Tariq ibn Ziyad och invasionen av Spanien

Många är vi som vill lämna denna värld med ett arv efter oss. Och många är det som lyckats genom historien. Vad är då det bästa sättet att lyckas med detta på? Jag arbetar utifrån teorin att det bästa sättet är att genomföra storslagna dåd som är starkt förknippade med vissa platser. Exempelvis har man i Berlin gjort platsen för Adolf Hitlers bunker till en parkeringsplats just för att det inte ska bli en betydelsefull plats, utan mer utav en icke-plats. Att exempelvis namnge platser efter sig skulle kunna vara ett sätt att bli ihågkommen på. Jag sitter exempelvis just nu i Karlstad, döpt efter kung Karl IX av Sverige, och skriver detta. Karl IX blir därmed en kunglighet som Karlstadsborna lätt kommer ihåg. Alexander den store tog det säkra före det osäkra och grundade flera städer vid namn Alexandria i de länder han lade under sig. Idag tänkte jag dock berätta om ett ställe som så många kanske inte vet är förknippat med en specifik historisk figur; Gibraltar.

Att Gibraltar är döpt efter den muslimske 700-talshärföraren Tariq ibn Ziyad kanske känns lite långsökt när man jämför de två namnen. Gibraltar kommer dock ifrån arabiskans Jabal at Tariq, vilket kan översättas till Tariqs berg. Hur denna, idag brittiskt kontrollerade, klippa kom att döpas efter Tariq är ämnet för dagens inlägg.

Från och med profeten Muhammeds död år 632 sprider sig islam snabbt över stora delar av Asien och Afrika. I staden Tangier i dagens Marocko får Tariq år 710 rollen som guvernör. Nästan hela Nordafrika är vid detta tillfället del av ett enormt muslimskt rike. Ett undantag finns i staden Ceuta, vilket är en Visigotisk utpost i norra Afrika. Visigoterna är det folkslag som vid den här tiden håller den Iberiska halvön som sin. För att göra det hela lite enklare kommer jag kalla visigoternas rike på den Iberiska halvön för Spanien i denna text.

Lite våghalsig kan man allt säga att Tariq var. Utan att ha fått någon order om att göra det landar han en armé på cirka 7000 man på Gibraltar den 29 april år 711 e.v.t. Det är efter detta klippan fått sitt namn, diskutabelt huruvida det var Tariq själv som gav klippan namnet. Hans armé fortsätter en bit upp för den Iberiska halvön och lyckas lägga sig i bakhåll för en mycket större visigotisk styrka ledd av den visigotiske kungen Roderick. Tariq besegrar och dödar Roderick i slaget vid Guadalete, antagligen i närheten av dagens Medina-Sidonia, långt söderut på den Iberiska halvön. Efter detta bränner Tariq snabbt norrut och tar flertalet städer, då Visigoterna nu saknar kung och organiserad armé.

Det moriska slottet står idag på Gibraltar. Det är här Tariq sägs ha landat med sin invasionsarmé år 711. De skarpsynta ser den brittiska unionsflaggan på bilden. Detta är dock en mycket senare del i Gibraltars historia.

Dock färdas nyheter snabbt även under den här tiden. I Kairo sitter guvernören Musa bin Nusayr som får höra om Tariqs framgångar på den Iberiska halvön. Han sätter själv fart med en egen armé om cirka 18 000 soldater och når fram till ett Spanien där Tariq har utnyttjat sin fart till att dra norrut och strunta i vissa städer. Musa belägrar och tar över vissa av de städer som Tariq lämnat efter sig, exempelvis Sevilla och Merida. Musa delar sina styrkor och låter sin son ta den mindre styrkan för att ta hand om invasioner av fler spanska städer samt en del uppror som uppstått mot den nya muslimska överheten. Musa själv leder den större styrkan mot Toledo där han skall möta Tariq. Vissa historiker har formulerat en del teorier om varför Musa genomförde denna militära operation. Vissa menar att det var av rädsla att Tariq själv skulle få hela äran av att ha tagit Spanien, andra menar att det var av rädsla för att en så skicklig härförare som Tariq skulle förklara Spanien tillhöra honom själv. Motivation är dock något som är svårt att belägga i efterhand, inte minst när det gått 1300 år.

