Den irländska frihetsrörelsen

Tankesättet att organisera och dela in människor i olika grupperingar är ingenting nytt. Även om 1800-talets nationalism är en epok starkast förknippad med behovet att organisera sig i specifika grupper kan man se detta fenomen äga rum både tidigare och senare i historien. Att försöka organisera sig i en grupp på nationell nivå brukar innebära att man finner gemensamma nämnare som språk, kultur, religion och andra faktorer (samtliga dessa mer eller mindre lätta att kvantifiera) inom samma geografiska område (alternativt andra område, när man betraktar att leva i diasporan). Att organisera sig i grupp brukar också ske mot en bild av vad man tydligt inte är. Idag ska vi exempelvis ta en titt på hur en stor del av att vara irländsk är att inte vara engelsman. Efter önskan av en läsare kommer jag att avhandla de irländska frihetsrörelserna under 1900-talet. Detta ämne är oerhört brett och mångfacetterat, så jag kommer att missa flertalet av aspekter i detta, men skall försöka täcka de absolut viktigaste.

Den som besöker Irland idag kommer lägga märke till flertalet skillnader från England. En av de första skillnader man får syn på är att de flesta skyltar är utskrivna på både engelska och iriska. Vidare har irländarna tagit till sig valutan Euro, något engelsmännen inte har gjort. Där engelsmännen är starkt förknippade med sitt kungahus har irländarna länge strävat efter republik som statsskick. Religiöst kan inga dylika kategoriska uttalanden göras, även om den katolska kyrkan är mycket starkare på Irland än i Storbritannien. Just schismen mellan katolicism och protestantism har dock spelat in mycket på Irlands historia på ett sätt som jag omöjligen kan täcka uttömmande i detta inlägg.

Efter att det västromerska riket kollapsat och lämnat de brittiska och iriska öarna till sig själva skapade irländarna ett samhälle utan central styrning, men dock med en lag gällande för alla regioner på ön, brehonernas lag. Enligt legenderna skall sedan St. Patrick (Irlands skyddshelgon) under 400-talets andra halva ha kristnat Irland. En annan legend säger även att han var den som drev ormarna från Irland, vilket kan stämplas som falskt. Det visar dock på vilket symbolvärde han har fått för irerna. Under 800- & 900-talet börjar sedan flertalet vikingar, många från dagens Norge, att härja upp och ned för den irländska kusten och anlägga bosättningar, handelsplatser och städer. En av de mer kända är Dublin som anläggs vid floden Liffeys mynning år 841.

Arkeologer uppskattar att Dublin såg ut som på denna bild när det grundades av nordiska vikingar. Idag är detta området stadens hamn, då själva staden flyttat längre inåt landet.

Konflikterna med engelsmännen kommer igång först under 1100-talet och den engelske kungen Henry II. Irland är dock fortfarande en separat stat ifrån England. Kungahuset Plantagenet försökte utöva makt över Irland under hela medeltiden, men lyckades aldrig ta makten över hela ön. De kom sällan längre än öns östkust. Det stora framsteget sker först år 1541, när Henrik VIII krossar ett uppror och med vapenmakt förvandlar Irland till ett kungarike i personalunion med England. Likt den personalunion som Sverige och Norge ingick i mellan 1814-1905 fanns det en tydlig vinnare och en lika tydlig förlorare på denna union. Fram till 1800-talet kommer irländarna att ingå i denna union och styras mer eller mindre direkt ifrån London. En av de mest despotiska ledarna är Oliver Cromwell, som bland annat förvisade irländska upprorsmakare till de brittiska kolonierna i Västindien.

Den första januari 1801 införlivas Irland i det förenade engelska kungariket (United Kingdom), där det kommer att ingå till ett inbördeskrig mellan 1919-1922 delar landet i två olika administrativa delar, vilka vi idag känner som Nordirland och Irland. Många av de frihets- och separatiströrelser som under 1900-talet kom att kämpa för en enad irländsk republik på den gröna ön var i början människor som var missnöjda med att man inte hade lyckats befria hela Irland från brittisk överhöghet i inbördeskriget. Som vi kan se på historien hade dock missnöje med engelsmännen existerat sedan långt tidigare. Ett av de tydligaste exemplen kan synas i påskupproret 1916, där runt 1500 irländska republikaner tog över stora delar av centrala Dublin med målet att befria sig från brittiskt styre. Vid just detta tillfälle deltog flertalet irländska soldater på engelsmännens sida i det stora kriget mot tyskarna, vilket ledde till blandade känslor hos den irländska befolkningen kring upproret. När upproret slagits ned avrättades majoriteten av upprorsmakarna, vilket kan ses som en politisk blunder av de bestämmande rättsinstanserna. De republikanska irländare som kanske tagit ett längre steg än många irländare var beredda att ta i påskupproret blev förklarade som martyrer och intensifierade de anti-brittiska känslorna. Som tydligt exempel på detta kan synas att inbördeskriget dock vid direkt där det första världskriget tog slut.

Irländska revolutionärer har barrikaderat av en gata i centrala Dublin under påskupproret 1916.

