Historiska förluster och mänsklig psykologi

I dagarna var det 100 år sedan militära styrkor ifrån Nya Zeeland och Australien landsteg på Dardanellerna i det som då var Osmanska riket. Den militära operationen blev minst sagt ett fiasko och är idag ihågkommen som Gallipoli, ett namn som ekar tungt i öronen hos människor ifrån Australien och Nya Zeeland. Vid denna tid lydde Australien och Nya Zeeland under Storbritannien och deras militära styrkor stod under brittisk kontroll. Precis som indier, sydafrikaner, pakistanier med flera slogs för Storbritannien under det första världskriget i egenskap av brittiska kolonier. Slaget vid Gallipoli fortsatte fram till och med januari 1916, då de sista av ententens styrkor evakuerades. Inte enbart en stor militär förlust, utan även en stor prestigeförlust för Storbritannien, samt den Marinminister som till stor del drivit på och format kampanjen. Marinministern i fråga fick gömma sig längre bak i det konservativa partiets led samt tjänstgöra på västfronten en tid, som straff för detta enorma fiasko. Vi kommer idag ihåg honom som den brittiske premiärministern under det andra världskriget, Winston Churchill.

Soldater ifrån Nya Zeeland i en skyttegrav på Gallipolihalvön. Marken var långt ifrån optimal för att gräva de djupa, smala skyttegravarna vi ofta känner igen ifrån västfronten.

Den 25 april, dagen då den militära operationen på Gallipolihalvön inleddes, är idag känd som ANZAC Day på Australien och Nya Zeeland. ANZAC står för Australian and New Zeeland Army Corps (uttalas core och inte corpse). ANZAC Day är en av de absolut mest uppmärksammade datumen I dessa länder, då den markerar hur unga män från dessa två länder gav sig ut och dog i drivor mot en osmansk fiende. Något de blivit beordrade att göra av brittiskt styre. Men hur kommer det sig då att man väljer att uppmärksamma en enorm militär förlust? Varför inte en seger? Detta svar ligger nog snarare i den mänskliga naturen och historiografin än vad det ligger hos Australiensare och Nya Zeeländare.

I ett tidigare blogginlägg om pesten gick jag in lite på hur vi människor hellre ser oss besegrade av andra människor än av bakterier. Ett talande exempel är det första världskriget, där fler människor dog i influensaepidemin som följde i krigets fotspår, än vad som dog i strid under hela kriget. Det är mänsklig natur att vilja berätta historier om hur du blir besegrad av stora ansiktslösa fiender och inte vilja berätta historier om hur man blir besegrad av mikrober vi inte ens kan se. Det finns inget koncept av ära i att ligga och dö hostandes i sin säng. Det gör det dock oftare i att blint rusa fram över ett öppet fält mot kulsprutor som decimerar dig och dina kamrater i en ung ålder. Detta koncept av ära, att slåss och dö för en kung, ett fosterland, ens nära och kära, ligger bakom mycket av hur vi ser på historien. Om du skickar ut dina unga för att dö på ett slagfält långt borta vill du nog ha något tillbaka, så du inte känner dig lurad på någon av dina nära och kära. Berättelserna om hur unga män då heroiskt skall ha offrat sig för något som varit ”rätt” kan då vara en bra bit på vägen, även om ditt land eller din kung lidit en stor militär förlust i samband med detta.

Förluster formar även nationalstater och nationellt medvetande. Ofta vänder man sig till historien och pekar på ansiktslösa människor som varit av samma etnicitet eller nationalitet som en själv och pekar på deras offer som något som idag garanterar dig rättigheter eller friheter. I amerikansk politik är detta något som är oerhört lätt att ta på. ”De gav sitt liv så att jag kan leva som jag gör idag”. Med sådan logik blir de militära förlusterna narrativ som är oerhört lätta att ta till sig. I de två största länderna i Oceanien är exempelvis ANZAC Day ett sådant tillfälle. Att uppmärksamma ANZAC Day ger även befolkningen där något gemensamt att knyta an till i deras nationella narrativ. Det var män från Australien och Nya Zeeland som skickades ut att dö för Osmanernas kulsprutor. Inte britter, utan män från Australien och Nya Zeeland. Nu konstrueras ett tightare ”vi” kring människor från Australien och Nya Zeeland som de kan samlas kring i sina nationella historier. Det är nu tydligt att detta ”vi” inte utgörs av britter. Och de australiska och nyzeeländska rörelserna mot nationell självständighet kan nu ta sin start.

