Historiska problem med USA:s elektorskollegium

Igår morse kom nyheterna om att Donald Trump blivit vald till presidentämbetet i USA. Personligen är jag långt ifrån entusiastisk över det, men det ska jag försöka sätta åt sidan för tillfället. Något som vissa har stört sig på är att Hillary Clinton var den som fick flest röster i USA, med några hundratusen röster fler än sin motståndare, som ändå lyckades vinna ämbetet. Men hur kommer det sig? Flera av er som läser är nog gamla nog att komma ihåg att samma sak hände i det amerikanska presidentvalet 2000, där Bill Clintons tidigare vicepresident Al Gore vann flest röster i landet, men förlorade valet till George W. Bush. Då inträffade dock en del komplikationer i delstaten Florida, som även inbegrep Bush lillebror Jeb Bush, som då var Guvernör för den delstaten. Det har alltså inträffat två gånger i de fyra senaste presidentvalen att den mest populäre kandidaten förlorade ämbetet. Mer än så, det har hänt innan dess också, inte färre än tre gånger.

De tidigare gånger elektorskollegiet (utan att gå in allt för mycket på historien kring denna institution) valt en kandidat som inte vunnit majoriteten av de amerikanska rösterna inträffade alla på 1800-talet. Första gången var 1824, då John Quincy Adams valdes till USA:s sjätte president. Till skillnad från idag var det inte enbart två stora partiers kandidater som stod på röstsedeln, utan fyra olika kandidater. Elektorskollegiet hade då 261 röster, av vilka ingen av kandidaterna lyckades säkra en majoritet. Andrew Jackson säkrade flest av dessa med 99 röster och 41,4 % av rösterna totalt. Dock innebar detta att ingen säkrade en egen majoritet och representanthuset fick väcka liv i det tolfte tillägget till konstitutionen och välja sin egen president. De valde John Quincy Adams som lyckats vinna 30,9 % av rösterna och 84 elektorsröster. Detta gör Adams till den enda president i USA som vunnit posten utan att vinna majoritet bland varken elektorsröster eller rösttotalen. Jackson kom senare tillbaka och slog Adams i valet 1828.

John Quincy Adams, den första presidenten att vinna valet utan majoritet.

Valet 1876 har gått ner i historien som ett av de mest omstridda valen någonsin. När rösterna var räknade hade kandidaten Samuel Tilden vunnit 51,0 % av rösterna och 184 elektorsröster, mot Rutherford B. Hayes 47,9 % och 165. Svårare än så borde det väl inte vara? Tilden blir president? Nej, så enkelt var det inte. 20 elektorsröster var nämligen inte medräknade i denna sammanställning, då fyra delstaters (Oregon, Florida, Louisiana och South Carolina) elektorsröster ännu inte var tilldelade. I fallet Oregon hade en elektor förklarats illegal (då han redan innehade politiska uppdrag) och blev utbytt. I de andra tre delstaterna rapporterade bägge kandidater att de vunnit delstaterna i fråga. Striderna i denna fråga höll på i fyra månader och rörde bland annat svarta amerikaners rösträtt. De stödde i stor utsträckning republikanen Hayes. Vem som egentligen vann de delstaterna är fortfarande kontroversiellt. För att lösa valet genomfördes en kompromiss i ett utskott av kongressen, som fantasilöst fått namnet ”Compromise of 1877”. Hayes blev tilldelad samtliga 20 omstridda elektorsröster i utbyte mot att federala trupper drogs undan från sydstaterna och därmed gjorde slut på rekonstruktionen. Vid detta tillfälle var södern kraftigt demokratiskt och nordstaterna republikanska, vilket var legio till mellankrigstiden. Hur som helst fick Hayes de sista 20 rösterna och slog Tilden med en enda elektorsröst. Detta gör att vissa ger honom tilltalsnamnet Rutherfraud B. Hayes (fraud = bluff).

Hur elektorsrösterna fördelades i valet 1876.

Bara tolv år senare var det dags igen. I presidentvalet 1888 stod kampen mellan Benjamin Harrison och sittande president Grover Cleveland. Harrison lyckades vinna 47,8 % av rösterna, medan Cleveland tog 48,6 %. Detta betyder dock, vilket vi vet vid det här laget, inte nödvändigtvis att Cleveland tog hem valet. Harrison hade lyckats vinna ”rätt” delstater och utklassade Cleveland med 233 elektorsröster mot 168. De fyra senaste gångerna sådana val har skett har det alltid varit till den republikanska kandidatens fördel. Det ska man dock inte läsa in så mycket i, eftersom de klassiska röstmönstren med en stark demokratisk söder vändes på huvudet under mellankrigstiden.