En avbildning av Tariq ibn Ziyad.

Kalifen Al-Walid får nu nys om vad det är Musa och Tariq företar sig på den Iberiska halvön och skickar order till Musa om att återvända till Damaskus för att informera om situationen. Musa väljer att bortse från denna order tillfälligt och ritar tillsammans med Tariq upp planer för hur man skall driva ännu längre norrut innan man återvänder österut. Man var även orolig för att Visigoterna skulle hinna konsolidera sin styrkor och slå tillbaka om man inte agerade fort. Tariq drog mot nordväst och tog städerna Léon och Astorga. Musa intog Zaragoza och fortsatte till och med så långt norrut så att han nådde till Biscayabukten. De erövrade områdena innefattar dagens Spanien, Portugal, Andorra och delar av södra Frankrike. Det är först nu Musa och Tariq far mot Damaskus. På väg tillbaka genom Spanien, eller Al-Andalus som det kom att heta nu, installerar Musa och Tariq lojala ståthållare i de nyligen erövrade områdena. Efter avslutad invasion byter Visigoterna religion och sida inom tio år och Spanien blir en del av det muslimska väldet i nästan 800 år till.

Några som tjänade på den muslimska invasionen av Spanien var den judiska befolkningen som fanns där. De var ofta bland de första att hjälpa de invaderande muslimerna, då det var allmänt känt att judar vid denna tid ofta for bättre i muslimska än kristna territorier. Medan man förföljde, beskattade extra och ibland avrättade judisk befolkning i kristna länder är det förståeligt att judarna hellre ville leva i muslimskt kontrollerade territorier, då de här åtnjöt bättre villkor. Inte total jämlikhet med muslimerna, men i alla fall bättre villkor. Kristna var dock inte lika positivt inställda till muslimerna, då de under stora delar av medeltiden låg i krig över Jerusalem.

Det kan vara intressant att leka med alternativhistoria i detta fall, även om sådana experiment egentligen är fruktlösa. När Tariq och Musa återvände till Damaskus hade man trängt över Pyrenéerna och en liten bit in i södra Frankrike. När man nu återvände till kalifen missade man ett öppet mål. Frankrike var för tillfället oerhört dåligt försvarat för en invasion och hade säkerligen kunnat falla lätt för invaderande styrkor söderifrån. Nu genomfördes inte försöket att inta Frankrike förrän senare, när kalifen själv hade kommit dit. Fransmännen hade dock utnyttjat tiden till att konsolidera sina styrkor och var väl förberedda på en invasion över Pyrenéerna. Man slog undan försöket till muslimsk invasion och det skulle inte ske några nya försök på lika stor skala. 1492 kastas de sista muslimerna ut ur Spanien.

Men vad hade hänt om Tariq och Musa fortsatt norrut omgående och bortsett från kalifens order om att återvända till Damaskus? Frankrike var den enda riktigt stora aktören kvar på banan för en nordlig expansion. Hade man tagit Frankrike hade vägen legat öppen för resten av centrala och norra Europa. Den förste europé att sätta fot i Amerika hade då inte hetat Leif Eriksson, utan mer troligen Muhammed. Och eftersom muslimer till skillnad från dåtidens nordbor hade en mer missionsinriktad agenda hade man antagligen stannat i Nordamerika och koloniserat. Då hade kanske det som idag är USA varit ett av världens största muslimska riken? Självklart är dessa frågor omöjliga att besvara, men just detta scenario tycker jag är roligt att leka med. Det visar även att vägen vår historia tar inte alltid är självklar. Beslut som verkar betydelselösa vid ett tillfälle kan komma att betyda allt ett tag senare. Medan vissa beslut som för tillfället verkar oerhört viktiga knappt påverkar händelseförloppen synligt.

Rekommenderad läsning

Roger Collins har skrivit boken The Arab Conquest of Spain:710-797 där han inte bara går igenom den muslimska invasionen av Spanien, utan även hur muslimerna kom att upprätta styre under åren som följde på 700-talet. 

Japanska kejsare i modern tid

Jag har tidigare skrivit om japansk historia. Då skrev jag om vår bild av ninjan respektive samurajen, två figurer starkt förknippade med japansk medeltid och Edo-perioden 1603-1868. Missade du det inlägget kan du finna det här.

