"På fel sida historien"

Vad fyller egentligen en bakåtsträvare för nytta? Vad är det för vits med att vara på fel sida historien? Du kommer ju ändå bara bli ihågkommen som någon som stod i vägen för människans naturliga utveckling. Nja, riktigt så enkelt kanske det inte är. Idag vill jag komplicera och nyansera bilden av historiens (och nutidens) så kallade bakåtsträvare.

Många politiker, ledare, företagare och tänkare har genom historien menat sig stå för det rättfärdigas sida när de genomfört eller propagerat för förändringar. Meningsmotståndare har ofta utmålats som människor som ”står på fel sida historien” eller människor som ”the moral arc of history bends away from”. Att jag skrev det sista citat på engelska är för att jag oftast hört det yttras av en engelsktalande politiker. Den amerikanske presidenten Barack Obama är duktig på att rita upp vad hans administration anser vara rätt respektive fel sida av historien. Sällan var det tydligare än när the Supreme Court gjorde gällande under sommaren 2015 att även homosexuella amerikaner skulle få rätten att gifta sig i alla unionens 50 stater.

Även om jag personligen gillade just detta domslut och är en stor fantast av lika rättigheter oavsett individuella karaktäristika anser jag att man inte ska vara så snabb med att utdöma sina meningsmotståndare som ”på fel sida historien”. Om man studerar världens historia lär man sig att det bara finns en konstant, och att det är förändring. I ovan nämnda exempel med homosexuellas rättigheter kan ju nämnas att dessa inskränkts tidigare. När greker och japaner införde lagar mot homosexualitet trampade man på mångåriga traditioner där förhållanden mellan två män tidigare inte setts som något konstigt. Värt att ta i beaktning här är att i och med denna kriminalisering av homosexualitet lär det ha funnits proponenter som menade att de stod för en godartad utveckling av samhället. För att lyfta in Godwins lag i det hela kan nämnas att exempelvis Hitler menade att han stod för en godartad utveckling i samhället när han började skapa sin nya världsordning.

Här kan man ana sig till pudelns kärna. Oavsett vem man är, vilken grupp man menar sig tillhöra, eller när man befinner sig i historien är det lätt att se på sig själv och det samhälle man lever i som den högsta punkten i världens utveckling. Som om allt som skett tidigare bara varit vägen fram till denna apex i människans utveckling. Vad tror ni man komma anse om 100 år? Visst har mänskligheten i stort gjort enorma landvinningar inom medicin, teknologi, jordbruk, ekonomi, mänskliga rättigheter med mera genom historien vilket lett till att vi som befolkar jorden idag kan skratta åt 1600-talets läkekonst, eller faktumet att Voltaire aldrig ägde en iPhone 6S och att 99 % av världens befolkning i årtusenden var bönder, något som är en mycket mer ovanlig syssla idag. Samtidigt som dessa landvinningar gjorts har det inte varit utan motstånd, eller med hjälp av tidigare landvinningar. Världens trender böljar fram och tillbaka.

Än mer problematiskt blir det när man börjar lyfta in ideologi och människosyn i det hela. Winston Churchill är exempelvis ansedd att vara en av de stora förkämparna för demokrati i världen. Bilden av den engelske bulldoggen som stod starkt emot det nazistiska tyranniet under det andra världskriget har etsat fast sig hos många. Att då nämna Churchills förakt för Indien, dess folk och deras strävan efter frihet från brittisk överhöghet klingar dåligt med denna bild av en demokratins förkämpe. Churchills imperialistiska drag har fått stå åt sidan i mycket historieskrivning, bland annat för att han själv skrev mycket av historien om sig. Av flertalet kollegor i det engelska underhuset kunde man få höra att Churchill stod på fel sida historien och var en övervintrad imperialist från 1800-talet. Detta enkla exempel hoppas jag kan tjäna till att nyansera bilden av historien. Utvecklingen är absolut inte spikrak och landvinningar som sägs göras för mänsklighetens goda kan ha mörka baksidor eller komma att fördömas av senare generationer som något horribelt.

Inom politisk demagogi hör man ofta människor fördöma idéer de ogillar som något som hör hemma i en annan tid eller en utdöd regim erkänd för att begå brott mot mänskligheten. I dagligt tal hör man hur idéer passar hemma ”på medeltiden” eller hur vissa samhällen utdöms som ”rena Sovjet”. Detta är i sig omöjligt. Medeltiden kommer inte komma igen, även om vissa av dess idéer kan. Sovjetunionen är död och begraven och skulle den återuppstå skulle det vara i ny regi med nya aktörer. Jag menar att det är viktigt att dra lärdomar av historien, men att man också måste göra det inom den rätta kontexten. Ja, 2-3 generationer före oss utvann och brände man olja som bara den och grundade en världsekonomi baserad på denna råvara. Idag vet vi att förbränningen av fossila bränslen har gjort irreparabel skada på vårat klimat och är ett av de överhängande problemen för dagens människor att ta itu med. De som utvann och brände oljan för 50-100 år sedan ansåg dock att de gjorde världen en tjänst. Många fler skapade sig finansiell stabilitet, transport förenklades och arbetstillfällen skapades. Detta var de kortsiktiga vinningarna som man var ute efter, då människorna då, precis som vi idag, mest var ute efter att skapa en dräglig tillvaro för sig själva och sina nära och kära.

Vem vet? Kanske några till synes oskyldiga beslut idag skapar stora problem om 75 år? Är det nog för att döma ut hela vår generation som bakåtsträvande problemskapare som bara tänkte på sig själva? Kommer Google bli Skynet? Antagligen inte, men om så är fallet kanske några ”bakåtsträvare” som vägrade använda sig av gmail blir hyllade som de enda som såg problemet innan det skedde. Det är lätt att sitta med facit i hand och lätt att känna sig rättfärdig när man tänker på människor historien har åsidosatt. Det är svårt att sätta sig in empatiskt i hur andra människor tänkte. 