Man kan inte nämna den irländska frihetsrörelsen utan att nämna IRA, den Irländska Republikanska Armén. Detta brukar presenteras som en enskild singulär grupp frihetskämpar i Hollywood och Jack Higgins-romaner (missförstå mig rätt, de är väldigt spännande), vilket är ganska långt ifrån sanningen. IRA har existerar i flertalet olika former, där de mer kända är Självständighetskampens IRA, Inbördeskrigets IRA, Provisoriska IRA, Fortsättnings-IRA och Riktiga IRA. Detta är inte samma grupp som gått igenom yttre förändringar, utan olika grupperingar som slagits under namnet IRA. De har delat på sig vid olika meningsskiljaktigheter i den irländska politiken, där den första var huruvida man skulle skriva på det avtal som delade landet i två år 1922 eller inte. Det IRA som var för detta utgjorde senare republiken Irlands väpnade styrkor, medan det andra IRA fortsatte slåss för att även införliva Nordirland i republiken Irland. Senare delningar av detta IRA gjordes sedan 1969, 1974, 1986 och 1997.

Det var framför allt under 1970- och 80-talen som denna väpnade gren av den irländska frihetsrörelsen blev som mest känd för omvärlden. Det provisoriska IRA (som är det många tänker på när de tänker IRA) växte kraftigt efter Bloody Sunday 1972, där brittisk militär öppnade eld mot katolska protestanter och dödade 13. Militären kom alltmer att uppfattas som republikanernas fiende och flertalet terrordåd följde i Provisoriska IRA:s spår. Både brittisk militär och flertalet civila får sätta livet till i bakhåll och bombdåd. Ett av de mer kända dåden är när man spränger Grand Hotel i Brighton med målet att ta livet av Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher. Hon kom undan attentatet, även om det kostade fem människor livet.

Framsidan på The Guardian från dagen efter bombningen av Grand Hotel i Brighton. Som man ser högt upp till vänster så var en "MP (Member of Parliament) among dead". Det Provisoriska IRA:s våld sträckte sig in i det engelska parlamentet.

Samtidigt som IRA och dess olika förgreningar varit de mer synliga under den irländska befrielserörelsen har irländarna självklart gjort politiska närmanden. Även på den politiska fronten kan man se liknelser med de väpnade rörelserna, då de politiska grupperingarna delar sig när det uppstår större meningsskiljaktigheter. Sinn Féin (iriska för ”vi själva”) är det politiska parti som nått störst framgångar i förhandlingarna med britterna. Samtidigt som man varit starkt förknippade med Provisoriska IRA och den väpnade kampen har man lyckats minska spänningarna kring Nordirland kraftigt sedan 1990-talet. Samtidigt som Sinn Féin har fått den väpnade sidan av den republikanska kampen att trappas ned, har britterna i utbyte dragit undan mer och mer militär från Nordirland. Sinn Féin är idag representerade i Irlands parlament, Nordirlands parlament, det brittiska underhuset samt Europaparlamentet. Och republiken Irland firar snart 100 år som självständig republik.

Rekommenderad läsning

Idag länkar jag till en artikel/övning som sammanfattar brittisk attityd mot irländarna under 1800-talet. I Lawrence Frohmans text ser man hur den Malthusianska teorin och människosynen kom att genomsyra det brittiska samhället under 1800-talet. Detta gjorde att den stora irländska potatissvälten kom att förklaras som något naturligt och ”ett problem för Irland”, om man ens skulle se denna humanitära katastrof som ett problem. Studerar man dessa 1800-talsattityder finner man lätt vad irländarna kan ha funnit orättvist i hur de blivit behandlade.

Falklandskrigets skäl och orsaker

Att förstå historien ur dess kontext är bland det viktigaste man kan göra. Att i efterhand döma någon för handlingar man själv vet var ”felaktiga” är att sitta med facit i hand och inte tänka sig in empatiskt i situationen för att förstå vad det egentligen var som hände. Historiker har till och med en term för detta; historicism. En av de mer svårförståeliga händelser som jag brukar få frågor om är den väpnade konflikt mellan Argentina och England som ägde rum 1982 och som i efter hand har kommit att bli känd som Falklandskriget.

Att det skulle föreligga ont blod mellan dessa två nationer mer än på fotbollsplanen känns ganska främmande för den generation jag tillhör. Att de då var inblandade i väpnad konflikt så nyligen som 1982 känns oerhört främmande. Man kan dock förklara det onda blod som föreligger mellan de två länderna med att de båda gör anspråk på Falklandsöarna (eller Islas Malvinas som de heter i Argentina) och har varit oeniga i denna fråga sedan 1830. Vill ni veta mer om just denna splittring är det bara att säga till så kan jag utveckla det i ett kommande blogginlägg. Att det dock kom till vapen 1982 kan förklaras utifrån realpolitiska skeenden i bägge länderna som blev drivande faktorer för hur de valde att handla i denna extraordinära situation.

I Argentina hade Falklandsöarna länge varit en nationell angelägenhet. Även om det aldrig hade kommit till väpnad konflikt med engelsmännen tidigare hade man länge varit bitter över förlusten av öarna 1830, något som hände kort efter att Argentina vunnit sin självständighet och inte hade något att slå tillbaka mot britterna med. Under det tidiga 1980-talet hade Argentina en militärjunta vid makten. Och deras interna policies gjorde det inte heller enkelt för det argentinska folket. När ekonomin genomgick en svår kris på våren 1981 var folkets missnöje enormt och man bytte ledarskap inom militärjuntan. Detta räckte inte för att lyfta Argentina ur de ekonomiska bekymmer man befann sig i, men den nya ledaren Leopoldo Galtieri hade en plan. Som så många politiker i världshistorien före honom ville han plocka politiska poäng på ett militärt äventyr. Galtieri gjorde bedömningen att det skulle bli ett snabbt och enkelt företag att ta Falklandsöarna för Argentinas räkning.

