Riktig skithistoria

Genom historien har människor och djur alltid haft en gemensam nämnare. Everybody poops!, som en populär barnbok på engelska heter. Detta är en av världens stora likare, något som bland annat har lett till fantastiska fotomontage av Elizabeth II, Vladimir Putin och Barack Obama på toaletten. Den sydafrikanske komikern Trevor Noah går i sin nya bok igenom denna gemensamma nämnare och närheten till naturen vi upplever när vi lättar på trycket över nästan tre sidor. Detta har också gett upphov till en typ av historiskt studium som ibland kallas skithistoria, alltså historien om hur vi har handskats med mänskliga (och animaliska) exkrementer genom tiderna. Så kallad skithistoria finns det gott om. På Gotland har arkeologer exempelvis funnit tunnor med mänskliga exkrementer från 1300-talet, vilket skvallrar delvis om saniteten på Gotland då, men även om småsaker som tunnbyggande, dieter och idéer om sluthantering.

Kakor av Elefantbajs torkas i solen för att förvandlas till
energikälla och myggavskräckande medel.

 Allmänt har djurens exkrement blivit mer allmänt nyttjat av människor i produktiva sammanhang genom historien. Anledningen är nog delvis så enkel som att människors exkrementer innehåller tarmbakterier mer direkt skadliga för andra människor. Kobajs har länge använts (och används fortfarande i viss utsträckning) som gödsel för att främja olika grödors framväxt, något som blev mindre vanligt i och med Haber-Boschprocessens uppfinnande under 1910-talet och upptäckten av konstgödsel (något jag tidigare avhandlat i inlägget om Fritz Haber). I Indien kan man idag fortfarande se hur elefantbajs samlas i lagom stora kakor och torkas i solljuset för att sedan användas för förbränning och energikälla. När man bränner denna torkade elefantdynga håller sig också myggen borta. Exkrementer har varit och är alltså fortfarande något människan nyttjar sig av i samhällelig utveckling.

Men det är också något som har varit en källa till sjukdomsspridning och icke-sanitära förhållanden. Förhållandet mellan exkrementerna och dessa negativa effekter har inte alltid varit solklara och inte heller lika farliga för olika människor. På landsbygden är det lättare att göra sig av med mänskliga exkrementer sanitärt. Det gör man helt enkelt genom att gräva en grop en bra bit ifrån övriga verksamheter och strikt hålla bajsandet till den gropen. När gropen blev full fyllde man igen den och börjar om proceduren någon annan stans. När människorna med tiden dock blivit mer urbaniserade har dock sjukdomsspridning till följd av dåliga sanitära förhållanden i städerna blivit vanligare. Exempelvis blev Londons befolkning offer för en dödlig koleraepidemi så sent som 1854 efter en kraftig urbanisering som överlastade stadens system (och London hade ändå ett relativt sofistikerat system jämfört med andra europeiska storstäder).

Detta har dock inte varit modellen för alla storstäder världen över, utan denna utveckling har varit oerhört ojämlik genom historien. När en metropol som London år 1854 kunde drabbas av en koleraepidemi till följd av avlopp som inte kunde hantera befolkningsökningen kan vi vända blickarna till Indus-dalen på 2500-talet f.kr. Där, i gränslandet mellan dagens Indien och Pakistan uppstod en av världens första civilisationer grundad runt en flod (andra kända exempel är civilisationerna vid Nilen, i Mesopotamien och vid Gula Floden i dagens Kina) och den stora staden Mohenjo Daro. För 4500 år sedan blev alltså människorna i denna del av Asien urbaniserade i en stad som hade något som skulle vara avundsvärt för alla europeiska städer under 1700-talet, nämligen fungerande avlopp. Istället för att släppa ut sitt avskräde utomhus (likt en specifik scen ur Monty Python and the Holy Grail) så skickade man ner det i schakt grävda ner i marken. Men inte nog med det. Ifall alla bara skulle släppa ner sitt avskräde rakt ner i schakt under staden skulle det bli som tidigare nämnda grop för mänskliga behov. Efter ett tag skulle samlingen bli full och då är det inte så lätt att bara flytta staden.