Inte helt genomtänkt - Kobraproblemet

Historien är full av idéer. Både goda och dåliga. I tidigare inlägg har jag bland annat nämnt hur idén från en svensk fältherre att packa ner arméns vapen ledde till att en hel svensk styrka blev tillfångatagen av Napoleons soldater utan att ett skott avlossades. Den idén kan också, diskutabelt, ha öppnat vägen för en fransk härförare till den svenska tronen som Karl XVI Johan. I ett annat inlägg  berättade jag om hur Mansa Musa I av Mali gjorde pilgrimsfärden till Mecka, med följden att han skapade hyperinflation i flera av de länder han passerade. Historien är full av idéer som ibland har fallit ut precis som anstiftaren velat, vissa idéer som genomförts som planerat och gett katastrofala resultat och en hel del idéer som aldrig blivit av. Idag tänkte jag dock inte gå in på det filosofiska i vad som konstituerar en idé, ett historiskt skeende eller positiva och negativa utfall. Det är ändå omöjligt att mäta. Hur stor genomslagskraft fick exempelvis Karl Marx idéer i världen? Vem vet. Hur mycket påverkades världen av min idé att idag gå och köpa lunch på en hamburgerrestaurang i Oslo? Antagligen mindre än Marx idéer, men de 130 norska kronorna som jag betalade går ändå till att betala löner och vidare verksamhet från sagda hamburgerrestaurang. Så alla idéer får ett genomslag. Även många av de som inte genomförs.

Idag tänkte jag specifikt prata om Indien under brittiskt styre. Även om detta snarare är en anekdot än något som kan bevisats ha skett så finns det en kärna av sanning i denna historia, något jag återkommer till. Historien jag tänker på är det ökända brittiska ”kobraproblemet”.

Den indiska kobran, även glasögonkobra, har länge varit en del av indisk kultur. Indiska ormtjusare använder sig av denna orm. Dess bett kan vara dödligt. Idag är den skyddad under indisk lagstiftning.

Det sägs att de styrande brittiska herrarna i Indien under 1800-talet ansåg att landets många kobror var ett problem. För att kämpa emot dessa skadedjur utfärdade man belöningar till indierna för varje död kobra som transporterades till den brittiska överheten. Tanken var att man på så sätt skapade ett incitament för vanliga indier att försöka göra naturen mer gästvänlig, samt att antalet kobror succesivt skulle minska till närmare noll. Enligt anekdoten sägs britterna ha glömt ta hänsyn till människans uppfinningsrikedom, då de inte räknade med att indierna skulle samla kobror och samla dem för att avla fler och fler. De döda kobror som transporterades in till myndigheterna var alltså produkterna av en kontrollerad uppfödning, som garanterade indierna inkomst över en längre period. När britterna sedan insåg att mängden döda kobror som inrapporterades ökade istället för minskade insåg de att något stod lurt till och kobrauppfödningen nystades upp. Belöningen för döda kobror togs bort och indierna som ägnat sig åt uppfödningen av dessa släppte ut sina kobror i det vilda, vilket gjorde det indiska kobraproblemet ännu större än vad det hade varit innan. Detta lyfts ofta fram som ett exempel på en inte helt genomtänkt lösning, som lämnade beslutsfattarna i djupare problem än innan de implementerade sin lösning. Idag använder filosofer, ekonomer med flera detta exempel som ”kobraproblemet” när de argumenterar för vilken lösning som är den bästa på deras problem. Men hände det egentligen?

Som tidigare sagt så är denna historia svår att bevisa och brukar avskrivas som en rolig anekdot. Det finns dock en förlaga som verkligen har skett. Den skedde dock längre österut i Asien, i kolonin Franska Indokina. Detta var en koloni som stod under franskt styre och bestod av de länder som idag är kända som Vietnam, Laos och Kambodja. I Hanoi hade man nämligen stora problem med råttor. De franska kolonialisterna i Hanoi började erbjuda belöning i utbyte mot råttsvansar, något som först verkade fungera, med tanke på hur många råttsvansar som levererades in. Men råttor fortplantar sig enormt snabbt och vietnameserna insåg snabbt hur mycket mer lukrativt det var att bara kapa svansen av råttorna och sedan släppa tillbaka dem i avloppen för att fortplanta sig som vanligt. Väldigt få råttor antas ha mist livet. Detta uppdagades dock då franska kolonialister i Hanoi började få syn på råttor utan svans och snabbt lade ihop pusselbitarna. Någon större ökning i Hanois råttbestånd skedde dock inte. Historikerna Michael Vann menar att det brittiska ”kobraproblemet” från Indien inte kan bevisas, medan det vietnamesiska ”råttproblemet” kan föras i bevis, vilket innebär att vi borde kalla denna typ av lösning för ”råttproblemet”.

Det franska arvet i Vietnam är tydligt. På bilden syns det som idag är Hanois kommunala teater, tidigare operahuset, uppförst av franska kolonialister.

Varför varianten om de brittiska kobrorna, som antagligen aldrig skedde, är mer känd en varianten om de vietnamesiska råttorna, som skedde, kan bero på flertalet faktorer. Britter och fransmän är inte de bästa vänner. Kanske ville man, smått propagandistiskt, bemåla sin ärkefiende med sina egna koloniala tillkortakommanden. Kanske har det bara blivit en vandringslegend som har fått ben och utvecklats till att passa in bäst i människors tankemönster om kolonialism under 1800-talet. Britterna hade en hel del tillkortakommanden och destruktiva taktiker för sig i Indien och många andra länder som de koloniserade. Många av dessa tankefel stammade ifrån en avsaknad av kunskap och respekt för de nya undersåtarna.

Brittisk policy i Indien ledde ofta till stora problem. Under 1800-talets slut svepte stora svälter genom landet. Bilden är ifrån Madras 1898. Detta är dock inte lika underhållande som ett exempel på brittiskt vanstyre som det fiktiva kobraproblemet är.

Oavsett om man föredrar historien med kobror eller råttor så är det två illustrerande exempel på en beslutfattningsprocess där man glömmer att lyfta in den mänskliga faktorn, något som många andra beslutsfattare genom historien har misslyckats med.

