Brasiliens japanska minoritet

Den värld vi lever i är i sanning en global värld, där människan lättare än någonsin tidigare lyckas finna svar på sina frågor, resurser till sina företag och möjligheter lättare än någonsin tidigare. Denna globalisering är ingenting nytt, utan snarast något som världen länge har utvecklats i riktning mot. Detta har även lett till förbättrade eller försämrade relationer mellan världens olika nationalstater. Vissa stater har ibland funnit en symbios med varandra, där deras oerhört olika historia har kommit att samspela på ett sådant sätt att de kan utnyttja varandras läge till en situation gångbar för bägge. Idag kommer jag att beskriva en sådan symbios mellan Brasilien och Japan. När jag först blev tillfrågad att skriva om den betydande japanska minoriteten i Brasilien blev jag först förvånad, eftersom jag inte visste att en sådan fanns. Efter en del efterforskningar verkar det dock som en av de mest naturliga sakerna i världen. Att jag inte kände till det innan har nog snarare att göra med den eurocentrism som omedvetet formar mig som europeisk historiker.

Som man kunde läsa i ett av mina tidigare inlägg om Brasilien var de den sista amerikanska nationalstaten att avskaffa slaveriet år 1888. Precis som i många andra gamla slavkolonier blev inte allting frid och fröjd med detta. Ägarna av kaffeplantagerna (den då största brasilianska exportvaran) ville inte anställa sina gamla slavar som lönearbetare. Skälen till detta kan debatteras och nyanseras, men en underliggande rasism och motvilja mot den politiska förändringen kan vi inte bortse ifrån. Istället började de brasilianska plantageägarna att se utanför landets gränser för att få tag på arbetskraft. Man frågade både italienska och tyska utblottade jordbrukare ifall de kunde tänka sig att emigrera till Brasilien för arbetstillfällen på plantagerna. Dock var de villkor som erbjöds inte något som de europeiska jordbrukarna fastnade för. Det är nu man finner sin symbios med Japan och relationen de två nationalstaterna emellan tar sin början.

Japan hade allt sedan Matthew Perry (inte han ifrån Friends) år 1854 öppnat landet för handel med utlandet genomgått snabba förändringar. Japan förändrades i grunden på politisk, teknologisk, vetenskaplig, militär och många andra nivåer. Detta sammanträffade med en japansk befolkningsökning under det sena 1800- och tidiga 1900-talet. Något som delvis brukar anges som bakomliggande skäl till japanernas expansionistiska militära politik under det tidiga 1900-talet och kriget mot Ryssland 1905. En följd av denna befolkningsökning och i grunden förändrade samhälle blev delvis en snedfördelning av landets resurser, av vilka det inte fanns tillräckligt till att börja med. Mycket av det man odlade skickades även till utlandet nu. Många japaner svälte.

När man då ifrån brasilianskt håll kontaktar asiatiska stater för arbetskraft och fastnar för Japan i början av 1900-talet tar det inte lång tid för de första japanska arbetarna att prova lyckan på andra sidan Stilla Havet. 1908 ankommer fartyget Kasato Maru med 781 japanska migranter till Santos. Migranterna slår sig ned i Brasilien och får arbete på kaffeplantagerna, samt nog med mat för att mätta sina familjer, något som hade varit svårt för dem på de japanska öarna. Om detta skriver de hem till Japan och berättar, något som får fler och fler japanska migranter att söka sig till Brasilien för arbetstillfällen och möjligheten om ett bättre liv. De japanska bönderna kom till Brasilien i snabbare och stridare strömmar och 1925 hade 188 000 japanska bönder emigrerat till Brasilien.

Den andra generationen japaner i Brasilien kom att leva annorlunda från sina föräldrar. Viljan att stanna i jordbruket på kaffeplantagerna minskade och många av den andra generationens japanska invandrare flyttade in till städerna, exempelvis São Paulo, för att starta upp egna näringsverksamheter. De japanska invandrarna tog nu del i fler områden av det brasilianska samhället och var en minoritet av betydande storlek. Dock skulle lite problem i form av storpolitik komma att stå för dörren.

Ett vykort med bild på skeppet Kasato Maru som tog över de första 781 japanska immigranterna till Brasilien år 1908.

Under andra världskriget var Brasilien allierat med västmakterna medan Japan tillsammans med Tyskland, Italien och Bulgarien var en av de så kallade Axelmakterna. Den japanska minoriteten som levde i Brasilien blev nu misstänkliggjord och förföljd. Inte så långt som i exempelvis USA, där landets japanska minoritet sattes i fångläger under kriget. I Brasilien förföljdes japanerna framför allt av landets polisstyrka, något som ledde till att de japanska invandrarna flyttade runt mycket. Många hamnade slutligen i stadsdelen Liberdade i Sãu Paulo, där de slog sig ned och bildade en japansk fristad.