Den arkeologiska utgrävningsplatsen Mohenjo Daro

Modellen med avskräde som ackumuleras under staden blev vanlig i Europa när man flyttade in avfallshanteringen ifrån gatorna, med den självklara följden att de sanitära förhållandena blev ohållbara. Detta hade dock invånarna i Mohenjo Daro en lösning på långt tidigare. Där schakten som ledde undan avskrädet vertikalt tog slut mötte de en sluttande tunnel som ledde undan avfallet med hjälp av något så enkelt som gravitationen. På så sätt ledde man bokstavligt talat undan problemen. Mohenjo Daro är dock inte längre en aktiv stad, utan snarare en aktiv utgrävningsplats för arkeologer, så deras överlägsna avskrädeshantering till trots gick staden under. I detta specifika fall eftersom det var väldigt lite fokus på militär makt, medan grannstaterna hade mycket mer fokus på det. Dock är det intressant att genom detta exempel se hur långsamt avfallshanterings- och sanitetidéer spred sig över världen. Det var bevisligen inte något som samhällen stod och föll med, men det kunde verkligen underlätta för invånarna i städerna.

Hur såg det ut i Sverige då? För att sammanfatta det kort kan nämnas att Gustav Vasa under 1500-talet var den förste regenten att genomföra större statliga reformer på området. Hans projekt lyckades få svenskar att sluta kasta ut sitt avskräde genom fönstren och ut på gatorna, för att istället börja använda sig av primitiva avfallssystem. Märk väl att detta dock inte låg speciellt högt på agendan i Sverige, eftersom urbaniseringen här kom igång mycket senare än i exempelvis Indus-dalen (och många andra områden därtill). Svenskarna var förhärdade bönder i princip fram till 1800-talet, då den industriella revolutionen och arbetstillfällena i städerna satte igång den första stora urbaniseringsvågen i landet. Innan dess klarade sig många med att gräva gropar för sitt avskräde.

Polsk Riksdag

I vårat vardagliga språk använder vi ofta ord vi aldrig reflekterar över. Språk, precis som människor, samhällen och grupper inom desamma är offer för ständig förändring. Hur kommer det sig exempelvis att norrmän, danskar och engelsmän alla använder ett ord som har språkliga rötter i det poetiskt vackra ordet vindöga, medan svenskarna övergett detta till förmån för ordet fönster. Detta låneord är bland de enklare att spåra och kommer ifrån tyskans fenster, vilket i sin tur kommer ifrån den romanska språkstammen (fr. fenêtre, it. Finestra osv.). Men låneord är bara en liten del av alla roliga uttryck vi använder oss av. Idag tänkte jag gå igenom ett uttryck som är väldigt vanligt i det svenska språket, men som har en verklig förlaga – nämligen uttrycket polsk riksdag. Detta uttryck har på svenska kommit att bli synonymt med kaos. Ett tillstånd där många viljor stretar åt olika håll utan att för den sakens skull uppnå några handfasta resultat. Jag har hört människor säga sig tro att detta beror på hur det polska parlamentet Sejmen fungerade under kommunismen, men uttrycket har en 300 år längre historia än så och börjar med Wladyslaw Sicinski, lågadelsman ifrån Trakai i dagens Litauen.

Personalunionen Polen-Litauen var under medeltiden en otrolig maktfaktor att räkna med i Östra Europa.

”Litauen?”, kanske någon tänker nu. Ja, Litauen. Mellan åren 1385-1795 existerade nämligen en statsbildning i östra Europa som var känd som det Polsk-litauiska samväldet. Detta samvälde såg dagens luft när den polska drottningen Jadwiga gifte sig med den Litauiske storfursten Jogaila (pl. Jagiello, ja samma linje som Katerina Jagiellonica tillhörde). Denna statsbildning var inte en arvmonarki, utan en valmonarki. Sverige var under 1300-talet detsamma, det var först Gustav Vasa som under 1500-talet införde arvmonarki i Sverige. Det är ifrån den tiden historierna om Eriksgata kom i Sverige, och i Polen såg det inte allt för annorlunda ut. De som valde monarken till den polska tronen var Sejmen, en samling av adelsmän från hög- och lågadel som sammanträdde ungefär vartannat år för att välja nya monarker och stifta lagar. Det har dock ingenting gemensamt med dagens polska Sejmen, vilket är ett demokratiskt valt parlament med 460 ledamöter. Dagens polska parlament fattar enbart majoritetsbeslut, kanske eftersom de lärt sig sin läxa av den politiska institution den efterträtt.

