Warning:Pirates and Ninjas and Lasers

I detta inlägg kommer jag att besöka en av de platser och perioder jag finner mest fascinerande i världens historia, nämligen Japan under Tokugawa-shogunatet. Samtidigt kommer jag att angripa de gängse bilderna av två välkända japanska företeelser som kraftigt snedvridits av Hollywood, tv-spelsbranschen och många andra. Jag kommer i tur och ordning att berätta om vad grupperna Ninja och Samuraj egentligen innefattar, till skillnad från vad som är allmänt accepterat som sanning idag.

Jag tänker först ge en liten bakgrundsbeskrivning av Japan mellan åren 1603-1868, den tid som brukar kallas för Edo-perioden, eftersom styret under denna period sköttes ifrån Edo, en stad som senare kom att byta namn till Tokyo. Denna period föregicks av en period när flertalet lokala makthavare, Daimyoer, krigade om makten och bildade allianser och försökte utmanövrera varandra om titeln som Shogun. Denna titel innebär ordagrant militär befälhavare, men kom under stora delar av Japans historia att bli synonym med landets de facto-härskare, speciellt då kejsarmakten var svag.

Edo-perioden inleddes efter att shogun Ieasy Tokugawa år 1600 vunnit slaget vid Sekigahara och lyckats få den lojalitet som behövdes för att styra som Shogun. Det som kom att karaktärisera de år som Tokugawa-shogunatet styrde Japan var stabilitet. Japan stängde sig för omvärlden och blev isolationistiskt. Vissa hävdar att detta var enkom på grund av paranoia gentemot europeiska köpmän och missionärer, men det är att tillskriva dessa allt för stor vikt, även om de kan ha kommit att påverka. Andra lagar som stiftades i Japan under denna period förbjöd användandet av hjul på kärror och användandet av vapen för alla som inte tillhörde krigarkasten.

En avbildning av Iyeasu Tokugawa.

Precis. Japan hade ett kastsystem som människorna var indelat i. På toppen kunde man finna krigarkasten, de som var de enda tillåtna att bära vapen. Dessa människor är Samuraj. Samurajkasten växte sig stark under Tokugawa-shogunatet, vilket kan verka förvirrande. Hur kan en krigarkast växa sig stark under en period med intern stabilitet? Jo, genom en av de uppfinningar historiker älskar och många andra hatar; Byråkrati! Samurajerna tog ledande positioner inom Japans byråkrati och utgjorde en enorm maktfaktor som formade landet. Man kan se hur detta går igen senare i historien när samurajättlingar under tidigt 1900-tal tar ledande positioner som officerare inom militären och efter andra världskrigets slut återfinns i stor utsträckning som investmentbankirer och andra yrken traditionellt vikta åt överklassen. Det är långt sedan dagarna då samurajer stod ansikte mot ansikte på var sin sida om ett fält vid exempelvis Sekigahara för att kriga till ”ett ärorikt slut”, den bild som ofta får porträttera samurajer i modern västerländsk kultur.

För att ytterligare nyansera bilden av samurajer är det värt att nämna att inte bara män var samurajer. En enkel tumregel ger att ungefär varannan samuraj var såklart kvinna. Det finns såklart även testamenten till hur samurajer beter sig på ett sätt man sällan får se i Hollywoodfilmer med Tom Cruise. Eller som författaren Andrew Gordon säger i sin bok A Modern History of Japan:

A Rough-and-tumble lot. Samurai gang wars – a West Side Story in the shadow of Edo Castle - were frequent in the early 1600s.

Vi pratar alltså om en samhällsklass i det japanska samhället som är oerhört mångfacetterad och inte kan sammanfattas som en asketiskt levande krigare med ädla ideal tillhörande en värld som glömmer bort honom (kvinnor brukar inte få plats i sådana narrativ), vilket oftast är bilden av ”den ädle samurajen” som porträtteras i västerländsk populärkultur.

Varifrån kommer då vår bild av ninjan? Den historiska förlagan härrör ur perioden Sengoku, som föregick Tokugawa-shogunatet. Sengoku kan löst översättas till ”perioden för inbördeskrig”. I två av de mer glesbefolkade territorierna utan stark centralmakt i centrala Kyushu (Japans största ö) slöt sig lokala samurajer samman i egna klaner som fick utgöra grunden till byar där de verkade ifrån. Detta var från början en skyddsåtgärd. Byarna var ofta svåra att ta sig till och samurajerna som levde där utvecklade gerillakrigföring och sätt att agera på i mindre militära förband. Ofta svarade de bara till sitt eget lokala överhuvud, men ju mer kända dessa sammanslutningar blev, desto oftare blev de anlitade av andra daimyoer för att utföra gerillaoperationer och, ja, även lönnmord.

Dock måste vi se till att detta inte innebar att ninjas bara opererade nattetid helt klädda i svart och hade monopol på att använda specifika vapen, som exempelvis kaststjärnor (shuriken) eller de ishackeliknande Kusari-Gama. Shuriken blev mer populära under Tokugawa-shogunatet, när bara samurajer fick bära vapen, eftersom vilken bonde som helst kunde bära och lätt dölja en Shuriken. Kusari-Gama skulle bara motverka en ninjas syfte, då de mest väcker uppmärksamhet. Det så kallade ninjato-svärdet, som ofta syns i populärkultur om ninjas, har inget belägg i verkligheten.

