Det Colombianska utbytet

Det colombianska utbytet är tyvärr något jag inte tycker är tillräckligt känt i världens historia. Det har ett häftigt namn och låter som en spionroman från 1970-talet. Det enda gemensamma det har med Colombia att göra är dock att både nationalstaten som detta skeende har fått namn efter samma italienare, Christofer Columbus. Jag skulle vilja gå så långt att tillmäta det colombianska utbytet lika stor vikt som den industriella revolutionen på 1800-talet. Det är en händelse som har kommit att i grunden förändra våran värld. Med följder som ingen av oss ens kan överskåda ordentligt idag. Dock hade nog Columbus själv inte en aning om detta när han 1492 landsteg i Karibien. Jag vill redan nu flagga för att jag i detta inlägg kommer att sammanfatta de amerikanska kontinenterna i den simplare termen ”Amerika”. När jag använder det ordet så menar jag alltså både Nord- och Sydamerika.

En etsning av Columbus ilandstigande på Guanihani, en ö i ögruppen Bahamas som Columbus snart hade döpt om till San Salvador. Det är dock antagligen inte den ö på Bahamas som heter så idag.

Det colombianska utbytet handlar om det flertal utbyten som skett mellan Amerika å ena sidan och Eurasien och Afrika å andra sidan. Ett av de mer kända utbyten som skedde här emellan var utbytet av sjukdomar. Detta eftersom sjukdomarna blev så oerhört kostsamma för de ursprungsbefolkningar som bodde i Amerika. Sjukdomar som exempelvis smittkoppor var något de europeiska sjömännen som nådde Amerika hade hunnit utveckla immunitet mot i större utsträckning. Detta innebär dock inte att de inte kunde bära på sjukdomen. I väldigt stor utsträckning kom de olika ursprungsbefolkningarna i Amerika att decimeras. Vi är inte säkra på hur många som gick under i dessa utbyten av bakterier och virus, men vi vet att det åtminstone var hälften av ursprungsbefolkningen. I stil med samma procentsats av européer som strök med i digerdödens härjningar på 1300-talet.

Dock fick européerna med sig en sjukdom hem till Europa, nämligen Syfilis. Även om i princip alla européer idag skyller syfilisen (franska sjukan) på andra europeiska folkslag (i Ryssland kallas det exempelvis för polska sjukan) kom den ifrån andra sidan Atlanten och har sedan dess lyckats smitta flertalet människor på alla olika samhällsnivåer. Och till skillnad från smittkoppor har syfilisen inte blivit utrotad. En annan amerikansk gåva till omvärlden som decimerat människor i väldigt stor utsträckning sedan dess är tobaken.

Som denna informativa affisch från 1900-talets mitt så tydligt säger täcker idag könssjukdomar hela jordklotet.

En annan stor del av det colombianska utbytet har att göra med matvaror och kaloriintag. I Amerika fanns det råvaror som var mycket mer kaloririka än de som fanns i Europa. När dessa introducerades i Europa kom befolkningen att påbörja en kraftig ökning och till och med hinna dubblas innan den industriella revolutionen ägde rum. Stapelvaror som idag ses som klassiskt europeiska som exempelvis potatis och tomater hade aldrig existerat utanför Amerika före 1500-talet. Till Amerika kom nu även europeiska godsaker som vete och vindruvor. Man kan se det som att européerna bytte vin och öl mot vodka. Eller i alla fall deras föregångare. Cassava, en rot som idag räknas som inhemsk till den afrikanska kontinenten, existerade aldrig där innan den transatlantiska handeln tog med den dit ifrån Amerika. Och att potatisen inte funnits på Irland sedan urminnes tider kan bli svårt att övertyga irerna om.

Att tänka sig ett Italien utan pizza, tomatsåser eller tomat-någonting är idag otänkbart. Det var dock verkligheten innan det Colombianska utbytet.

