Politisk smutskastning, nu som då

Historiker brukar ofta använda sig av ordet tendens för att beskriva en källa som vinklad. Det kan rymmas mycket i ett ord som tendens. Jag har tidigare nämnt Gustav Vasa på denna blogg och hur han såg till att ge sig själv ett väldigt gott eftermäle. Man kan finna en stark tendens FÖR Gustav Vasa i de källor han själv såg till att lämna efter sig. Något som är roligare att studera tycker jag dock är där tendensen uttrycker sig negativt om någon specifik person eller ett skeende. Detta har visserligen ofta lett till missuppfattningar och historiska myter, men det fullkomligt absurda i expemelvis påståendet att Katarina den Store skulle ha dött då hon hade sex med en häst, samt att människor idag tror på detta, visar hur starkt genomslag politisk smutskastning kan få även hundratals år efter att alla kontrahenter är utdöda.

Om vi synar exemplet med den romerske kejsaren Caligula som gjorde sin häst till konsul och fick denna historia spridd som ett tecken på sin egen dårskap finner vi att det stammar ur en väldigt turbulent politisk tid (vilket dock den mesta romerska och idag italienska politiken skulle kunna räknas som) där mycket smutskastning riktades mot kejsaren. Vad man funnit är att han antagligen satte en häst i senaten, men att detta snarare skulle ses som ett budskap till de övriga senatorerna. En sorts pik med budskapet att ”min häst skulle göra ett bättre jobb än ni”.

Jag tänkte dock uppehålla mig i England under detta inlägg och berätta lite om knekten Piers Gaveston, som under det tidiga 1300-talet var väldigt god vän till den engelske monarken Edward II. Piers och dennes förhållande till kungen var ett prejudikat på många plan. Det är även en fantastisk historia att lyfta för att visa på den komplexitet som fanns inom den medeltida politiken, ett ämne som annars brukar sammanfattas med en pyramidformad modell av feodalsamhället, där makten rinner ner ifrån kungen. Det medeltida politiska landskapet var oerhört komplicerat och beroende på relationer mellan människor i högre grad än vad dagens samhälle är.

Från en väldigt ung ålder var Piers Gaveston en god vän till prinsen Edward of Caernarfon, som senare skulle komma att bli känd som Edward II under sin regeringstid. År 1300 blev de två, då tonåriga engelsmännen, nära vänner. Sittande monark, Edward I, samt andra vid det engelska hovet, tyckte att denna relation var lite underlig. År 1307 skickade Edward I Piers Gaveston i en kortare exil, med bekväm försörjning. Olika skribenter vid denna tid har gett olika skäl till varför, men det verkar ha varit en markering mot Edward of Caernarfon och dennes nära förhållande till Piers.

Caernarfon Castle i Wales, födelseplatsen för Edward II.

Kungar avlöser dock varandra och när Edward I avled samma år var det dags för Edward of Caernarfon att ta över kungamakten och bli Edward II. Han såg omedelbart till att få hem Piers till England och förklara densamma som Earl of Cornwall. Detta var en oerhört stark position, framför allt att ge till någon som inte var nära besläktad med kungafamiljen. Grevskapet Cornwall var ett av de rikaste grevskapen i hela kungariket och försäkrade Gaveston med en stark position och mycket pengar framöver. Dock var beslutet så oerhört impopulärt bland landets övriga grevar att Gaveston jagades i exil ytterligare en gång, nu till Irland. Han hotades med exkommunikation av biskopen i Canterbury ifall han inte skulle lyda.

En samtida avbildning av Edward II's kröning. Edward II hade fram till kröningen haft titeln Prince of Wales, vilket är en tradition som lever kvar i dagens engelska kungahus. Skälet till att han fick denna titel var att Edward I hade utkämpat flera blodiga krig mot Walesiska stormän och befäst landet med flertalet slott för att visa sin makt över dem.

Ur detta kan vi se att kungen hade flera människor han var beroende av. Han kunde inte alls sitta och bestämma despotiskt hur han ville för alla att följa enligt någon enkel feodal modell. Kungen var starkt beroende delvis av landets adelsmän, som var de som bistod med soldater i krig, skatteinsamling ifrån sina grevskap och styrande av landet. Vände sig dessa emot kungen kunde det bli inbördeskrig, vilket hände tre gånger under kungahuset Plantagenet, där Edward II ingick. Han var även tvungen att hålla sig på god fot med kyrkan, som var den mest stabila institutionen i samhället vid denna tid. En av hans företrädare i kungahuset, Henrik II, hade både exkommunicerats av påven OCH fått England försatt i Interdikt, något som enligt kyrkan gav vilken som helst, i kyrkans ögon rättfärdig kung, att försöka sno åt sig kronan utan fördömande (vilket fransmännen försökte med).

