I klassisk historieskrivning brukar man säga att det var på Berlinkonferensen
år 1884-85 som Afrika delades upp mellan de europeiska stormakterna. Detta
frammanar bilder på hur (framför allt) Bismarck, Waddington och Disraeli med
anhang sitter och delar upp kontinenten utefter tycke och smak. Jag själv (och
säkerligen fler därtill) har säkerligen hört en lärare under grundskoleåren
sammanfatta detta i de raka strecken som utgör gränserna mellan vissa
afrikanska nationalstater. Och myten om att de små ”jacken” i en gräns skulle
vara för att någon av de ovan nämnda ledarna råkade sätta tummen över linjalen
hörs nog fortfarande i klassrum idag. Det finns en viss poäng i att tala om de
koloniala gränserna i Afrika. De tog inte alls någon hänsyn till hur
människorna där levde och var ofta rent arbiträra skapelser gjorda av européer
som inte ens varit där. Men den som tror att hela Afrika delades upp mellan
européerna på ett fredligt sätt utan något motstånd från afrikaner under en
månad i Berlin vinter 1884-85 kommer nu få ett bryskt uppvaknande. Ingen
konkret uppdelning av Afrika gjordes under Berlinkonferensen. Det koloniala
styckandet av Afrika var snarare något som hände i korridorer, på
utrikesministerium och i diplomaternas kontor än kring ett stort konferensbord
i Berlin 1884-85. Och ofta var agerandet utslag för misstänksamhet gentemot de
andra europeiska stormakterna än ren egenvinning. I detta inlägg skall jag gå
igenom en del av den komplicerade process som gav världskartorna fristaten
Kongo.
Bilden till vänster beskriver de europeiska staternas inflytande 1891, medan bilder till höger visar på samma faktor år 1914. |
Man kan inte nämna Kongo utan att nämna Leopold II av
Belgien. Leopold var länge besatt med att införskaffa kolonier åt den belgiska
kronan. Hans förlaga var de nederländska besittningarna i Indonesien. Därför
hade han till att börja med Sydostasien i sikte. När koloniala äventyr skulle
visa sig omöjliga här bytte han dock sikte mot centrala Afrika. Den diplomati
som omgav Afrika och koloniseringen under det sena 1800-talet var oerhört
komplicerad. De europeiska stormakterna hade vid det här laget redan lagt
beslag på all afrikansk kust. Inget av inlandet hade dock några europeiska
anspråk, då ingen av de europeiska stormakterna hade lyckats avancera långt in
på kontinenten. Att koloniseringen av Afrika dröjde till sent 1800-tal, när
delar av Asien och hela de amerikanska kontinenterna koloniserats sedan länge
berodde helt enkelt på att man inte kunde
kolonisera Afrika. Manskap, hästar och expeditioner gick snabbt om intet
när de mötte den afrikanska värmen, de inhemska djuren och framför allt de
tropiska sjukdomarna.
Det framträdde nu en ny typ av hjälte i européernas sinne.
Stormakterna började anlita män som med ny teknik och läkekonst anordnade expeditioner
in i Afrikas inland för att delvis kartlägga områdena där, men även utöva
diplomati med de lokala härskarna. En del av denna diplomati var att sluta
avtal med stamöverhuvudena, ibland genom att få hövdingarna att kryssa i avtal
om att hamna under stormakternas beskydd och ibland genom att bli blodsbröder
(vissa européer trodde det var så afrikaner slöt avtal, men det var antagligen
tvärtom, då européerna insisterade på det). Dessa avtal var egentligen inte av
någon större diplomatisk vikt, men eftersom de europeiska stormakterna inte
ville ha sina avtal av denna typ ifrågasatta ifrågasatte de sällan de andras,
vilket därmed gav avtalen reell vikt i diplomatin. Män som Pierre Brazza, David
Livingstone och Cecil Rhodes kom att bli förstasidesstoff i många europeiska
tidningar. Men ingen var så stor som Henry Morton Stanley i det avseendet.
Stanley hade under 999 dagar 1874-1877 rest uppför
Kongoflodens mynning och antog att där fanns stora rikedomar att utvinna.