Finns det fler exempel på förluster som varit viktiga för en nations självbild? Absolut. Historien är full av sådana exempel som samlar människor. Om man frågar en genomsnittsutbildad svensk med ett måttligt intresse för historia om vilket av Karl XII:s slag de känner till kommer de med stor sannolikhet att svara Poltava. Få amerikanska krig har fått samma utrymme i populärkulturen under de senaste 40 åren som Vietnamkriget. Om en italienare får lära sig något i skolan om det första världskriget så är det antagligen något om slaget vid Caporetto (idag Kobarid i Slovenien), den enskilt största italienska förlusten under det kriget. Och sätt inte ens igång mig angående vem som vann eller förlorade slaget vid Kosovo Polje 1389. Detta är en oerhört infekterad fråga fortfarande idag, 626 år senare.

Slaget vid Poltava har mycket större plats i svensk historieskrivning än vad det har i den ryska. Kanske just för att det var en stor svensk förlust, men en stor rysk vinst?

Kanske är det så enkelt som att militära förluster har en del i vår berättarkultur? Dessa berättelser kanske lyfts fram för att försöka förklara saker man är missnöjd eller nöjd med idag. Framför allt har de nog en plats i våra berättelser som formar våra olika nationalstater. De skapar ett tydligt ”vi”, en tydlig fiende och en gemensam historia för de som berättar den. Att vara Australiensare är idag till stor del att inte vara britt. Att ha en gemensam historia med andra australiensare om hur deras respektive förfäder sprang i land på Gallipolihalvön för 100 år sedan och i flera fall aldrig kom tillbaka.

Hur det än är har förlusterna och berättelserna om dessa en tydlig del i vårat nationella självmedvetande. Antingen på gott eller ont.

Danmark under ockupation

För den som hänger med i historiesvängen eller kanske jubileumssvängen gick det nog inte förbi att det i förra veckan var 75 år sedan Nazityskland invaderade och ockuperade våra grannländer Danmark och Norge. Vissa kanske till och med hörde undertecknad sitta med i Radio P4 Värmland och prata om ockupationen av Norge. Dock blev det inte så mycket prat om Danmark som det blev om Norge. Detta är dock ganska vanligt. Historien om Norge blir vanligtvis ett mer intressant narrativ än historien om Danmark, då den innehåller en lokalbefolkning som tappert kämpar emot inkräktaren, men fallerat till slut. Historien om Norge blir lätt en historia om ett förtryckt folk under regeringen Quisling, där var och varannan norrman antas ha arbetat för Hjemmefronten. De norska och franska motståndsrörelserna känner vi till. Men Danmark då? Vad hände i Danmark mellan den 9 april 1940 och den 5 maj 1945?

När Tyskland i april 1940 invaderar och ockuperar Danmark och Norge är det allmänt känt att det är Norge, och i förlängningen de svenska malmfälten och den norska Atlantkusten som är målen. Varför invaderas då Danmark och Norge, men inte Sverige? Svaren på denna fråga är många. Vi kan delvis titta på hur den skandinaviska geografin ser ut. Några nationalstater med avlång form, långa kustlinjer och gles bebyggelse och befolkning. Detta är inte optimala förhållanden för en ockupation, ens för en så folkrik nationalstat som Tyskland. Logistiken kommer att bli lidande, då linjerna kommer att bli sträckta längre än vad som är bekvämt. Det kommer även att bli svårt att hålla de ockuperade människorna under kontroll. Därmed kan man se att Tyskland högt värderade ockupationen av Norge, då denna skulle komma att kräva många mantimmar. Förhoppningen var dock att det skulle löna sig. Som mest var 400 000 tyska soldater uppbundna i Norge på en och samma gång under det andra världskriget.