Den 2 april 1982 landstiger sedan 700 argentinska marinsoldater i Port Stanley, Falklandsöarnas huvudstad. Den brittiska styrkan på 69 marinsoldater håller inte ut länge, utan faller tidigt tillbaka till Government House, där Guvernören Rex Hunt sänder ut ett radiomeddelande till öns befolkning. För att ge en smak av hur bitter stämningen är mot Argentina hos öns invånare ger jag er här ett citat av Rex Hunt ifrån den radiosändningen: ”Well, I’m not surrendering to the bloody argies, that’s for sure.”. Detta citat till trots fann sig dock Guvernören Hunt tvungen att kapitulera till de argentinska styrkorna som snart skickade både honom och de överlevande brittiska soldaterna till Storbritannien. Under den radiosändning där Hunt kapitulerade hade han dock sagt ”The British will be back”. Skulle han ha täckning för dessa ord? När dessa nyheter nådde Buenos Aires gick i alla fall 200 000 människor ut på gatorna och firade. Galtieris plan verkade ha fungerat. Inte skulle väl regeringen Thatcher i England bry sig så mycket om dessa öar, nästan 13 000 kilometer hemifrån?

Cirka 200 000 argentinska medborgare firar invasionen av Islas Malvinas den 2 april 1982 på Buenos Aires gator.

Vanligtvis skulle kanske inte ett så litet hörn, tomt på naturresurser, i utkanten av det forna brittiska imperiet vara så intressant för den brittiska regeringen. Det var långt ifrån självklart att britterna skulle göra något åt den argentinska invasionen. Dock måste vi här räkna med två faktorer som kom att bli avgörande. För det första hade Falklandsöarnas befolkning flera gånger sagt sig vilja tillhöra Storbritannien och inte Argentina. Det senaste exemplet är den folkomröstning från mars 2013 där 99,8 % av de röstande på öarna sade sig vilja fortsätta tillhöra Storbritannien. De 0,2 % som röstade nej gjorde just det. Röstade nej till Storbritannien, inte ja till Argentina.

Politiska uppmaningar till folkomröstningen 2013. De talar sitt tydliga språk angående öbornas inställning.

För det andra var inte heller Storbritannien i ett stabilt politiskt läge vid denna tid. England var djupt inne i en kraftig lågkonjunktur. Den sittande Tory-regeringen med Margaret Thatcher i spetsen var inte populär bland folket och möjligheten till krig kan ha setts som en skänk från ovan av den konservativa brittiska regeringen. Inte nog med att man kunde dra fokus från de inhemska frågorna. Ett krig är ett bra tillfälle att samla landet bakom regeringen och dessutom oftast en ekonomiskt bra affär (förutsatt att man vinner). Många ekonomier har lyckats återhämta sig just genom att regeringen lagt massor med pengar på stora omfattande program, där även krig om militära operationer räknas in. Med detta inte sagt att britternas skäl var enbart ekonomiska för deltagandet i denna konflikt, men visst bidrog lågkonjunkturen.

Hur slutade då själva kriget? Efter några månader strider med förluster på bägge sidor kunde engelsmännen återigen hissa ”The Union Jack” över Port Stanley. Britterna hade trots avståndet på 13 000 kilometer att jämföra med argentinarnas 600 kilometer, lyckats utnumrera Argentinas väpnade styrkor i storlek med ungefär dubbelt så många man. Britterna förlorade sina första fartyg i strid sedan det andra världskriget, men lyckades i sin tur sänka Argentinas flaggskepp General Belgrano. Är man mer intresserad av den militärhistoriska sidan rekommenderar jag en dokumentär som finns länkad i slutet.

Falklandsbornas inställning är oerhört pro-brittisk. Bannern ovan nämner inte de ca. 650 argentinska soldater som dog i kriget. Dessa ligger dock begravda på Falklandsöarna. När den brittiska regeringen frågade Argentinas regering om de ville ha hem deras kroppar till Argentina fick de nej, med motiveringen att "de låg redan i argentinsk jord".

Hemma i Storbritannien kom nyheterna om segern att samla folket bakom regeringen. Det talas allmänt om att britterna började ta mer stolthet i sitt land, ett värde som självklart är svårt att kvantifiera vetenskapligt, men nog kan äga sin riktighet. Thatcher och hennes regering kom att bli omvald i parlamentsvalet 1983, något som kändes nog så främmande innan konflikten.

I Argentina då? Sedan man hade gått ut med att man tagit kontroll över öarna vid den första invasionen hade det varit väldigt tyst med nyheter från regeringens sida. Man hade inte sagt något om hur det gick i striderna ute på öarna, vilket säkerligen gjorde chocken större när man i juni var tvungen att berätta att överbefälhavaren, tillika argentinske guvernören på ön, Brigadgeneral Menendez hade kapitulerat för de brittiska styrkorna. Kravaller bröt ut på gatorna i Buenos Aires och militärjuntan tvingades avgå. Demokratin kunde snart återupprättas i landet.

Fortfarande idag hävdar Argentina att öarna tillhör dem. På bilden ovan syns Argentinas herrlandslag i fotboll med en banner, som översatt säger "Falklandsöarna är argentinska". 

