Drottning Kristina

Som en av de mer kända svenska regenterna i historien har Drottning Kristina kommit att få en speciell plats i det svenska historiemedvetandet. Det människor I allmänhet känner till om Drottning Kristina är att hon, som enda regent hittills, abdikerade tronen. Detta skulle hon ha gjort som en följd av att hon ville konvertera till katolicismen, något som var närmast otänkbart för någon I dåtidens Sverige. Även om denna bild inte ligger allt för långt ifrån sanningen behövs den nyanseras och broderas ut. Drottning Kristina var delvis en I raden av flertalet regenter. På så sätt skilde hon sig inte så mycket från de kungar som satt på tronen före eller efter. Men en del av hennes handlingar var oerhört unika för en regent. På så sätt skilde hon sig inte heller speciellt mycket från de kungar som satt på tronen före eller efter henne.

Drottning Kristina.

Kristina föddes år 1626, som förste överlevande barn (de tre tidigare graviditeterna hade slutat i dödföddhet) till kung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora. Angående drottningens födsel finns det en historia som ofta berättas om och om igen. Kristina påstås ha fötts i segerhuva, ett tillstånd där moderkakan insveper en del av barnet när det föds. En följd av detta var att man bara såg ansiktet, armarna och benen på den nyfödda drottningen, som i övrigt var aningen hårig vid födseln, samt skrek i en ganska grov stämma (för att vara ett nyfött spädbarn). Detta skall ha fått barnmorskorna att meddela att en arvprins nu hade fötts. Genast ljöd en kanonsalut för att fira den nyfödde prinsen. Barnmorskorna skall snabbt ha insett sitt misstag och förklarat det för kungen. Det roliga med denna berättelse är att källorna styrker den och att den med stor sannolikhet är sann.

Det var däremot ingen besvikelse för kung Gustav II Adolf eller drottning Maria Eleonora att de hade nedkommit med en dotter. Redan 1627 såg Gustav II Adolf till att få Kristina erkänd som rikets ”rätta arvfurstinna och drottning” av de samlade ständerna. Delvis var det ett realpolitiskt beslut, då den polska grenen av Vasaätten fortfarande visade intresse för den svenska tronen. Men det var även utav en oro ifrån Gustav II Adolf, då han tvivlade på att han skulle få en äkta son som kunde ärva tronen efter honom. Hur som helst var Kristina innan hon ens blivit ett år gammal erkänd som kronprinsessa. Detta skulle visa sig bli ett smart drag, då Kristina inte skulle komma att få se sin far efter att hon fyllt tre. Gustav II Adolf drog ut i den pågående konflikt som skulle komma att bli känd som det 30-åriga kriget. Och vad som skulle hända honom i Lützen år 1632 är allmänt känt.

Efter Gustav II Adolfs död kom en förmyndarregering att besluta i Kristinas ställe, samtidigt som hon kom att utbildas till att bli en så komplett regent som möjligt. Ledningen i förmyndarregeringens arbete kom att tas av rikskanslern Axel Oxenstierna. Under de kommande 12 åren fram till Kristinas myndighet skulle han komma att leda Sverige i flertalet inrikes- och utrikespolitiska frågor. Samtidigt som Sverige var inbegripna i det stora kriget på kontinenten. Mängden militära segrar skulle komma att bli färre under de dessa år, även om Sverige höll en framskjuten plats på kontinenten och i dess politik. Kristina utbildades samtidigt på samma sätt som en kung vid tiden skulle ha utbildats. Hon uppvisade stora diplomatiska färdigheter och tog emot utländska gäster enda ifrån 14 års ålder. Hon var framför allt väl skolad i språk och talade förutom svenska även latin, franska, tyska, holländska, grekiska, spanska och italienska. Tre av dessa språk var hon dessutom självlärd i. Utöver språk bestod hennes studier av mycket teologi och filosofi. När hon sedan myndigförklarades och övertog tronen hade hon fått sig en bildning som vilken som helst annan europeisk regent.

År 1644 fick Kristina till slut ta över tronen och bli Drottning över Sverige. Denna titel skulle hon komma att inneha i tio år, innan hon abdikerade. Vid den här tiden hade krigslyckan på kontinenten börjat vända tillbaka i svensk favör och under de kommande 4 åren skulle den svenska militären uppleva vidare framgångar. I övrigt präglades Kristinas tid som regent av hennes intresse för vetenskap och kultur (något hon inte heller är ensam om som regent). Flertalet lärda européer reste till det svenska hovet. En av de mer kända ifrån denna tid är René Descartes. Kristina tillbringade också en hel del tid i västmanländska Kungsör, där hon ägnade sig åt sitt intresse för ridning.

Drottning Kristina i samtal med René Descartes. Descartes själv kom dock att avlida under sitt besök till Sverige som en följd av sjukdom han ådrog sig.

När Kristina var några år in på sin tid som regent började frågan om giftermål att aktualiseras. I den dåvarande svenska grundlagen stod att det kunde gå för sig att ha en drottning på tronen, men att ett villkor för detta var att drottningen skulle komma att gifta sig så snart som möjligt efter hennes trontillträde.  Kristina besvarade dock detta med att säga ”at H.M:s ögon och näsa sittia alt för högt till att gifva sigh under mans våldh i then stat H.M:t nu står och är uthi.” Detta var dock inte en kommentar om hennes egna fysiska utseende, utan beskriver vilken maktposition hon är i. Kristina visste att hennes makt skulle komma att bli underminerad om hon gifte sig, och vägrade därmed. Detta var ett kontroversiellt beslut, men Kristina stod på sig. Arrangemang gjordes dock för en tronföljare. Kusinen Karl Gustav av Pfalz-Zweibrücken antogs som Kristinas efterträdare av ständerna, även ifall de inte skulle komma att gifta sig.

Kristinas regeringstid innehöll, som för de flesta andra regenter, en del motsättningar emellan de olika stånden. De ofrälse ansåg att adelns privilegier sträckte sig för långt. Även om hon gillade vissa av de ofrälses yrkanden och emottog vissa av deras protester kom ingen reduktion att ske varken under hennes eller näste regents tid på tronen. Det var först Karl XI som kom att genomföra detta. 

År 1650, fyra år innan Kristina abdikerade, hade hon dock redan hotat riksdagen med detta. Kristina sade sig alltid ha haft ett problem med att bekänna sig till den protestantiska läran. Hon skaffade sig en religiös åskådning, enligt henne själv, efter eget huvud. Dock skulle denna komma att dra sig mot katolicismen, antagligen med viss hjälp av de katolska vänner drottningen hade skaffat sig. Abdikationen blev dock verklighet år 1654. I februari förklarade Kristina sin avsikt att abdikera och i juni daterades sedan hennes avsägelseakt. Tiden däremellan användes till att göra en ordentlig överlämning av rikets styre. Den bild av hur Kristina bara lämnar Sverige i sticket är alltså kraftigt felaktig. Det var inte okänt att drottningen hade för avsikt att abdikera. Tronföljare var sedan länge omhändertaget och byråkratin hann avslutas i godan ro efter att Kristina tillkännagett sin avsikt att abdikera. 