Ytterligare ett belägg för den bild Ninjan har fått i vår populärkultur.

En följd av att ninja ofta slöt sig samman i så pass små enklaver som de gjorde och sällan interagerade i vanlig social kontext med människor utanför sin egen by ledde även till ett visst mått av inavel inom vissa ninjaklaner. Vissa klaner utvecklade även religiös fanatism och blev mer sektlika, men detta skall inte ses som allmänt rådande. I och med slutet av Sengoku-perioden och inledningen av Tokugawa-shogunatets styre blev ninjaklaner allt mer sällsynta i Japan, framför allt eftersom de nu inte kunde fylla samma syfte som tidigare.

Jag hoppas att jag med detta inlägg har lyckats nyansera bilderna av vad Samuraj och Ninja innebär. Detta går egentligen igen när det gäller de flesta nationella ikoner som skall avbildas som en enkel och homogen grupp. Den gängse bilden av våra skandinaviska vikingar är exempelvis en sammanslagning av olika myter uppfunna av 1800-talets svenska nationalister bittra över förlusten av Finland, den tyske kompositören Richard Wagner, Hollywood och både svenska och utländska vodkatillverkare med flera.

Rekommenderad läsning

Idag kommer jag rekommendera skönlitteratur. Jag har alltid funnit Japan och deras historia och kultur fantastiskt intressant, då den har en så pass säregen prägel. Mycket av detta intresse kommer ifrån när jag läste James Clavell’s Shogun (1975 års stora bästsäljare). Även om Clavell förenklar en del skeenden har han gjort gedigen research om Japan och ger en enormt detaljrik bild i detta epos.

Arternas samspel; Exemplet kanin.

Även om vi gärna vill tro det är vi människor inte ensamma på denna planet. Världen snurrar inte heller kring oss, även om vi varit bättre än någon annan art på planeten när det kommer till att påverka densamma på kortast möjliga tid.

Idag tänkte jag belysa detta genom ett historiskt exempel innehållande kaniner. Ett djur som utanför Monty Pythons film Monty Python and The Holy Grail ofta uppfattas som ett fluffigt litet oskyldigt djur. Vad har då detta till synes oskyldiga djur då att göra med ett av TV:s (för mig oförståeligt) mer populära program om australiensiska gränsbevakare? En hel del ska det visa sig. Det ska även visa sig att det kanske är fler än Monty Python som tycker att kaniner kan vara hemska djur.

Oryctolagus cuniculus, även känd som europeisk vildkanin.

1854 grundas sällskapet La Societe Zoologique d’Acclimatation i Paris. Ett sällskap som arbetar utifrån idén att ju mer europeisk världen ser ut, desto bättre. Detta sällskap var inte det enda som skrev under på denna princip bland 1800-talets europeiska kolonialmakter. I Victoria, Australien grundades snart en av flera liknande sällskap efter den franska förebilden, här hette sällskapet Acclimatization Society. Grundaren av detta sällskap var godsägaren, tillika brittiska nybyggaren Thomas Austin. Ett av hans största problem med den australiensiska faunan var att den inte var lika tillfredsställande som den europeiska i fråga om småvilt att jaga. Austin bad således sin bror i december 1859 att skicka över en del småvilt från England, för att utgöra basen till småvilt att jaga i Australien. Bland de djur som skickades över fanns 24 europeiska vildkaniner. Så fort dessa satte tass på australiensisk mark var skadan skedd och de zoologiska dammluckorna öppnade.

Bara åtta år senare rapporterades det om en storjakt på Austins gods i New South Wales där man hade lyckats skjuta runt 14 000 europeiska vildkaniner, samtliga ättade till de 24 första. Om inte varningsklockorna hade ringt tidigare borde de ringa nu. Vilka mått tog man då efter att dessa siffror publicerats? Jo, man valde att belöna Austin med Acclimatization Societys medalj som tack för att han importerat kaninerna.

Facepalm: A facepalm is the physical gesture of placeing one's hand across one's face or lowering one's face into one's hand or hands. (...) The gesture is found in many cultures as a display of frustration, disappointment, embarassment, shock, surprise or sarcasm.

Hur kunde då kaninbefolkningen i Australien växa sig så stor så fort? En kull vildkaniner brukar vara kring 4 stycken och dräktighetsmånaden ligger på en månad. Inte så farliga siffror om det inte vore för att kaninhonan är redo att para sig igen bara timmar efter att ha fött den första kullen. Under en säsong kan kaninhonan hinna med att föda sex kullar. Kaninen blir könsmogen vid fyra månaders ålder. I Europa har vi dock inte haft samma problem, eftersom våran fauna innehåller vesslor, mårdar och rävar som gladeligen sätter i sig vildkaniner och håller deras population nere. Eftersom sådana djur saknas i Australien var det fritt fram för kaninerna att breda ut sig i så stor utsträckning som möjligt, vilket de även gjorde.