Rekommenderad läsning

Som sagt i inlägget kommer här länken till 20th Century Battlefields – The Falklands som beskriver de rent militära händelserna på Falklandsöarna 1982. Är man dock intresserad av bakomliggande skäl till varför människor och nationalstater krigar med varandra finns det inga lätta svar. Något som ökade min förståelse för krigande var en bok om hur man slutit fred genom historien. G. John Ikenberrys After Victory går in på vad som varit viktigt för olika stater och regenter när det kommit till att sluta fred, samt hur dessa freder kommit att påverka framtiden.

Mansa Musa och Mali

Tidigare på denna blogg har jag skrivit om det gamla afrikanska kungariket Ghana och dess storhetstid. Detta inlägg kommer att fungera lite som en uppföljare till det inlägget, då jag nu kommer att beskriva det kungarike som följde Ghana i spåren, nämligen Mali. De två kungarikena skilde sig åt, men de kan bägge lära oss samma läxa; Att afrikanska imperier var mycket rikare och mer framskridna än vad de samtida europeiska var. Idag kommer jag att peka på detta genom att berätta om pilgrimsfärden som den maliske härskaren Mansa Musa företog sig år 1324.

Gränserna för Maliriket.

Till skillnad från kungariket Ghana delar Mansa Musas Mali och dagens Mali i mycket större utsträckning gränser än vad dåtidens och dagens Ghana gör. Något ni kanske minns om kungariket Ghana som gällde likadant för Mali var dock vad deras primära handelsvara var, nämligen guld. Under Mansa Musas regeringstid producerades så mycket guld att vissa i efterhand har argumenterat att Mali är ett av historiens rikaste riken. Detta är en väldigt svår generalisering att göra, då rikedom kan mätas på flera olika sätt och det dessutom förblir oerhört svårt att sätta exempelvis rikedom i Mali under tidigt 1300-tal i relation till rikedom hos ett specifik jägar/samlar-samhälle några tusen år tidigare. Vad vi dock vet är att guldindustrin i Mali var omfattande och att Mansa Musa, som härskare av Maliriket, var oerhört rik i guld, vilket var en eftertraktad råvara hos den tidens rika.

Denna bild är tagen ifrån en karta, där Mansa Musa sitter på en tron i Mali. Värt att lägga märke till är guldklimpen i hand högra hand. Detta är en monark som förknippas med guld.

Det historiska Maliriket kom att existera mellan ungefär 1230-1600. Dess namn nedtecknades först av den resande arabiske skriftlärde Ibn Battuta, en man som historiker idag har att tacka för flertalet källor. Maliriket hade kommit att ta platsen som Ghanariket tidigare haft i regionen, ända sedan 800-talet. Och även om handeln starkt påmidne om den som fördes i Ghana så fanns det en stor skillnad. Islam hade kommit att bli en mycket mer dominant del av samhället. De ghananska härskarna hade inte velat konvertera till islam och vissa historiker brukar tillskriva undergången av deras rike delvis till deras inflexibilitet när det kom till en så stark förändrande kraft som islam. Även om detta bidrog var skälen till Ghanas fall fler och mer komplexa än så. Det märktes dock tydligt hur islam hade kommit att spela en stor roll i Maliriket. När en härskare som Mansa Musa (som regerade från 1312 till det episka året 1337) företog sig en vallfärd till Mecka bör det ses som bevis på att härskaren inte bara är muslim, utan även en någorlunda troende utövare av den religionen. Under denna vallfärd kom Musa att göra sig till kändis inte enbart i de länder han besökte, utan även länder han aldrig ens satte fot i. Detta på grund av sätter han utförde sin pilgrimsfärd på.

Rapporterna varierar, men vi kan med säkerhet konstatera att Mansa Musa på sin pilgrimsfärd hade med sig åtminstone 60 000 man, 12 000 slavar (som alla bar ungefär 2 kg guld var), hästar som bidrog till att bära bördor med guld och annat. Intressant att lägga märke vid är att flertalet i detta enorma tåg rapporterades vara klädda i kläder av silke, vilket vid den här tiden inte producerades utanför Kina. För att ha fått tag på silke måste det ha kommit över land till Mali via någon av handelsstäderna vid Indiska Oceanen på den afrikanska östkusten, exempelvis Mogadishu eller Dar es Salaam. En sådan lyxvara var i sig oerhört dyr och svår att få tag på, så att klä flertalet av sina följare i det tyget var inget billigt företag. Vidare i detta tåg gick cirka 80 kameler, som rapporteras ha burit stora bördor med guld. Här går källorna isär, men uppskattningarna varierar mellan 25-150 kg guld per kamel. Även om vi är försiktiga och utgår ifrån den lägsta av dessa uppskattningar (dvs. 25 kg guld x 80 st kameler) är det en mängd guld vi omöjligen kan överskåda. Till detta får vi inte heller glömma att detta är närmast en armé av människor som skall äta, dricka och uträtta sina behov. Logistiken bakom denna operation är oerhörd och går inte heller den att överskåda.

Vad fick då denna extrema pilgrimsfärd för följder? Bland annat fick den stora ekonomiska följder. Som troende muslim så utövade Mansa Musa inte bara Hajj (vallfärden), utan även Zakat – Allmosan (och även de övriga tre pelarna). Under sin resa gav Musa bort mängder av sitt guld till fattiga han mötte på vägen. Han lät bygga bostäder för sig och sitt följe när han reste fram över landet. När han lämnade bostäderna lät han de lokala fattiga flytta in i dessa bostäder. Även om detta skulle komma att glädja de fattiga som gynnades av Musas allmosor skulle det komma att få större konsekvenser. När den enorma mängd guld som introducerats på marknaden gjorde sig påmind drabbades flera av de städer Musa varit i av kraftig inflation. Kairo, Mecka och Medina rapporterade alla kraftig inflation efter Musas framfart. Och inte att undra på. En man som är så rik att han bokstavligt talat bygger en ny moské varje fredag kan lätt ha den effekten på en marknad vars grundbult han fullkomligt dominerar. Handeln i denna region skulle vara skakad av Musas pilgrimsfärd i nästan ett decennium, även fast Musa försökte rätta till sitt misstag genom att låna guld ifrån Kairo till väldigt hög ränta. Detta var inget han behövde göra, vilket bör ha framgått av texten ovan.