Efter att Kristina abdikerat från den svenska tronen flyttade hon söderut och uppehöll sig mestadels i Italien. Hon företog sig även en del äventyr där hon försökte förskansa sig mer makt och bli drottning över ett nytt kungadöme. Ett företag som dock misslyckades. År 1689 gick Kristina ur tiden, vilket innebär att hon levde och verkade i 45 år efter att ha abdikerat den svenska tronen. Dock brukar hon försvinna ur svensk historieskrivning ungefär då. Jag hoppas dock att jag med detta inlägg om Kristina målar upp en bild av en regent som vilken annan som helst, med undantaget att det samhälle Kristina kom att regera över kanske inte var helt redo för henne. 

Kristinas kvarlevor ligger i den påvliga kryptan i Peterskyrkan i Rom. Detta om något bör ses som en hedersbetygelse för en utländsk monark från ett av europas mer inflytelserika protestantiska länder. Kristina hann komma en lång väg.

Helen Suzman

Vetenskap kan handla mycket om att reducera och generalisera. Detta är framför allt vanligare inom de naturvetenskapliga disciplinerna. Inom historievetenskapen är dock förståelsen något som sätts främst. Även om historievetenskapen kan syfta till att generalisera på en övergripande nivå är det viktigt att komma ihåg att alla samhällen i världen består av ett antal människor man aldrig kan generalisera. Undantag existerar alltid och världshistorien har en jobbig tendens att aldrig låta sig generaliseras enkelt. Exempelvis är en vanlig generalisering av det första världskriget hur nationalstaten segrar över imperiet och de imperialistiska centralmakterna. I det narrativet passar det inte in att Storbritannien, en av segrarmakterna, då var det största imperiet i världen. På samma sätt kommer denna text handla om en kvinna som inte får plats i den vanliga historien om den hemska, rasistiska apartheidstaten i Sydafrika mellan 1950-1994. Men även om Helen Suzman inte tillhör det vanliga narrativet om vita sydafrikaner under apartheidstaten Sydafrika är hennes historia värd att berätta.

Helen Suzman.

I och med parlamentsvalet 1948 fick det sydafrikanska nationalistpartiet egen majoritet. Det system vi idag känner som Apartheid kunde nu institutionaliseras och lagstiftas. Dock hade Sydafrikas icke-vita befolkning förtryckts långt innan detta. Alla svarta män fick redan på 1880-talet pass som begränsade hur de fick röra sig inom landets gränser, en begränsning av rörelsefriheten vita sydafrikaner undgick. Att nationalistpartiet ens kunde få en egen majoritet i det sydafrikanska parlamentet berodde ju dock på att de enda som hade rösträtt var landets vita befolkning, vilken utgjorde ungefär 10 % av hela landets befolkning. Så att säga att icke-vita sydafrikaner hade grundläggande demokratiska rättigheter innan nationalistpartiet fick sin egen majoritet 1948 är en lögn. Men inga generaliseringar utan undantag. Helen Suzman skulle komma att ta del av den politiska processen i Sydafrika och utgöra just ett sådant undantag i hela 36 år.

Helen Suzman föddes 1917 som Helen Gavronsky, dotter till två judiska litauiska invandrare. Suzman arbetade som föreläsare inom ekonomi och statistik vid Witwatersrands University i Johannesburg innan hon gick in i politiken. Politisikt var Suzman liberal och valdes som sådan in i parlamentet år 1953 för United Party. Detta parti skulle dock komma att få utstå inre stridigheter under de kommande åren. Något som utmynnade i att Suzman och elva andra liberala medlemmar bröt sig ur United Party och bildade Progressive Party år 1959. Vid valet 1961 var det bara Suzman som fick behålla sin plats i parlamentet av dessa tolv liberaler som suttit två år för Progressive Party. Vad var det som var så speciellt med detta då? I en tid när förtrycket av icke-vita sydafrikaner gick varmt och konflikterna blev allt våldsammare lyckades en uttalad apartheidmotståndare som Helen Suzman behålla en plats i ett parlament dominerat av hennes politiska motståndare. Hon skulle även komma att behålla sin plats i parlamentet som den enda representanten ifrån Progressive Party i flera val framöver. Därefter blev fler apartheidmotståndare än Suzman invalda i parlamentet, ända till Apartheidstatens kollaps och de fria valen år 1994.

Suzman var nu invald i parlamentet på en av de 160 platser som fanns i parlamentet år 1961. Detta innebär att åtminstone en av 160 vita sydafrikaner över 18 års ålder hade valt att lägga sin röst på henne. I Orange Freestate fanns det vissa ytterligare begränsningar kring vem som fick rösta, men Suzman fick ändå inga röster ifrån den provinsen. Vad har vi lärt oss av dessa räkneexempel? Att en av 160 vita sydafrikaner höll med en uttalad apartheidmotståndare kanske inte låter så imponerande. Det låter ännu mindre imponerande när man betänker att de vita sydafrikanerna var en så liten minoritet av landets befolkning. Och jag tänker inte på något sätt försvara majoriteten av sydafrikaner som röstade för nationalistpartiet och deras rasistiska politik i tiotalet år. Men det är fortfarande värt att lyfta att Suzman gång efter annan blev invald i parlamentet av vita sydafrikaner. Även om de var kraftigt i minoritet så existerade dem. Och även om deras berättelse inte är den vanligast förekommande bland vita sydafrikaner under apartheidregimen, så är det fortfarande en berättelse värd att känna till och beakta när man studera Sydafrika under apartheidåren.

Under 1960-talet började våldsamheterna i Sydafrika att eskalera. Sharpevillemassakern 1960 kom att innebära ett hårdare klimat. Bara ett år senare valdes Suzman in i parlamentet som enda representant för the Progressive Party.

Som motståndare till apartheidsystemet kom Suzman att bli utsatt för förföljelser ifrån statliga organ, även fast hon var ledamot av parlamentet. Suzman stod för mycket av det diametralt motsatta som resten av parlamentet stod för. Som judisk, progressiv kvinna kom hon att stå ut tydligt mot de calvinistiska, konservativa och nationalistiska männen som dominerade parlamentet. Suzman räddes inte för att uttala sig kraftigt mot det rådande apartheidsystem under en tid när knappt någon vit människa vågade göra detsamma. Kommunister och statsfiender blev ofta utsatta för fängelsestraff, husarrester och förföljelser från säkerhetspolisen. Och det krävdes inte mycket för att bli stämplad som kommunist eller statsfiende. Suzman var inget undantag. Som många andra misstänkta kommunister fick hon telefonen avlyssnad. En av Suzmans tekniker för att handskas med detta var att blåsa högt med visselpipa in i telefonluren innan hon påbörjade sina samtal. Då hade redan säkerhetspolisen börjat lyssna till samtalet. Suzman sägs även ha stått för ett meningsutbyte i parlamentet med en minister som menade att ”hennes frågor skämde ut Sydafrika”. Suzman svarade på detta med att ”det inte var hennes frågor som skämde ut Sydafrika, utan hans svar”.