En japansk butik i São Paulo år 1940.

Efter kriget har klimatet mellan Japan och Brasilien återigen blivit ett gynnsamt sådant. Många brasilianska japaner valde under mitten av 1900-talet att flytta till Japan för att ta del av, och få arbete i, den kraftigt expanderande japanska industrin. Närmare 400 000 japaner valde att flytta ”tillbaka” till Japan. De flesta kom att få arbete inom bil- eller elektronikindustrin i Nagoya. Dock stannade en betydande del av den japanska minoriteten i Brasilien kvar. På senare år har återigen många japaner kommit att flytta till Brasilien för möjligheten till arbete. På sätt och vis kan man säga att historien upprepar sig.

Den japanska invandringen i Brasilien brukar ofta lyftas fram som väldigt lyckad, trots motsättningarna under andra världskriget. Enligt IBGE, det brasilianska institutet för geografi och statistik, bor det idag mellan 1,5 och 2 miljoner invånare i Brasilien, vars befolkning mäter lite över 200 miljoner invånare. I ett land som under både 1800- och 1900-talet upplevt stora motsättningar grundade i rasism och oliktänkande har den japanska minoriteten i landet varit relativt förskonad om man jämför med exempelvis den större mörkhyade minoriteten i landet. Många ättlingar till de japanska invandrarna återfinns idag på höga positioner inom det brasilianska samhället och den brasilianska företagshierarkin.

Även om fotot ovan ser ut att vara taget i en japansk stad är det tagit i stadsdelen Liberdade i São Paulo, en av de orter i Brasilien som har starkast koncentration av den japanska minoriteten i landet.

Rekommenderad läsning

Detta ämne var väldigt nytt för mig och krävde därmed en del efterforskning. Ett av de användbara arbeten jag fann var en uppsats ifrån UCSD publicerad år 2000. Den lyfter fram vad den kallar fördelarna med att vara i etnisk minoritet med japanerna i Brasilien som exempel. Följ denna länk för att läsa arbetet.

Tulpanfeber i Nederländerna

Att studera historia är att studera alla ämnen. Oavsett vilken disciplin som intresserar dig kommer den disciplinen ha en egen historia. Allt ifrån framväxten av Heavy Metal i norra England till bomullsframställningen i Indien. Det är därför själva disciplinen historia i sig är så pass svår att överskåda och ofta brukar delas in i olika underdiscipliner som exempelvis Idéhistoria (som även den har flera underdiscipliner), politisk historia eller sjukdomshistoria. Idag kommer vi ta en titt på historia ur perspektivet av det enda ämnet jag har kuggat en universitetstentamen i; Ekonomi.

Ekonomisk historia är oerhört intressant och man kan förklara flera av världens stora historiska skeenden genom att följa hur pengarna i de olika samhällena vandrat. Vi kan även se att många av de samhällen och civilisationer som växt sig stora och starka genom historien inte behövt göra det genom militär kraft, utan kunnat klara sig genom handel. Fred är dessutom en mycket bättre förutsättning för handel än vad krig är. Under medeltiden ser vi exempelvis hur den Indiska Oceanen fungerar som marknadsplats för handelsmän från den afrikanska östkusten, arabiska halvön, Indien, Kina och Sydostasien. I Europa har vi ofta kommit att se medeltiden som en mörk övergångsperiod, vilket delvis är felaktigt och delvis kraftigt eurocentriskt. Dock kunde inte de europeiska civilisationerna och samhällena mäta sig med de som handlade på den Indiska Oceanen samtidigt. Den kommers som ägde rum här gjorde många handelsmän och härskare, och i förlängningen, deras samhällen väldigt rika och diversifierade. De olika handelscenter som fanns på Indiska Oceanen blev även kulturellt korspollinerade av varandra. Varför heter exempelvis huvudstaden, tillika den största staden i dagens Tanzania, Dar es Salaam? Ett arabiskt namn i en swahili-talande region? Detta beror på det enorma och goda utbyte afrikanerna i Dar es Salaam hade med de arabiska köpmän som handlade med dem över Indiska Oceanen i hundratals år.