Men hur är det då möjligt att den mindre populäre kandidaten lyckas säkra elektorskollegiet? Det har att göra med de små staternas representation. Och med små stater menar jag inte storleksmässigt, utan befolkningsmässigt. Mycket av USA:s politiska historia kan kokas ned till hur de små staterna inte vill gå miste om representation. Ett strålande exempel på detta är senaten, där alla delstater har två sittande senatorer, trots att Kaliforniens två senatorer idag ska representera närmare 39 miljoner människor medan Wyomings motsvarigheter ska representera drygt en halv miljon. Och med denna grundtes om olika delstaters olika representation kan vi ta en titt på hur mycket deras elektorsröster i presidentvalet är värda. Ingen delstat har nämligen färre än tre elektorsröster och flera av de minsta har just tre elektorsröster. Vissa är så små så de borde (ifall man fördelat elektorsrösterna jämnt) få bara en eller två. I exemplet Wyoming kan man se att deras röster är värda 3,18 gånger så mycket som rösterna för en genomsnittsamerikan. Och för att vinna en delstat räcker det med att vara den förste som kommer över 50 % av rösterna i den delstaten. Alltså kan du klara dig på att bara vinna de 11 största delstaterna idag för att komma upp i tillräckligt många elektorsröster. Men som vi vet är en röst mindre värd i de största delstaterna.

Meningen med elektorskollegiet menar vissa är att skydda de små staternas röster och tillgodose att ingen presidentkandidat kommer förbise dem. Ifall det är målet så misslyckas elektorskollegiet spektakulärt med det. Om man ser till var presidentkandidaterna brukar åka och kampanja besöker de nästan aldrig dessa små stater. De är mer intresserade av att vinna de delstater som brukar beskrivas som nyckelstater, där det ofta är väldigt jämnt och många röster på spel. Florida är vanligtvis en sådan stat, med sina 29 röster. En delstat som Wyoming med sina tre och en (idag) vanlig lutning åt republikanerna blir därför ointressant. De största delstaterna saknas också, eftersom de vanligtvis inte är nyckelstater. Kalifornien, New York och Texas är vanligtvis ”säkra” segrar för de olika sidorna (Demokraterna i de första två, republikanerna i den sista). Majoriteten av pengarna och besöken går till enbart fyra delstater; Florida, Pensylvania, Ohio och Virginia.

Ifall USA:s (för tillfället) 538 elektorsröster skulle vara delade jämnt över landets befolkning skulle en röst vinnas när 574 000 människor röstat på dig. Men så är inte fallet. För att kompensera för de små staterna så tas röster från de största staterna. När Wyoming får två elektorsröster kommer två av de rösterna ifrån de tio som tas ifrån Kalifornien. Detta ger att en röst från en invånare i Wyoming är lika mycket värd som rösterna från fyra invånare i Kalifornien. Det är till och med matematiskt möjligt att säkra tillräckligt med elektorsröster med enbart 22 % av de totala rösterna, ifall du vinner majoriteten i de stater där rösterna räknas som mest. Med 21,91 % av de totala rösterna kan man få 50,19 % av elektorskollegiets röster. Detta scenario är inte sannolikt, men med ett system som låter förlorare vinna är det svårt att rättfärdiga i ett land som ofta kallar sig världens största demokrati.

Detta har nu inträffat fem gånger i amerikansk historia. Med fem sådana utgångar på 58 presidentval är det en felmarginal på 8,62 %. Och skulle någon tolerera att 8,62 % av fotbollsmatcherna i Allsvenskan gav 3 poäng åt det förlorande laget? Jag tror inte det. 

Den Västeuropeiska storkstammens moderna historia

Stork

Jag brukar ibland skämta om att det bara finns några vetenskapliga discipliner som omfattar hela världen. Kemi är en sådan, då allt kan reduceras ned till molekyler och atomer som samverkar, även om vi inte lyckats kartlägga exakt alla sammanhang. Fysik är en annan, och dessutom en av få vetenskapliga discipliner som gör anspråk på att försöka förklara det Douglas Adams kallade ”Livet, universum och allting”. Historia brukar jag påstå är ytterligare en sådan vetenskapsgren. Eftersom allt som någonsin har hänt är historia. Många brukar se historia som studiet av människor, ofta väldigt generaliserat och sammankokt i narrativ om kungar, slag och övrig politisk historia. Men det är så mycket mer än så. Så även om jag ofta gör mig skyldig till att fastna i dessa enklare narrativ tänkte jag idag snabbt gå igenom den Västeuropeiska storkstammens historia. Varför? Jo, för att även de är en del av världens historia. Och i en tid när Världsnaturfonden varnar för en kraftig minskning av flertalet arter kan det vara bra att försöka lära sig av historien. Och biologisk mångfald är något som alla arter på jordklotet tjänar på.

