Den irländska frihetsrörelsen

Tankesättet att organisera och dela in människor i olika grupperingar är ingenting nytt. Även om 1800-talets nationalism är en epok starkast förknippad med behovet att organisera sig i specifika grupper kan man se detta fenomen äga rum både tidigare och senare i historien. Att försöka organisera sig i en grupp på nationell nivå brukar innebära att man finner gemensamma nämnare som språk, kultur, religion och andra faktorer (samtliga dessa mer eller mindre lätta att kvantifiera) inom samma geografiska område (alternativt andra område, när man betraktar att leva i diasporan). Att organisera sig i grupp brukar också ske mot en bild av vad man tydligt inte är. Idag ska vi exempelvis ta en titt på hur en stor del av att vara irländsk är att inte vara engelsman. Efter önskan av en läsare kommer jag att avhandla de irländska frihetsrörelserna under 1900-talet. Detta ämne är oerhört brett och mångfacetterat, så jag kommer att missa flertalet av aspekter i detta, men skall försöka täcka de absolut viktigaste.

Den som besöker Irland idag kommer lägga märke till flertalet skillnader från England. En av de första skillnader man får syn på är att de flesta skyltar är utskrivna på både engelska och iriska. Vidare har irländarna tagit till sig valutan Euro, något engelsmännen inte har gjort. Där engelsmännen är starkt förknippade med sitt kungahus har irländarna länge strävat efter republik som statsskick. Religiöst kan inga dylika kategoriska uttalanden göras, även om den katolska kyrkan är mycket starkare på Irland än i Storbritannien. Just schismen mellan katolicism och protestantism har dock spelat in mycket på Irlands historia på ett sätt som jag omöjligen kan täcka uttömmande i detta inlägg.

Efter att det västromerska riket kollapsat och lämnat de brittiska och iriska öarna till sig själva skapade irländarna ett samhälle utan central styrning, men dock med en lag gällande för alla regioner på ön, brehonernas lag. Enligt legenderna skall sedan St. Patrick (Irlands skyddshelgon) under 400-talets andra halva ha kristnat Irland. En annan legend säger även att han var den som drev ormarna från Irland, vilket kan stämplas som falskt. Det visar dock på vilket symbolvärde han har fått för irerna. Under 800- & 900-talet börjar sedan flertalet vikingar, många från dagens Norge, att härja upp och ned för den irländska kusten och anlägga bosättningar, handelsplatser och städer. En av de mer kända är Dublin som anläggs vid floden Liffeys mynning år 841.

Arkeologer uppskattar att Dublin såg ut som på denna bild när det grundades av nordiska vikingar. Idag är detta området stadens hamn, då själva staden flyttat längre inåt landet.

Konflikterna med engelsmännen kommer igång först under 1100-talet och den engelske kungen Henry II. Irland är dock fortfarande en separat stat ifrån England. Kungahuset Plantagenet försökte utöva makt över Irland under hela medeltiden, men lyckades aldrig ta makten över hela ön. De kom sällan längre än öns östkust. Det stora framsteget sker först år 1541, när Henrik VIII krossar ett uppror och med vapenmakt förvandlar Irland till ett kungarike i personalunion med England. Likt den personalunion som Sverige och Norge ingick i mellan 1814-1905 fanns det en tydlig vinnare och en lika tydlig förlorare på denna union. Fram till 1800-talet kommer irländarna att ingå i denna union och styras mer eller mindre direkt ifrån London. En av de mest despotiska ledarna är Oliver Cromwell, som bland annat förvisade irländska upprorsmakare till de brittiska kolonierna i Västindien.

Den första januari 1801 införlivas Irland i det förenade engelska kungariket (United Kingdom), där det kommer att ingå till ett inbördeskrig mellan 1919-1922 delar landet i två olika administrativa delar, vilka vi idag känner som Nordirland och Irland. Många av de frihets- och separatiströrelser som under 1900-talet kom att kämpa för en enad irländsk republik på den gröna ön var i början människor som var missnöjda med att man inte hade lyckats befria hela Irland från brittisk överhöghet i inbördeskriget. Som vi kan se på historien hade dock missnöje med engelsmännen existerat sedan långt tidigare. Ett av de tydligaste exemplen kan synas i påskupproret 1916, där runt 1500 irländska republikaner tog över stora delar av centrala Dublin med målet att befria sig från brittiskt styre. Vid just detta tillfälle deltog flertalet irländska soldater på engelsmännens sida i det stora kriget mot tyskarna, vilket ledde till blandade känslor hos den irländska befolkningen kring upproret. När upproret slagits ned avrättades majoriteten av upprorsmakarna, vilket kan ses som en politisk blunder av de bestämmande rättsinstanserna. De republikanska irländare som kanske tagit ett längre steg än många irländare var beredda att ta i påskupproret blev förklarade som martyrer och intensifierade de anti-brittiska känslorna. Som tydligt exempel på detta kan synas att inbördeskriget dock vid direkt där det första världskriget tog slut.