Vissa filosofer och ekonomer har även vänt sig till historien för att finna exempel att använda sig av när de skall skapa ekonomiska teorier. Man kan följa ekonomisk idéhistoria tydligt genom historien och därmed se hur olika staters och härskares ekonomiska policys kommit att påverka skeendena i omvärlden. Exempelvis hade Storbritannien kanske inte lyckats så bra i sina koloniala äventyr som de gjorde om inte merkantilismen hade varit en allmänt rådande ekonomisk doktrin under den tid de koloniserade andra delar av världen. Den värld vi lever i idag hade nog inte sett ut som den gör om det inte vore för de ekonomiska doktriner som efterföljdes av Ronald Reagan och Margaret Thatchers (idag känd som neoliberalism) administrationer under 1980-talet, som ett led i att skapa en konsumentkraft och stor ekonomi som Sovjetunionen inte skulle kunna mäta sig med. Och precis som det finns historiska exempel på makroekonomiska verktyg som fungerar finns det även exempel på sådana verktyg som inte fungerar.

Ett sådant exempel kan man hämta ifrån 1600-talets Nederländerna, där nästan hela marknaden kom att krascha på grund av något så banalt som tulpanlökar. Under 1590-talet lyckades den botaniska trädgården i Leiden få tag på tulpanlökar som botanikern Carolus Clusius tagit med sig ifrån Turkiet. Tulpanerna blev snabbt populära i Nederländerna. Så populära så att den botaniska trädgården i Leiden snart hade blivit utsatt för sin första stöld av tulpanlökar. Nu började rika holländska köpmän att handla med tulpanlökar, vilket snabbt blev på modet. Det blev populärt att odla tulpaner i hela Nederländerna och även utanför landet kom det att bli en stor efterfrågan på tulpanlökar. Det är först fyrtio år efter tulpanernas introducerande i Nederländerna som det börjar gå utför.

En samtida teckning över hur den botaniska trädgården vid Leiden såg ut

Under hösten 1636 börjar människor som vanligt att handla med tulpanlökar. Men nu har tron på tulpanlökarna och deras möjlighet att göra förmögenheter för smarta börsklippare stigit till aldrig tidigare anade höjder. I allmänhet var man övertygad om att kärleken för tulpaner skulle vara i evighet och att det alltid skulle finnas en enorm efterfrågan på de lökar som fanns i cirkulation. Och över hösten 1636 och även vintern -36/37 håller denna mani i sig. Priserna på tulpanlökar mångdubblas över väldigt korta tidsperioder. Vissa skarpa klippare kunde göra sig förmögenheter på bara några dagar genom att investera i några lökar en dag och sälja dem vidare för ett mycket högre pris några dagar senare. Inte nog med att tulpanlökarna kom att anta likheter med stora och populära aktiebrev och optioner, man kunde nu även köpa optioner på tulpanlökar som ännu inte existerade. Som exempel på en marknad som höll på att spåra ur kan nämnas den absolut dyraste tulpanlöken som fanns på marknaden, Semper Augustus. En sådan lök kostade som högst uppmätt 30 000 Gulden, motsvarande 200 genomsnittliga årslöner vid tiden.

Även om de är vackra kanske de inte är värda 200 årslöner.

Vad hände sedan? Under januari 1637 steg bubblan till bristningsgränsen. Detta av det enkla skälet att man nu började närma sig våren och att flertalet lökar snart skulle slå ut i tulpaner, vilket är deras natur. I samband med blomningen skulle man även få svar på hur vissa lökar (som människor hade köpt optioner på) fortplantats. Marknaden började bli nervös. Den 3 februari kunde man sen märka att botten var på väg ur tulpanmarknaden. Under en auktion av tulpanlökar i Haarlem nådde ingen av lökarna upp till utropspriset. Bubblan sprack inte riktigt ännu, då man bara två dagar senare höll en rekordauktion i Alkmaar. Det skulle dock inte bli högre priser på tulpanlökar än den 5 februari 1637.

Bland de som gjort misstaget att hoppa på tåget för sent eller inte sälja sina tulpanlökar i tid gick nu plötsligt sanningen upp. De ägde inte mycket mer än några tulpanlökar, som ingen dessutom var intresserad av att köpa. Och de hade ofta ruinerat sig eller belånat sig för att få tag på tulpanlökarna från första början. När tulpanlökarna sedan började stå i blom i Nederländerna under våren 1637 hade priserna på tulpanlökar landat ungefär där de låg innan hela bubblan drog igång under hösten. Den holländska marknaden hade dock hunnit med att få sig en rejäl törn.

Rekommenderad läsning

Anne Goldgar skrev 2007 Tulipmania som handlar om dessa månader i Nederländerna. För mer personligt anknutna historier från denna tid rekommenderar jag att man vänder sig till denna text.