Helen Suzman med Nelson Mandela 1990. Trots att
 hon ofta uttalade sitt stöd för Mandela kunde hon
också komma att gå i polemik mot honom.

Under sin tid i parlamentet uttalade hon ofta sitt stöd för de svarta som organiserat sig politiskt. Exempelvis var Suzman en av de som besökte Nelson Mandela i fängelset oftare än många andra. Som parlamentsledamot hade hon dock större möjligheter till att göra detta än andra. Rent politiskt stod hon dock alltid på sig i sina åsikter. Efter det första fria valet i Sydafrika 1994 kunde Suzman kritisera den sittande ANC-regeringen där hon tyckte att den brast. Bland annat kritiserade hon Mandela efter att han berömt Moammar Gadaffi som ”en förkämpe för mänskliga rättigheter”.

Innan sin död, på nyårsdagen 2009, hann den då 91 år gamle Helen Suzman med att bli uppmärksammad världen över. Två gånger nominerades hon för Nobels Fredspris, dock utan att belönas. Hon hann även med att bli hedersdoktor vid 27 universitet världen över. Drottning Elizabeth II hann även med att göra Suzman till Dame Commander of the Order of the British Empire år 1989. Även om hon under stora delar av sin politiska karriär var i minoritet var Suzman en inflytelserik person som kommit att ge ett större intryck på modern sydafrikansk historia än många av de andra som suttit i parlamentet samtidigt som henne.

Rekommenderad läsning

Robin Renwick utkom förra året med boken Helen Suzman:Bright Star in a Dark Chamber, en biografi över Suzmans liv och leverne i Sydafrika. Vill man veta mer om Helen Suzman rekommenderas denna officiella biografi.

Kvinnor i strid - 588:e nattbomarregementet

När vi tänker på kvinnor i krig brukar vi ofta tänka på människor som Vera Brittain eller Florence Nightingale. Två kvinnor som var sjuksköterskor i den brittiska armén i första världskriget respektive Krimkriget. Ber man någon nämna kvinnliga soldater blir listan genast kortare. Förutom Jeanne D’arc verkar det inte finnas så många kända kvinnliga soldater i historien. Soldatyrket är ett yrke som varit manligt dominerat genom historien, men det betyder inte att det saknas narrativ om kvinnliga soldater. Jeanne D’arc brukar oftast lyftas fram som en form av undantag. DEN kvinnliga soldaten som lyckades ta plats bland de franska soldatmännen och inspirera dem till stordåd mot den engelska fienden i hundraårskriget. Men detta är en felaktig bild. Kvinnor har, i större utsträckning än vad den traditionella historieskrivningen säger, deltagit och slagits i krig i många samhällen och historiska epoker. Varför skulle det exempelvis bara vara män som får plats i våra narrativ om att ge sig ut och dö och kämpa för kung och fosterland? Kan inte exakt samma motiv driva kvinnor? Som många vet ingår kvinnor idag i flera av världens väpnade styrkor. Yrkeskategorin är fortfarande dominerad av män, men det är inte helt tomt på kvinnor. Sedan 1989 är exempelvis alla positioner inom de svenska vapenslagen öppna för kvinnor. Och sedan 1994 har svenska kvinnor haft möjligheten att göra lumpen utan att avse att genomföra någon efterföljande officersutbildning.

Under det andra världskriget var den europeiska östfronten, där de tyska och sovjetiska arméerna slogs, en av krigets viktigaste skådeplatser. Det var även här som majoriteten av krigets offer skulle falla, då Hitler beordrat ett utrotningskrig och Stalin svarade med samma mynt när Sovjetunionen slog tillbaka. I den enorma röda armén kom flertalet soldater att bli uppmärksammade för sina insatser på östfronten. En av de mest kända är Vasilij Zaitsev, en prickskytt som deltog vid slaget i Stalingrad och snabbt blev en sovjetisk hjälte. Hans krig är avbildat i filmen ”Enemy at The Gates”. Marskalken Georgij Zjukov kom att bli känd som en av Sovjetunionens största hjältar i andra världskriget, som i Ryssland är känt som ”Det stora fosterländska kriget”. Likheten mellan Zaitsev och Zjukov är att de bägge passar väl in i ett narrativ om den enkla soldaten. Bägge två kom från enklare förhållanden som bönder och gjorde militära stordåd under kriget. Något som passade väl in i den sovjetiska propagandan. Inte för att förminska dessa två soldaters insatser vill jag dock påpeka att det fanns andra sovjetiska soldater som slogs minst lika hårt för sitt fosterland, även om de inte kom att bli lika mycket uppmärksammade inom historien. Förutom de miljontals sovjetiska soldater som gav sina liv på östfronten, finns det även andra historier från östfronten som inte är lika kända. Idag uppmärksammar jag en av dessa enheter, nämligen det 588:e nattbombarregementet. I detta regemente var alla kvinnor, från piloterna till mekanikerna och markpersonalen.

Det 588:e nattbombarregementet med sina flygplan i bakgrunden.

Från 1942 till krigsslutet flög det sovjetiska 588:e nattbombarregementet mer än 23 000 uppdrag mot de tyska fienderna. Regementet i sig var inte så sort, utan bestod som mest av 80 soldater. Flygarna arbetade i par, där den ena i paret flög planet och den andre ansvarade för bomberna. Således var alltså soldaterna i regementet indelade i 40 par. De flög med de oerhört lätta flygplanen Polikarpov Po-2, egentligen avsedda för att sprida bekämpningsmedel över grödor. Eftersom planen var så pass lätta i konstruktionen kunde de inte ta med sig fler än 6 bomber per uppdrag, något som gjorde det nödvändigt för flygarna att flyga flera uppdrag per natt. Taktiken var enkel, men oerhört effektiv. Efter att ha fått rapporter om var de tyska soldaterna hade sina positioner flög piloterna iväg i den becksvarta natten. När de närmade sig de tyska positionerna ströp de motorerna och glidflög in den sista biten mot målet. På så sätt lyckades de gång efter annan ta sina fiender med överraskning. När de var över målet släppte de sina bomber och vände sedan tillbaka till basen, ofta för att plocka upp nya bomber och flyga ytterligare ett uppdrag. Radar och annan positionsbestämmande utrustning höll precis på att utvecklas, så de sovjetiska piloterna var tvungna att kunna navigera väl i mörkret utan någon sådan teknisk assistans. Regementet fruktades av de tyska soldaterna på östfronten, som gav dem smeknamnet ”nachthexen” (Natthäxor), på grund av det karaktäristiska svischande som de glidflygande planen gjorde när de närmade sig målet. Ljudet fick tyskarna att tänka på häxor som kom på sina kvastar.