Historiska entiteter

Att använda samtiden som referensram när vi läser om historia är ofrånkomligt. Alla människor har referensramar formade av deras eget leverne och deras egen samtid. Detta gör att vi ofta slarvar med uttrycken när vi skriver och talar. Exempelvis kanske vi kallar det Tysk-romerska riket för ”Tyskland”, när Tyskland som samlad enhet är något som uppstår först år 1871, flertalet år efter att det Tysk-romerska riket inte längre var något att räkna med. På samma sätt pratar svenskar gärna om det som skulle komma att bli Sverige och dess handlingar under 1500-talet som ”vi”. Jag själv gör mig konstant skyldig till detta, även om jag vet att ingen av mina förfäder bodde i Sverige förrän under det sena 1600-talet. Att för mig då benämna Gustav II Adolfs arméer som härjade runt Europa under det 30-åriga kriget som ”oss” eller ”vi” blir extra felaktigt när man tänker på att dessa arméer bidrog till den ekonomiska instabilitet i (dagens) Belgien som fick mina förfäder att senare söka sig till Sverige.

Men vad är då en historisk entitet? Kort och gott är det något som i en filosofisk mening har existerat. Länder och utdöda kungariken är exempel på mångfacetterade politiska entiteter. De kan ha skiftat karaktär, men lik förbannat varit en del av samma entitet. Begreppet är brett och används ibland slarvigt. Exempelvis brukar många klassa gudomer som entiteter, även om deras existens är omtvistad. Detta kan dock backas upp i en filosofisk mening med att en gudom som många tror på därmed manifesterar sig som en entitet, även om den kan uppfattas olika av de som betraktar den. Är den katolska kyrkan en entitet? Ja. Är deras gud en entitet? Enligt många, ja. Är de miljontals hinduiska gudarna entiteter i samma utsträckning? Säkerligen. Som ni märker är det ett oerhört brett begrepp där det mesta kan klassas in.

Bevisligen är det problematiskt att försöka prata om historiska skeenden utifrån nutida referensramar. Samtidigt är det förståeligt att vi gör det. Att man likställer en politisk enhet som ”kungahuset Valois” med en nutida enhet som ”Frankrike” är inte ovanligt, även om det är felaktigt. Den som lyssnar till berättelsen får dock en uppfattning om var, rent geografiskt, berättelsen utspelar sig, vilket kan vara ett nyttigt verktyg, då man bildar sig en bild av det omgivande landskapet, dess territoriella och geologiska förutsättningar och dess klimat. Detta hjälper oss att skapa en fyllig bakgrund för den historia vi lystrar till. Även om de geopolitiska lägena har kommit att förändras kraftigt och på många olika nivåer.

Språk är ett annat exempel på en föränderlig del av samhället. Det var en grundval i nationsbyggandet under 1800- och 1900-talen. Ett folk, ett språk, en kultur och så vidare. Bortsett från problematiken i detta strömlinjeformade tankesätt som skapar ramar och grupper som ”oss” och ”de”, så är språk något som är oerhört föränderligt. En svensk i dagens samhälle talar inte samma språk som den som bodde på samma bit land under 1300-talet. För att ta två moderna exempel kan vi till att börja med ta existensen av de två sorters norska som talas. Nynorsk och bokmål. Enligt svenskar är detta två olika sorters norska. Enligt norrmännen är det dock två olika dialekter. Nynorskan kom till ur ett ställningstagande från stora grupper människor på det norska Vestlandet efter år 1814. När norrmännen hade undertecknat grundloven i Eidsvoll den 17 maj 1814 fanns det många, framför allt på Vestlandet som ville göra sig kvitt alla de danska influenser som smugit sig in i språket sedan 1300-talet. Istället för att tala den typ av norska som svenskar känner som just ”norska” (även bokmål) valde man att gå tillbaka till språkets lingvistiska rötter och tala mer som islänningarna. Under 900- och 1000-talet hade nämligen många norrmän utvandrat till Island och mer eller mindre koloniserat ön. Den isländska som talas idag är faktiskt ganska lik den norska som talades för tusen år sedan, då Island har genomför flertalet projekt som syftat till att bevara språket som det varit. Bokmål är den form av norska som växt fram ur de närmare 500 år Norge var en del av Danmark.

I och med riksrådet på Eidsvoll den 17 maj 1814 blev Norge en (mer eller mindre) självständig stat. Att skapa sig en ny språklig tillhörighet är något som hänt på många andra ställen för att markera en nyvunnen självständighet.

Det andra moderna exemplet har att göra med skillnaden mellan amerikansk och brittisk engelska. Hur kommer det sig att två stater som för drygt 200 år sedan stod under samma styre har utvecklat samma språk så olika? Sanningen bakom det är faktiskt väldigt överraskande. Lingvister menar att den engelska som talades i Storbritannien vid tiden för de stora migrationerna över Atlanten under 1600- och 1700-talen ligger väldigt nära dagens amerikanska. När engelsmännen senare skapade sig enorm rikedom i och med det som idag är känt som den industriella revolutionen skapades en stor och rik medelklass. För att särskilja sig från arbetarklassen började man prata med mer släpande och tillbakadragna vokaler, stumma bokstäver och mindre prominenta konsonantljud.

De engelsmän som åkte över och koloniserade Amerika på Mayflower talade nog mer "amerikanskt" än "brittiskt", även om bägge varianterna av språket har utvecklats mycket sedan dess.

Var vill jag då komma med dessa exempel? Ska vi vara noggranna i våra historiska narrativ och komma ihåg att säga ”det som idag är Sverige” istället för bara ”Sverige”? Ja. Verktyget är nyttigt, men det är viktigt att förstå skillnaderna mellan olika entiteter inom historien. Människor flyttar, städer och länder byggs konstant om, marknader är föränderliga och språk utvecklas beroende på trender. Måste vi prata om México som ”Det som en gång var hemvist åt Olmecindianerna”? Nej, om inte det utgör en integral del av historien som berättas. Det man kan ta med sig ifrån denna text om olika historiska entiteter är att allt, och då menar jag verkligen allt, är föränderligt. För miljarder år sedan var vi alla helium och kväve som utsattes för högt tryck i delar av Universum vi inte känner till och omöjligen kommer få besöka. Materia kan inte förstöras, men bevisligen ändra form. Och sociala aspekter av våra samhällen är ännu tydligare objekt för ständig förändring. Känns det förvirrande när vi byter regering? Det är bara en spott i havet mot all den förändring som sker varje dag, varje minut och varje nanosekund hos de oräkneliga en- och flercelliga organismer som trängs på denna planet.