Jag kommer börja dagens inlägg där det ovan länkade tog slut, nämligen 1868. Under Edo-perioden var kejsarmakten relativt svag, vilket antyds av namnet perioden fått. Tokugawashogunatet styrde nämligen ifrån Edo, senare omdöpt till Tokyo, medan kejsarmakten traditionellt utgick ifrån kejsarstaden i Kyoto. Den japanske kejsaren sades vara av gudomligt ursprung. Detta hade japanerna varit övertygade om sedan urminnes tider. Det är även ett av de fundament som kejsarmakten varit uppbyggd kring.

En del av kejsarpalatset i Kyoto. I och med Meijirestaurationen flyttades kejsarens kabinett till Tokyo, men vissa ceremonier äger fortfarande rum i kejsarpalatset i Kyoto.

Det är dock problematiskt att avgöra när den första japanska kejsaren tillträdde, då flertalet av de gamla källor som beskriver de japanska kejsarna är svåra att avgöra huruvida de är fakta eller fiktion. I Sverige har vi liknande bekymmer i kungalängden, då Göticismen upptogs som sanning under Karl IX styre och därmed slängde in flertalet fiktiva kungar i kungalängden. Sittande kung Karl XVI Gustav borde egentligen vara Karl X Gustav om man räknar bort de fiktiva kungarna. Att man inte med säkerhet kan belägga alla japanska kejsares existens kan bidra till myten om deras gudomlighet sedan urminnes tider.

Vad vi dock vet är att kejsarmakten kommer att bli starkare i Japan under 1800-talet och den så kallade Meijirestaurationen. Detta är en av de mest omvälvande samhällsförvandlingar Japan har sett. Många menar att Meijirestaurationen ägde rum för att stå emot trycket utifrån från den västerländska imperialismen, som tydligt hade manifesterat sig i Japan när Matthew Perry (inte skådisen från Friends) dök upp med sina svarta fartyg 1855. Den isolationistiska attityd och det oerhört stabila (men verkligen inte progressiva) feodalsystem som Tokugawashogunatet förespråkat i nästan 300 år syntes nu ohållbart. Nu vidtog flertalet revolutionerande förändringar i det japanska samhället, vilka skulle hjälpa till att slunga in Japan som en ledande makt under 1900-talet. Redan 1905 skulle Japan lyckas besegra jätten Ryssland i ett krig.

Exempel på ändringar man genomförde i det japanska samhället under Meijirestaurationen kan nämnas omskolningen av Samurajerna, ett lagsystem byggt på ”naturlagar” istället för traditioner man avfärdade som ”onda seder”, ett utsuddande av klassgränserna och internationell efterforskning för att försöka stärka det imperialistiska styret. Den japanska utvecklingen fullkomligt springer framåt under dessa år för att teknologiskt komma ikapp de andra imperierna i världen. Den explosionsartade industrialisering som äger rum i Japan under denna period är ofta en källa till stolthet hos dagens japaner.

År 1868 sitter kejsare Mutsuhito på den japanska kejsartronen. Namnet Meiji fick han post mortem, likt alla japanska kejsare. Meiji kan liknas vid ”den upplyste”. En enkel parallell att dra är den italienska självbetitlade renässansen. Mutsuhitos tid som kejsare var mellan 1867-1912 (han var 12 år gammal vid tillträdet) och har därför fått bli synonym med Meijirestaurationen. Hur mycket han själv hade att påverka är dock omdiskuterat. Meijirestaurationen var en samhällsförändring som kom mer uppifrån än nerifrån. Även om man ofta ser det som en period där kejsaren får mer att säga till om är det mer rätt att se det som en period när makten går från shogunen till den regering av samurajer som upprättas för att styra landet tillsammans med kejsar Mutsuhito. Mellan 1894-95 och sedan 1904-05 kommer Japan att utkämpa och vinna krig mot i tur och ordning Kina och Ryssland. Huruvida kejsar Mutsuhito var för eller emot dessa krig är svårt att avgöra med dagens källor. Vad vi vet är att Japan i sekelskiftet kring 1900-talet i alla fall påbörjar en expansiv imperialism. Mutsuhito avlider 1912 och efterträds av sin son som skulle bli känd som Kejsare Taisho.