I Europa finns det två huvudsakliga storkstammar. Den ena är den Östeuropeiska, som mestadels håller till i Polen, Litauen och Vitryssland (även om den självklart rör sig till andra platser), är den största med uppskattningsvis 40 000 par storkar, alltså 80 000 storkar. Varför skriver jag då om storkarna som par? Det är av det enkla skälet att det även är så ornitologer och andra fågelentusiaster brukar räkna dem. Storkarna är ett monogamt djur, som brukar para ihop sig med en partner och därefter hålla ihop livet ut. Att räkna storkarna som par gör det lättare att hålla ordning på dem. Denna storkstam brukar räknas utgöra runt två tredjedelar av världens storkbefolkning.

Men hur ser det då ut i Västeuropa? I västra Europa kan man finna stork i Frankrike, Spanien, Portugal, Danmark, Beneluxländerna med mera. På vissa ställen har storken varit en så vanlig syn att den har kommit att få utgöra symbol för hela områden. Exempelvis är Alsace i östra Frankrike ett sådant område, där man här och var kan se storkar avbildade i träsniderier, små storkfigurer till salu för turister och många andra dylika avbildningar av detta fjäderfä. Storken kom även att bli en förlaga för flertalet olika lokala legender och historier. Här finns det betydligt färre storkar, och svaret till det kan man finna ganska nära i historien.

Under perioden 1968-1984 kom den Västeuropeiska storkstammen att minska drastiskt till följd av en del nya omständigheter. Bland annat var det enorm torka i Västafrika vid denna tidpunkt. Storken är en flyttfågel som lämnar Europa under vinterhalvåret och med ont om vatten i Västafrika kom det inte enbart att påverka storkens vätskeintag, utan även lokalbefolkningens grödor. Svält bredde ut sig över stora delar av storkens flygsträckning, vilket ledde till att många sköts ned för att bli mat åt lokalbefolkning vars grödor gått till spillo. Samtidigt utsattes storkarna för att nytt hot i Västeuropa under sommarhalvåret. Industrialiseringen efter det andra världskriget hade tagit ordentlig fart i Västeuropa och många industrier kom att förgifta storkens vanliga levnadsmiljö. Nya dragningar av elkablar ovan jord skördade också många offer bland den Västeuropeiska storkstammen, då de nu började flyga in i de nyligen dragna kraftledningarna människorna i Västeuropa hade satt upp. Stammen kom att minska drastiskt, så till den milda grad att man i Alsace räknade under hundra par storkar under 1980-talet. Regionen som så länge haft storken som sin symbol kom att se urbilden för denna symbol försvinna sakta men säkert.

En Restaurant i Alsace som skyltar med storken, denna vanliga symbol för denna europeiska region.

Det var alltså flera olika faktorer i kombination som kom att gå hårt åt den Västeuropeiska storkstammen. Vissa berodde på klimatet, andra på människors aktivitet och beteendemönster. Men sent under 1900-talet började man se dessa problem och försöka bemöta dem. Kraftledningar fick nya rutter att dras längs med, många lokala människor och företag började bygga storkbon på sina tak så det skulle finnas skydd för dem, och den franska regeringen klev in och styrde upp statliga projekt för att försöka bättra på stammen. I många områden där storken började försvinna under 1900-talet tog man in ägg ifrån den Östeuropeiska storkstammen, som levde och frodades ännu mer. Efter Warszawapaktens fall blev det ännu lättare för stater att samarbeta kring ett gemensamt storkskydd i Europa. Exempelvis har man på senare år tagit in många polska storkägg till Skåne för att försöka bättra på storkbefolkningen där.

Hur har det då gått med dessa olika storkprojekt? Jodå, i många delar av Västeuropa ser man hur storken hämtar sig. Ibland snabbt, ibland långsamt. Medan i andra delar är det fortfarande en fågel man ser mindre och mindre av. I exemplet Danmark kunde man räkna till runt 1000 storkpar i början av 1900-talet. 1952 genomfördes en ny räkning och man fann att det nu fanns 222 storkpar i Danmark. Antalet har dock kommit att minska efter det och år 2010 räknade man in så lite som ett enda storkpar i hela Danmark. Alltså en minskning med 99,9% under en hundraårsperiod. Det om något borde vara alarmerande. I Alsace har man dock börjat se en stark återväxt, vilket gläder många i den lokala befolkningen.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? En är onekligen att allt vi människor gör får effekt. Både medvetna och omedvetna handlingar påverkar vår omvärld. Och för att behålla den biologiska mångfalden som är så viktig för allt liv på vår planet måste vi ibland göra riktade satsningar med andra mål än vår egen kortsiktiga vinning.