Falklandskrigets skäl och orsaker

Att förstå historien ur dess kontext är bland det viktigaste man kan göra. Att i efterhand döma någon för handlingar man själv vet var ”felaktiga” är att sitta med facit i hand och inte tänka sig in empatiskt i situationen för att förstå vad det egentligen var som hände. Historiker har till och med en term för detta; historicism. En av de mer svårförståeliga händelser som jag brukar få frågor om är den väpnade konflikt mellan Argentina och England som ägde rum 1982 och som i efter hand har kommit att bli känd som Falklandskriget.

Att det skulle föreligga ont blod mellan dessa två nationer mer än på fotbollsplanen känns ganska främmande för den generation jag tillhör. Att de då var inblandade i väpnad konflikt så nyligen som 1982 känns oerhört främmande. Man kan dock förklara det onda blod som föreligger mellan de två länderna med att de båda gör anspråk på Falklandsöarna (eller Islas Malvinas som de heter i Argentina) och har varit oeniga i denna fråga sedan 1830. Vill ni veta mer om just denna splittring är det bara att säga till så kan jag utveckla det i ett kommande blogginlägg. Att det dock kom till vapen 1982 kan förklaras utifrån realpolitiska skeenden i bägge länderna som blev drivande faktorer för hur de valde att handla i denna extraordinära situation.

I Argentina hade Falklandsöarna länge varit en nationell angelägenhet. Även om det aldrig hade kommit till väpnad konflikt med engelsmännen tidigare hade man länge varit bitter över förlusten av öarna 1830, något som hände kort efter att Argentina vunnit sin självständighet och inte hade något att slå tillbaka mot britterna med. Under det tidiga 1980-talet hade Argentina en militärjunta vid makten. Och deras interna policies gjorde det inte heller enkelt för det argentinska folket. När ekonomin genomgick en svår kris på våren 1981 var folkets missnöje enormt och man bytte ledarskap inom militärjuntan. Detta räckte inte för att lyfta Argentina ur de ekonomiska bekymmer man befann sig i, men den nya ledaren Leopoldo Galtieri hade en plan. Som så många politiker i världshistorien före honom ville han plocka politiska poäng på ett militärt äventyr. Galtieri gjorde bedömningen att det skulle bli ett snabbt och enkelt företag att ta Falklandsöarna för Argentinas räkning.

Den 2 april 1982 landstiger sedan 700 argentinska marinsoldater i Port Stanley, Falklandsöarnas huvudstad. Den brittiska styrkan på 69 marinsoldater håller inte ut länge, utan faller tidigt tillbaka till Government House, där Guvernören Rex Hunt sänder ut ett radiomeddelande till öns befolkning. För att ge en smak av hur bitter stämningen är mot Argentina hos öns invånare ger jag er här ett citat av Rex Hunt ifrån den radiosändningen: ”Well, I’m not surrendering to the bloody argies, that’s for sure.”. Detta citat till trots fann sig dock Guvernören Hunt tvungen att kapitulera till de argentinska styrkorna som snart skickade både honom och de överlevande brittiska soldaterna till Storbritannien. Under den radiosändning där Hunt kapitulerade hade han dock sagt ”The British will be back”. Skulle han ha täckning för dessa ord? När dessa nyheter nådde Buenos Aires gick i alla fall 200 000 människor ut på gatorna och firade. Galtieris plan verkade ha fungerat. Inte skulle väl regeringen Thatcher i England bry sig så mycket om dessa öar, nästan 13 000 kilometer hemifrån?

Cirka 200 000 argentinska medborgare firar invasionen av Islas Malvinas den 2 april 1982 på Buenos Aires gator.

Vanligtvis skulle kanske inte ett så litet hörn, tomt på naturresurser, i utkanten av det forna brittiska imperiet vara så intressant för den brittiska regeringen. Det var långt ifrån självklart att britterna skulle göra något åt den argentinska invasionen. Dock måste vi här räkna med två faktorer som kom att bli avgörande. För det första hade Falklandsöarnas befolkning flera gånger sagt sig vilja tillhöra Storbritannien och inte Argentina. Det senaste exemplet är den folkomröstning från mars 2013 där 99,8 % av de röstande på öarna sade sig vilja fortsätta tillhöra Storbritannien. De 0,2 % som röstade nej gjorde just det. Röstade nej till Storbritannien, inte ja till Argentina.