1910 beräknade man att där existerade runt 10 miljarder kaniner i Australien, samtliga besläktade med de 24 första kaninerna, som kom bara femtio år tidigare. De utgör stora bekymmer för australiens lantbrukare, då dessa vegetarianer kan sätta i sig ordentligt med föda ur antingen betesmarker eller spannmålsskörder. Vissa till Australien tillhörande däggdjur fick se sin föda ätas upp av kaninerna. Kaninernas framfart kostar idag den australiensiska staten årligen mellan 1 och 6 miljarder kronor.

Har man inte försökt göra något för att stoppa kaninerna och deras framfart på en större skala än småviltsjakterna på Thomas Austins gods? Jodå, redan i början av 1900-talet satte man upp staket tvärs över kontinenten för att försöka isolera kaninerna till ena delen av kontinenten. Detta enorma projekt slutade i att kaninerna helt sonika grävde sig under staketen och spred sig över hela kontinenten. 50 år senare försökte man istället att få bot på sina gnagarproblem genom att sprida för kaninerna dödliga sjukdomar över kontinenten. Det för vildkaniner dödliga Myxomaviruset slog ut kaninerna på stor skala och verkade fort. Dock glömde man här bort en av de primära reglerna inom virologi. Ett virus kommer aldrig kunna slå ut en hel art, då det kommer vara ungefär 10 % av denna art som är naturligt immuna. Dessa immuna kaniner behöver i sin tur bara något år på sig för att återbefolka populationen till den magnitud den var innan viruset släpptes ut, med följden att den nya populationen är resistent mot viruset. Det är därför man finner några av världens friskaste kaniner i just Australien.

Denna historia kan man dra flera lärdomar av. En av de enklare lärdomar man kan dra är att man måste vara försiktig med ekosystem man inte känner till. Detta exempel är väldigt talande för de europeiska kolonisatörernas attityder gentemot sina kolonier och den brist på respekt man hade för den mångfald som existerade runtom i världen. En sådan nonchalant attityd i kombination med australiens ömtåliga ekosystem fick i det fall svåröverskådliga konsekvenser som ingen kunde förutse när Austin 1859 importerade sina 24 europeiska vildkaniner. Idag vet vi att biologisk mångfald är något eftersträvansvärt, då vi funnit att alla levande organismer på något sätt fyller en funktion i våra ekosystem. Genom att inte respektera detta har flertalet arter bara under de senaste 2-300 årens ökade globalisering fått stryka på foten och förpassas till historieböckerna, utan att vi någonsin har förstått var de passar in i respektive ekosystem.

Många gånger har vi människor inte ens varit medvetna om vad vi gjort när vi skadat den biologiska mångfalden, även om vi helt plötsligt har fått sitta med det tråkigt resultatet. Ett strålande exempel på detta är hur befolkningen på Påskön i Stilla Havet gjorde sig kvitt all skog som fanns på ön, enligt C-14 metoden i stor skala redan under 1300-talet. En dag fanns det inte längre någon ved att elda med, men då var det redan för sent. Och det var nog först då man började ångra sig för vad man själv och ens förfäder gjort.

Rekommenderad läsning

Jag kommer rekommendera lite lätt läsning där både exemplen med kaninerna och Påskön finns med, samt en hel del andra historiska misstag. Daniel Rydéns 101 historiska misstag är en trevlig liten bok innehållande flertalet mer eller mindre dråpliga episoder där människor har ”klantat sig lite” genom historien.

Great Man History - One of the Greatest

Att vilja beskriva historiska skeenden förenklat är vad vi gör. Det är omöjligt att beskriva exakt varje liten detalj som har med ett historiskt skeende att göra och därmed kommer en hel del att halka mellan stolarna. En del i detta är att vi gärna kategoriserar in historien i specifika fack och perioder, istället för att se historien som det långa dynamiska skeende det är. Jag tror exempelvis inte att en förälder sade till sitt barn som föddes i skiftet mellan svensk ”vikingatid” och ”medeltid” att förbereda sig på den nya historiska epoken. Dessa är klassifikationer vi som kommit efter gjort. Ett annat sätt att simplifiera historiska skeenden är att ägna sig åt så kallad ”Great Man-history”. Man lägger skeenden på enskilda aktörer och fråntar massan dess rätt till agerande.

Jag tänker göra ett exempel på hur ”Great Man-history” förenklar våra bilder av skeenden, utifrån en av de mest imponerande människor jag finner i världshistorien, Nelson Mandela. Hur mycket gott Nelson Mandela än gjort och hur imponerande jag än finner hans bedrifter hade han aldrig kunnat genomföra dessa själv, något som Mandela själv skulle hålla med om, då han var en oerhört ödmjuk människa. Jag uppmanar er alla till att missförstå mig rätt i detta. Det finns INGEN människa i världshistorien jag finner lika inspirerande som just Nelson Mandela. Att jag använder just honom som exempel är delvis för att göra ett pedagogiskt exempel med en av mina egna hjältar, samt för att visa att inget är heligt inom historieforskningen.