Något som också påverkades oerhört mycket av denna transatlantiska handel var utbytet av fauna mellan de olika världsdelarna. Exempelvis hade man i Sydamerika sedan länge domesticerat Lamadjuret. Problemet med detta är dock att Lamadjuren inte klarar av att bära speciellt stora bördor eller användas till att plöja upp åkrar. När hästen sedan introducerades i Amerika blev sådana uppgifter genast lättare. Ett av inkornas bästa packdjur innan dess var tyvärr inkorna själva. Och själva sinnebilden av den nordamerikanske indianen som rider över stäppen kunde inte få någon verklig förlaga förrän européerna hade tagit över hästar och sålt sådana till indianerna.

Mer än bara hästar bytte man också sinsemellan. Exempelvis kom grisar och kor att bli oerhört vanliga i Amerika. Grisar är en art som förökar sig explosionsartat. Detta kom att ge kolonisatörerna och nybyggarna i Amerika gott om mat, men det kom även att skapa problem för en del av ursprungsbefolkningen, då grisarna tog till vana att springa omkring fritt och mumsa i sig av ursprungsbefolkningens grödor.

En baksida av detta som jag av dramaturgiska skäl inte nämnt ännu är den strömlinjeformning och minskade komplexitet av världens flora och fauna som nu träder in. Självklart kan vi se det som positivt att Majsen kom till Europa och vetet till Amerika, men vad skedde det på bekostnad av? Flertalet växter och djurarter blev nu mindre populära och försvann snabbare och snabbare till utrotning. Sedan Christofer Columbus landade på det som idag är Bahamas har världens utbud av flora och fauna blivit allt mer likriktat och tråkigt. Det existerar exempelvis så lite som ca. 3200 tigrar i världen idag (källa: WWF), men så mycket som ungefär 1,57 miljarder kor (källa: Jordbruksverket). Och takten vi utrotar arter i har på intet sätt avstannat sedan det Colombianska utbytet tog sin start.

Att vi alla idag är mer sammanlänkade innebär även att vi i mycket större utsträckning delar samma immunitet mot sjukdomar. Vilket kan vara positivt när det gäller att försöka utrota en sjukdom som exempelvis smittkoppor. Dock innebär det samtidigt att vi inte är immuna mot exakt samma sjukdomar och därmed kanske kan komma att se Digerdöden-proportioner på en eventuell pandemi.

Så hur ska man nu se på det Colombianska utbytet? Vissa ser enbart en pessimistisk syn och pekar på hur vår ökade kontakt med varandra bara skapar större bekymmer och problem för oss själva. Andra, jag själv inräknad, ser det istället som ett ofrånkomligt skeende. Människan har alltid velat ta sig lite längre än vad tidigare generationer har lyckats med. Det var bara en tidsfråga tills någon från endera Amerika eller Afrika/Eurasien skulle upptäcka den andre och starta ett utbyte av varor på stor skala. Idag får Christofer Columbus äran för detta. Och på kort sikt har detta utbyte av varor, växter, djur och människor (mer tveksamt med sjukdomarna) varit positivt för människorasen. Vad framtiden har att utvisa vet ni läsare lika väl som jag. Det vill säga inte.

Rekommenderad läsning

För den som är intresserad av att läsa en mer pessimistiskt inriktad tolkning av detta skeende rekommenderar jag Alfred Crosby Jr.’s bok The Columbian Exchange . Även om ni inte är särskilt pessimistiskt lagda kan den vara mycket intressant att läsa.

Fritz Haber, vetenskap, liv och död

Vetenskapliga landvinningar uppstår lite nu som då. Ibland i fredstid, ibland i krigstid. Att vi förknippar en hel del teknologiska landvinningar med krig har att göra med att många stridande nationer och arméer funnit sig fast i dödläge och känt sig tvungna att finna på nya vapen för att försöka bryta detta dödläge. Sådana uppfinningar har sedan kunnat få användning i det civila under fredstid. Exempelvis skulle amerikanerna aldrig ha lyckats landa på månen 1969 om inte nazisterna experimenterat fram både V1- och V2-raketerna under andra världskriget. Detta visar att vetenskap och teknologiska landvinningar varken är av godo eller ondo. Och om det finns en människa i historien som tydligt gestaltar just detta är det Fritz Haber, en tysk kemist som fått nobelpriset och räddat tonvis med liv, på grund av en uppfinning som han ville döda så många engelsmän, fransmän och ryssar som möjligt med under det första världskriget.