Polikarpov Po-2, det flygplan som användes av det 588:e regementet. Det är även det mest producerade flygplanet i flyghistorien.

Under hela det andra världskriget beräknas det 588:e nattbombarregementet ha släppt ungefär 3 000 ton bomber över sina fiender. 23 av regementets soldater belönades med utmärkelsen Sovjetunionens hjälte, den högsta utmärkelse en medborgare i Sovjetunionen kunde tilldelas. 30 av regementets soldater dog i strider på den europeiska östfronten under det andra världskriget. Regementet var det högst dekorerade kvinnliga regementet inom det sovjetiska flygvapnet. Med detta sagt måste vi alltså även ta i beaktning att de inte var det enda kvinnliga regementet i det sovjetiska flygvapnet. Även de 586:e och 587:e regementena bestod av enbart kvinnor. Och detta var enbart i flygvapnet. Kvinnor var bättre representerade i de sovjetiska styrkorna än hos någon annan av de stridande nationerna. Kvinnor slogs och dog även i den röda armén. Dock var kvinnor väldigt underrepresenterade inom marinen, ofta med hänvisning till att det var otur att ha kvinnor ombord på fartyg. Marinen är, oavsett land, ett vapenslag där det knorras mycket om kvinnor i de stridande leden fortfarande idag.

Även om Zaitsev och Zjukov är två av de mest kända exempel som finns på stridande i Sovjetunionens tjänst under det andra världskriget bör man inte glömma bort att nämna soldater som Yevdokia Bershanskaya, regementets kommendant, eller Tatyana Makarova, flygkommendant tillika Sovjetunionens hjälte. De har dock fått stå åt sidan i populärkulturen. En av de stridande kvinnorna, Evgenia Zhigulenko, var med och spelade in en sovjetisk film om regementets krig år 1981. År 2013 körde New York Times Magazine en artikel om kapten Nadezhda Popova med titeln ”The Night Witch”, då Popova hade dött tidigare det året. De som gillar det svenska metalbandet Sabaton kanske känner till regementets historia ifrån albumet Heroes och låten ”Night Witches”, som kom ut 2014.

Kapten Nadezhda Popova - Sovjetunionens hjälte, föräras år 2009. Den stjärnformade medaljen med det röda släpet är utmärkelsen Sovjetunionens hjälte, den högsta utmärkelse en sovjetmedborgare kunde få.

Oavsett om historien är fullspäckad med liknande exempel på kvinnor i stridande förband förblir de allt som oftast oerhört underrepresenterade, både i faktiska siffror och historieskrivning. Även om det börjar bli vanligare med kvinnor i det militära är det ett fält som fortfarande är oerhört mansdominerat. Det enda land i hela världen som har värnplikt för kvinnor är idag Israel. Där är dock värnplikten för kvinnor två år, medan den för män är tre år. Dock får kvinnor i den israeliska armén sällan delta i stridande positioner. Israeliska kvinnor får tjänstgöra frivilligt i sådana enheter, men förväntas att dra sig tillbaka när striderna börjar.

Rosalind Franklin

Kvinnor har ofta fallit emellan stolarna i historieskrivningen. Ett fält som visar detta lika tydligt som något annat är inom vetenskapen. Exempelvis har det nobelpriset genom tiderna delats ut till hela 856 unika människor och organisationer. Av dessa är bara 43 kvinnor. Räknar vi bort de 16 kvinnor som fått fredspriset (vilket tekniskt sett inte är ett erkännande för framsteg inom vetenskap) samt faktumet att Marie Curie fått två så är det bara 26 unika kvinnor som fått nobelpriset som ett erkännande för deras framsteg inom vetenskapen. Detta är självklart inte det enda sättet att mäta vetenskaplig framgång med, men det ger en ganska tydlig bild över den snedfördelning som finns inom även detta fält. Och skälet till att jag tar upp just nobelpriset är på grund av den kvinna, Rosalind Franklin, som upptäckte att dubbelhelixen var strukturen på mänskligt DNA. Priset i fysiologi eller medicin gick istället till forskarna Watson, Crick & Wilkins år 1962 för denna upptäckt. Men hur kom det sig då att Rosalind Franklin fick stå utan priset om det nu var hon som först upptäckt strukturen på mänskligt DNA?

Rosalind Franklin.

Watson skrev 1968 boken ”The Double Helix”, vilket är därifrån de flesta har lärt känna DNA-strukturen, men även fått höra om Rosalind Franklin. I denna bok beskriver Watson bland annat Franklin med orden ”…stridslysten, känslomässig och oförmögen att kunna tolka sina egna labbdata” (min översättning). Om vi åsidosätter det otrevliga i att baktala en kvinna som varit död i tio år och att Watson konstant kallar henne för ”Rosie”, ett namn hon aldrig använde, så är ”The Double Helix” mest ett sätt för Watson att ta åt sig äran för arbete han själv inte gjorde. Ovan nämnda citat får Watson att framstå som misogyn, men det är även ett sätt för honom att misskreditera någon som faktiskt hade löst gåtan med DNA innan han själv (eller någon annan forskare för den delen) lyckades.

Rosalind Franklin föddes i England 1920 i en välbärgad judisk familj. Hon studerade fysik och kemi vid Cambridge University. Vid bara 26 års ålder lyckades Franklin ta sin doktorsgrad med en studie om ”Thermalexpansions of coals and carbonised coals”. Det var även vid Cambridge som Franklin träffade Adrienne Weill, en av Marie Curies tidigare studenter. Weill gjorde starka avtryck på Franklin som lärde sig franska och kort efter sin doktorsgrad valde att flytta till Paris. Där skulle hon bli expert på Kristallografi och röntgen, något som passade sig väl när hon 1951 återvände till England och tog anställning vid Kings College. Detta var precis när forskare på två olika kontinenter (Europa och Nordamerika) var mitt uppe i en kapplöpning om att bli de första om att lyckas lösa gåtan med hur DNA var strukturerat. Franklin och Wilkins arbetade båda vid Kings College vid den här tiden, som ledare för två olika projekt, som dock skulle komma att knytas ihop med varandra.