Svarta, färgade och indiska medborgare i Sydafrika blev, ända sedan kolonialismen fann sin väg dit, systematiskt marginaliserade och förtryckta. 1896 införs de hatade passlagarna, som tvingar alla svarta invånare att ha ett pass på sig hela tiden. Detta pass dikterade var man fick och inte fick vara i det egna landet. 1948 vinner sedan det sydafrikanska nationalistpartiet valet (där bara vita sydafrikaner fick rösta) och accellererar det systematiska förtrycket med sina apartheidlagar. De enda med fullvärdiga rättigheter är den vithyade minoriteten, medan alla andra blir förtryckta på en skala där den afrikanska majoriteten hamnar längst ned.

Ett talande exempel på den rasism som förespråkades av Apartheidsystemet. Ner till minsta detalj ville man skilja vithyade människor från färgade, indier och svarta.

1918 föds den man som senare blir känd som Nelson Mandela i byn Qunu i Transkei. En man som 30 år senare är en oerhört aktiv medlem i Afrikanska Nationalkongressen ANC, organiserar protester och strejker, startar gerillarörelsen Umkhonte we Sizwe och frivilligt går i fängelse för sina ideal. Mandela tillbringar sedan 27 år bakom galler mellan 1963-1990, samtidigt som kampen mot apartheidstaten intensifieras och blir allt blodigare. 1990 inleder han sedan diskussioner med den sittande regeringen och den pragmatiske presidenten FW de Klerk, som sitter och styr ett land med ett förtryckarsystem som börjat försvinna från hans och hans partis kontroll. Det oundvikliga sker så småningom och Sydafrika antar 1993 en ny förordning och röstar fram sin första interimregering redan våren 1994. ANC vinner 62 % av rösterna och Nelson Mandela blir det nya Sydafrikas första president. Detta är den enkla historien de flesta av oss känner till. Jag tänkte nu komplicera den.

Om Nelson Mandela nu skulle ha varit den som störtade Apartheid blir det väldigt svårt att förklara hans och flertalet av hans partivänners fängslande på Robben Island och andra institutioner under 27 års tid. Samtidigt som de inte kunde styra ANC eller genomföra några politiska aktioner ifrån denna totala isolering. Det vi ska ta med oss ifrån faktumet att dessa politiska fångar var beredda att sitta så länge i fängelse är deras ståndfasthet för en sak de såg som rättfärdig. En ståndfasthet de bar med sig i nästan tre decennier utan att vackla. De fängslade hade redan under Rivonia-rättegången visat att de var beredda att gå i döden för befrielserörelsen.Detta gjorde självklart sitt till kampen, men var inte den enda ingrediensen.

Nelson Mandela var högt uppsatt i ANC när han dömdes till livstids fängelse i Rivonia-rättegången. Han förde också mycket av talan för sig och de andra åtalade under denna rättegång, utbildad jurist som han var. Han var med om att grunda ANC Youth League, partiets ungdomsförbund. Han var den som fick i uppdrag att grunda gerillarörelsen Umkhonto we Sizwe, när ANC fastslagit att regeringen inte längre lyssnade till passivt motstånd och att tiden för väpnad kamp kommit. Under 17 månader 1961 och -62 var han sedan ”Den svarta nejlikan”, när han levde gömd på flykt från regeringen och deras gendarmer och blev tacksamt tidningsstoff. Helt klart en viktig symbol för den sydafrikanska frihetskampen.

Fängelsevistelsen gjorde Nelson Mandela till ännu mer utav en symbol för frihetskampen. Att han kunde komma ut på andra sidan av denna fängelsevistelse 27 år senare och klarsynt leda diskussionerna kring den nya författningen med den gamla regeringen visade att han fortfarande var en oerhört kompetent politiker som inte hade gjort avkall på något av de grundkrav kring jämlikhet som kampen alltid hade kommit att handla om.

Men nu till det som är min tes i detta inlägg. Nelson Mandela, hur imponerande han än må vara, hade aldrig kunnat klara detta själv. Andra ledargestalter inom ANC, som exempelvis Oliver Tambo - ordförande i exil under samma tid Mandela var fängslad - , Walter Sisulu, Ahmed Kathrada och andra som Helen Suzman, Bram Fischer (en oerhört sorglig, men inspirerande historia), Chief Luthuli, Tokyo Sexwale och flertalet andra påverkade den politiska kampen i landet. ANC blev befrielsens verktyg, men partiet grundades redan 1912, sex år före Nelson Mandelas födelse. Och ANC och dessa fantastiska politiker till trots bestod kampen mot Apartheidstaten av tusentals människor, inte bara i Sydafrika, utan världen runt.

Nelson Mandels tillsammans med Helen Suzman, den enda parlamentsledamoten mellan 1961-1974 som var uttalat mot Apartheid. Att hon blev inröstad visar dock att det bland de vita, röstberättigade fanns motståndare mot Nationalistpartiet och United Party, som fyllde alla andra platser.