Kejsar Mutsuhito. Man kan se på kläderna att han redan hade börjat adoptera det europeiska herrmode som varit gällande de senaste dryga 200 åren. Om man inte hade uniform så skulle man ha kostym eller frack, moden som utgick ifrån militära uniformer.

Nationalismen och militarismen kommer att öka i Japan under den första halvan av 1900-talet. Det politiska läget är minst sagt turbulent under 1920-talet, när kommunistiska krafter arbetar mot att avskaffa monarkin och det som återstår av feodalsamhället, samtidigt som högerextrema krafter ifrån militären förföljer kommunisterna. Radikaler ifrån Kommunistpartiet försöker och misslyckas med att avrätta tronarvingen Hirohito, som senare tillträder som kejsare 1926. Förföljelserna från högerkrafterna är kraftiga och militären får mer och mer makt. Den japanska demokratin kan dödförklaras när högerextrema krafter från militären tar livet av landets premiärminister Inukai Tsuyoshi den 15 mars 1932. Makten ligger nu reellt i militärens händer även om kejsaren officiellt är statsöverhuvud. Hirohito tar en mer tillbakadragen och symbolisk roll.

Hirohito bröt dock en tradition precis innan den japanska attacken på USA och Pearl Harbor. Vid ett regeringssammanträde med ministrarna som hetsade mot krig valde Hirohito att frångå traditionen där baron Yoshimichi Hara talade för honom. Väldigt få hade fått den stora äran att höra kejsarens röst. Hirohito reste sig upp framför ministrarna och tog fram en papperslapp med en dikt ifrån hans farfar, kejsar Meiji.

”Jag tror att alla världens folk är bröder, så varför är då vinden och vågorna så oroliga nu för tiden?”  

Uttalandet sägs ha gjort politikerna försiktiga i förstone, då de försäkrade kejsaren om att krig bara var en sista utväg. Som vi vet var det dock precis den väg som valdes. Detta kan ses på två sätt. Delvis som att det finns en viss respekt och högaktning för kejsaren, då man kör detta igenom honom och förvåning uppstår när han bryter praxis. Men det kan även ses som ett tecken på att kejsaren ändå saknade reell makt, då man snart var inbegripna i det krig med USA som militären hade önskat.

Vissa historiker argumenterar att det andra världskriget började redan med Japans invasion av Manchuriet 1937. Andra menar att hela perioden 1904-1945 kan ses som ett stort världskrig som startar med Japans krig mot Ryssland. Man kan hur som helst sammanfatta denna period i Japans historia som en av närmast konstant krig tills det att USA släpper atombomberna på Nagasaki och Hiroshima. Det var kejsar Hirohito själv som via radio berättade för det japanska folket att man hade kapitulerat. Detta var något oerhört, då gemene japan aldrig tidigare hade haft möjligheten att höra kejsaren tala. Något som var än mer enastående var att kejsar Hirohito själv i denna radiosändning avlivade myten om sin egen gudomlighet.

Kejsar Hirohito satt kvar som monark ända fram till sin död 1989. En ny konstitution implementerades i Japan där makten skulle utgå demokratiskt ifrån folket och kejsaren sitta kvar som ett symboliskt statsöverhuvud, likt modellen i flertalet europeiska konstitutionella monarkier. Resten av Hirohitos styre kom att karaktäriseras av fred och kraftig tillväxt. På ett halvt sekel gick Japan från att vara ett land i ruiner till att bli världens näst största ekonomi. Idag sitter Hirohitos son Akihito som kejsare.

Kejsar Hirohito.

Rekommenderad läsning

Vill man lära sig mer om kejsar Hirohito och den långa, men komplicerade tid han innehade kejsardömet rekommenderar jag att man läser EmperorHirohito and Showa Japan: A Political Biography där författaren Stephen Large tagit ställning till flertalet både japanska och engelskspråkiga källor för att måla ett så brett som möjligt porträtt över denna historiska figur.

Historiska Regeringskriser

För tillfället upplever vi i Sverige något vi inte är vana vid – nämligen en regeringskris. En lös definition av regeringskris brukar karaktäriseras av att det antigen inte finns någon som vill bilda regering, alternativt att det de facto saknas förtroende för en sittande regering. I och med budgetomröstningen i Sveriges riksdag den 3 december, samt utlysandet av ett extra val till den 22 mars, kan man lätt argumentera för att Sverige faller under det senare av mina två exempel. Jag kommer dock inte att ta upp historien bakom den nuvarande svenska regeringskrisen i detta inlägg, utan istället avhandla några andra kända regeringskriser i världshistorien.