Att bygga moskéer var något Mansa Musa gjorde flitigt. Detta är Sankoremoskén i Timbuktu, som kom att bli ett viktigt politiskt centra under Mansa Musas regeringstid. Innan dess hade Timbuktu mest varit en avkrok i öknen.

En annan följd av Musas pilgrimsfärd till Mecka var att han kom att bli omtalad. Att vi vet allt jag skrivit ovan om Mansa Musa är på grund av att det dokumenterades väl av flertalet olika källor. Berättelser om Mansa Musa nådde Europa, där myter om ett afrikanskt El Dorado började gå. Att säga att detta skulle komma att påverka kommande europeiska koloniala företag i Afrika är inte en omöjlighet. Tänk bara på vad Afrikas västkust är känd som i Europa; Guldkusten. Dessa källor berättar inte enbart historien om hur rik Mansa Musa och kungariket Mali var, utan även om hur pass sammanknutet Mali är med resten av världen, framför allt Nordafrika, Mellanöstern och Asien, vilket var denna tids stora marknader. Europa var inte riktigt med i spelet ännu.

Rekommenderad läsning

Vill ni läsa mer om Mansa Musa och Mali kan ni vända er till P. James Oliver och hans bok Mansa Musaand The Empire of Mali. En rolig artikel jag även snubblade över när jag gjorde efterforskningar för detta inlägg är denna artikel ifrån The Independent, som listar historiens rikaste män, med siffrorna justerade för inflation. Vem är rikast i världen enligt denna lista? Gissa…

Vietnamkriget och Dominoteorin

För västerlänningar brukar begreppet ”Vietnamkriget” innebära det krig som utkämpades mellan å ena sidan det kommunistiska Nordvietnam och å andra sidan det kapitalistiska Sydvietnam, USA och deras allierade. För vietnameserna är dock denna terminologi oerhört svår att greppa. Vietnam är ett land som mellan 1937-1982 varit nästan konstant i krig mot flertalet andra makter. Under andra världskriget var landet ockuperat av Japan. Efter andra världskriget slogs Viet Minh, ledda av Ho Chi Minh och General Vo Nguyen Giap, mot den franska kolonialmakten i landet. När det vietnamesiska folkets önskan om landets statsskick sedan inte följdes av stormakterna USA och Sovjetunionen bröt sedan det vi i väst vanligen kallar Vietnamkriget ut. Kort efter att detta krig tagit slut hamnade Vietnam i krig med grannarna Kambodja, vars regim slaktade flertalet etniska vietnameser. På grund av deras ingripande i Kambodja hamnade Vietnam i ett till krig, som mest var ett politiskt spel för kulisserna, denna gången mot Kambodjas allierade Kina. Det är alltså en komplicerad samling strider Vietnam genomfört under 1900-talet. Jag kommer dock i detta inlägg att gå in på det Vietnamkrig som i väst porträtteras med musik av Jimi Hendrix eller Creedence Clearwater Revival, det vill säga kriget mot amerikanerna.

Den amerikanska inblandningen i Sydostasien grundade sig i något som kallades för Dominoteorin. Under president Dwight D. Eisenhower förklarade amerikanerna 1954 Dominoteorin som om de asiatiska länderna vore dominobrickor som en efter en skulle falla till kommunismen. Man tyckte sig se bevis för denna teori i hur kommunisterna tagit makten i Kina 1949 och hur Nordkorea försökt ena den koreanska halvön under kommunismen i och med invasionen av Sydkorea 1950. Dessa rörelser understöddes också av den klassiska ärkefienden Sovjetunionen. Även om Dominoteorin i efterhand har visat sig felaktig är det viktigt att tänka sig in i det amerikanska tankesätt som rådde då. Man såg sig själv som kapitalismens och frihetens försvarare och de enda med tillräckligt stor krigsindustri att ta ordentlig militär handling mot kommunismen. Samtidigt var det en paranoid kommunistskräck som rådde genom hela USA. Exempelvis lade man till orden ”In god we trust” på pengarna och orden ”(one nation) under god” i trohetseden, eftersom kommunister var, i alla fall i teorin, ateister. Genom att understryka sin egen gudstro skulle man skilja sig ifrån de ateistiska kommunisterna.

En illustration över hur man tänkte sig Dominoteorin.

Efter att Viet Minh, den frihetsrörelse som senare skulle komma att bli den nordvietnamesiska armén, besegrat Frankrike i slaget vid Diên Biên Phú 1954 träffades representanter från Viet Minh med franska, amerikanska, sovjetiska och kinesiska delegater i Genève 1954 för att förhandla fram fred i Vietnam. Man skapade en tillfällig lösning där man, likt Korea, delade landet i två halvor. I den nordliga halvan skulle Ho Chi Minh, understödd av Sovjetunionen och Kina, regera. I den södra halvan skulle Ngo Dinh Diem, understödd av USA regera. Detta skulle visa sig vara en oerhört katastrofal idé. Motsättningarna mellan Nord och Syd blev påtagliga och det skulle inte dröja länge förrän det rådde fullt krig i landet igen.