Och då pratar vi ändå bara om denna planet. Att visa respekt för andra, andras historia och tidigare skeden i livet är oerhört viktigt. Ett första steg på denna väg kan vara att inse skillnaden mellan Nynorsk och Bokmål.

"Medan England sov"

I klassisk historieskrivning brukar man säga att det var på Berlinkonferensen år 1884-85 som Afrika delades upp mellan de europeiska stormakterna. Detta frammanar bilder på hur (framför allt) Bismarck, Waddington och Disraeli med anhang sitter och delar upp kontinenten utefter tycke och smak. Jag själv (och säkerligen fler därtill) har säkerligen hört en lärare under grundskoleåren sammanfatta detta i de raka strecken som utgör gränserna mellan vissa afrikanska nationalstater. Och myten om att de små ”jacken” i en gräns skulle vara för att någon av de ovan nämnda ledarna råkade sätta tummen över linjalen hörs nog fortfarande i klassrum idag. Det finns en viss poäng i att tala om de koloniala gränserna i Afrika. De tog inte alls någon hänsyn till hur människorna där levde och var ofta rent arbiträra skapelser gjorda av européer som inte ens varit där. Men den som tror att hela Afrika delades upp mellan européerna på ett fredligt sätt utan något motstånd från afrikaner under en månad i Berlin vinter 1884-85 kommer nu få ett bryskt uppvaknande. Ingen konkret uppdelning av Afrika gjordes under Berlinkonferensen. Det koloniala styckandet av Afrika var snarare något som hände i korridorer, på utrikesministerium och i diplomaternas kontor än kring ett stort konferensbord i Berlin 1884-85. Och ofta var agerandet utslag för misstänksamhet gentemot de andra europeiska stormakterna än ren egenvinning. I detta inlägg skall jag gå igenom en del av den komplicerade process som gav världskartorna fristaten Kongo.

Bilden till vänster beskriver de europeiska staternas inflytande 1891, medan bilder till höger visar på samma faktor år 1914.

Man kan inte nämna Kongo utan att nämna Leopold II av Belgien. Leopold var länge besatt med att införskaffa kolonier åt den belgiska kronan. Hans förlaga var de nederländska besittningarna i Indonesien. Därför hade han till att börja med Sydostasien i sikte. När koloniala äventyr skulle visa sig omöjliga här bytte han dock sikte mot centrala Afrika. Den diplomati som omgav Afrika och koloniseringen under det sena 1800-talet var oerhört komplicerad. De europeiska stormakterna hade vid det här laget redan lagt beslag på all afrikansk kust. Inget av inlandet hade dock några europeiska anspråk, då ingen av de europeiska stormakterna hade lyckats avancera långt in på kontinenten. Att koloniseringen av Afrika dröjde till sent 1800-tal, när delar av Asien och hela de amerikanska kontinenterna koloniserats sedan länge berodde helt enkelt på att man inte kunde kolonisera Afrika. Manskap, hästar och expeditioner gick snabbt om intet när de mötte den afrikanska värmen, de inhemska djuren och framför allt de tropiska sjukdomarna.

Det framträdde nu en ny typ av hjälte i européernas sinne. Stormakterna började anlita män som med ny teknik och läkekonst anordnade expeditioner in i Afrikas inland för att delvis kartlägga områdena där, men även utöva diplomati med de lokala härskarna. En del av denna diplomati var att sluta avtal med stamöverhuvudena, ibland genom att få hövdingarna att kryssa i avtal om att hamna under stormakternas beskydd och ibland genom att bli blodsbröder (vissa européer trodde det var så afrikaner slöt avtal, men det var antagligen tvärtom, då européerna insisterade på det). Dessa avtal var egentligen inte av någon större diplomatisk vikt, men eftersom de europeiska stormakterna inte ville ha sina avtal av denna typ ifrågasatta ifrågasatte de sällan de andras, vilket därmed gav avtalen reell vikt i diplomatin. Män som Pierre Brazza, David Livingstone och Cecil Rhodes kom att bli förstasidesstoff i många europeiska tidningar. Men ingen var så stor som Henry Morton Stanley i det avseendet.

The Illustrated London News körde 1872 denna bild där Henry Morton Stanley lyckas finna Dr. David Livingstone i Ujiji, nära Kigoma. Det är inte säkert huruvida han verkligen sade "Doctor Livingstone, I Presume?".

Stanley hade under 999 dagar 1874-1877 rest uppför Kongoflodens mynning och antog att där fanns stora rikedomar att utvinna. Storbritannien, Stanleys hemland, hade inte mycket till övers för denna plan, men det fanns det två andra europeiska nationalstater som hade, nämligen Belgien och Portugal. Portugal hade vid detta lag även flera besittningar vid kusten kring Kongoflodens mynning och var goda diplomatiska vänner med Storbritannien. Leopold II började sina försök att förvärva detta land genom att starta olika sällskap som på ytan var filantropiska. Man sade att man skulle ta hand om flora och fauna, samt ”ta hand om de fattiga afrikanerna”. Vidare skulle området öppnas för frihandel och alla bolag som önskade var välkomna. Genom sällskapet Association Internationale Africaine (på svenska vanligen förkortat AIC) föreslog man att man skulle anta styret för Fristaten Kongo. Vad övriga europeiska stormakter inte var så insatta i var att Leopolds olika filantropiska sällskap var luftslott. De avhöll aldrig möten och hade egentligen bara Leopold som enda aktiva medlem.