USA och valet 1860 – Under 1800-talet har slaverifrågan delat landet kraftigt, vilket har målat om det politiska landskapet. Om man ser till den policy som följdes under 1800-talet fram till presidentvalet i november 1860 var det ett agerande av att ”sparka bollen framför sig”. När nya stater uppstod fick de välja huruvida de skulle vara slavstater eller fria stater, något som bidrog till att befästa att slaveri var lagligt i de södra staterna, men inte i de nordliga. Det gjordes olika kompromisser, som motsade varandra, för att det skulle finnas lika många ”slave states” som ”free states” representerade i Kongressen. Bland annat delade man New England i fler mindre stater för att behålla balansen.

Hur USA blivit delat i Free States respektive Slave States. Den tydliga delningen Nord/Syd gjorde nog sitt till till att polarisera landet och dess befolkning kraftigt mot varandra.

Inför presidentvalet 1860 var dock denna polarisering så stark att det knappast fanns någon återvändo. Till president valdes Abraham Lincoln, den första republikan någonsin att inneha ämbetet. Han gick inte till val på att göra sig av med slaveriet. Dock hade Republikanerna till detta val tagit över de flesta rösterna från Whig-partiet, som alltid varit mer uttalade mot slaveriet. Lincoln vann dock med en minoritet (39,8 % av rösterna och 180 elektorsröster). Lincoln fick inte en enda elektorsröst ifrån någon av sydstaterna och inte heller en enda röst för den delen. Och man kan förstå att människor blir förbannade när den nyvalda presidenten bokstavligen inte fanns med på röstsedeln.

Ungefär en månad efter presidentvalet väljer sydstaterna, med South Carolina i spetsen, att träda ur Unionen och bilda Konfederationen. Detta är starten på det blodigaste kriget den unga nationen USA har upplevt till dags dato – det amerikanska inbördeskriget. Och det stod ur en förtroendekris för den sittande presidenten sprunget ur olika faktorer, men den allt överskuggande är slaveriet och den oenighet som uppstått kring denna institution. Vissa brukar mena att det amerikanska inbördeskriget inte grundade sig i slaverifrågan, men denna uppfattning är felaktig. Riktiga historiker kommer att backa upp mig i detta.

Tyskland och NSDAP:s väg till makten – Jag är väl medveten om vad Godwins lag innebär, men jag ber läsaren ha förståelse för att jag inte drar några paralleller mellan dagens Sverige och 1930-talets Tyskland. Jag beskriver enbart den politiska process som satte NSDAP och Adolf Hitler vid makten 1933, samt den konstitutionella kris som gjorde detta möjligt. Det finns säkerligen en del statsvetare, tyckare och förstå-sig-påare som kan dra sina egna paralleller.

Efter den misslyckade Ölhallskuppen i München 1923 förklarade sig NSDAP som ett parti som tänkte ta makten via politiska istället för våldsamma medel. Man separerade partiet och SA, den brunskjortade styrka som terroriserade och våldförde sig på oliktänkande och enligt partiet icke-önskvärda.  Man omorganiserade även partiet till ett med en mer kompetent politisk ledning. NSDAP fick låga siffror (3 % respektive 2,6 %) i valen 1924 och 1928, i ett Tyskland som då erfor en ändå relativ politisk stabilitet. Dock skulle depressionen komma att svinga upp nazisternas siffror rejält. I valet i september 1930 fick NSDAP 18,3 % av rösterna och blev därmed näst största parti i riksdagen.

En nationalsocialistisk affisch från Wien år 1930. Partiets budskap är på denna affisch enkelt: "Vi kräver frihet och bröd".