Även om norrmännen lyckades hålla emot längre än danskarna marscherade tyska soldater på Oslos gator redan den 9 april 1940, samma dag som invasionerna inleddes.

Men Danmark då? Om man skall slå ur Tysklands läge och satsa på en lyckad invasion av Norge behöver man nog ockupera Danmark av bara farten. Annars kommer det att bli mycket lättare att störa transporterna mellan Tyskland och Norge för de allierade. Om tyskarna istället kan få till flyg- och marinunderstöd för sina transporter från både norsk och dansk mark kommer de att fara mycket säkrare. I tysk propaganda från tiden direkt efter invasionerna av Danmark och Norge så berättar man även en historia som säger att invasionen av Norge från britterna var nära förestående (vilket är sant) och väver även in att en brittisk invasion av Danmark stod för dörren (vilket är mindre sant, i alla fall för tidpunkten). Argumentet går sedan vidare att skulle Storbritannien lyckas upprätta en flygbas i Danmark så skulle nästan hela Tyskland stå hotat för flyg- och bombangrepp från det brittiska flygvapnet. Helt orealistisk var inte denna rädsla, men vi som sitter med facit i hand kan se att just detta blev det aldrig verklighet av.

Skälet till att både Danmark och Norge så snabbt kom att bli ockuperade av tyskarna hade att göra med att ingen av dessa stater förväntade sig en invasion av sitt suveräna territorium. Danskarna och norrmännen hade antagit samma taktik som svenskarna vid denna tid och förklarat sig neutrala. Man gjorde sedan det mesta i sin makt för att inte provocera eller förarga någon av stormakterna. Dock vägde de resurser av järn som finns i norra Sverige tyngre än nationalstaternas suveränitet och invasionen blev ett faktum. I efterhand kan vi konstatera att tyskarna lyckades komma bara några dagar innan en planerad brittisk invasion. Järn är en värdefull resurs när man ska ge sig in i krig. Det var därför den första prototypen för EU kom att kallas kol- och stålunionen. Kol och stål är nämligen två resurser som är svåra att kriga utan. Invasionerna av Danmark och Norge blev i alla fall faktum. Även om invasionen av Danmark ofta beskrivs som en utan motstånd dog ändå 16 danska soldater i försvar av sitt land innan den danska regeringen kapitulerade. De hade inte något att sätta emot den tyska armén och var inte beredda på detta anfall.

I det ockuperade Danmark tilläts den vid invasionen sittande statsministern Stauning att ombilda en regering innehållande samtliga större danska politiska partier, inte olik den samlingsregering som Per-Albin Hansson ledde i Sverige samtidigt. Den första tiden under tysk ockupation brukar ofta beskrivas som en ganska lugn period i dansk historia. Man agerade närmast som ett lydrike till Tyskland och offrade en del av sin nationella bestämmanderätt. Den danska kungen Kristian X tilläts sitta kvar och blev snabbt utnyttjad i tyska propagandasyften. ”Kungen rider som vanligt fram över gatorna” kunde man se och höra i en tysk propagandafilm som visade hur Danmark såg ut under tysk ockupation. Dock är det en myt att han skulle ha gått omkring med en gul davidsstjärna fastsydd på sina kläder i stöd med landets judiska befolkning.

Kung Kristian X blev en symbol som många danskar kunde samlas bakom under kriget. För det mesta agerade han som om inget speciellt hade inträffat. Han fortsatte rida Köpenhamns gator upp och ned under morgonen, vilket var hans vana.

År 1943 börjar det dock kärva en hel del mellan de tyska ockupanterna och den danska samlingsregeringen. Likt i de andra territorier man hade ockuperat började nu tyskarna ta hand om de politiska element man ansåg vara oönskade genom förföljelse, tvångsinternering och avrättningar. Tyskarna tyckte att den danska regeringen inte gjorde nog för att hindra det motstånd de mötte och införde den 29 augusti undantagstillstånd. Man avväpnade den danska militären och tänkte ta över danska flottans fartyg, varvid man i den danska marinen sänkte 27 av sina egna fartyg. I oktober samma år tänkte sedan tyskarna göra upp med den lilla judiska minoritet som fanns i Danmark. En tysk diplomat vid namn Georg Ferdinand Duckwitz lät dock dessa planer vandra vidare till motståndsmän som såg till att skeppa 700 av Danmarks judar till Sverige. Totalt dog dock 52 danska judar i tyska koncentrationsläger.