Forskarna hade vid denna tid kommit fram till att DNA med största säkerhet hade en helix-struktur, likt en korkskruv. Däremot kunde man inte komma överens över huruvida den struktur man letade efter var en enkel-, dubbel-, eller trippelhelix. Ingen hade ännu lyckats fotografera eller få fram bevis på hur det egentligen låg till. Det var här Franklins expertis inom Kristallografin kom till nytta. Genom röntgendiffraktion lyckades Franklin att isolera olika mönster inom de DNA-strukturer hon analyserade. Hennes resultat skulle komma att slå andra forskare med häpnad. År 1952 lyckades hon ta ett fotografi som blivit ett av de mest kända inom detta forskningsfält, ett foto som hon kom att kalla Fotografi 51. Inte nog med att detta fotografi bevisade att DNA hade strukturen av en dubbelhelix, det antydde även hur DNA replikerade sig självt, något som var vitalt att förstå för att kunna förstå sig på celldelning, men även många fler användningsområden.

Photograph 51. Rosalind Franklins arv till vetenskapen samt det första beviset på den dubbelhelixstruktur vi alla idag kopplar samman med DNA.

Samtidigt som Franklin arbetade med detta så arbetade Watson och Crick vid ett annat laboratorium i Cambridge, dock utan samma framgångar. Watson och Crick hade ännu inte lyckats bekräfta den helixstruktur som Franklin nu hade funnit. Innan Franklin hunnit publicera sina resultat skulle dock Watson och Crick få ta del av dem. Wilkins, som arbetade med Franklin vid Kings College visade upp Fotografi 51 för Watson, utan Franklins medvetande eller tillåtelse. Så fort Watson fick syn på Franklins fotografiska bevis för dubbelhelixen föll pusselbitarna på plats och bara två månader senare hade Watson och Crick publicerat sina fynd, där de slog ihop sin egen data med Franklins fotografiska bevis. I samma nummer av tidningen Nature som Watson och Crick presenterade sina fynd skulle dock Franklin komma att visa upp vad hon hade forskat sig fram till, men vid den punkten var det redan för sent. Watson och Crick var nu kända som de hjältar som hade lyckats utröna hur DNA var strukturerat. Franklins text sågs, som bäst, som ett dåligt försvarstal.

Crick, Watson och Franklin. De två förstnämnda är idag synonyma med upptäckten av DNA-strukturen. 

1956, under en resa till USA, skulle Franklin komma att finna en klump i magen som skulle visa sig vara äggstockscancer. Bara två år senare skulle Franklin avlida som följd av denna cancer, vid den unga åldern 37. Tragiskt nog så var det nog mycket av Franklins banbrytande arbete med röntgen och den strålning hon fick utstå i samarbete med detta som hade gett henne cancern. Många forskare vid denna tid utvecklade cancer som en följd av dåliga skyddskläder och många timmars arbete med strålning och röntgen. Oavsett vad hennes legat kom att bli till eftervärlden, så förtjänade nog världen mer än 37 år av Rosalind Franklin. På samma sätt som hon själv säkerligen förtjänade ett nobelpris i fysiologi eller medicin, samt ett bättre bedömande till eftervärlden än det Watson lämnade efter sig.

Historiska förluster och mänsklig psykologi

I dagarna var det 100 år sedan militära styrkor ifrån Nya Zeeland och Australien landsteg på Dardanellerna i det som då var Osmanska riket. Den militära operationen blev minst sagt ett fiasko och är idag ihågkommen som Gallipoli, ett namn som ekar tungt i öronen hos människor ifrån Australien och Nya Zeeland. Vid denna tid lydde Australien och Nya Zeeland under Storbritannien och deras militära styrkor stod under brittisk kontroll. Precis som indier, sydafrikaner, pakistanier med flera slogs för Storbritannien under det första världskriget i egenskap av brittiska kolonier. Slaget vid Gallipoli fortsatte fram till och med januari 1916, då de sista av ententens styrkor evakuerades. Inte enbart en stor militär förlust, utan även en stor prestigeförlust för Storbritannien, samt den Marinminister som till stor del drivit på och format kampanjen. Marinministern i fråga fick gömma sig längre bak i det konservativa partiets led samt tjänstgöra på västfronten en tid, som straff för detta enorma fiasko. Vi kommer idag ihåg honom som den brittiske premiärministern under det andra världskriget, Winston Churchill.

Soldater ifrån Nya Zeeland i en skyttegrav på Gallipolihalvön. Marken var långt ifrån optimal för att gräva de djupa, smala skyttegravarna vi ofta känner igen ifrån västfronten.

Den 25 april, dagen då den militära operationen på Gallipolihalvön inleddes, är idag känd som ANZAC Day på Australien och Nya Zeeland. ANZAC står för Australian and New Zeeland Army Corps (uttalas core och inte corpse). ANZAC Day är en av de absolut mest uppmärksammade datumen I dessa länder, då den markerar hur unga män från dessa två länder gav sig ut och dog i drivor mot en osmansk fiende. Något de blivit beordrade att göra av brittiskt styre. Men hur kommer det sig då att man väljer att uppmärksamma en enorm militär förlust? Varför inte en seger? Detta svar ligger nog snarare i den mänskliga naturen och historiografin än vad det ligger hos Australiensare och Nya Zeeländare.

I ett tidigare blogginlägg om pesten gick jag in lite på hur vi människor hellre ser oss besegrade av andra människor än av bakterier. Ett talande exempel är det första världskriget, där fler människor dog i influensaepidemin som följde i krigets fotspår, än vad som dog i strid under hela kriget. Det är mänsklig natur att vilja berätta historier om hur du blir besegrad av stora ansiktslösa fiender och inte vilja berätta historier om hur man blir besegrad av mikrober vi inte ens kan se. Det finns inget koncept av ära i att ligga och dö hostandes i sin säng. Det gör det dock oftare i att blint rusa fram över ett öppet fält mot kulsprutor som decimerar dig och dina kamrater i en ung ålder. Detta koncept av ära, att slåss och dö för en kung, ett fosterland, ens nära och kära, ligger bakom mycket av hur vi ser på historien. Om du skickar ut dina unga för att dö på ett slagfält långt borta vill du nog ha något tillbaka, så du inte känner dig lurad på någon av dina nära och kära. Berättelserna om hur unga män då heroiskt skall ha offrat sig för något som varit ”rätt” kan då vara en bra bit på vägen, även om ditt land eller din kung lidit en stor militär förlust i samband med detta.

Förluster formar även nationalstater och nationellt medvetande. Ofta vänder man sig till historien och pekar på ansiktslösa människor som varit av samma etnicitet eller nationalitet som en själv och pekar på deras offer som något som idag garanterar dig rättigheter eller friheter. I amerikansk politik är detta något som är oerhört lätt att ta på. ”De gav sitt liv så att jag kan leva som jag gör idag”. Med sådan logik blir de militära förlusterna narrativ som är oerhört lätta att ta till sig. I de två största länderna i Oceanien är exempelvis ANZAC Day ett sådant tillfälle. Att uppmärksamma ANZAC Day ger även befolkningen där något gemensamt att knyta an till i deras nationella narrativ. Det var män från Australien och Nya Zeeland som skickades ut att dö för Osmanernas kulsprutor. Inte britter, utan män från Australien och Nya Zeeland. Nu konstrueras ett tightare ”vi” kring människor från Australien och Nya Zeeland som de kan samlas kring i sina nationella historier. Det är nu tydligt att detta ”vi” inte utgörs av britter. Och de australiska och nyzeeländska rörelserna mot nationell självständighet kan nu ta sin start.