Oavsett vad som står på Wikipedia fick inte Leopold tillgång till Fristaten Kongo efter att Stanley övertalat Berlinkonferensen till att göra så. Han fick dock en stad (Stanleyville, senare Kisangani) uppkallad efter sig. Stanley tillbringade år 1879-1884 i det som skulle komma att bli Kongo med att förbereda för Leopolds imperium. Själva förvärvandet av kolonin gick dock till på annat sätt. Under denna tid var det inom diplomatin de europeiska staterna emellan viktigt att föra dialog om de afrikanska staterna och försöka nå överenskommelser där balansen mellan staterna hölls. Ingen ville utlösa ett krig. Sommaren 1885, det vill säga ett halvår efter att Berlinkonferensen tagit slut, skickade Leopold ut sin slutgiltiga förfrågan rörande området som han ville förklara som Fristaten Kongo under AIC:s beskydd. Det var vid denna tid praxis att ett uteblivet svar på en sådan diplomatisk förfrågan var det samma som tummen upp. Höll man inte med i förslaget skulle man omgående höra av sig och protestera, något som hände väldigt ofta rörande koloniseringen av Afrika.

Frankrike och Tyskland hade redan under konferensen uttalat sitt stöd för att låta AIC förvärva området för att öppna det för frihandel. Problemen var dock inte undanstökade. Om inte England godkände förslaget skulle det fortsätta vara ett diplomatiskt dödläge. Och britterna verkade inte ha några intentioner på att låta AIC starta sin Fristat. Britterna ville fortfarande se portugiserna i detta område och hade pushat för att så skulle bli fallet. Under augusti genomförde då Leopold sitt genidrag. Hela det brittiska utrikesministeriets Afrikaexperter var bortresta på semester. Ämbetsmännen som mottog Leopolds förslag var sämre insatta än exempelvis Sir Percy Anderson, som var en av semesterfirarna vid ministeriet. Man jämförde den bifogade kartan med de som fanns där Tyskland och Frankrikes redan godkända gränser var utritade och fann inget på tok med det. Ingen protest inkom och AIC fick nu överta kontrollen över området som nu blev känt som Fristaten Kongo.

Många är medvetna om hur historien fortsätter. AIC var en front för Leopold själv som fram till 1908 drev Fristaten Kongo som sitt eget privata företag. Bland de värsta exempel som existerar på europeisk kolonialism finner man i Leopolds Kongo. Avhuggna händer och hemska förhållanden för de människor som nu underkuvats blev vardagsmat under Leopolds skräckstyre. Som ett svar på en snabbt växande Anti-Leopoldrörelse övertog den belgiska staten 1908 styret av Kongo, men det blev inte mycket bättre på grund av det. I Kongo rasar idag ett av världens största och blodigaste krig, trots att det sällan uppmärksammas i media. Spåren leder till Leopolds hemska kolonisering av landet (som så ofta annars fokuserat på värdeexport) och den brist på institutioner som Kongo lämnades med när Belgien, mer eller mindre frivilligt, drog sig undan år 1960. Ett exempel på denna brist får gestalta slutet av dagens blogginlägg. När Belgien drog sig ur Kongo 1960 fanns det 16 personer i landet med eftergymnasial utbildning. 

Tortyr, mord och avhumaniserande behandling kännetecknade Leopold II:s tyranniska välde över Kongo. De sår som detta styre lämnade efter sig har inte läkt ännu.

Den revolutionerande kinesiska revolutionen

Ett land som länge fångat fantasin och intresset för västerlänningar är Kina. Med en kultur och civilisation som länge varit den dominerande i världen och på världens marknad har Kina haft en oerhört stor del i världens olika händelser. När vi tänker på Kina i väst brukar vi idag tänka på det stora kommunistiskt styrda landet som har en ekonomi som växer så att det knakar. Tänker man på Kina historiskt brukar det ofta bli tal om den japanska ockupationen som startade redan under 1930-talet och hur samma ockupation fick ge plats åt ett inbördeskrig som Mao Tse-Tung och hans kommunistiska parti gick segrande ur. Tänker man på Kina och revolutioner brukar den kommunistiska revolutionen 1949 eller den så kallade kulturrevolutionen 1966 vara de som dyker upp. Men var verkligen dessa revolutioner speciellt revolutionerande? Till att börja med bör man nog inte se den kommunistiska revolutionen 1949 som en revolution utan snarare en maktkamp gestaltad i ett inbördeskrig där den kommunistiska sidan tog makten. Kommunismen var överlag på framfart efter det andra världskriget, inte minst i flera delar av Asien. Kulturrevolutionen då? Det var snarare ett försök att återuppliva revolutionär anda hos befolkningen efter misslyckandet med Maos ”Stora språng framåt”. Som effekt fick kulturrevolutionen att många kineser angav varandra. Många hamnade i fängelse och det ”rensades upp” inom kommunistpartiets egna led.

Men var någon av dessa revolutioner speciellt revolutionär? Kina har inte haft en tradition av demokratiskt styre, så det ska inte ses som överraskande att de fortfarande inte har det. Och kulturrevolutionen var bevisligen snarare ett politiskt knep från Mao Tse-Tung. Dessa två revolutioner föregicks dock av den mest inflytelserika revolutionen i hela Kinas historia. En revolution som hamnat i skymundan i historieböckerna. År 1911 störtades det kinesiska kejsardömet av Kuomintangpartiet, det parti som senare skulle slåss mot kommunisterna i inbördeskriget. En av revolutionens drivande män var Sun Yat-Sen, en läkare som länge varit drivande i den nationalistiska kinesiska rörelsen. Han var dock i exil när revolutionen mot kejsardömet genomfördes och återvände snabbt till Kina för att tillträda som republikens första president. Vilken legitimitet denna post och Kinas första regeringar hade går jag inte in på här, då det inbördeskrig vi förknippar med tiden efter andra världskriget i praktiken börjar redan nu.

Sun Yat-Sen. Idag firas han som en nationens fader på Taiwan. 1912, det första året efter revolutionen utgör även år 1 i staten Taiwans tideräkning. Detta om något visar hur pass betydelsefull revolutionen 1911 var.