Det var alla dessa människor tillsammans som lyckades besegra detta förhatliga system, med den oerhört imponerande politikern och nationella symbolen Nelson Mandela i spetsen för kampen. Alla dessa vanliga människor som bidrog till att bekämpa Apartheid får inte samma utrymme i historieböckerna som deras ledare fick, eftersom vi människor skriver vår historia så att den ska bli enkel att förstå och ta till sig. Vi skriver gärna ”Great Man History”, när det visar sig att de stora personer vi hyllar egentligen är helt vanliga människor som fått komma att personifiera skeenden som egentligen är väldigt dynamiska och inbegriper fler människor och längre tid än vad vi kan tänka oss. Detta ser jag inte som att frånta Nelson Mandela hans historiska betydelse. Jag ser det snarare som inspirerande att veta att helt vanliga människor som kämpar i grupp kan åstadkomma så pass positiva förändringar. Ingen människa är för liten för att påverka.

Rekommenderad läsning

Samma år som Nelson Mandela röstades fram till det demokratiska Sydafrikas första president kom hans självbiografi A Long Walk to Freedom ut. Läs den. Det är en orthört inspirerande historia som spänner över nästan 80 år med en extrem detaljrikedom och insyn i den hemska verklighet som var Apartheid.

Land skall med lag byggas

Idag blir det ett inlägg av mer filosofisk än narrativ karaktär, samtidigt som det är ett inlägg som kommer göra juristerna i min bekantskapskrets glada. Framför allt när jag slänger ur mig min grundtes; Lag är bra!

Ett problem som makthavare har haft genom historien har varit frågan kring hur man skall utöva sin makt över de områden man bestämmer över. Säg att du har lyckats invadera ditt grannland och avsätta den som var ledare där. Du vill nu införliva detta område i ditt eget område. Det är nu problemen uppstår. Ett enkelt sätt att få folket i ditt nya territorium att lyda dig är att konstant ha din beväpnade armé på plats. Dock är inte detta helt enkelt. Under krig kan din armé försörja sig på plundring och annat de tar ifrån territorierna de lägger under sig. Försöker de göra detsamma i egenskap av polisstyrka i dina nya territorier kommer du snart att ha ett uppror på halsen. Att behålla en väpnad styrka för att övervaka dina nya undersåtar kommer dessutom kosta dig ofantligt mycket. Vi stryker detta alternativ och återgår till ritbordet.

Vad sägs om att istället påtvinga dina nya undersåtar din egen religion? Du vet, den som de inte delar? Då kanske vi kan bli bundis och undvika uppror, tänkte ingen som inte är en rövhatt. Historiskt sett har ofta moroten fungerat bättre än piskan. Vad kan då en sådan morot vara? Jag kommer ge exempel på två företeelser som fungerat väl genom historien när man skall införlemma nya territorier i ens rike. Den första är, omdebatterat, skatter. Enligt morot-eller-piska-modellen jag nyss pratade om kan många tycka mig dum i huvudet just nu. Men skatter är något som visat sig bibringa en enorm stabilitet i samhället. I gamla Mesopotamien kanske du blev av med en del av din skörd i skatter, men för att inte revoltera var ju de styrande tvungna att ge något igen för detta. Så nu hade du inte bara döden som säkerhet, utan även skattebetalning OCH något till allmännytta tillbaka för det du betalat. Stora infrastrukturprojekt här inte bara Keynesianismen och 1930-talets depression till, utan var ett typiskt resultat av skattebetalning. Med bättre infrastruktur kunde även ledarna hålla bättre koll på sitt rike och snabbare ta sig runt. Postväsenden var vanligtvis något som följde på förbättrad infrastruktur. Nu hade människorna bätrte kontaktmöjligheter med de andra byarna i trakten än tidigare.

Men tillbaka till min grundtes och den andra moroten som nyttjades i stabilt samhällsbyggande; lagen. Något som fått människor att känna sig säkra är vetskapen om att det funnits någon form av rättssäkerhet. Om någon stal stora delar av ens skörd i ett samhälle utan rättssäkerhet kunde man bara vinka hejdå till den skörden. I ett samhälle med rättssäkerhet och påföljder för den som gör något dylikt blir det mindre troligt att något sådant skulle ske. Och skulle det ske finns det nu ett system som du kan vända dig till för att försöka få tillbaka din stulna skörd.

En av de första lagstiftarna vi stöter på i historien är kungen av Babylonien mellan 1792-1750 f.kr, en viss Hammurabi. Hammurabi utökade sitt rike till att omfatta nästan hela Mesopotamien tidigt under sin regeringsperiod. Dock är han framför allt känd för sina lagar, så ni kan gissa vartåt det barkar. Hammurabis lagar, om än väldigt kända, är inte de äldsta lagtexterna vi känner till. Dock är det den äldsta bevarade kilskriftstext vi känner till idag. Stentavlan med lagtexterna hittades under en fransk utgrävning 1902 och återfinns idag på Louvren i Paris. Dessa faktorer bidrar till att göra Hammurabis lagar världskända.