Finns det fler exempel på förluster som varit viktiga för en nations självbild? Absolut. Historien är full av sådana exempel som samlar människor. Om man frågar en genomsnittsutbildad svensk med ett måttligt intresse för historia om vilket av Karl XII:s slag de känner till kommer de med stor sannolikhet att svara Poltava. Få amerikanska krig har fått samma utrymme i populärkulturen under de senaste 40 åren som Vietnamkriget. Om en italienare får lära sig något i skolan om det första världskriget så är det antagligen något om slaget vid Caporetto (idag Kobarid i Slovenien), den enskilt största italienska förlusten under det kriget. Och sätt inte ens igång mig angående vem som vann eller förlorade slaget vid Kosovo Polje 1389. Detta är en oerhört infekterad fråga fortfarande idag, 626 år senare.

Slaget vid Poltava har mycket större plats i svensk historieskrivning än vad det har i den ryska. Kanske just för att det var en stor svensk förlust, men en stor rysk vinst?

Kanske är det så enkelt som att militära förluster har en del i vår berättarkultur? Dessa berättelser kanske lyfts fram för att försöka förklara saker man är missnöjd eller nöjd med idag. Framför allt har de nog en plats i våra berättelser som formar våra olika nationalstater. De skapar ett tydligt ”vi”, en tydlig fiende och en gemensam historia för de som berättar den. Att vara Australiensare är idag till stor del att inte vara britt. Att ha en gemensam historia med andra australiensare om hur deras respektive förfäder sprang i land på Gallipolihalvön för 100 år sedan och i flera fall aldrig kom tillbaka.

Hur det än är har förlusterna och berättelserna om dessa en tydlig del i vårat nationella självmedvetande. Antingen på gott eller ont.

Danmark under ockupation

För den som hänger med i historiesvängen eller kanske jubileumssvängen gick det nog inte förbi att det i förra veckan var 75 år sedan Nazityskland invaderade och ockuperade våra grannländer Danmark och Norge. Vissa kanske till och med hörde undertecknad sitta med i Radio P4 Värmland och prata om ockupationen av Norge. Dock blev det inte så mycket prat om Danmark som det blev om Norge. Detta är dock ganska vanligt. Historien om Norge blir vanligtvis ett mer intressant narrativ än historien om Danmark, då den innehåller en lokalbefolkning som tappert kämpar emot inkräktaren, men fallerat till slut. Historien om Norge blir lätt en historia om ett förtryckt folk under regeringen Quisling, där var och varannan norrman antas ha arbetat för Hjemmefronten. De norska och franska motståndsrörelserna känner vi till. Men Danmark då? Vad hände i Danmark mellan den 9 april 1940 och den 5 maj 1945?

När Tyskland i april 1940 invaderar och ockuperar Danmark och Norge är det allmänt känt att det är Norge, och i förlängningen de svenska malmfälten och den norska Atlantkusten som är målen. Varför invaderas då Danmark och Norge, men inte Sverige? Svaren på denna fråga är många. Vi kan delvis titta på hur den skandinaviska geografin ser ut. Några nationalstater med avlång form, långa kustlinjer och gles bebyggelse och befolkning. Detta är inte optimala förhållanden för en ockupation, ens för en så folkrik nationalstat som Tyskland. Logistiken kommer att bli lidande, då linjerna kommer att bli sträckta längre än vad som är bekvämt. Det kommer även att bli svårt att hålla de ockuperade människorna under kontroll. Därmed kan man se att Tyskland högt värderade ockupationen av Norge, då denna skulle komma att kräva många mantimmar. Förhoppningen var dock att det skulle löna sig. Som mest var 400 000 tyska soldater uppbundna i Norge på en och samma gång under det andra världskriget.

Även om norrmännen lyckades hålla emot längre än danskarna marscherade tyska soldater på Oslos gator redan den 9 april 1940, samma dag som invasionerna inleddes.

Men Danmark då? Om man skall slå ur Tysklands läge och satsa på en lyckad invasion av Norge behöver man nog ockupera Danmark av bara farten. Annars kommer det att bli mycket lättare att störa transporterna mellan Tyskland och Norge för de allierade. Om tyskarna istället kan få till flyg- och marinunderstöd för sina transporter från både norsk och dansk mark kommer de att fara mycket säkrare. I tysk propaganda från tiden direkt efter invasionerna av Danmark och Norge så berättar man även en historia som säger att invasionen av Norge från britterna var nära förestående (vilket är sant) och väver även in att en brittisk invasion av Danmark stod för dörren (vilket är mindre sant, i alla fall för tidpunkten). Argumentet går sedan vidare att skulle Storbritannien lyckas upprätta en flygbas i Danmark så skulle nästan hela Tyskland stå hotat för flyg- och bombangrepp från det brittiska flygvapnet. Helt orealistisk var inte denna rädsla, men vi som sitter med facit i hand kan se att just detta blev det aldrig verklighet av.

Skälet till att både Danmark och Norge så snabbt kom att bli ockuperade av tyskarna hade att göra med att ingen av dessa stater förväntade sig en invasion av sitt suveräna territorium. Danskarna och norrmännen hade antagit samma taktik som svenskarna vid denna tid och förklarat sig neutrala. Man gjorde sedan det mesta i sin makt för att inte provocera eller förarga någon av stormakterna. Dock vägde de resurser av järn som finns i norra Sverige tyngre än nationalstaternas suveränitet och invasionen blev ett faktum. I efterhand kan vi konstatera att tyskarna lyckades komma bara några dagar innan en planerad brittisk invasion. Järn är en värdefull resurs när man ska ge sig in i krig. Det var därför den första prototypen för EU kom att kallas kol- och stålunionen. Kol och stål är nämligen två resurser som är svåra att kriga utan. Invasionerna av Danmark och Norge blev i alla fall faktum. Även om invasionen av Danmark ofta beskrivs som en utan motstånd dog ändå 16 danska soldater i försvar av sitt land innan den danska regeringen kapitulerade. De hade inte något att sätta emot den tyska armén och var inte beredda på detta anfall.