I det första ”demokratiska valet” i Kina fick mellan fem och sex procent av befolkningen delta. Kuomintang vann stor representation i båda parlamentets kamrar, men hade ingen egen majoritet. Sun Yat-Sen var dock inte president längre, utan den posten hade nu tillfallit en herre vid namn Yuan Shikai, en gammal militär med stort inflytande i flera väpnade grenar. Under 1913 och 1914 skulle maktbalansen mellan parlamentet och presidenten att balansera fram och tillbaka, tills parlamentet upplöstes år 1914. Detta politiska kaos utmynnade år 1927 i regelrätt inbördeskrig, där bland annat det kinesiska kommunistpartiet, grundat 1921 av Mao Tse-Tung med flera, kom att bli en huvudsaklig kombattant. Någon demokratisk stabilitet kom Kina alltså aldrig att uppleva efter revolutionen 1911

Yuan Shikai, tidigt under sin tid som president.

Men vad är det då som gör revolutionen 1911 till så revolutionerande? I mina ögon mer revolutionerande än Maos kommunistiska revolutioner? Kina hade år 1911 haft en kejsarfamilj som styrande i landet i mer än 3500 år. Kejsarfamiljen hade fått styra grundat på Tian, himlens mandat. Tanken om himlens mandat stammar ur konfucianismen. Genom att uppfylla himlens mandat och bete sig som en kejsare bör får en kejsarfamilj stanna på tronen, medan de som tappat tronen till andra alltså inte förtjänat ett förlängt himlens mandat. Detta styrelsesätt resulterade i flertalet olika kejserliga dynastier som kom att styra i Kina ända från åtminstone år 1600 f.Kr. Ifall Xiadynastin existerade, vilket historiker är osäkra på om den gjorde, så skall himlens mandat ha utsett kejsare ända sedan 2200 f.Kr. Att frångå tanken om Tian och konfucianismens principer, samt börja med ett semi-parlamentariskt styre är alltså en oerhörd revolution i Kina, en av världens äldsta stater och högkulturer.

Konfucius levde under de krigande staternas period (481-403 f.Kr.) och utvecklade sin filosofi om stat och styre med förhoppningen att det skulle leda till en mer stabil kinesisk stat. Inom konfucianismen finns det en tanke att alla män (som vanligt är kvinnor marginaliserade i filosofin) skall sträva efter att bli Junzi – en bättre man. Det gäller att känna sin plats i en serie av hierarkiska förhållanden och att bete sig därefter. Junzi blir man när man i ett förhållande av far och son uppfyller sina åtaganden om att respektera sin överordnade och vara respektingivande mot sin underordnade. Detta förhållande översattes lätt till förhållandet mellan kejsaren och staten, där kejsaren fick föreställa statens fader. Ifall kejsaren inte skulle bete sig i enlighet med vad som ansågs krävas av statens fader skulle han komma att bli av med Tian. Ofta tillrättalades historier i efterhand av de nya kejsarna, så att den tidigare dynastins siste kejsare svartmålades som en som inte förtjänat Tian.

Konfucius är en av de mest inflytelserika kineserna någonsin. Trots att hans läror förbjudits av flera kejsare och regeringar utgör hans filosofi grunden för stora delar av det kinesiska vardagslivet.

1911 var inte första gången någon avsatte en kejsarfamilj i Kina. Tidigare dynastier ersatte inte sällan varandra efter våldsamma utbyten sina familjer emellan. Delar av den dynastiska tiden kallas även för ”De krigande staternas period”, vilket belyser att Kinas styre inte alltid varit fridfullt och övergångarna mellan olika dynastier aldrig friktionsfria. 1911 var dock första gången kejsaren, dennes himmelska mandat och konfucianismen fick stå åt sidan. Något det dessutom fått fortsätta göra i över 100 år. Även om många av de gamla dynastiska tankesätten sitter kvar i dagens Kina har de inte haft någon ärftlig kejsartitel beroende av himlens mandat på 104 år, vilket i mina ögon gör revolutionen 1911 till den mest revolutionära revolutionen i Kinas historia.

Populärkulturell evolution: exemplet Fanta

Populärkultur brukar sammanfattas av det som är allmänt uppskattat, nyttjat och sett inom ett givet samhälle. För tillfället lever exempelvis stora delar av världen påverkade av en amerikansk populärkultur, till följd av en globaliserad ekonomisk marknad med stora amerikanska intressen. Ända sedan det tidiga 1900-talet har det amerikanska levnadssättet tilltalat stora delar av världens befolkning, vilket har gett USA och dess invånare, företag och statliga institutioner möjlighet att påverka populärkulturen världen över. Vad vi äter, dricker, ser på tv och hur vi pratar är i stor utsträckning påverkat av den kulturella output som kommer ifrån Hollywood och visas på tv-skärmar och biografer världen över.

Men att se det enbart så är kanske lite väl eurocentrisk. Även om ingen vid sina sinnens fulla bruk kan förneka den extrema påverkan som den amerikanska kulturen har fått på resten av världen finns det självklart andra stora kulturcentra som ger output som sprider sig och påverkar människors agerande utanför sina originella gränser och målgrupper. Inte ens i Europa är vi under total kulturell kontroll utövad ifrån Kalifornien. Man skulle även kunna argumentera att alla amerikaner inte heller är det. Undantag finns det alltid och människor är oftare heterogena än homogena i sina grupperingar. Svensk kulturell påverkan som har kommit att sprida sig världen över skulle nog hos många människor kännas igen som möbler ifrån Småland eller Death Metal ifrån Göteborg. Vad som blir inkorporerat i en modern levnadsstandard verkar ibland smått chansartat och ibland känner vi inte ens till ursprunget för den kultur vi följer. Idag kommer jag beskriva hur en handelsvara kunde komma att ta en stor plats på den internationella marknaden på grund av de yttre omständigheter som omgav produktionen och efterfrågan av densamma. Vi ska undersöka hur läsken Fanta kom att bli en så stor kulturbärare som den blev.

Tysk reklam för Fanta ifrån 1940-talet.