Politiska uppmaningar till folkomröstningen 2013. De talar sitt tydliga språk angående öbornas inställning.

För det andra var inte heller Storbritannien i ett stabilt politiskt läge vid denna tid. England var djupt inne i en kraftig lågkonjunktur. Den sittande Tory-regeringen med Margaret Thatcher i spetsen var inte populär bland folket och möjligheten till krig kan ha setts som en skänk från ovan av den konservativa brittiska regeringen. Inte nog med att man kunde dra fokus från de inhemska frågorna. Ett krig är ett bra tillfälle att samla landet bakom regeringen och dessutom oftast en ekonomiskt bra affär (förutsatt att man vinner). Många ekonomier har lyckats återhämta sig just genom att regeringen lagt massor med pengar på stora omfattande program, där även krig om militära operationer räknas in. Med detta inte sagt att britternas skäl var enbart ekonomiska för deltagandet i denna konflikt, men visst bidrog lågkonjunkturen.

Hur slutade då själva kriget? Efter några månader strider med förluster på bägge sidor kunde engelsmännen återigen hissa ”The Union Jack” över Port Stanley. Britterna hade trots avståndet på 13 000 kilometer att jämföra med argentinarnas 600 kilometer, lyckats utnumrera Argentinas väpnade styrkor i storlek med ungefär dubbelt så många man. Britterna förlorade sina första fartyg i strid sedan det andra världskriget, men lyckades i sin tur sänka Argentinas flaggskepp General Belgrano. Är man mer intresserad av den militärhistoriska sidan rekommenderar jag en dokumentär som finns länkad i slutet.

Falklandsbornas inställning är oerhört pro-brittisk. Bannern ovan nämner inte de ca. 650 argentinska soldater som dog i kriget. Dessa ligger dock begravda på Falklandsöarna. När den brittiska regeringen frågade Argentinas regering om de ville ha hem deras kroppar till Argentina fick de nej, med motiveringen att "de låg redan i argentinsk jord".

Hemma i Storbritannien kom nyheterna om segern att samla folket bakom regeringen. Det talas allmänt om att britterna började ta mer stolthet i sitt land, ett värde som självklart är svårt att kvantifiera vetenskapligt, men nog kan äga sin riktighet. Thatcher och hennes regering kom att bli omvald i parlamentsvalet 1983, något som kändes nog så främmande innan konflikten.

I Argentina då? Sedan man hade gått ut med att man tagit kontroll över öarna vid den första invasionen hade det varit väldigt tyst med nyheter från regeringens sida. Man hade inte sagt något om hur det gick i striderna ute på öarna, vilket säkerligen gjorde chocken större när man i juni var tvungen att berätta att överbefälhavaren, tillika argentinske guvernören på ön, Brigadgeneral Menendez hade kapitulerat för de brittiska styrkorna. Kravaller bröt ut på gatorna i Buenos Aires och militärjuntan tvingades avgå. Demokratin kunde snart återupprättas i landet.

Fortfarande idag hävdar Argentina att öarna tillhör dem. På bilden ovan syns Argentinas herrlandslag i fotboll med en banner, som översatt säger "Falklandsöarna är argentinska". 

Rekommenderad läsning

Som sagt i inlägget kommer här länken till 20th Century Battlefields – The Falklands som beskriver de rent militära händelserna på Falklandsöarna 1982. Är man dock intresserad av bakomliggande skäl till varför människor och nationalstater krigar med varandra finns det inga lätta svar. Något som ökade min förståelse för krigande var en bok om hur man slutit fred genom historien. G. John Ikenberrys After Victory går in på vad som varit viktigt för olika stater och regenter när det kommit till att sluta fred, samt hur dessa freder kommit att påverka framtiden.