Karl XII:s död - Del 1

Karl XII är en av Sveriges mer omstridda kungar. Många har försökt göra honom till en symbol för det de själva står för. Allt ifrån de högerextrema svenskar som lyft fram honom som ett föredöme då han krigade mer än de flesta andra svenska regenter gjorde till de vänsterpolitiskt inriktade svenskar som lyft fram Karl XII som en god förebild då fler invandrare kom till Sverige än under någon dittills regerande konung i Sveriges historia. Karl XII var en mycket mer komplicerad regent än något av dessa två påståenden vill påskina och hans arv debatteras det alltjämt friskt om. Idag kommer jag dock att dissekera ett specifikt skeende av Karl XII:s liv, nämligen det absolut sista. Ett skeende som likt det mesta i denna monarks liv är kontroversiellt och omgärdat av mängder med hypoteser, bra som dåligt underbyggda sådana. Framför allt anser jag dock att Karl XII:s mordgåta är ett strålande exempel på hur historievetenskapen ligger ljusår före det allmänna historiska vetandet.

Karl XII hade många egenheter för sig. I ett århundrade där nästan alla monarker klädde sig i peruk vägrade han. Delvis på grund av en dålig erfarenhet, delvis på grund av att han fann dem obekväma.

Men vad är då det allmänna vetandet om Karl XII:s dödstillfälle? Den direkta dödsorsaken är en projektil, möjligen en knapp, som har trängt in i kungens huvud vid vänster tinning och kommit ut igen på andra sidan. Projektilen fann sitt mål den 30 november 1718 vid Fredrikstens fästning utanför Fredrikshald, en ort i norska Östfold som idag heter Halden. Huruvida projektilen kom ifrån ett norskt eller svenskt vapen är i allmänhet osäkert och de flesta brukar rycka på axlarna åt denna osäkerhet som vore det ett intressant, men olösligt mysterium.

Olösligt är det knappast. Tekniska bevis, vittnesutsagor och matematik kan hjälpa till att belysa vad som hände den där kvällen i sydöstra Norge. Till att börja med har Karl XII lyfts ur sin sista vila vid fyra tillfällen: 1746, 1799, 1859 och 1917. Detta har bland annat gett oss kunskapen om att hålet i Karl XII:s huvud skapades av en projektil som hade en diameter om ca 19,5 mm. Alltså måste projektilen som träffade honom ha haft en diameter om mellan 18-20 mm. Dessutom kan vi fastställa att denna projektil inte var gjord i bly, då man vid en skallröntgen inte fann några spår av bly i den bortgångne kungens huvud. Man fann däremot bly i kungens fot ifrån den skottskada han ådrog sig på sin födelsedag 1709. Bly försvinner nämligen inte. Vad kan vi sluta oss till ifrån detta? För det första att den projektil som tog kungen av daga inte kom från en norsk musköt. Norska musköter kunde visserligen avfyra projektiler som inte var i bly, men inga med en diameter utanför 16,5-17,3 mm. Alltså kan projektilen som tog kungen av daga inte ha kommit ifrån en norsk musköt. Kan projektilen då ha kommit ifrån norskt artilleri?

Fotografier från likbesiktningen 1917. 

Med tanke på att hålet satt i vänstra sidan av skallen borde skottet ifall det var norskt ha kommit ifrån någon av positionerna Mellemberget eller Overberget, vilka låg på ungefär 430 respektive 625 meters avstånd. Eftersom kulan inte var i bly måste den då ha varit i järn eller någon annan metall. Sådana kulor laddade norrmännen ibland sitt artilleri med. Problemet är dock att de kulorna är av en större kaliber än hålet i Karl XII:s skalle – nämligen 22 mm. Alltså är det inte heller troligt att norskt artilleri låg bakom hålet i konungen. Nu börjar historien om kulknappen som tog livet av kungen kanske inte låta så tokig ändå.

Den hypotesen fick mer liv i sig när smedmästare Carl Hjalmar Andersson beredde sig en grusgång på sin gård i norra Halland år 1924. I Halland existerade en historia om hur en soldat vid namn Nordstierna, som den 30 november 1718 befann sig i närheten av kungen skall ha plockat upp den projektil han såg passera genom kungen och sedan slå in i en bergvägg. Knekten Nordstierna tog med sig denna knapp hem till Öxnevalla efter Varberg efter detta norska fälttåg. Där skall han ha berättat för sina grannar och vänner att det var denna knapp som tagit livet av Karl XII.