Under det tidiga 1930-talet vädrade NSDAP morgonluft och lyckades få större och större siffror och även bli riksdagens största parti i valet i Juli 1932. Näst största parti nu var kommunistpartiet, vilka tillsammans med NSDAP innehade 52 % av mandaten, något som gjorde all form av majoritetsstyre omöjligt. I ett försök att få fram ett annat resultat kallade riksdagskanslern Franz von Papen till ett nytt val i november 1932. I detta val backade NSDAP med drygt 2 miljoner röster eller 4,2 procentenheter. Nu fanns det en möjlighet att politiskt arbeta för att utmanövrera NSDAP, men de övriga partierna tänkte för kortsiktigt för att konsolidera sig mot nazisterna och fortsatte bråka sinsemellan.

Efter många diskussioner och politiskt intrigerande fram och tillbaka lyckades NSDAP till slut övertyga presidenten Paul von Hindenburg om att Hitler var lämplig som rikskansler. När riksdagen i Berlin sedan brann ner den 27 februari 1933 fick Hitler igenom ett undantagstillstånd vilket de facto förvandlade honom till diktator och i förlängningen NSDAP till enda tillåtna parti.

Belgien och världens längsta regeringskris – Belgarna innehar det föga avundsvärda världsrekordet i regeringskris. Under 541 dagar mellan sommaren 2010 och december 2011 stod landet under ledning av en expeditionsministär, något som heter övergångsregering i den svenska grundlagen. Sådana regeringar brukar inte fatta några politiska beslut, utan istället upprätthålla det dagliga arbetet. Sådana regeringar får inte heller utlysa extra val.

Belgisk politik är inte enkel att förstå sig på. Ovan nämnda regeringskris var inte ens deras första under 2000-talet. Jag kommer nedan att täcka bara en av de anledningar som brukar anges till den belgiska regeringskrisen 2010-2011, men ha i åtanke att frågan är mer komplicerad.  Belgien är ett land tydligt delat i två delar. I alla fall om man frågar belgarna. Den södra delen av landet kallas för Vallonien och folket där för Valloner. Många svenskar, inklusive jag själv, härstammar från Valloner som invandrade till Sverige undan bekymmer hemmavid under 16- & 1700-talen. Den norra halvan av landet, belgiska Flandern, befolkas dock av Flamländare. Flamländarna talar Flamländska som Holländarna, medan Vallonerna talar Franska. Det har genom åren existerat mycket förbistring mellan dessa två grupper och vid regeringskrisen existerade det en stark polarisering mellan Flamländarna och Vallonerna i Belgien.

Problem har ofta uppstått när en regering som varit tydligt pro-flamländsk valts in, då den sällan fått förtroende från Valloner. Den före detta presidenten Yves Leterme slängde bland annat ur sig ett påstående om att Valloner ”saknar den intellektuella kapaciteten att lära sig Flamländska”, vilket försatte honom i en regeringskris redan innan den världsrekordhållande sviten på 541 dagar. Även om belgarna idag har en regering så är landet långt ifrån ett enat rike och vissa grupper propagerar för en delning av landet, framför allt bland Flamländarna. Allt är inte frid och fröjd, men det är ett Belgien i mer stabilt läge än under deras regeringskris.

Skälet till att jag tar upp denna regeringskris är för att ni inte skall stirra er blinda på det totala kaos, de krig och den förödelse som stammade ur de två regeringskriser jag beskrivit innan. Bara för att Sverige befinner sig i en regeringskris för tillfället betyder det inte att all ordning kommer att försvinna ut genom fönstret och att vi kommer att kastas in i krigstillstånd. Se bara på belgarna som innehar världsrekordet i regeringskris. Det ledde inte detta till våldsamheter. Regeringskrisen översågs av den ovan nämnda expeditionsministären, som klarade av att handlägga den belgiska statens dagliga ärenden, dock utan att ta beslut om policy i olika frågor. Självklart skulle även Sveriges offentliga institutioner fungera väl under en sådan övergångsregering. Problemet är dock att vi väljer in politiker i våra parlament just för att representera våra åsikter och göra policy i olika frågor. Det är trots allt det som är representativ parlamentarism. Alltså kan det uppstå problem om man går allt för lång tid utan ändringar i policy. Men vi behöver nog inte oroa oss allt för mycket.

Rekommenderad läsning

A.  James Fuller har samlat essäer från sju olika historiker i boken The Election of 1860 reconsidered där man fokuserar på den förgrening i Amerikansk historia som presidentvalet 1860 utgjorde.