Denna franska hjälm kommer ifrån slaget vid Dien Bien Phu och är utställd på det militärhistoriska museet i Hanoi. På plaketten under står det "Evidence of the failure of the French".

Även om USA officiellt inte gick in med marktrupper i Vietnam förrän 1965 var de väldigt närvarande. Flertalet amerikanska ”militära rådgivare” var på plats för att bygga upp och bistå den sydvietnamesiska armén, precis som sovjetiska dito var på plats i norr. För att undvika den problematik man hade haft i Korea gick man aldrig in med marktrupper i Norr. Nordvietnam utsattes istället för många och ordentliga bombräder, mest mot Hanoi och hamnstaden Haiphong. De amerikanska och sydvietnamesiska marktrupperna å sin sida mötte ibland motstånd från den nordvietnamesiska armén, men ofta ifrån den gerilla som i Sverige blev kända som FNL, men internationellt är mer kända under det namn amerikanerna gav dem: Viet Cong.

Jag tänkte inte gå in i detalj på så mycket av stridigheterna, det finns flertalet dokumentärserier på Youtube för den som är intresserad av det. Jag kommer istället ta upp en av de viktigaste striderna i hela kriget. Den vietnamesiska högtiden Tet firas vanligtvis i slutet av januari och början av februari. Detta är den absolut största högtiden i vietnamesisk kultur, vilket hade lett till inofficiella vapenstillestånd i kriget under tidigare år. 1968 skulle dock detta komma att ändras. Över hela Sydvietnam slog trupper ifrån FNL till synkront mot amerikanska och sydvietnamesiska militära anläggningar och installationer. I Saigon intog stridande från FNL den amerikanska ambassaden och i hela Sydvietnam stod hårda strider. De flesta av dessa strider och attentat kunde snabbt nedkämpas av amerikansk och sydvietnamesisk militär. Förutom på ett ställe. I den gamla kejsarstaden Húe hade trupper från både FNL och den nordvietnamesiska armén intagit nästan hela staden. Här skulle det inte bli lätt att slå tillbaka de kommunistiska soldaterna.

Denna sovjetiska MI-21:a flög för Nordvietnam mellan 1967-69 och sköt ned 14 amerikanska plan. Idag utställd på det militärhistoriska museet i Hanoi.

De amerikanska styrkorna fick inte tillstånd att bomba så mycket som de önskade i Húe, på grund av stadens gamla arkitektur och historiska byggnader. Det gick riktigt långsamt att avancera. Rakt igenom Húe rinner parfymfloden. När amerikanerna först efter flera dagar (det finns berättelser om hur amerikanska styrkor behövde 10 timmar på sig för att korsa en gata) hade återtagit den nya staden söder om floden kunde man rikta uppmärksamheten mot den gamla staden på norra sidan floden. Detta skulle visa sig ta ännu längre tid. Så fort man försökte avancera över en av de två broarna över floden blev man skjuten på. När man sedan försökte skicka över stridsvagnar sprängdes broarna. Striderna blev långdragna och resulterade i många amerikanska och vietnamesiska döda. Men till slut lyckades amerikanerna och sydvietnameserna nedkämpa Tet-offensiven.

I gamla staden i Hue finns Vietnams högsta flaggtorn, där det som en gång var Nordvietnams flagga vajar. Idag är det flaggan för hela det enade Vietnam.

Vad blev då resultatet av Tet-offensiven? På kort sikt kunde man urskilja en tydlig militär förlust för de nordvietnamesiska styrkorna. Det skulle ta lång tid innan de kunde slå i så stora siffror igen. Men Tet-offensiven hade en annan inverkan. Den amerikanska befolkningen kunde se militärens svårigheter sändas på TV-apparaterna hemma i vardagsrummet. Delar av den amerikanska opinionen blev mer negativ mot kriget. Samtidigt drabbade inkallelseorderna mest män ifrån de fattigare delarna av det amerikanska samhället. College-studenter blev inte inkallade. Ett starkare missnöje mot Vietnamkriget växte bland fattigare amerikaner och etniska minoriteter. Samtidigt skedde en skiftning åt det konservativa hållet i USA som en motreaktion mot krigsprotesterna. Detta visade sig exempelvis i hur Richard Nixon besegrade Lyndon B. Johnson i valet 1968 och blev omvald 1972.

Under hela denna tid fortsatte dock kriget utan framsteg för varken USA, Syd- eller Nordvietnam. Under Nixons andra mandatperiod ökade bombningen mot Norra Vietnam så ofantligt att man exempelvis under kampanjen Linebacker II släppte fler ton bomber än vad som släpptes under hela andra världskriget. Men nordvietnameserna vägrade ge med sig och fortsatte kämpa emot med både armén och FNL. Slutligen lämnade amerikanerna och dess allierade (ex. England, Australien, Nya Zeeland) Sydvietnameserna att själva klara av Nordvietnam 1973. Det tog bara till april 1975 innan Sydvietnam hade förlorat kriget och Vietnam enats under kommunistpartiets styre. USA hade då förlorat 58 000 soldater i Vietnamkriget. Antalet döda vietnameser, militärer och civila uppskattas till mellan 3,5 och 4 miljoner.