Tillbaka till historien om Gaveston kan jag berätta att han återvände och återfick grevskapet år 1309 efter att Edward II hade gjort flertalet politiska eftergifter till sina baroner och grevar. Gaveston var dock inte den smidigaste, utan blev snabbt ovän med de andra baronerna och grevarna igen. Han gav dem elaka tillmälen som han inte hymlade med. Han tjatade till sig tjänster för sig och sina vänner ifrån kungen. De engelska adelsmännen slöt sig åter samman och tvingade kungen att försätta Gaveston i exil ännu en gång i november 1311.

Denna exil skulle vara kortare än någon av de tidigare, då Gaveston var tillbaka i England redan innan årsskiftet. Den 18 januari förklarade Edward att Gavestons straff var olagligt och återgav honom hans positioner. Detta fick bägaren att rinna över och konturerna av ett inbördeskrig började anas. Å ena sidan fanns Gaveston och kungen med en del lojala adelsmän. Andra adelsmän samlades bakom baronen av Lancaster som ledde kampen mot kungen. Gaveston exkommunicerades av biskopen i Canterbury. För att förkorta historien så blev Gaveston tillfångatagen av baronen av Warwick och dömd till döden av denne och baronerna Lancaster, Hereford och Arundel med flera.

Detta är ett prejudikat av våld som kom att definiera slutet av Edward II’s regeringstid. Baroner hade slutit sig samman och avrättat en greve, tillika en oerhört god vän till kungen. Det skulle inte dröja länge tills Edward II hade blivit avsatt och fängslad och en tillfällig regering trädde i kraft. Denna regering skulle dock bli avsatt i en kupp av Edwards son, bistådd av lojala baroner, som skulle upphöja honom till kung Edward III.

Piers Gaveston avrättades på Blacklow Hill, där två walesiska bödlar "ran him through and beheaded him". Sedan 1823 står där ett monument tillägnat honom, vilket syns på bilden.

Även om det under hela denna vänskap florerade rykten om ett homosexuellt förhållande de två emellan är det inget som man belägga historiskt. Att vara homosexuell vid denna tid fördömdes hårt av kyrkan, som liknade det med kätteri. Ingen ville erkänna sig som öppet homosexuell, eller sodomit, då det stred mot kyrkans lag. Vad vi kan bevisa är att både Edward och Piers hade sexuella relationer med sina fruar, som födde deras barn. Edward skall även ha hunnit med att få en oäkting. Helt säkra på hur långt deras förhållande sträckte sig skall vi dock inte säga med säkerhet.

Kort efter att Edward II blivit avsatt och fängslad kom det bud om hans död. De första dödsbuden talade om det som en naturlig död, men snabbt började det gå rykten om att någon hade haft ett finger med i spelet. Det är inte otroligt att en av fångvaktarna smög in och kvävde Edward i sömnen på uppdrag av en av de baroner som fängslat honom. Dock är det väldigt otroligt att Edward II skulle ha mött döden genom att ha fått ett glödgande järn uppkört i ändtarmen. Varför skriver jag detta? Jo, för att just den varianten av Edward II’s död kom att sprida sig några år efter kungens död. Antagligen vann denna historia mark då gemene man kunde finna det humoristiskt att en förmodad ”sodomit” mötte döden på detta sätt. Denna bild hjälptes också av att pjäsförfattaren Peter Marlowe 1593 skrev pjäsen Edward II, där det inte rådde några tveksamheter om kungens förhållande till Gaveston.

Historiens moral? Vi kan omöjligt säga ifall Piers Gaveston och Edward II var mer än bara vänner. Deras vänskap var dock inte något de engelska stormännen önskade. Med ett så pass, bevisligen, starkt politiskt klimat emot sig var denna vänskap dömd till problem och ryktesspridning. Vad vi måste tänka på när vi tar del av dylika historier i efterhand är dock att vi alltid måste tänka på vem som håller i pennan och på vems uppdrag.

Rekommenderad läsning

För den som orkar är verket The Plantagenets – The Kings who made England ett fantastiskt epos över denna kungasläkt som regerade i nästan 300 år. Det är även en fantastiskt djupdykning ner i medeltidens komplicerade politiska klimat. Den som läst Game of Thrones – böckerna kommer nog att känna igen en hel del skeenden som George RR Martin har lånat ifrån den engelska historien. Exempelvis ligger Piers Gaveston idag begraven på King’s Langley…