Hur stelen med Hammurabis lagtexter ser ut. Jag rekommenderar dock fortfarande ett besök till Louvren.

Vad står det då i dessa lagar? Man kan kort beskriva dessa lagtexter som att de ger en helt ny innebörd i devisen ”öga för öga”. Den som kan sin bibel och sitt gamla testamente kan finna en hel del likheter i de bakomliggande tankegångarna i lagstiftningen. Vi kan genom att studera dessa lagar se att man har olika syn både på brott och straff idag jämfört med då. Medan man inte finner några straffbestämmelser för mord, kan man istället finna att den som fanns skyldig till att husera en förrymd slav dömdes till döden. Vanligtvis medelst hängning, bränning eller drunkning.

Detta ger oss en fantastisk insyn i detta svunna samhälle. Delvis märker man vilka brott som är prioriterade att lagstifta om. Men även kan man se hur straffen speglar samhället. Att hängas, brännas eller dränkas till döds är väldigt offentliga avrättningsmetoder, något som leder oss till att anta att man gärna statuerade exempel med dömda brottslingar och såg avrättningar som något allmänheten hade rätt till att delta vid. Jag tänker inte gå så långt som att säga att man såg det som underhållning, för det är en mycket svårare generalisering att göra. Dock kan vi konstatera att synen på brottslighet, straff, transparens och rättssäkerhet har ändrats mycket genom historien. Samt att det är något som är viktigt för människor oavsett samhälle. Om alla agerar utifrån en rättssäkerhet där alla skall vara lika inför lagen ger det oss en känsla av rättvisa, något de flesta skriver under på som positivt.

Vad ”Öga-för-öga”-principen slutligen uppnår är omdiskuterat. Blir världen blind, monokulär eller kommer där bli en sista människa kvar med ett öga?

Rekommenderad läsning

Jag kommer idag att länka till en hemsida med Hammurabis lagar i engelsk översättning för den som är intresserad av att mer noggrannt lusläsa hur man stiftade lagar i Babylonien på 1700-talet f.kr.

http://www.duhaime.org/LawMuseum/LawArticle-105/1760-BC--Hammurabis-Code-of-Laws.aspx

För den som inte förstår den sista referensen i dagens inlägg vill jag rekommendera filmen Seven Psychopaths. Den har inget med rättshistoria att göra. Den är bara bra.

Hundra år senare

Jag är en nörd. Finns det något som jag älskar så är det att nörda ner mig inom historiedisciplinen. Jag älskar att försöka mig på att förstå hur människor levde förr, i civilisationer vi inte kan återskapa ordentligt idag. Jag älskar att se hur människan (och även djur, sjukdomar och växter) har utvecklats och utvecklat olika kulturer genom alla våra år. I egenskap av en sådan kolossal historienörd gav jag mig i somras ut på en resa med några nära vänner som också uppskattar lite historienörderi. Målet för resan? Europeiska skådeplatser för det första världskriget. Varför? Det korta svaret är att det är 100 år sedan kriget bröt ut. Det långa svaret kommer jag försöka redogöra för nedan, men det är, som vanligt inom historia, mycket mer komplicerat än vad någon egentligen kan redogöra för (framför allt på 1000 ord). Jag skall dock göra mitt bästa.

I månadsskiftet juli/augusti 1914 bryter det första världskriget ut. Jag kommer inte börja bena i frågan om vem, vad eller vilka det är som står att skylla till att kriget bröt ut, utan bara kort konstatera att det hände. De flesta känner även till hur det gick till. Att skjutningen av den österrikiske tronarvingen Franz Ferdinand av den serbiska frihetsrörelsen Svarta Handen och Gavrilo Princip satte igång ett maskineri som var lika oväntat stort som svårt att stoppa. Och att man nu satt med ett krig i knät som skulle komma att vara i över 4 år och kosta miljoner människor liv, lem och förstånd.

Att vi i år företog oss en resa till de gamla slagfälten och militärgravarna på den europeiska kontinenten var framför allt ett försök i att förstå hur pass stort detta krig egentligen var. Som svenskar födda under 1980-talet har vi inte sett väpnade konflikter på nära håll. Och även när man är på skådeplatserna för det första världskriget känns det oerhört svårt att förstå magnituden av detta skeende. Exempelvis stannade vi till vid Bois Delville i Somme-dalen, ett område som såg en stor sydafrikansk styrka kraftigt decimeras den 1 juli 1916, en dag där man bara mellan kl 8 och 12 på förmiddagen kan räkna engelska förluster i tiotusental. Detta är siffror vi inte kan förstå oss på. Det blir ogreppbart på något sätt.Om man sedan tänker på att det första världskriget pågick i över 4 år, på fyra kontinenter, blir det inte heller lättare att greppa.