Nordstierna började dock känna sig illa till mods med att ha knappen i sin ägo och gick till sockenprästen för att be om råd. Sockenprästen skall ha rått Nordstierna att kasta bort knappen för att bli av med sin oro, råd som Nordstierna följde. Knappen hamnade i jorden. Tvåhundra år senare gjorde man ett grustag på platsen. Ett grustag som smedmästare Andersson skall ha besökt för att hämta material till grusgång. När han började sprida gruset fann han knappen. Ifall denna historia stämmer, vilket vi inte kan vara helt säkra på, så lämnar den oss med vidare fynd.

Knappen i fråga hade en diameter på 19,5 mm. Samma diameter som hålet i Karl XII:s skalle. Knappen var gjord av bly, men med ett hölje av mässing, en legering som inte lämnar rester efter sig som den mjuka metallen bly gör.

Huruvida knekten Nordstierna verkligen hade med sig en knapp, eller slängde ifrån sig någon från Norge medhavd knapp kan vi inte kontrollera. Berättelsen är fantastisk och kan vara sann, men man bör vara försiktig med att dra allt för stora växlar på den.

Den uniform Karl XII bar vid dödsögonblicket. Står
idag utställd på Livrustkammaren i Stockholm.
Notera även den norska leran som sitter kvar nere
till vänster.

Med de tekniska bevis vi kan lita till kan vi dock fastställa följande. Konungen blev skjuten med en specialprojektil som inte kom ifrån norska gevär eller kanoner. Den kom med största sannolikhet ifrån ett svenskt gevär eller musköt, då de klarade av den grövre kaliber som projektilen var av. Med tanke på projektilens kraft och ingångsvinkel kan vi alltså sluta oss till att den med största säkerhet avfyrades mellan de norska kanonerna på Mellemberget och Overberget och den svenska monarken. Antagligen mycket närmre den sistnämnde.

Det var antagligen någon i svensk tjänst som tog kungen av daga. Ett lönnmord med andra ord. Men vem var det som gjorde det? Och vad menar jag när jag säger att Karl XII:s död är ett strålande exempel på hur historievetenskapen ligger ljusår före den allmänna historiska vetskapen? Få reda på det i nästa inlägg. 

"På fel sida historien"

Vad fyller egentligen en bakåtsträvare för nytta? Vad är det för vits med att vara på fel sida historien? Du kommer ju ändå bara bli ihågkommen som någon som stod i vägen för människans naturliga utveckling. Nja, riktigt så enkelt kanske det inte är. Idag vill jag komplicera och nyansera bilden av historiens (och nutidens) så kallade bakåtsträvare.

Många politiker, ledare, företagare och tänkare har genom historien menat sig stå för det rättfärdigas sida när de genomfört eller propagerat för förändringar. Meningsmotståndare har ofta utmålats som människor som ”står på fel sida historien” eller människor som ”the moral arc of history bends away from”. Att jag skrev det sista citat på engelska är för att jag oftast hört det yttras av en engelsktalande politiker. Den amerikanske presidenten Barack Obama är duktig på att rita upp vad hans administration anser vara rätt respektive fel sida av historien. Sällan var det tydligare än när the Supreme Court gjorde gällande under sommaren 2015 att även homosexuella amerikaner skulle få rätten att gifta sig i alla unionens 50 stater.

Även om jag personligen gillade just detta domslut och är en stor fantast av lika rättigheter oavsett individuella karaktäristika anser jag att man inte ska vara så snabb med att utdöma sina meningsmotståndare som ”på fel sida historien”. Om man studerar världens historia lär man sig att det bara finns en konstant, och att det är förändring. I ovan nämnda exempel med homosexuellas rättigheter kan ju nämnas att dessa inskränkts tidigare. När greker och japaner införde lagar mot homosexualitet trampade man på mångåriga traditioner där förhållanden mellan två män tidigare inte setts som något konstigt. Värt att ta i beaktning här är att i och med denna kriminalisering av homosexualitet lär det ha funnits proponenter som menade att de stod för en godartad utveckling av samhället. För att lyfta in Godwins lag i det hela kan nämnas att exempelvis Hitler menade att han stod för en godartad utveckling i samhället när han började skapa sin nya världsordning.