Likt i Norge fanns det alltså en motståndsrörelse i Danmark. De har dock inte tillskrivits någon lika heroisk historia som exempelvis förstörelsen av Hydrofabriken i norska Rjukan, men bidrog med uppgifter till den allierade bombningen av Shell-huset på våren 1945, den byggnad där Gestapo hade sitt högkvarter i Köpenhamn. För att nyansera historien lite bör dock även nämnas att ca 12 000 danska män sökte tjänst i Waffen-SS under kriget, varav hälften av dessa sökande fick tjänstgöra i denna väpnade gren av den tyska militären.

Även norrmän gick med i Waffen-SS, en av Nazitysklands elitstyrkor. Denna affisch försöker rekrytera soldater till en skidjägarbataljon, antagligen till strider på östfronten.

Mer varaktiga följder för Danmark ifrån kriget var hur Färöarna och Island förklarade sig självständiga från Danmark och fann nya sätt att agera på. Exempelvis skulle Färöarna komma att ersätta mycket av den för britterna nu förlorade norskfångade fisken. Fiskenäringen på Färöarna fick sig ett oerhört uppsving under kriget. Även om man nu blev mål för tyska granater och torpeder och förlorade per capita lika många sjömän som Storbritannien, bistod man nu engelsmännen med en fjärdedel av deras fisk under andra världskriget.

Den 5 maj 1945 förklarade både Norge och Danmark att ockupationerna var hävda. I bägge dessa länder återinfördes dödsstraffet för att handskas med de man ansåg vara landsförrädare. I processer som handlade mer om hämndbegär än juridik dödade man i Danmark hela 46 människor, för att göra upp med vad som skett under ockupationen. Motsvarande siffra i Norge var 24. Många andra danskar blev också straffade, men med påföljder som fängelse och böter. Detta är många fler än vad som strök med i Norge och de liknande processer som följde på ockupationen där.

Rekommenderad läsning

Dagens rekommenderade läsning är något för den bekväme. Jag länkar nämligen till den tyska propagandafilmen Kampf um Norwegen som beskriver fälttåget mot Norge och Danmark 1940 (med engelsk undertext). Släppt samma år visar denna 80 minuter långa film framför allt hur de styrande nationalsocialisterna försvarade denna krigshandling för sig själva och för folket. Överlag är det väldigt intressant att de propaganda när man som vi sitter med facit i hand.

Nasser - En mer komplicerad bild

Trogna Lektures-läsare minns kanske ett inlägg där jag gick igenom Vietnamkriget och dominoteorin, samt hur det var att ta agens ifrån vietnameserna i Vietnamkriget och tillskriva alla agens till de amerikanska och sovjetiska intressen som förelåg under tiden. Ni som inte minns detta inlägg finner det här. Dagens inlägg har lite av en liknande karaktär, då även denna bit historia utspelar sig under det kalla kriget, i ett land som i historien har kommit att utmålas som pro-sovjetiskt. Sanningen är att situationen är mycket mer komplicerad än så. Samtidigt som vi i fallet Egypten pratar om en spirande arabisk nationalism måste man även inse hur Egyptens ledare mellan åren 1956-1970, Gamal Abdel Nasser, var oerhört duktig på att spela ut stormakterna mot varandra för att få som han själv ville.

Nasser (i mitten) uppträdde ofta i kostym istället för uniform som många andra militärer i höga politiska poster. Här fotograferas han med två av grundarna till Baath-partiet.