I det ockuperade Danmark tilläts den vid invasionen sittande statsministern Stauning att ombilda en regering innehållande samtliga större danska politiska partier, inte olik den samlingsregering som Per-Albin Hansson ledde i Sverige samtidigt. Den första tiden under tysk ockupation brukar ofta beskrivas som en ganska lugn period i dansk historia. Man agerade närmast som ett lydrike till Tyskland och offrade en del av sin nationella bestämmanderätt. Den danska kungen Kristian X tilläts sitta kvar och blev snabbt utnyttjad i tyska propagandasyften. ”Kungen rider som vanligt fram över gatorna” kunde man se och höra i en tysk propagandafilm som visade hur Danmark såg ut under tysk ockupation. Dock är det en myt att han skulle ha gått omkring med en gul davidsstjärna fastsydd på sina kläder i stöd med landets judiska befolkning.

Kung Kristian X blev en symbol som många danskar kunde samlas bakom under kriget. För det mesta agerade han som om inget speciellt hade inträffat. Han fortsatte rida Köpenhamns gator upp och ned under morgonen, vilket var hans vana.

År 1943 börjar det dock kärva en hel del mellan de tyska ockupanterna och den danska samlingsregeringen. Likt i de andra territorier man hade ockuperat började nu tyskarna ta hand om de politiska element man ansåg vara oönskade genom förföljelse, tvångsinternering och avrättningar. Tyskarna tyckte att den danska regeringen inte gjorde nog för att hindra det motstånd de mötte och införde den 29 augusti undantagstillstånd. Man avväpnade den danska militären och tänkte ta över danska flottans fartyg, varvid man i den danska marinen sänkte 27 av sina egna fartyg. I oktober samma år tänkte sedan tyskarna göra upp med den lilla judiska minoritet som fanns i Danmark. En tysk diplomat vid namn Georg Ferdinand Duckwitz lät dock dessa planer vandra vidare till motståndsmän som såg till att skeppa 700 av Danmarks judar till Sverige. Totalt dog dock 52 danska judar i tyska koncentrationsläger.

Likt i Norge fanns det alltså en motståndsrörelse i Danmark. De har dock inte tillskrivits någon lika heroisk historia som exempelvis förstörelsen av Hydrofabriken i norska Rjukan, men bidrog med uppgifter till den allierade bombningen av Shell-huset på våren 1945, den byggnad där Gestapo hade sitt högkvarter i Köpenhamn. För att nyansera historien lite bör dock även nämnas att ca 12 000 danska män sökte tjänst i Waffen-SS under kriget, varav hälften av dessa sökande fick tjänstgöra i denna väpnade gren av den tyska militären.

Även norrmän gick med i Waffen-SS, en av Nazitysklands elitstyrkor. Denna affisch försöker rekrytera soldater till en skidjägarbataljon, antagligen till strider på östfronten.

Mer varaktiga följder för Danmark ifrån kriget var hur Färöarna och Island förklarade sig självständiga från Danmark och fann nya sätt att agera på. Exempelvis skulle Färöarna komma att ersätta mycket av den för britterna nu förlorade norskfångade fisken. Fiskenäringen på Färöarna fick sig ett oerhört uppsving under kriget. Även om man nu blev mål för tyska granater och torpeder och förlorade per capita lika många sjömän som Storbritannien, bistod man nu engelsmännen med en fjärdedel av deras fisk under andra världskriget.

Den 5 maj 1945 förklarade både Norge och Danmark att ockupationerna var hävda. I bägge dessa länder återinfördes dödsstraffet för att handskas med de man ansåg vara landsförrädare. I processer som handlade mer om hämndbegär än juridik dödade man i Danmark hela 46 människor, för att göra upp med vad som skett under ockupationen. Motsvarande siffra i Norge var 24. Många andra danskar blev också straffade, men med påföljder som fängelse och böter. Detta är många fler än vad som strök med i Norge och de liknande processer som följde på ockupationen där.

Rekommenderad läsning

Dagens rekommenderade läsning är något för den bekväme. Jag länkar nämligen till den tyska propagandafilmen Kampf um Norwegen som beskriver fälttåget mot Norge och Danmark 1940 (med engelsk undertext). Släppt samma år visar denna 80 minuter långa film framför allt hur de styrande nationalsocialisterna försvarade denna krigshandling för sig själva och för folket. Överlag är det väldigt intressant att de propaganda när man som vi sitter med facit i hand.

Nasser - En mer komplicerad bild

Trogna Lektures-läsare minns kanske ett inlägg där jag gick igenom Vietnamkriget och dominoteorin, samt hur det var att ta agens ifrån vietnameserna i Vietnamkriget och tillskriva alla agens till de amerikanska och sovjetiska intressen som förelåg under tiden. Ni som inte minns detta inlägg finner det här. Dagens inlägg har lite av en liknande karaktär, då även denna bit historia utspelar sig under det kalla kriget, i ett land som i historien har kommit att utmålas som pro-sovjetiskt. Sanningen är att situationen är mycket mer komplicerad än så. Samtidigt som vi i fallet Egypten pratar om en spirande arabisk nationalism måste man även inse hur Egyptens ledare mellan åren 1956-1970, Gamal Abdel Nasser, var oerhört duktig på att spela ut stormakterna mot varandra för att få som han själv ville.

Nasser (i mitten) uppträdde ofta i kostym istället för uniform som många andra militärer i höga politiska poster. Här fotograferas han med två av grundarna till Baath-partiet.

 Jag är även medveten om att Nasser är en historiskt kontroversiell människa. När jag läste min morfars korrespondens från juni 1967 under forskningen till min B-uppsats skrädde inte nämnda morfar orden om Nasser, som enligt honom var en kraftig rasist på väg att ta in världen i ett nytt raskrig. Och Nassers tid som Egyptens president är kontroversiell, det skall inte förnekas. Dock kommer jag inte att gå in på det i detta inlägg, då jag på mellan 1000 och 1500 ord försöker måla upp det komplexa politiska skeendet i Egypten och världen under Suezkrisen 1956.

Gamal Abdel Nasser var en övertygad Egyptisk nationalist som kom ifrån den egyptiska militären. Politiskt tillhörde han officiellt den arabiska socialistunionen. Rent politiskt bör vi dock se Nasser som en realist och pragmatiker och ytterst som en egyptisk nationalist. Nasser var en av de fria officerare som 1952 var med om att utföra den statskupp som tog makten ifrån partiet Waft, ett parti som antagligen hade kommit till makten med hjälp av ett korrumperat system understött av de gamla brittiska kolonialherrarna. Engelsmännen kontrollerade vid denna tid all sjöfart i Suez-kanalen och hade efter statskuppen 1952 fortfarande 75 000 trupper i kanalzonen. Varför? Ett av de äldsta skälen i historien. Kontrollerar du den enda genomfartsleden till farvatten där andra vill handla kan du ta ut tull av alla som vill passera. Ett närmare exempel för oss svenskar är Öresund, där danskarna under 1300-talet byggde ett utsiktstorn i Helsingborg (Kärnan) och en fästning med kanoner i Helsingør (Kronborgs fästning) för att kunna ta ut Sundstullen för alla som ville handla på Östersjön. Britterna hade i Egypten den kassako som var den enda genomfartsleden från Medelhavet till Indiska Oceanen för den som inte ville lägga flera veckor på att runda hela den afrikanska kontinenten. Samtidigt var den egyptiska staten en väldigt fattig sådan, med Suez-kanalen inom sina nationsgränser. Jag hör vad ni tänker. Detta är ett perfekt recept på stabilitet och kommer aldrig väcka bekymmer. Nej?