Vad skall vi då göra med vetskapen om att det gått 100 år sedan världen slungades ut i galenskap och ett dödande på en skala man aldrig tidigare sett? Att säga att vi skall fira eller jubilera känns fel. Det vi bör göra är kanske att minnas? Men minnas hur? För engelsmännen och fransmännen kommer denna hundraårsintervall att markera något annat än vad den gör för oss svenskar. På nästan alla franska orter kan man idag se en minnessten över vilka ifrån orten som offrade sitt liv i det första världskriget. Har orten 30 invånare kan man ge sig den på att det finns en sten med en 3-4 namn på. Det första världskriget är levande på ett helt annat sätt i dessa kulturer. Lever man i något av dessa länder är det nog ett minne av ”de som dog för landet” man oftast har. På de franska militärgravarna står det exempelvis ”Mort pour la France”. Många har såklart även släktingar som gick bort i striderna, vilket gör det levande för dagens fransoser och engelsmän på ett helt annat sätt. Jag vill inte förringa någon folkgrupp och deras insatser genom att bara nämna fransmän och engelsmän, men jag måste dra gränserna någonstans när jag bara har 1000 ord på mig.

I Verdun kan man se hur fransmännen minns sina döda. Här minns man 130 000 döda soldater från Frankrike och deras kolonier.

Jag tänkte dock snarare prata för ett annat sätt att dra sig till minnes denna konflikt. Jag tror det är av stor vikt att studera människan när hon beter sig som absolut sämst mot sina medmänniskor. Steget är inte alltid så långt. Om vi då betraktar de olika narrativen som kommit ur sådana mörka tider kan vi kanske lyckas isolera vissa faktorer kring hur vi hamnat där. Vilket leder till nästa steg, vilket i min mening är hur vi ska se till så vi inte återgår till våra gamla vanor med att systematiskt mörda varandra i miljonerna. För eftersom vi inte på något enkelt sätt idag kan greppa eller förstå hur total förstörelsen och dess utbredning var, kan vi nog alla hålla med om att vi inte är sugna på en repris.

Har vi lärt oss av detta historiska skeende nu då? Jag vill argumentera för att man inte gjorde det direkt efter, av det enkla skälet att detta krig inte heter enbart Världskriget, utan att det faktiskt kom ytterligare ett världskrig bara 20 år senare. Har vi lärt oss av det första världskriget idag? Inte en aning, det är något som tiden får utvisa.

Jag vill även passa på att ta detta tillfälle i akt för att berätta om var man slogs, mer än bara i Flandern. Italien och Österrike-Ungern krigade i Alperna och i det som idag är Slovenien. Serber och andra slaviska folk krigade mot Österrike-Ungern (och sinsemellan) på balkanhalvön. Britter (med en stor andel australiensare och nyzeeländare) krigade mot det Osmanska imperiet i Dardanellerna, mellersta östern och på arabiska halvön. Osmanerna krigade mot ryssarna i Kaukasus, vilka i sin tur krigade med Tyskarna genom mycket av Östeuropa. I Afrika, framför allt kring det som då var Tyska Östafrika och idag är Tanzania krigade Tyska trupper med brittiska, sydafrikanska, indiska, belgiska och portugisiska trupper, medan tyskarna fick kriga med britter och japaner så långt borta som i Kina. Sjöslag mellan tyska och brittiska trupper ägde även rum på Indiska Oceanen och Atlanten, ett av de mer kända vid Falklandsöarna. På Atlanten rådde även oinskränkt U-båtskrig från tyskarnas sida mot britterna och deras allierade, däribland USA som 1917 förklarade Tyskland krig och 1918 började delta i striderna. Jag hoppas detta breddar bilden av första världskriget till att inte bara innefatta västfronten.

100 år senare står fortfarande denna skyttegrav stabilt kvar. Just denna användes som mest av trupper från Österrike-Ungern, förutom under en kort period 1917, då den övertogs av italienare, som sedan förlorade den igen.

Rekommenderad läsning

Idag vill jag rekommendera en skönlitterär bok, nämligen Erich Maria Remarques På Västfronten Intet Nytt, vilken ses som krigsromanen med stort K. Remarque var en tysk soldat som slogs på västfronten under första världskriget och använde sina erfarenheter till att skriva denna fantastiska bok som i sin genre nästan bara kan utmanas av Bao Ninhs The Sorrow of War. Men den får jag rekommendera när jag har skrivit om Vietnam (vilket kommer hända).

1789, fransmän, revolution och... Karibien?

Få av oss känner till den gamla kolonin Saint-Domingue. Om jag däremot säger att det är den västligaste tredjedelen av ön Hispaniola så kommer nog många av er inse att det är Haiti och dess koloniala namn jag pratar om. Efter att Christoffer Columbus stigit iland på ön 1492 och förklarat den spansk tog det inte många år innan lokalbefolkningen var i det närmsta utrotad, en historia som går igen överallt på de amerikanska kontinenterna. Den historia jag tänkte berätta tar dock sin start 1697, när spanjorerna säljer det som skall komma att bli Haiti till det expanderande franska imperiet.