 Jag är även medveten om att Nasser är en historiskt kontroversiell människa. När jag läste min morfars korrespondens från juni 1967 under forskningen till min B-uppsats skrädde inte nämnda morfar orden om Nasser, som enligt honom var en kraftig rasist på väg att ta in världen i ett nytt raskrig. Och Nassers tid som Egyptens president är kontroversiell, det skall inte förnekas. Dock kommer jag inte att gå in på det i detta inlägg, då jag på mellan 1000 och 1500 ord försöker måla upp det komplexa politiska skeendet i Egypten och världen under Suezkrisen 1956.

Gamal Abdel Nasser var en övertygad Egyptisk nationalist som kom ifrån den egyptiska militären. Politiskt tillhörde han officiellt den arabiska socialistunionen. Rent politiskt bör vi dock se Nasser som en realist och pragmatiker och ytterst som en egyptisk nationalist. Nasser var en av de fria officerare som 1952 var med om att utföra den statskupp som tog makten ifrån partiet Waft, ett parti som antagligen hade kommit till makten med hjälp av ett korrumperat system understött av de gamla brittiska kolonialherrarna. Engelsmännen kontrollerade vid denna tid all sjöfart i Suez-kanalen och hade efter statskuppen 1952 fortfarande 75 000 trupper i kanalzonen. Varför? Ett av de äldsta skälen i historien. Kontrollerar du den enda genomfartsleden till farvatten där andra vill handla kan du ta ut tull av alla som vill passera. Ett närmare exempel för oss svenskar är Öresund, där danskarna under 1300-talet byggde ett utsiktstorn i Helsingborg (Kärnan) och en fästning med kanoner i Helsingør (Kronborgs fästning) för att kunna ta ut Sundstullen för alla som ville handla på Östersjön. Britterna hade i Egypten den kassako som var den enda genomfartsleden från Medelhavet till Indiska Oceanen för den som inte ville lägga flera veckor på att runda hela den afrikanska kontinenten. Samtidigt var den egyptiska staten en väldigt fattig sådan, med Suez-kanalen inom sina nationsgränser. Jag hör vad ni tänker. Detta är ett perfekt recept på stabilitet och kommer aldrig väcka bekymmer. Nej?

Suez-kanalens läge i världen är optimalt för att ta ut tull. Redan innan kanalen existerade brukade det Ottomanska riket ta ut tull i de smalare delarna av Röda Havet.

En plan hade gjorts upp mellan Nasser och toppar inom den egyptiska militären och underrättelseväsendet att nationalisera Suez-kanalen. Under ett tal den 26 juli 1956 satt egyptiska militärer och väntade spänt vid sina radioapparater. Genom radion hörde de landets president Nasser tala till folket. De lyssnade noga efter att få höra namnet ”Ferdinand de Lesseps”, då detta var en signal på att Nasser slutligen tagit beslutet att nationalisera Suez-kanalen. Vid denna signal skulle de storma de kontorslokaler där Suez-kanalen opererades av europeiska tjänstemän. Det var aldrig något tvivel om vad Nasser ville. För säkerhets skull nämnde han ”Ferdinand de Lesseps” 14 gånger under sitt tal. Mot slutet av talet, där han ingående berättat om hur intäkterna från kanalen som borde tillhöra Egypten försvann i engelska fickor, avslöjade han att man precis hade nationaliserat kanalen och att den nu var egyptisk.

Reaktionen på detta internationellt blev en blandad sådan. Britterna såg det som en oerhörd prestigeförlust och premiärministern Anthony Eden lät inte vänta på sitt fördömande. Storbritanniens största allierade västmakt, USA, var dock inte alls lika krigiskt inställda till Egypten, utan manade britterna till lugn. President Eisenhower skickade över diplomater för att prata med Anthony Eden och lugna ner situationen. USA:s då störste meningsmotståndare Sovjetunionen uttalade sig varken för eller emot nationaliseringen. Många historiker och västerländska journalister vid denna tid ville gärna måla upp Egypten som en satellitstat till Sovjetunionen. I viss utsträckning kan man förstå denna koppling, då det var allmänt känt vid denna tid att Egypten hade beväpnats med sovjetiska vapen emot eventuella fiender. Sovjetledaren Chrusjtjov visste dock bättre än att räkna Nasser som en allierad. Att beväpna egypterna sågs snarare som en pragmatisk lösning av Sovjetunionen. Hade inte Sovjet gjort det hade antagligen USA gjort det. Egypten hade redan fått nej ifrån Frankrike när man frågat dem om vapen.