Fritz Haber var inte bara en kemist, utan även en oerhört patriotisk sådan. Hans karriär var redan framstående när det första världskriget bröt ut. Detta krig kom snabbt att fastna i ett dödläge på västfronten. Med förhoppningen att låsa upp detta dödläge drev Fritz Haber på för utvecklingen av ett kemiskt vapen som skulle kunna rensa fiendens skyttegravar så att det egna infanteriet kunde ta det med så små förluster som möjligt. Efter flertalet experiment fastnade Haber för att använda klorgas som vapen. En del av processen för att framställa detta vapen var framställandet av syntetisk ammoniak i industriell skala, något som inte varit möjlighet tidigare. Tillsammans med den tyske kemisten och ingenjören Carl Bosch utvecklade han Haber-Boschmetoden för framställandet av ammoniak i stor skala. Denna upptäckt skulle 1918 komma att ge Fritz Haber nobelpriset i kemi.

Fritz Haber

Detta låter ju onekligen konstigt när vi tänker på vilken fredsälskare Alfred Nobel var. Varför skulle Haber få nobelpriset, då han ville framställa kemiska vapen? Jo, det var nämligen så att Haber-Boschmetoden hade fler användningsområden än bara kemisk krigföring. Syntetiskt framställande av ammoniak underlättade produktionen av konstgödsel, vilket gjorde att fler människor kunde odla sina grödor i större utsträckning och mer instabila klimat än vad de tidigare kunnat. Fritz Habers upptäckt kom att ge massor med människor, som annars hade svält, ordentligt med mat. Hur allt detta konstgödslande varit dåligt för miljön tänker jag inte gå in på i denna text, även om det är ytterligare en intressant aspekt av Habers upptäckt.

På våren 1915 kom Fritz Habers klorgas att testas i strid för första gången. Vid Ypres i Belgien, där striderna stått hårda sedan krigets utbrott, testades gasen för första gången. Resultaten var överraskande bra. Den första gasattacken i det första världskriget hade ägt rum. Ingen i de allierades skyttegravar hade gasmasker när den kom och togs fullständigt med överraskning. Haber återvände med officerare från armén till Berlin för att fira. Hans fru, Clara Immerwahr, opponerade sig kraftigt mot Habers arbete med giftgas och tog sitt eget liv i deras trädgård denna kväll. Haber blev, så vitt vi vet, knappast tagen av detta och for nästa dag till östfronten för att övervaka ett gasangrepp mot ryska styrkor.

Efter första världskriget var det inte mycket kvar av Ypres i Belgien. Idag är staden uppbyggd igen och en oerhört vacker belgisk pärla i Flandern.

Som vi vet kom de allierade snart att svara med sina egna gasattacker. Detta är ett mönster man lätt kan följa i historien när det gäller militär teknologi. Har motståndaren ett enastående bra vapen som du saknar, då kommer du med största säkerhet försöka efterlikna det. Ända sedan stridsvagnar med hjul uppfanns i Mesopotamien tills kärnvapen uppfanns under 1900-talet har detta varit sanning. Gasattackerna lyckades inte låsa upp dödläget på västfronten i det första världskriget. Denna vändning kom först med en ändring av den allierade taktiken och slaget vid Amiens sommaren 1918. Först då lyckades en av de stridande sidorna i kriget ta landområden och avancera över stora områden samtidigt som de tog hundratusentals fångar.

Vad gjorde Fritz Haber efter att Tyskland förlorat det första världskriget då? Han fortsatte arbeta på nya uppfinningar. En av de uppfinningar han kom att bli mer känd för ifrån mellankrigstiden var ett insektsbekämpningsmedel som han kom att kalla för Zyklon A. De som studerat sin historia kan nog räkna ut att detta Zyklon A fick stå som förlaga för andra kemister som senare kom att göra en mindre ändring på den kemiska strukturen i detta medel för att göra det till en mycket giftigare gas. Kemister anställda av den nazistiska regimen i Tyskland utvecklade Zyklon A till Zyklon B, som kom att bli den gas som användes för massavrättningar av judar, zigenare, homosexuella, kommunister och andra icke önskvärda i nazisternas koncentrationsläger under det andra världskriget.