Om man umgåtts med människor ifrån Tyskland finns chansen att man upptäckt hur pass populär den gula apelsinläsken är i Tyskland. Det syns även ganska tydligt på de matvaruaffärer man finner i landet. Fanta och varianterna av denna dryck under samma namn överskuggar vanligtvis all annan läskedryck i de tyska butikerna. Fanta är en dryck som ägs av och tillverkas under det amerikanska företaget The Coca-Cola Company. Detta företags storsäljare världen över är dock inte Fanta utan den globalt sett mer populära drycken Coca-Cola. Företaget började sälja Coca-Cola världen över redan under 1800-talets slut och när 1900-talet väl kommit var det den mest säljande läsken världen över. The Coca-Cola Company öppnade filialer och fabriker i andra länder världen över för att sälja sina produkter på en global marknad. Ofta satte man amerikanska affärsmän på chefsposter i företagets filialer världen över. Tyskland var inget undantag. År 1938 tillsatte The Coca-Cola Company den amerikanskfödde affärsmannen Max Keith som chef för Coca-Cola i Tyskland, lokaliserat i Essen. Året därpå invaderade Tyskland Polen, vilket ofta ses som starten av det andra världskriget. Coca-Cola höll dock sin fabrik öppen i Tyskland och Max Keith satt kvar som chef, trots att Tyskland nu var ett krigförande land. Det skulle dock ta drygt två år innan Tyskland och USA hade förklarat varandra krig, vilket kan förklara varför amerikanerna inte drog hem sina affärsmän från Tyskland, utan fortsatte bedriva sin verksamhet.

Dock skulle det visa sig svårt för Max Keith och Coca-Colas tyska gren att bedriva verksamheten som vanligt. Ett problem hade nu uppstått i tillverkningsprocessen av den efterfrågade svarta läskedrycken. På grund av de allierade truppernas blockader mot tyska hamnar kunde man inte längre få tag i alla ingredienser man behövde för att framställa Coca-Cola. Det var nu man satte igång med att experimentera fram en ny sorts läskedryck. Coca-Colas tyska chefskemist, en doktor Schetelig hade år 1940 framställt en ny läskedryck med smak av apelsin. Genom att använda resterna ifrån ost- och syltproduktion behövde man inte vara rädd för att ingredienserna skulle ta slut. Dessa ingredienser kunde man tillverka i Tyskland. Man gav den nya läskedrycken namnet Fanta, efter det tyska ordet Fantasie, vars svenska motsvarighet ni nog kan gissa er till. Fanta kom att bli oerhört populär i Tyskland under resten av kriget, och när striderna slutat på våren 1945 gav Max Keith receptet på Fanta till Coca-Colas amerikanska huvudkontor. Läsken fortsatte produceras och är idag ett väldigt lätt läskalternativ att få tag på för den törstige, inte minst i Tyskland.

Kan man då säga att nazisterna på något sätt är ansvariga för tillkomsten av Fanta? Vi kan med säkerhet säga att produktionen av denna läskedryck inte hade skett om det inte varit för de yttre omständigheter The Coca-Cola Companys tyska dotterbolag hade upplevt som en följd av kriget. Därmed kan vi även sluta oss till att produktionen av Fanta med stor trolighet inte kunde ha skett någon annanstans än i Tyskland vid denna tid. Med Coca-Cola borta från marknaden fyllde Fanta snabbt behovet av läskedryck hos den tyska befolkningen. Det är närmast något evolutionärt över detta skeende, där den nya läskedrycken fyller den tomma nischen lämnad av den tidigare giganten. De två tävlade inte längre om samma konsumenter och kan utvecklas oberoende av varandra. Det ger oss även en ny bild av Tyskland under det andra världskriget, då vi ser att vanlig kapitalistisk verksamhet kunde fortsätta under hyfsat normala former, trots brinnande krig.

Björnen Stief var en maskot som användes för att främja drickandet av Fanta i Tyskland under det andra världskriget. Här ses Stief fotograferad med tre tyska soldater vintertid.

Max Keith kom att bli utredd av de amerikanska myndigheterna efter kriget för att se om han hade haft några nazistiska böjelser. Man fann att Keith flertalet gånger blivit rekommenderad att gå med i nazistpartiet, även innan kriget, för att det skulle kunna hjälpa honom i hans arbete. Keith hade dock aldrig gått med i nazistpartiet och friades från alla anklagelser. Fanta kom snart att produceras i USA och säljas världen över, med en speciell plats i tyskarnas hem. Antal varianter av denna fruktläsk har ökat exponentiellt de senaste åren, och även om Coca-Cola äger denna läsk vid sidan om den som bär företagets namn brukar de båda marknadsföras separat. Och har ni svårt att tro på denna historia? Passa på att kolla in läskhyllan i en tysk matvaruaffär nästa gång ni reser nere på kontinenten.

Förbudstidens USA

Lagstiftningen är något som är tänkt finnas till för att skydda de olika suveräna staternas egna medborgare. Ofta utgår lagstiftningen ifrån grundläggande värden som de flesta kan komma överens om. Jag säger ”de flesta”, eftersom lagarna – i alla fall i Sverige och andra demokratiska stater – stiftas av en representativ församling politiker, vilkas mandat utgår i proportion från hur pass populära de är hos befolkningen över 18 års ålder. Sedan kan lagstiftandet även ses som en form av förmynderi, vilket det är, men kanske som tydligast i de lagtexter som stiftas utan populär majoritet. Ibland stiftas lagar som är omåttligt impopulära hos en majoritet av befolkningen, och detta inte enbart i diktaturer. Moderna exempel ifrån Sverige är exempelvis FRA- och Ipred-lagarna, vilka mött kraftigt motstånd ifrån stora delar av befolkningen. Hela fältet med lagstiftning kring intellektuell rättighet, kopieringsrätt och nätneutralitet är en av dagens hetaste potatisar.