Hur gick det då med Dominoteorin? Som jag tidigare sade var den felaktig. Även om både Vietnam och Kambodja föll till kommunismen efter Koreakriget ledde inte detta till en enorm kommunistisk kontinent. Kambodja och Vietnam började som sagt slåss sinsemellan redan 1978, vilket gjorde att även Kina blev oense med Vietnam, vilket i sin tur gjorde relationerna mellan Sovjetunionen och Kina frostigare. Det är nog även här i vi ser själva problemet med Dominoteorin. Vietnameserna slogs inte för kommunismen eller dess spridning. De slogs för Vietnam och ett enat land. Amerikanernas misslyckande med att inse detta var det som slutligen gjorde dem till förlorare i denna konflikt.

Rekommenderad läsning

I detta inlägg tangerar jag flertalet olika intressanta delar av denna historia utan att kunna ge någon av dem den rättvisa de förtjänar. Jag kommer alltså rekommendera en Youtube-video och två böcker för den som vill lära sig mer om Vietnamkriget.

20th Century Battlefields är en dokumentärserie från BBC. Detta avsnitt behandlar mycket av det jag skrivit om med ett fokus centrerat i Tet-offensiven.

Bao Ninh – Sorrow Of War är en fantastisk vietnamesisk  bok skriven under pseudonym av en före detta soldat ur den nordvietnamesiska armén. När den kom ut fick den vietnams största litteraturpris, samtidigt som den förbjöds av staten, eftersom den målade upp krig som något negativt i en tid när man själv rasslade vapen. Den kallas ofta för ”den bästa krigsromanen jämte På Västfronten Intet Nytt”.

Karl Marlantes, amerikansk officer, ger en annan syn på kriget och även krig i stort i sin självbiografiska bok Matterhorn. Viktigt att komma ihåg är dock att detta bara är två röster av miljoner som har upplevt krig.

Politisk smutskastning, nu som då

Historiker brukar ofta använda sig av ordet tendens för att beskriva en källa som vinklad. Det kan rymmas mycket i ett ord som tendens. Jag har tidigare nämnt Gustav Vasa på denna blogg och hur han såg till att ge sig själv ett väldigt gott eftermäle. Man kan finna en stark tendens FÖR Gustav Vasa i de källor han själv såg till att lämna efter sig. Något som är roligare att studera tycker jag dock är där tendensen uttrycker sig negativt om någon specifik person eller ett skeende. Detta har visserligen ofta lett till missuppfattningar och historiska myter, men det fullkomligt absurda i expemelvis påståendet att Katarina den Store skulle ha dött då hon hade sex med en häst, samt att människor idag tror på detta, visar hur starkt genomslag politisk smutskastning kan få även hundratals år efter att alla kontrahenter är utdöda.

Om vi synar exemplet med den romerske kejsaren Caligula som gjorde sin häst till konsul och fick denna historia spridd som ett tecken på sin egen dårskap finner vi att det stammar ur en väldigt turbulent politisk tid (vilket dock den mesta romerska och idag italienska politiken skulle kunna räknas som) där mycket smutskastning riktades mot kejsaren. Vad man funnit är att han antagligen satte en häst i senaten, men att detta snarare skulle ses som ett budskap till de övriga senatorerna. En sorts pik med budskapet att ”min häst skulle göra ett bättre jobb än ni”.

Jag tänkte dock uppehålla mig i England under detta inlägg och berätta lite om knekten Piers Gaveston, som under det tidiga 1300-talet var väldigt god vän till den engelske monarken Edward II. Piers och dennes förhållande till kungen var ett prejudikat på många plan. Det är även en fantastisk historia att lyfta för att visa på den komplexitet som fanns inom den medeltida politiken, ett ämne som annars brukar sammanfattas med en pyramidformad modell av feodalsamhället, där makten rinner ner ifrån kungen. Det medeltida politiska landskapet var oerhört komplicerat och beroende på relationer mellan människor i högre grad än vad dagens samhälle är.

Från en väldigt ung ålder var Piers Gaveston en god vän till prinsen Edward of Caernarfon, som senare skulle komma att bli känd som Edward II under sin regeringstid. År 1300 blev de två, då tonåriga engelsmännen, nära vänner. Sittande monark, Edward I, samt andra vid det engelska hovet, tyckte att denna relation var lite underlig. År 1307 skickade Edward I Piers Gaveston i en kortare exil, med bekväm försörjning. Olika skribenter vid denna tid har gett olika skäl till varför, men det verkar ha varit en markering mot Edward of Caernarfon och dennes nära förhållande till Piers.

Caernarfon Castle i Wales, födelseplatsen för Edward II.

Kungar avlöser dock varandra och när Edward I avled samma år var det dags för Edward of Caernarfon att ta över kungamakten och bli Edward II. Han såg omedelbart till att få hem Piers till England och förklara densamma som Earl of Cornwall. Detta var en oerhört stark position, framför allt att ge till någon som inte var nära besläktad med kungafamiljen. Grevskapet Cornwall var ett av de rikaste grevskapen i hela kungariket och försäkrade Gaveston med en stark position och mycket pengar framöver. Dock var beslutet så oerhört impopulärt bland landets övriga grevar att Gaveston jagades i exil ytterligare en gång, nu till Irland. Han hotades med exkommunikation av biskopen i Canterbury ifall han inte skulle lyda.

En samtida avbildning av Edward II's kröning. Edward II hade fram till kröningen haft titeln Prince of Wales, vilket är en tradition som lever kvar i dagens engelska kungahus. Skälet till att han fick denna titel var att Edward I hade utkämpat flera blodiga krig mot Walesiska stormän och befäst landet med flertalet slott för att visa sin makt över dem.

