problem för Irland”, om man ens skulle se denna humanitära
katastrof som ett problem. Studerar man dessa 1800-talsattityder finner man
lätt vad irländarna kan ha funnit orättvist i hur de blivit behandlade.
Värt att poängtera, om än som en parentes, är att påståendet om att St. Patrick ska ha bannlyst ormarna från Irland kommer sig av att ormen var en frekvent använd symbol för de irländska förkristna druiderna. Det sägs även han använde treklövern, The Shamrock, som nu är, tillsammans med harpan, betraktad som irländsk nationalsymbol, för att förklara treenigheten.
SvaraRaderaDet var mycket intressant symbolik. Jag kanske var lite väl bokstavstrogen i min kvicka analys av ormarnas "försvinnande". Om inte annat ser vi här en St. Patrick som vet hur man nyttjar symbolik i politisk propaganda. Alltid roligt när någon mer påläst ser vad jag skriver och kommenterar. Irland är inte mitt expertområde.
Radera