Zyklon B och nazisternas koncentrations- och utrotningsläger under andra världskriget är ett av de hemskaste historiska exempel som finns på kallt beräknande av hur man tar andra människors liv. Minst 6 miljoner människor miste sina liv i denna "slutgiltiga lösning av judefrågan", som det kom att kallas.

Fritz Haber var själv inte kvar i Tyskland vid denna tid. Efter att nazisterna hade kommit till makten 1933 hade Haber känt sig tvungen att fly från landet, sina insatser för Tyskland till trots. Haber hade nämligen judiskt påbrå och tvingades bort ifrån sin tjänst vid Kaiser Wilhelm-institutet, en universitetsinstitution han själv hade varit med om att grunda. Haber tog sin tillflykt till Cambridge i England med sin nya fru och barn. Han skulle dock avlida i schweiziska Basel under en genomresa 1934. Han fick aldrig veta vad hans Zyklon A kom att stå som förlaga till.

Vad kan vi då säga om Habers vetenskap? Haber själv var en vetenskapsman som i krigstid ställde sig till statens förfogande för att bidra till krigsinsatsen, inte olikt många andra vetenskapsmän i många andra stater. Hans uppfinnande av Haber-Boschprocessen kom att kosta tusentals soldater livet. Samtidigt gjorde denna process 1900-talets exponentiella befolkningsökning möjlig. Om det inte vore för Haber skulle många fler människor svälta ihjäl i dagens värld. Om vi sedan ser till vad som kom att ske med Zyklon A har vi där en av Habers uppfinningar som inte alls var illa menad, men som kom att nyttjas som verktyg i ett av de värsta folkmorden i världens historia. Den enda slutsats jag tror man kan dra av detta är att vetenskap i sig varken är ond eller god, oavsett vilka intentioner som ligger bakom de vetenskapliga upptäckterna. Vetenskapliga landvinningar görs i både fredstid och krigstid och hur de slutligen används beror på oss människor. Hur vi väljer att använda vetenskapliga landvinningar är snarare det man bör fokusera på, då vetenskapliga landvinningar i sig varken är goda eller onda.

Rekommenderad läsning

Vill du läsa mer om hur vi använder vetenskapliga landvinningar rekommenderar jag att du läser nobelpristagaren Max Perutz I wish I’d made you angry earlier. Perutz tilldelades nobelpriset i kemi år 1962 och filosoferar i sin bok kring hur vetenskap kommit att användas genom historien.

Rasism genom tiderna

Vårterminen 2011 började jag läsa grundkursen i historia vid Lunds Universitet. Den andra delkursen jag läste gavs då av en svensk historikerkändis (av vilka det finns få), Dick Harrison. Förutom att vara lite star struck under kursen lärde jag mig även en hel del. Det finns dock en speciell föreläsning som har etsat sig fast i mitt minne. Den 23:e februari hålls föreläsningen om det antika Greklands stadsstater och deras kultur. Efter ett par meningar om dessa stadsstaters utrikespolitik och Aristoteles tankar om slavar brister en av mina kursare ut: ”Men var inte de gamla grekerna väldigt rasistiska?”. Dicks svar var så fullkomligt avväpnande att jag noggrant skrev ned ordagrant vad han sade i mina anteckningar och idag kan citera honom i svaret ”Rasismen är universell sedan stenåldersmänniskan upptäcker att den har en granne!”. Detta är en intressant tanke som inte brukar dyka upp så mycket i dagens diskussioner kring rasism. Desto vanligare är att man skyller ifrån sig, likt kursaren som ville få ”de gamla grekerna” att verka rasistiska och därmed uttryckte sig själv rasistiskt. Idag tänkte jag försöka mig på att göra nedslag i rasismens idéhistoria, även om man allt som oftast finner att det faktiskt är något universellt som alltid existerat.