Ur detta kan vi se att kungen hade flera människor han var beroende av. Han kunde inte alls sitta och bestämma despotiskt hur han ville för alla att följa enligt någon enkel feodal modell. Kungen var starkt beroende delvis av landets adelsmän, som var de som bistod med soldater i krig, skatteinsamling ifrån sina grevskap och styrande av landet. Vände sig dessa emot kungen kunde det bli inbördeskrig, vilket hände tre gånger under kungahuset Plantagenet, där Edward II ingick. Han var även tvungen att hålla sig på god fot med kyrkan, som var den mest stabila institutionen i samhället vid denna tid. En av hans företrädare i kungahuset, Henrik II, hade både exkommunicerats av påven OCH fått England försatt i Interdikt, något som enligt kyrkan gav vilken som helst, i kyrkans ögon rättfärdig kung, att försöka sno åt sig kronan utan fördömande (vilket fransmännen försökte med).

Tillbaka till historien om Gaveston kan jag berätta att han återvände och återfick grevskapet år 1309 efter att Edward II hade gjort flertalet politiska eftergifter till sina baroner och grevar. Gaveston var dock inte den smidigaste, utan blev snabbt ovän med de andra baronerna och grevarna igen. Han gav dem elaka tillmälen som han inte hymlade med. Han tjatade till sig tjänster för sig och sina vänner ifrån kungen. De engelska adelsmännen slöt sig åter samman och tvingade kungen att försätta Gaveston i exil ännu en gång i november 1311.

Denna exil skulle vara kortare än någon av de tidigare, då Gaveston var tillbaka i England redan innan årsskiftet. Den 18 januari förklarade Edward att Gavestons straff var olagligt och återgav honom hans positioner. Detta fick bägaren att rinna över och konturerna av ett inbördeskrig började anas. Å ena sidan fanns Gaveston och kungen med en del lojala adelsmän. Andra adelsmän samlades bakom baronen av Lancaster som ledde kampen mot kungen. Gaveston exkommunicerades av biskopen i Canterbury. För att förkorta historien så blev Gaveston tillfångatagen av baronen av Warwick och dömd till döden av denne och baronerna Lancaster, Hereford och Arundel med flera.

Detta är ett prejudikat av våld som kom att definiera slutet av Edward II’s regeringstid. Baroner hade slutit sig samman och avrättat en greve, tillika en oerhört god vän till kungen. Det skulle inte dröja länge tills Edward II hade blivit avsatt och fängslad och en tillfällig regering trädde i kraft. Denna regering skulle dock bli avsatt i en kupp av Edwards son, bistådd av lojala baroner, som skulle upphöja honom till kung Edward III.

Piers Gaveston avrättades på Blacklow Hill, där två walesiska bödlar "ran him through and beheaded him". Sedan 1823 står där ett monument tillägnat honom, vilket syns på bilden.

Även om det under hela denna vänskap florerade rykten om ett homosexuellt förhållande de två emellan är det inget som man belägga historiskt. Att vara homosexuell vid denna tid fördömdes hårt av kyrkan, som liknade det med kätteri. Ingen ville erkänna sig som öppet homosexuell, eller sodomit, då det stred mot kyrkans lag. Vad vi kan bevisa är att både Edward och Piers hade sexuella relationer med sina fruar, som födde deras barn. Edward skall även ha hunnit med att få en oäkting. Helt säkra på hur långt deras förhållande sträckte sig skall vi dock inte säga med säkerhet.

Kort efter att Edward II blivit avsatt och fängslad kom det bud om hans död. De första dödsbuden talade om det som en naturlig död, men snabbt började det gå rykten om att någon hade haft ett finger med i spelet. Det är inte otroligt att en av fångvaktarna smög in och kvävde Edward i sömnen på uppdrag av en av de baroner som fängslat honom. Dock är det väldigt otroligt att Edward II skulle ha mött döden genom att ha fått ett glödgande järn uppkört i ändtarmen. Varför skriver jag detta? Jo, för att just den varianten av Edward II’s död kom att sprida sig några år efter kungens död. Antagligen vann denna historia mark då gemene man kunde finna det humoristiskt att en förmodad ”sodomit” mötte döden på detta sätt. Denna bild hjälptes också av att pjäsförfattaren Peter Marlowe 1593 skrev pjäsen Edward II, där det inte rådde några tveksamheter om kungens förhållande till Gaveston.

Historiens moral? Vi kan omöjligt säga ifall Piers Gaveston och Edward II var mer än bara vänner. Deras vänskap var dock inte något de engelska stormännen önskade. Med ett så pass, bevisligen, starkt politiskt klimat emot sig var denna vänskap dömd till problem och ryktesspridning. Vad vi måste tänka på när vi tar del av dylika historier i efterhand är dock att vi alltid måste tänka på vem som håller i pennan och på vems uppdrag.

Rekommenderad läsning

För den som orkar är verket The Plantagenets – The Kings who made England ett fantastiskt epos över denna kungasläkt som regerade i nästan 300 år. Det är även en fantastiskt djupdykning ner i medeltidens komplicerade politiska klimat. Den som läst Game of Thrones – böckerna kommer nog att känna igen en hel del skeenden som George RR Martin har lånat ifrån den engelska historien. Exempelvis ligger Piers Gaveston idag begraven på King’s Langley…