Mat & resurser; Torsken

Idag kommer ytterligare ett inlägg som handlar om djur. Om ni missade det förra handlade det om kaniner och går att finna här. Dock kommer jag gå längre än att bara diskutera hur torsken samexisterar med människorna, utan även väga in hur människor historiskt sett har anpassat sina beteenden utefter var maten funnits. Jag tänkte introducera begreppet ”lagen om människans trögrörlighet” som flera historiker sätter värde i. Denna teori beskriver hur människor inte ändrar sitt beteende förrän vi absolut måste göra det, och hur det då ibland kan vara för sent.

De första människostammar som fanns på jorden livnärde sig på det som var bekvämt. De var samlare och jägare. Att samla vildvuxna bär, frukter och dylikt kräver inte mer ansträngning än att plocka desamma. De som var jägare utövade mer ansträngande arbeten då de jagade. De såg alltså till att försöka få ut så mycket som möjligt ur sina jakter genom att jaga så stora byten som möjligt. Mammuten var ett oerhört populärt djur med tanke på vad den erbjöd i väg av kött, päls och ben. Och när mammuten flyttade, flyttade människorna efter.

Så här känner vi mammuten idag, eftersom våra förfäder var så duktiga på att jaga den.

När man inte längre kunde jaga lika stora vilt effektivt (då de var utdöda, för få eller för långt borta) var man tvungen att ändra sitt beteende. Det är nu vi kommer till den agrara revolutionen. Människor börjar odla spannmål på ett kontrollerat vis, vilket gör att du inte längre är lika beroende av vad naturen gör. Du kan istället själv påverka hur mycket mat du kommer få och när du kommer få den. Den agrara revolutionen gör majoriteten av oss människor till bönder ända fram till 1800-talet och den industriella revolutionen. Detta är dock talande exempel på hur vi ser på våra naturresurser och tillgångar. Dock är det inte sagt att människan är dömd att alltid göra samma misstag och gå för långt. Jag kommer nedan att beskriva två handlingsplaner där två nationalstater- Kanada och Norge – stått inför samma sorts utmaningar och valt att gå åt olika håll, med drastiska följder för bägge. Dock kan vi idag se att norrmännen tog de bättre besluten.

Newfoundland kan vara ett av de mest fantasilösa namnen en europeisk upptäcktsresande någonsin gett ett område. Men det var i alla fall vad John Cabot beslutade att kalla ön utanför Kanadas kust när han seglade dit år 1497. Något extraordinärt de märkte var den enorma mängden torsk som fanns i vattnet. ”Vi hade kunnat promenera in till land på fiskarnas ryggar, så tätt står de”, var Cabots egna ord. Under de kommande 500 åren kommer torsken fiskas kraftigt i dessa vatten. Från början av fiskare från Europa och de amerikanska kolonierna i enklare fartyg. Fisken togs i land i Bonavista på Newfoundland och saltades så den skulle hålla. Detta utgjorde ingen fara för torskstammen. Fisket skedde på sådan lite skala och torsken fanns i så stora bestånd att man knappt påverkade stammen.

John Cabot var egentligen en italiensk upptäcktsresande, även om han arbetade under engelsk flagg. Namnet John Cabot är taget, han hette egentligen Giovanni Caboto. Återigen ett exempel på att han kanske inte var så fantasifull när det gällde att ge namn åt saker.

Liknande enorma torskbestånd har länge funnits i Barents hav, norr om Norge och Ryssland. Precis som i Kanada var inte fisket något problem när det fortfarande skedde på den lilla skala man kunde förmå med mindre fiskebåtar och manuellt fiske. Och precis som västra Europa och östra Kanada formades av de bestånd som fanns utanför Newfoundland formades de norska och ryska kuststäderna mot Barents hav av de stora torskbestånden som fanns där. Människor blev beroende av fisket som industri och fisken som exportvara. Att vara fiskare kom att forma orterna, kulturen och människorna som levde i dessa delar av världen. Exempelvis var torskfisket på Newfoundland en mer lukrativ verksamhet än exempelvis guldbrytningen i Sydamerika eller sockerplantagerna i Karibien.