Irländska revolutionärer har barrikaderat av en gata i centrala Dublin under påskupproret 1916.

Man kan inte nämna den irländska frihetsrörelsen utan att nämna IRA, den Irländska Republikanska Armén. Detta brukar presenteras som en enskild singulär grupp frihetskämpar i Hollywood och Jack Higgins-romaner (missförstå mig rätt, de är väldigt spännande), vilket är ganska långt ifrån sanningen. IRA har existerar i flertalet olika former, där de mer kända är Självständighetskampens IRA, Inbördeskrigets IRA, Provisoriska IRA, Fortsättnings-IRA och Riktiga IRA. Detta är inte samma grupp som gått igenom yttre förändringar, utan olika grupperingar som slagits under namnet IRA. De har delat på sig vid olika meningsskiljaktigheter i den irländska politiken, där den första var huruvida man skulle skriva på det avtal som delade landet i två år 1922 eller inte. Det IRA som var för detta utgjorde senare republiken Irlands väpnade styrkor, medan det andra IRA fortsatte slåss för att även införliva Nordirland i republiken Irland. Senare delningar av detta IRA gjordes sedan 1969, 1974, 1986 och 1997.

Det var framför allt under 1970- och 80-talen som denna väpnade gren av den irländska frihetsrörelsen blev som mest känd för omvärlden. Det provisoriska IRA (som är det många tänker på när de tänker IRA) växte kraftigt efter Bloody Sunday 1972, där brittisk militär öppnade eld mot katolska protestanter och dödade 13. Militären kom alltmer att uppfattas som republikanernas fiende och flertalet terrordåd följde i Provisoriska IRA:s spår. Både brittisk militär och flertalet civila får sätta livet till i bakhåll och bombdåd. Ett av de mer kända dåden är när man spränger Grand Hotel i Brighton med målet att ta livet av Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher. Hon kom undan attentatet, även om det kostade fem människor livet.

Framsidan på The Guardian från dagen efter bombningen av Grand Hotel i Brighton. Som man ser högt upp till vänster så var en "MP (Member of Parliament) among dead". Det Provisoriska IRA:s våld sträckte sig in i det engelska parlamentet.

Samtidigt som IRA och dess olika förgreningar varit de mer synliga under den irländska befrielserörelsen har irländarna självklart gjort politiska närmanden. Även på den politiska fronten kan man se liknelser med de väpnade rörelserna, då de politiska grupperingarna delar sig när det uppstår större meningsskiljaktigheter. Sinn Féin (iriska för ”vi själva”) är det politiska parti som nått störst framgångar i förhandlingarna med britterna. Samtidigt som man varit starkt förknippade med Provisoriska IRA och den väpnade kampen har man lyckats minska spänningarna kring Nordirland kraftigt sedan 1990-talet. Samtidigt som Sinn Féin har fått den väpnade sidan av den republikanska kampen att trappas ned, har britterna i utbyte dragit undan mer och mer militär från Nordirland. Sinn Féin är idag representerade i Irlands parlament, Nordirlands parlament, det brittiska underhuset samt Europaparlamentet. Och republiken Irland firar snart 100 år som självständig republik.

Rekommenderad läsning

Idag länkar jag till en artikel/övning som sammanfattar brittisk attityd mot irländarna under 1800-talet. I Lawrence Frohmans text ser man hur den Malthusianska teorin och människosynen kom att genomsyra det brittiska samhället under 1800-talet. Detta gjorde att den stora irländska potatissvälten kom att förklaras som något naturligt och ”ett problem för Irland”, om man ens skulle se denna humanitära katastrof som ett problem. Studerar man dessa 1800-talsattityder finner man lätt vad irländarna kan ha funnit orättvist i hur de blivit behandlade.