På 1920-talet existerade dock inte internet, utan fokus inom lagstiftningen låg på andra områden. Vid denna tid var de olika nykterhetsförbunden, från de internationella till de regionala, oerhört starka. Alkoholförtäringen var inte lika kontrollerad som idag och skapade stora sociala problem, något som fortfarande är sant i dagens samhälle. När det kommer till droger brukar man kunna se att de som nyttjas mer allmänt inom olika kulturer lättare accepteras. Att tugga khat är väldigt ovanligt i norden och är därför inget som gemene svensk gör. På Afrikas horn är detta bruk vanligare, men i sin tur skulle de nog se snett på någon som söp sig lika redlös som ”Svensson” gör på midsommar. Och alkohol har inte alltid vart en självklarhet i de länder där den konsumeras i stor utsträckning idag. Alkohol har visserligen varit en vanlig del av samhället i tusentals år, då man funnit att öl och vin uppskattningsvis dracks för redan 7000 respektive 8000 år sedan. Starksprit har däremot en kortare historia. Det är först under 1600- och 1700-talen som vanligt folk börjar destillera alkohol till starksprit. Innan dess hade alkohol inte lika hög volymprocent vilket såg till att det allmänna fylleriet inte var lika utbrett som det skulle komma att bli.

 

Inom västerländsk kultur har alkohol kommit att bli en stor del av kulturen. Självklart finns det nykterister och människor som motsätter sig att dricka alkohol på grund av etiska skäl i västvärlden, men de är lätträknade i jämförelse. Ser man till antalet muslimer som inte dricker alkohol inser man hur pass kulturellt betingad just denna drog är.

Men fylleriet skulle komma att bli utbrett och skapa stora bekymmer. Vissa företag började smita undan att betala sina anställda ordentliga löner genom att istället betala dem i alkohol. Många grovarbetare skulle komma att bli onyktra så fort de gick av jobbet, men även oftare. Alkoholen kom att växa fram som ett av samhällets största problem, mycket på grund av att den var så svår att reglera och så lätt att producera. Den internationella godtemplarorden med flera liknande rörelser kom att värva fler och fler medlemmar. I början var många av medlemmarna kvinnor och människor aktiva i kyrkan. Kvinnor led av alkoholens biverkningar i stor utsträckning under 1800-talet, då deras äkta män ofta blev betalade i alkohol, eller lade stora delar av hushållskassan på rusdryck.

Det största försöket att kontrollera alkoholen, samt en av de största framgångarna för rörelser som IOGT var det politiska beslut som skulle komma att fattas i USA:s kongress den 28:e oktober 1919. Beslutet, som dagen efter vann makt i senaten också, var ett förbud mot rusdrycker på federal nivå i USA. Beslutet trädde i kraft i januari 1920, och barerna var därefter endast tillåtna att sälja öl med en volymstyrka av 0,5 %. Beslutet kom att bli det artonde tillägget till den amerikanska konstitutionen.

 

Dessa slagord var vanliga i debatten om alkoholförbud. Att många kvinnor tog del av nykterhetsrörelsen kom att bidra till exempelvis suffragett-rörelsen och kampen för kvinnlig rösträtt. Självklart fanns det också kvinnor inom den rörelsen som inte såg alkoholförbud som en bra lösning.

Även om alkohol är bevisat dåligt för hälsan skulle inte beslutet att förbjuda rusdrycker komma att bli någon succé i USA. Några som tyckte absolut bäst om kongressens och senatens beslut att förklara rusdrycker olagliga var de som opererade inom den organiserade brottsligheten. Helt plötsligt hade det öppnat sig en helt ny marknad för dem. Men eftersom alkoholen nu var olaglig och den organiserade brottsligheten satt på utbudet kunde de göra synnerligen lukrativa affärer. Hembrännare slog sig ihop med huvudena för den organiserade brottsligheten och tillsammans kom de att tjäna miljontals dollar under åren som kom. Det var självklart inte friktionsfritt, då olika fraktioner och familjer inom den organiserade brottsligheten kom att inkräkta på varandras territorier, förstöra varandras varor och mörda varandra i stor utsträckning. Detta är den tid som har kommit att ge oss ökända gangstrars som exempelvis Al Capone och Frankie Yale.

Men om maffian satt på utbudet, hur stod det då till med efterfrågan? Den kan enkelt beskrivas som skriande. Sällan har en federal amerikansk lag funnit så lite stöd bland befolkningen.  Drivandet av lönnkrogar och hembränning blev brott som stora delar av befolkningen kom att göra sig skyldiga till. Inom rättsväsendet finns exempel på hur poliser, domare och åklagare såg mellan fingrarna med uppenbar brottslighet. Ett exempel på det minimala stödet denna lag hade kan tas ifrån Detroit när polisen en kväll slog till mot en lönnkrog vid namn Deutsches Haus. Bland de som ertappades med att bryta mot den federala förbudslagen på denna krog fanns bland annat borgmästaren sheriffen och stadens kongressledamot. Problemen med alkoholförbudet var uppenbara och problemen hade snarare växt än krympt i USA sedan förbudet inträdde. I december 1933 upphävdes det federala alkoholförbudet i och med det tjugoförsta tillägget till konstitutionen. Delvis tillät man alkohol igen för att stävja de problem som uppstått under förbudstiden, men framför allt såg den federala regeringen möjligheter till stora skatteintäkter på alkoholen, något som kunde hjälpa dem slå tillbaka mot den ekonomiska depression som USA för tillfället upplevde.

 

När förbudstiden tog slut kunde amerikaner äntligen fira med en drink utan att bryta mot en federal lag. Alkoholförbudet ses vanligtvis som ett av de största misstagen i amerikansk lagstiftning. 

Alkoholförbudet får svårt att passa in i våra vanliga berättelser om USA under 1920-talet. Det brukar vanligtvis vara framgångshistorier som handlar om en allmänt ökande rikedom, jazzens genombrott och problemfri konsumism.  Och detta är också en del av det amerikanska 1920-talet. Men många av de typiska 1920-talsfester man föreställer sig, där ungdomar dansar till den nya jazzflugan, måste alltså ha ägt rum på lönnkrogar. Och passar den ökade organiserade brottsligheten in i våra narrativ om det problemfria 1920-talet? Går det ihop med den romantiserade bilden som böcker som ”The Great Gatsby” gett oss av 1920-talet när vi inser att det var hembränd lönnsprit som dracks på Gatsbys eleganta fester? Det amerikanska 1920-talet kom, liksom mycket av den lönnsprit som producerades då, att lämna efter sig en stor baksmälla. Denna baksmälla brukar vi kalla den stora depressionen.