Den polska Sejmen fungerade ändå som det var tänkt under medeltiden och i början av den så kallade tidig-moderna tiden. Adelsmännen från Polen och Litauen träffades, enades alltid om en kung (nästan uteslutande ur den redan styrande monarkins släktled) och stiftade lagar efter att ha diskuterat igenom dessa fram och tillbaka. Samtliga lagar och monarker som antogs och avslogs mötte alltid en helt samlad riksdag. Fram till en fredag i mars i Warszawa 1652. Sejmen hade då sammanträtt i sex veckor och processen började bli långrandig. Det var inte första gången det hände. Polackerna var fortfarande låsta i en tvist med Sverige om den svenska kronan (på grund av Gustav Vasas arvmonarki och Katerina Jagiellonicas son, Sigismund) och hade redan krigat mycket med bland annat svenskarna (till och från före, under och efter 30-åriga kriget), men även andra grannstater. I alla fall var Sejmens session nu inne på den sista schemalagda dagen och ingen konsensus hade nåtts angående kung Johan II Kazemierz förslag om ökade anslag till kronan. Talmannen frågade församlingen ifall de kunde enas om att fortsätta sammanträdet på måndagen, något som sakta började vinna bifall i Sejmen. Då ställde sig Wladyslaw Sicinski upp och förändrade Polens historia för all framtid: ”Jag tillåter inte denna förlängning!”, utropade han. Ja, fast på polska då. Efter denna deklamation tågade han ur salen och slog igen dörren efter sig.

Wladyslaw Sicinski.

Sicinskis handling, ifall han skulle följa upp på sitt hot om att utebli från måndagens session skulle göra att Sejmen inte var beslutsför. Så spänningen var hög när talmannen på måndagen ropade upp adelsmännen för att se ifall de var beslutsföra. När Sicinskis namn ropades upp möttes det först av tystnad och därefter orden ”Bodajby przepadil!”, alltså ett konstaterande att han uppenbarligen inte var där. Sejmen fick alltså upplösas utan att ha beslutat något kring Johan II Kazemierz förslag. Men varför hade då lågadelsmannen Sicinski handlat som han gjorde? Var han bara less på långa möten, så där som vi alla kan bli? Historikerna är idag ganska överens om att Sicinski, som i sig inte var någon större politiker, arbetade för större intressen när han lämnade mötet utan möjlighet att fatta beslut. Han hade antagligen emottagit någon form av muta av Janusz Radziwill, en litauisk fältherre, vars maktställning i Litauen hotades av den polske kungens förslag.

Ett drygt århundrade av politisk förlamning skulle följa i Polen. Flertalet ledamöter kom att tubbas till att följa yttre påverkan och lamslå möten. Sjutton år senare i Krakow fick systemet se strået som knäckte kamelens rygg. Efter att man visserligen lyckats enas om en efterträdare till Johan II Kazemierz reste sig omgående adelsmannen Adam Olizar från distriktet Volyn (idag en del av Ukraina) och utropade ”Veto!”. Talmannen förklarade mötet avslutat och systemet hade fått sitt namn, liberum veto (rätten att förbjuda).

På denna propagandabild utmålas Wladyslaw Sicinski (med en korv i handen) som en förkämpe för systemet Liberum Veto, även om det uttrycket myntades långt efter hans uttåg 1652. Dock hade det nog aldrig kommit till utan Sicinskis agerande.

Fram till 1795 skulle den polska Sejmen misslyckas med att ta beslut i nästan samtliga frågor som dryftades. Mellan 1734 och 1763 lyckades de till exempel bara med att uppnå konsensus vid ett enda tillfälle. Under de åren hölls nitton sammanträden. Skälet till att uttrycket Polsk Riksdag blev vanligt i Sverige kommer antagligen ifrån denna tid, när Sverige var inbegripet i flera stora maktstrider med polackerna, i alla fall under 1600-talet och det tidiga 1700-talet.

Det polska territoriet hade krympt markant till 1795, mycket till grannarnas fördel. På bilden kan man se hur den sista biten av Polen styckas och fördelas mellan Österrike-Ungern, Preussen och Ryssland.

Hur gick det sen för polackerna under detta system? Den polska riksdagen kunde bokstavligen inte ens ta ett beslut för att rädda sitt eget skinn. Omgiven av tre expansiva jättar i kejsardömet Österrike-Ungern, Preussen och Ryssland låg det försvagade Polen prekärt till. Redan 1772 annonserade dessa tre grannar att de tänkte stycka upp Polens territorium mellan sig. Hela tjugotre år senare var styckningen färdig, men polackerna hade inte lyckats göra något för att hindra detta. Polen försvann ifrån Europakartan 1795 och skulle inte dyka upp igen förrän efter det första världskriget.