Här kan man ana sig till pudelns kärna. Oavsett vem man är, vilken grupp man menar sig tillhöra, eller när man befinner sig i historien är det lätt att se på sig själv och det samhälle man lever i som den högsta punkten i världens utveckling. Som om allt som skett tidigare bara varit vägen fram till denna apex i människans utveckling. Vad tror ni man komma anse om 100 år? Visst har mänskligheten i stort gjort enorma landvinningar inom medicin, teknologi, jordbruk, ekonomi, mänskliga rättigheter med mera genom historien vilket lett till att vi som befolkar jorden idag kan skratta åt 1600-talets läkekonst, eller faktumet att Voltaire aldrig ägde en iPhone 6S och att 99 % av världens befolkning i årtusenden var bönder, något som är en mycket mer ovanlig syssla idag. Samtidigt som dessa landvinningar gjorts har det inte varit utan motstånd, eller med hjälp av tidigare landvinningar. Världens trender böljar fram och tillbaka.

Än mer problematiskt blir det när man börjar lyfta in ideologi och människosyn i det hela. Winston Churchill är exempelvis ansedd att vara en av de stora förkämparna för demokrati i världen. Bilden av den engelske bulldoggen som stod starkt emot det nazistiska tyranniet under det andra världskriget har etsat fast sig hos många. Att då nämna Churchills förakt för Indien, dess folk och deras strävan efter frihet från brittisk överhöghet klingar dåligt med denna bild av en demokratins förkämpe. Churchills imperialistiska drag har fått stå åt sidan i mycket historieskrivning, bland annat för att han själv skrev mycket av historien om sig. Av flertalet kollegor i det engelska underhuset kunde man få höra att Churchill stod på fel sida historien och var en övervintrad imperialist från 1800-talet. Detta enkla exempel hoppas jag kan tjäna till att nyansera bilden av historien. Utvecklingen är absolut inte spikrak och landvinningar som sägs göras för mänsklighetens goda kan ha mörka baksidor eller komma att fördömas av senare generationer som något horribelt.

Inom politisk demagogi hör man ofta människor fördöma idéer de ogillar som något som hör hemma i en annan tid eller en utdöd regim erkänd för att begå brott mot mänskligheten. I dagligt tal hör man hur idéer passar hemma ”på medeltiden” eller hur vissa samhällen utdöms som ”rena Sovjet”. Detta är i sig omöjligt. Medeltiden kommer inte komma igen, även om vissa av dess idéer kan. Sovjetunionen är död och begraven och skulle den återuppstå skulle det vara i ny regi med nya aktörer. Jag menar att det är viktigt att dra lärdomar av historien, men att man också måste göra det inom den rätta kontexten. Ja, 2-3 generationer före oss utvann och brände man olja som bara den och grundade en världsekonomi baserad på denna råvara. Idag vet vi att förbränningen av fossila bränslen har gjort irreparabel skada på vårat klimat och är ett av de överhängande problemen för dagens människor att ta itu med. De som utvann och brände oljan för 50-100 år sedan ansåg dock att de gjorde världen en tjänst. Många fler skapade sig finansiell stabilitet, transport förenklades och arbetstillfällen skapades. Detta var de kortsiktiga vinningarna som man var ute efter, då människorna då, precis som vi idag, mest var ute efter att skapa en dräglig tillvaro för sig själva och sina nära och kära.

Vem vet? Kanske några till synes oskyldiga beslut idag skapar stora problem om 75 år? Är det nog för att döma ut hela vår generation som bakåtsträvande problemskapare som bara tänkte på sig själva? Kommer Google bli Skynet? Antagligen inte, men om så är fallet kanske några ”bakåtsträvare” som vägrade använda sig av gmail blir hyllade som de enda som såg problemet innan det skedde. Det är lätt att sitta med facit i hand och lätt att känna sig rättfärdig när man tänker på människor historien har åsidosatt. Det är svårt att sätta sig in empatiskt i hur andra människor tänkte.