Tillbaka i London pekade dock engelska spioner på samröret mellan Egypten och Sovjetunionen och menade att detta var tecken på ett oerhört nära samröre de två länderna emellan. Rädslan för Sovjetunionen, förlusten av Suez-kanalen och därmed mycket prestige satte Storbritannien i en prekär situation. Först försökte man visa världen att egypterna var oförmögna att driva kanalen. De få, oerfarna egyptiska kanalarbetarna fick helt plötsligt se sin kanal översvämmad av en armada av brittiska handelsfartyg, utkommenderade av Eden. Nya på jobbet och med väldigt lite träning i att guida fartyg genom kanalen arbetade egypterna dag och natt och lyckades få igenom alla de brittiska fartygen utan incidenter. Det var nu Eden tog till drastiska metoder.

Anthony Eden tog en hel del tveksamma beslut på egen hand i det som idag är känt som Suez-krisen. Den dåliga press han fick i samband med detta och den prestigeförlust Storbritannien led tvingade honom att avgå tidigt 1957.

Utan att konsultera NATO eller USA stämde Eden möte med representanter för de franska och israeliska regeringarna i Paris och utarbetade en militär anfallsplan. I största hemlighet kom man överens om sina olika delar av anfallsplanen. Sovjetunionen såg man inte som ett reellt hot, då de var upptagna med upproren i Ungern. Den 29 oktober landsattes till slut israeliska, franska och brittiska fallskärmsjägare på Sinai-halvön och runtom i Egypten. Mot den dåligt utbildade egyptiska armén och beväpnade partisaner såg denna koalition ut att gå mot en enkel seger. Denna invasion fick dock ett abrupt slut, på grund av två stycken historiska prejudikat när det kommer till Kalla kriget.

För det första hade Sovjetunionen utfärdat direkta hot att använda sina kärnvapen för första gången. Man hotade med att atombomba London och Paris ifall invasionen inte fick ett slut (något som självklart skulle ha utplånat världen). Men mest imponerande är nog att Sovjetunionen tillsammans med USA tryckte på i FN om att få ett stopp på kriget och ett tillbakadragande av de brittiska, franska och israeliska trupperna. Trycket blev för stort på dessa tre stater och de drog sig tillbaka och ersattes av FN-styrkor. Vissa har i efterhand analyserat detta som att USA gick med på sovjetiska krav, men det är nog mer sanningsenligt att se det som att amerikanerna såg Storbritanniens och Frankrikes handlande som onödigt risktagande. Dessutom kände sig Eisenhower sviken av britterna som lovat att visa tillförsikt.

Sammanfattningsvis kan man se denna episod i historien som ett mycket mer komplicerat skeende i det kalla kriget än vad historieundervisningen vanligtvis brukar visa upp. Sovjetunionen och USA samarbetade. England, Frankrike och Israel gick bakom ryggen på sin bundsförvant USA. En arabisk nationalism hade sett sin gryning. Det är ett mer komplicerat skeende än det simpla Väst vs. Öst-scenario vi brukar måla upp. Frankrike var exempelvis vid denna tid en stat som hade svårt att släppa sina gamla kolonier, vilket ledde till problem, märkbart i Vietnam och Algeriet. De ville kanske främja sin egen agenda genom att stötta engelsmännen i ett företag liknande deras egna? Den stora vinnaren får dock ses som Egypten. Det är alltid svårt att skriva historia utifrån ”ett lands narrativ”. Den bild jag gett i detta inlägg är självklart gravt förenklad, men jag hoppas ändå att jag lyckats ge en mer komplicerad bild av ett viktigt skeende i världens historia.

Rekommenderad läsning

Idag tänkte jag rekommendera en BBC-dokumentär som i stora drag täcker det jag just gått igenom. Ibland orkar man helt enkelt inte läsa. Då är det inte fy skam att luta sig tillbaka en timme och låta kunskapen komma till en.