För att förstå rasismen måste vi först försöka komma överens om vad som ryms i detta begrepp. En förutsättning är att man på någon nivå delar in världens befolkning i olika raser, beroende på deras fysiska utseende och förutsättningar. Detta är dock inte alltid nog, då de flesta av oss har hört svenskar utbrista nedsättande kommentarer om finnar, danskar och norrmän, vilka i stor utsträckning delar fysiska attribut och gener med svenskar. Det är nog alltså bäst att räkna in någon form av skillnader i språk och kultur i våra kriterier för vad som skiljer ”raser” åt. Men detta är kanske inte heller nog. För visst har vi hört människor prata om ”jävla skåningar”, ”dryga stockholmare” och ”tystlåtna norrlänningar”. Är detta rasism? Var går gränsen? I min gamla hemort Virsbo är det inte ovanligt att man ibland uttalar sig negativt om människorna ifrån Ramnäs, 15 kilometer söderöver. Ska vi dela in vårat rastänkande mellan olika orter? Hur långt det än går att driva detta argument tror jag många kan hålla med om att rasism är ett fenomen som existerar och tar sig uttryck både medvetet och omedvetet i alla samhällen. Det är även ett fenomen som ändrar karaktär beroende på hur världen i stort ser ut. Det stammar oftast ur okunnighet, rädsla och bristande empati, men kan vara en enorm kraft för att ena människor mot gemensamma mål, vilka dessa än må vara.

Att samhällen, länder och städer som står högt upp i ekonomiska och kulturella kretslopp ser sig själva som större, bättre och vackrare än de motsvarigheter som står längre ned i dessa kretslopp är ingenting nytt. Rika människor har framgent genom historien fört fram argument till varför just de skulle vara rikare än andra. Det har visat sig lätt att tänka ”för att vi är bättre än andra” och att det är ”naturligt förklarat”. Exempel på detta finner vi bland annat i Kina, men även andra högkulturer genom historien. Att en befolkning på en plats på jorden är rikare än andra beror ofta på deras naturresurser. Hade Kinas keramik och silke varit eftertraktade handelsvaror som gjort kineserna rika om det inte vore för den höga förekomsten av kaolin och silkesmaskar i den delen av världen? Hade Storbritannien blivit hem för den industriella revolutionen om det inte vore för den höga förekomsten av kol på de öarna? Svaret på dessa frågor är nej. Att Kina då kom att få fler uttryck för kultur än andra delar av världen stammar just ifrån den rikedom som fanns i deras samhälle. Om man har ett överskott av pengar och varor gör det att alla människor i samhället inte längre behöver vara inbegripna i produktionen av livsmedel. Det är exempelvis därför renässansen först kommer till uttryck i norra Italien, där bankväsendet och handeln länge gjort Venetianer och Florentinare rika. I alla dessa fall, med flera därtill, uppstår tankar om den egna rasens eller befolkningens överlägsenhet gentemot andra. Sådana tankar uppstår även i samhällen som inte nödvändigtvis har det bättre ställt ekonomiskt och kulturellt än andra, men det är ett lätt historiskt mönster att skönja. Med detta inte sagt att alla rasism vandrar ”uppifrån och ned”. Genom historien finner man även förtryckta människor och samhällen som rasistiskt klumpar ihop sina förtryckare.

Ett samhälle som kan bygga ett så pass imponerande byggnadsverk som den kinesiska muren har det nog rätt gott ställt. Att man sedan väljer att bygga muren för att skydda sig mot krigiska hot utifrån kan även det analyseras utifrån en rasism gentemot de folkslag som bor i det som idag är Mongoliet.

1800-talet är en period vi ofta förknippar med rasism, då det är den tid som ser en oerhört expansiv och aggressiv europeisk kolonialism över den afrikanska kontinenten. Denna rasism tar sig uttryck i en form av nedlåtande, faderlig ”De klarar sig ju inte utan oss”-attityd. Uttryck som White man’s burden myntas, med innebörden att den vite mannen skulle ha fått uppdraget att forma och civilisera resten av världen, som om just den vite mannen skulle vara överlägsen alla andra människor. En intressant paradox när det kommer till koloniseringen av Afrika är att den inträffar först på 1800-talet, när europeiska handelsmän koloniserat de amerikanska kontinenterna sedan 1500-talet. Det enkla svaret till varför så är fallet är att européerna helt enkelt inte kunde kolonisera Afrika förrän 1800-talet. Tekniken för att tränga långt in på kontinenten existerade inte. Utan tågtrafik var man tvungen att förlita sig på packdjur som inte klarade av den afrikanska floran eller faunan väl, utan gick under. Gick man i strid med de afrikanska stammarna innan Hiram Maxims banbrytande uppfinning maskingeväret gjort intåg på den militärteknologiska arenan, mötte man ofta förlust. Som både finska vinterkriget och vietnamkrigen har bevisat för oss är det aldrig lätt att kriga på bortaplan i tufft klimat. Man kan även se 1800-talet som en period då många kolonier och stater väljer att avskaffa slaveriet, vilket för många var en institution som befäste de rasistiska stereotyper som redan existerade. Avskaffandet av slaveri är ett steg på vägen mot fungerande koexistens, även om historien visar oss att det finns en hel del arbete kvar att göra efter detta.