Själva problemen börjar dock uppstå när fisket effektiviseras och man tar nytta av alla mekaniska och tekniska framsteg för att fånga så mycket fisk som möjligt. Den första flytande fabrik som nådde Newfoundland (år 1951) var en brittisk trålare vid namn Fairtry. Att jag kallar skeppet för en flytande fabrik är för att det var mycket större än något fartyg man hittills sett i dessa fiskevatten. Under däck fanns maskiner som filéade, fryste och malde fisken. Fartyg som Fairtry blev snabbt en vanlig syn både utanför Newfoundland och i Barents hav. De kom ifrån hela världen – Sovjetunionen, Japan, Västtyskland, Spanien och Kanada var några av de som hade flest.

Fisketrålaren Fairtry.

Nu fiskade man långt över den kapacitet där torsken klarade av att återställa stammen till tidigare siffror och vid skiftet mellan 1970- och 1980-talet ställs både Norge/Ryssland och Kanada inför liknande bekymmer. Torskstammen har krympt betydligt. Det är här man antar olika policies som kommer att ändra torskens framtid i de respektive regionerna. Norrmännen och ryssarna sätter stopp för det industriella torskfisket i Barents hav, vilket leder till katastrofala följder på de orter som försörjt sig på fiskeindustrin. Hög arbetslöshet, sociala bekymmer och emigration blir följder i flera av dessa kuststäder som för alltid förlitat sig på fisket. I Kanada väljer man att gå en annan väg. Man expanderar sina territorialgränser och förbjuder utländska fartyg att fiska i vattnen utanför Newfoundland. Och det är här i problemet ligger. Istället för att förbjuda torskfisket totalt (bland annat av rädsla för att gå samma väg som Norge och Sovjetunionen) låter man det kanadensiska fisket expandera och ta över där de utländska båtarna tidigare fiskade. Man subventionerar till och med den egna fiskeindustrins arbete för att hålla många människor i sysselsättning. Närmare 40 000 kanadensare är inbegripna i fiskeindustrin nu. Det är även nu man fiskar upp de stora moderfiskarna och de unga torskarna som ännu inte hunnit bli könsmogna (vilket kräver 2-4 år) och förstör återväxten i torskstammen på sätt vi fortfarande inte kan greppa.

Ett ytterligare misstag som begicks i Kanada var att man inte lyssnade till forskarna när de 1988 sade att 99 % av torsken utanför Newfoundland var utfiskad. De kunde ju se med egna ögon att fångsterna var större än tidigare. Detta beror på att en stressad torskstam håller ihop i stora stim, vilket gör dem lätta att finna med ekolod och därmed lätta att tråla upp. När man helt plötsligt insåg att ett av världens en gång rikaste fiskevatten var närmast utfiskat tog man äntligen åtgärder. 1992 totalförbjöds torskfisket i vattnen utanför Newfoundland, vilket ledde till den massarbetslöshet och de sociala problem man tidigare fruktat. Fisket har dock inte avstannat helt. Man har nu inriktat sig på att fiska andra arter, och i vissa fall börja trycka dessa mot farligt låga siffror.

I Barents hav har man dock sett hur siffrorna vänt i en mer positiv riktning. Man var nere och vände på så låga siffror som bara några hundratusen ton torsk i början av 1980-talet. Idag har torskstammen återhämtat sig i Barents hav och ligger på över en miljon ton. Det är dock högst osäkert om torskstammen utanför Newfoundland någonsin kommer att återhämta sig.

Det kanske är för tidigt att döma, men det blir väldigt tydligt när man ser på detta exempel att det lönade sig att tänka mer långsiktigt. Självklart finns det säkerligen norska fiskare som blev av med sin inkomstkälla som absolut inte håller med mig. Men jag är ändå beredd att säga att det smartare beslutet togs av norska och sovjetiska beslutsfattare. För att vara ledare handlar inte alltid om att ta beslut som gör alla nöjda. Det handlar om att ta svåra beslut som oavsett hur de faller ut kommer att påverka människor. Och det är därför det gäller att man tänker till en gång extra innan man fattar sådana beslut.

Rekommenderad läsning

Mark Kurlansky är en amerikansk författare vars mest kända verk till dags dato är ett verk om torsken ur ett tusenårigt perspektiv. Om du googlar på boken Cod: A Biography of the Fish that Changedthe World kommer du finna att den finns tillgänglig på norska och engelska, vilket är ganska talande.