Storbritannien, Stanleys hemland, hade inte mycket till övers för denna plan,
men det fanns det två andra europeiska nationalstater som hade, nämligen
Belgien och Portugal. Portugal hade vid detta lag även flera besittningar vid
kusten kring Kongoflodens mynning och var goda diplomatiska vänner med
Storbritannien. Leopold II började sina försök att förvärva detta land genom
att starta olika sällskap som på ytan var filantropiska. Man sade att man
skulle ta hand om flora och fauna, samt ”ta hand om de fattiga afrikanerna”.
Vidare skulle området öppnas för frihandel och alla bolag som önskade var
välkomna. Genom sällskapet Association
Internationale Africaine (på svenska vanligen förkortat AIC) föreslog man att
man skulle anta styret för Fristaten Kongo. Vad övriga europeiska stormakter
inte var så insatta i var att Leopolds olika filantropiska sällskap var
luftslott. De avhöll aldrig möten och hade egentligen bara Leopold som enda
aktiva medlem.
Oavsett vad som står på Wikipedia fick inte Leopold tillgång
till Fristaten Kongo efter att Stanley övertalat Berlinkonferensen till att
göra så. Han fick dock en stad (Stanleyville, senare Kisangani) uppkallad efter
sig. Stanley tillbringade år 1879-1884 i det som skulle komma att bli Kongo med
att förbereda för Leopolds imperium. Själva förvärvandet av kolonin gick dock
till på annat sätt. Under denna tid var det inom diplomatin de europeiska
staterna emellan viktigt att föra dialog om de afrikanska staterna och försöka
nå överenskommelser där balansen mellan staterna hölls. Ingen ville utlösa ett
krig. Sommaren 1885, det vill säga ett halvår efter att Berlinkonferensen tagit
slut, skickade Leopold ut sin slutgiltiga förfrågan rörande området som han
ville förklara som Fristaten Kongo under AIC:s beskydd. Det var vid denna tid
praxis att ett uteblivet svar på en sådan diplomatisk förfrågan var det samma
som tummen upp. Höll man inte med i förslaget skulle man omgående höra av sig
och protestera, något som hände väldigt ofta rörande koloniseringen av Afrika.
Frankrike och Tyskland hade redan under konferensen uttalat
sitt stöd för att låta AIC förvärva området för att öppna det för frihandel. Problemen
var dock inte undanstökade. Om inte England godkände förslaget skulle det
fortsätta vara ett diplomatiskt dödläge. Och britterna verkade inte ha några
intentioner på att låta AIC starta sin Fristat. Britterna ville fortfarande se
portugiserna i detta område och hade pushat för att så skulle bli fallet. Under
augusti genomförde då Leopold sitt genidrag. Hela det brittiska
utrikesministeriets Afrikaexperter var bortresta på semester. Ämbetsmännen som
mottog Leopolds förslag var sämre insatta än exempelvis Sir Percy Anderson, som
var en av semesterfirarna vid ministeriet. Man jämförde den bifogade kartan med
de som fanns där Tyskland och Frankrikes redan godkända gränser var utritade
och fann inget på tok med det. Ingen protest inkom och AIC fick nu överta
kontrollen över området som nu blev känt som Fristaten Kongo.
Många är medvetna om hur historien fortsätter. AIC var en
front för Leopold själv som fram till 1908 drev Fristaten Kongo som sitt eget
privata företag. Bland de värsta exempel som existerar på europeisk kolonialism
finner man i Leopolds Kongo. Avhuggna händer och hemska förhållanden för de
människor som nu underkuvats blev vardagsmat under Leopolds skräckstyre. Som
ett svar på en snabbt växande Anti-Leopoldrörelse övertog den belgiska staten
1908 styret av Kongo, men det blev inte mycket bättre på grund av det. I Kongo
rasar idag ett av världens största och blodigaste krig, trots att det sällan
uppmärksammas i media. Spåren leder till Leopolds hemska kolonisering av landet
(som så ofta annars fokuserat på värdeexport) och den brist på institutioner
som Kongo lämnades med när Belgien, mer eller mindre frivilligt, drog sig undan
år 1960. Ett exempel på denna brist får gestalta slutet av dagens blogginlägg.
När Belgien drog sig ur Kongo 1960 fanns det 16 personer i landet med
eftergymnasial utbildning.
Tortyr, mord och avhumaniserande behandling kännetecknade Leopold II:s tyranniska välde över Kongo. De sår som detta styre lämnade efter sig har inte läkt ännu. |