Denna bild ifrån en amerikansk tidning visar hur de vita kolonisatörerna såg på sig själva. Det är tydligt att det är deras börda att bära infödingarna till skolhuset, hur brant backen än må vara.

Ett exempel på att rasismen ändrar karaktär beroende på världssituationen kan man tydligt finna i Sverige. Under 1950- & 60-talen ser man i Sverige kraftig invandring från södra Europa. Dessa invandrare kommer till Sverige i stor utsträckning som ett svar på den efterfrågan den svenska industrin då visar upp. Som ofta sker när olika etniska grupper möter varandra och skall bo med och nära varandra uppstår friktion. Detta är inte ovanligt, men inte en regel. Våldsamheter uppstår ibland och fördomar och lögner sväljs som sanning. Dock ser man idag ingen speciellt starkt uttalad rasism mot sydeuropéer i Sverige. Skällsord som ”Gipskatt” används knappt längre. Andra myter som spreds om de sydeuropéer (ofta avfärdade som generiska ”italienare”) som invandrade till Sverige då används om människor som invandrar till Sverige idag. Att invandrarna skulle bryta upp parketten och odla potatis där är exempelvis en myt som kommer ifrån mitten av 1900-talet, men idag fortfarande tillskrivs de invandrare (ofta avfärdade som generiska ”turkar”) som kommit till Sverige mer nyligen.

Pizzerian gör sitt intåg i det svenska samhället i Västerås 1947. Varför just i Västerås? Just där låg ASEA, en industri med oerhört stor efterfrågan på arbetskraft. Många italienare fick arbete vid ASEA och kom att flytta in till Västerås under mitten av 1900-talet.

Vad kan vi dra för lärdomar av detta? Att vi människor inneboende tänker att vi är bättre, smartare och starkare än alla andra aktörer på den globala arenan? Att rasismen kommer att ändra form över åren, men ändå bestå? Att oavsett våra bästa avsikter på den internationella arenan kan vi komma att marginalisera människor? Värt att tänka på är att jag nu målat upp olika historiska epoker med en oerhört bred pensel och gjort ganska grova generaliseringar som inte går att tillskriva alla de människor som lever vid den tid jag beskriver. De som levde i dessa samhällen är, precis som vi som lever idag, mycket mer mångfacetterade än vad jag kan beskriva med detta enkla blogginlägg. Och jag gör nog mig själv skyldig till s.k. historisistiska tankar när jag skriver som jag gör, vilket är lika illa som rasism om man inte tar det i beaktande. Världen är och har alltid varit mer komplex än vad vi kan föreställa oss. Det enda sätt vi kan bli kvitt sådan idioti som rasism är att empatiskt försöka sätta oss in i andra människors liv och leverne, levande som döda, och förstå att de är anmärkningsvärt lika oss själva. Oavsett om de är kongoleser, generiska ”turkar”, buddhister eller folk från Ramnäs.

Rekommenderad läsning

För att förstå rasism ordentligt kan det vara bra att förstå de som sprider sådana tankar. Även om det är en oerhört tråkig bok att läsa vill jag rekommendera Adolf Hitlers Mein Kampf, då det är ett fönster in i hjärnan på en ideologi som förutsätter kraftig rasism. Och köper ni denna bok kan ni känna att det finns någon form av poetisk rättvisa i världen. Den svenske utgivaren av Mein Kampf är av judisk härkomst och ger ut boken just för att den måste läsas för att Hitlers verk inte skall kunna upprepas.