Suez-kanalens läge i världen är optimalt för att ta ut tull. Redan innan kanalen existerade brukade det Ottomanska riket ta ut tull i de smalare delarna av Röda Havet.

En plan hade gjorts upp mellan Nasser och toppar inom den egyptiska militären och underrättelseväsendet att nationalisera Suez-kanalen. Under ett tal den 26 juli 1956 satt egyptiska militärer och väntade spänt vid sina radioapparater. Genom radion hörde de landets president Nasser tala till folket. De lyssnade noga efter att få höra namnet ”Ferdinand de Lesseps”, då detta var en signal på att Nasser slutligen tagit beslutet att nationalisera Suez-kanalen. Vid denna signal skulle de storma de kontorslokaler där Suez-kanalen opererades av europeiska tjänstemän. Det var aldrig något tvivel om vad Nasser ville. För säkerhets skull nämnde han ”Ferdinand de Lesseps” 14 gånger under sitt tal. Mot slutet av talet, där han ingående berättat om hur intäkterna från kanalen som borde tillhöra Egypten försvann i engelska fickor, avslöjade han att man precis hade nationaliserat kanalen och att den nu var egyptisk.

Reaktionen på detta internationellt blev en blandad sådan. Britterna såg det som en oerhörd prestigeförlust och premiärministern Anthony Eden lät inte vänta på sitt fördömande. Storbritanniens största allierade västmakt, USA, var dock inte alls lika krigiskt inställda till Egypten, utan manade britterna till lugn. President Eisenhower skickade över diplomater för att prata med Anthony Eden och lugna ner situationen. USA:s då störste meningsmotståndare Sovjetunionen uttalade sig varken för eller emot nationaliseringen. Många historiker och västerländska journalister vid denna tid ville gärna måla upp Egypten som en satellitstat till Sovjetunionen. I viss utsträckning kan man förstå denna koppling, då det var allmänt känt vid denna tid att Egypten hade beväpnats med sovjetiska vapen emot eventuella fiender. Sovjetledaren Chrusjtjov visste dock bättre än att räkna Nasser som en allierad. Att beväpna egypterna sågs snarare som en pragmatisk lösning av Sovjetunionen. Hade inte Sovjet gjort det hade antagligen USA gjort det. Egypten hade redan fått nej ifrån Frankrike när man frågat dem om vapen.

Tillbaka i London pekade dock engelska spioner på samröret mellan Egypten och Sovjetunionen och menade att detta var tecken på ett oerhört nära samröre de två länderna emellan. Rädslan för Sovjetunionen, förlusten av Suez-kanalen och därmed mycket prestige satte Storbritannien i en prekär situation. Först försökte man visa världen att egypterna var oförmögna att driva kanalen. De få, oerfarna egyptiska kanalarbetarna fick helt plötsligt se sin kanal översvämmad av en armada av brittiska handelsfartyg, utkommenderade av Eden. Nya på jobbet och med väldigt lite träning i att guida fartyg genom kanalen arbetade egypterna dag och natt och lyckades få igenom alla de brittiska fartygen utan incidenter. Det var nu Eden tog till drastiska metoder.

Anthony Eden tog en hel del tveksamma beslut på egen hand i det som idag är känt som Suez-krisen. Den dåliga press han fick i samband med detta och den prestigeförlust Storbritannien led tvingade honom att avgå tidigt 1957.

Utan att konsultera NATO eller USA stämde Eden möte med representanter för de franska och israeliska regeringarna i Paris och utarbetade en militär anfallsplan. I största hemlighet kom man överens om sina olika delar av anfallsplanen. Sovjetunionen såg man inte som ett reellt hot, då de var upptagna med upproren i Ungern. Den 29 oktober landsattes till slut israeliska, franska och brittiska fallskärmsjägare på Sinai-halvön och runtom i Egypten. Mot den dåligt utbildade egyptiska armén och beväpnade partisaner såg denna koalition ut att gå mot en enkel seger. Denna invasion fick dock ett abrupt slut, på grund av två stycken historiska prejudikat när det kommer till Kalla kriget.

För det första hade Sovjetunionen utfärdat direkta hot att använda sina kärnvapen för första gången. Man hotade med att atombomba London och Paris ifall invasionen inte fick ett slut (något som självklart skulle ha utplånat världen). Men mest imponerande är nog att Sovjetunionen tillsammans med USA tryckte på i FN om att få ett stopp på kriget och ett tillbakadragande av de brittiska, franska och israeliska trupperna. Trycket blev för stort på dessa tre stater och de drog sig tillbaka och ersattes av FN-styrkor. Vissa har i efterhand analyserat detta som att USA gick med på sovjetiska krav, men det är nog mer sanningsenligt att se det som att amerikanerna såg Storbritanniens och Frankrikes handlande som onödigt risktagande. Dessutom kände sig Eisenhower sviken av britterna som lovat att visa tillförsikt.

Sammanfattningsvis kan man se denna episod i historien som ett mycket mer komplicerat skeende i det kalla kriget än vad historieundervisningen vanligtvis brukar visa upp. Sovjetunionen och USA samarbetade. England, Frankrike och Israel gick bakom ryggen på sin bundsförvant USA. En arabisk nationalism hade sett sin gryning. Det är ett mer komplicerat skeende än det simpla Väst vs. Öst-scenario vi brukar måla upp. Frankrike var exempelvis vid denna tid en stat som hade svårt att släppa sina gamla kolonier, vilket ledde till problem, märkbart i Vietnam och Algeriet. De ville kanske främja sin egen agenda genom att stötta engelsmännen i ett företag liknande deras egna? Den stora vinnaren får dock ses som Egypten. Det är alltid svårt att skriva historia utifrån ”ett lands narrativ”. Den bild jag gett i detta inlägg är självklart gravt förenklad, men jag hoppas ändå att jag lyckats ge en mer komplicerad bild av ett viktigt skeende i världens historia.

Rekommenderad läsning

Idag tänkte jag rekommendera en BBC-dokumentär som i stora drag täcker det jag just gått igenom. Ibland orkar man helt enkelt inte läsa. Då är det inte fy skam att luta sig tillbaka en timme och låta kunskapen komma till en.