Man döper den nyligen inköpta delen av Hispaniola till Saint-Domingue och börjar snabbt göra ändringar i hur ön drivs i syfte att göra ekonomisk vinning på den. Man väljer att ändra på en hel del av miljön och satsa på att framställa socker och kaffe. Efter ett tag kommer så mycket som 40 % av Europas socker och 60 % av Europas kaffe ifrån Saint-Domingue. Hur lyckas man då med detta? Jo, med enorma mängder slavar som man tvingat med sig ifrån Afrika. Det går så långt att Saint-Domingue ett tag är den koloni i Amerika som har näst flest slavar efter Brasilien. Det är nu du skall jämföra länderna Haiti och Brasilien på en världskarta och inse hur omfattande och omänsklig denna slavhandel var. Än mer så, när man tänker på att sockerplantager är bland de mest omänskliga ställen man kan tvingas arbeta vid. Dödstalen steg i höjden och många blev lemlästade.

Hur ser då det Haitiska samhället ut vid tiden för revolutionen? Man kan säga att samhället var indelat i fyra etniskt åtskilda grupper. Högst upp på näringskedjan fann man de vita plantageägarna, Grand Blancs. Dessa ägde plantagerna och slavarna och höstade in vinsterna som gjordes på desamma. De höll sig dock för det mesta hemma i Frankrike och levde gott på sin avkastning. Dock hade dessa fransmän, som var överväldigande män, gett upphov till nästa samhällsklass, genom att under sina resor till Saint-Domingue avla barn tillsammans med de färgade slavkvinnorna. Dessa fäder brukade sedan frige sina barn och se till att de kom att utgöra ett styrande skikt i kolonin. Vissa av de fria färgade kom så långt i samhället att de senare själva ägde plantager. Under dessa kunde man finna nästa samhällsgrupp, Le Petit Blancs, de fattiga vita, vilka man skulle kunna se som arbetarklassen. Slavarna var ca. 90 % av öns befolkning vid den här tiden, men det var knappast någon som såg på dem som en egentlig del av befolkningen, eller ens som människor. Fantastiskt framgångsrecept för en stabil regim, hör jag hur ni inte tänker.

När den franska revolutionen bröt ut 1789 hade alla dessa grupper något att klaga på. Grand Blancs klagade på franska handelslagar, de färgade fria på att de fortfarande blev diskriminerade emot på laglig basis, oavsett hur rika och viktiga de blev för kolonins ekonomi. Petit Blancs klagade på att de färgade fria hade mer att säga till om i samhället än vad de hade. Och slavarna var såklart inte nöjda med sin position. I och med den franska revolutionen 1789 börjar det gå ett rykte bland slavarna på ön om att den franske kungen skulle ha frigett dem. Här börjar vi se grogrundenför slavuppror. 1791 ger den franska kongressen fler rättigheter till de färgade fria, vilket Petit Blancs inte är nöjda med. De i sin tur börjar nu likna sig själva med det tredje ståndet i Frankrike och vill ta del av den frihet, jämlikhet och broderskap som man revolutionerar för hemma. I praktiken vill de också bli slavägare. Jämlikheten i detta fall gällde inte svarta människor. Detta ledde till bråk och skärmytslingar mellan Petit Blancs och de färgade fria, som nu distansierat sig ännu mer från varandra.

I augusti 1791 agerar sedan slavarna. Slavarna slåss och håller sitt eget mot fransmännen, samtidigt som de allierar sig med Spanien, som också är i krig med Frankrike. T’oussaint L’Ouverture, revolutionens ledare blir till och med hedersofficer i den spanska armén. 1793 blir situationen sedan ännu jobbigare för fransmännen, då engelsmännen, som också är i krig med Frankrike, väljer att invadera Saint-Domingue. Matematiken gör sig rätt enkel nu. Frankrike kände att de inte hade råd att slå ner en armé av slavar som frigjort sig själva, samtidigt som de slogs mot både spanjorer och engelsmän. Detta leder till att generalförsamlingen i Paris den 4 februari 1794 beslutar sig för att befria sina slavar. När dessa nyheter nådde Saint-Domingue i maj samma år bytte L’Ouverture och hans armé sidor i kriget och avslutade det.

L’Ouverture tog över styrningen av Saint-Domingue och började styra ön i riktning mot självständighet. Sockerplantagerna fanns kvar, då de var en vital del av kolonins ekonomi, men slaveriet var i alla fall avskaffat. För tillfället. Frankrike led, som de flesta vet, stora förändringar vid den här tiden. När Napoleon Bonaparte senare kommer till makten antar man en ny konstitution, vars lagar dock inte nödvändigtvis behöver gälla i de franska kolonierna. Nu vill man tjäna pengar på Saint-Domingue och man tänker att det bästa sättet att göra det på är att åter introducera slaveriet till kolonin. 1802 landar följaktligen franska krigsfartyg på Saint-Domingue, vilket kom att bli starten till kampen för självständighet från Frankrike. Striderna började när fransmännen försökte ta vapnen från de nu befriade slavarna. Även om fransmännen hade vapenkraft  och manskap på sin sida, lyckades man inte besegra sin fiende, som förutom goda gerillataktiker även hade tropiska sjukdomar på sin sida i kampen mot fransmännen. Av de 40 000 franska soldater som tagit sig till ön var det vara 8 000 som lyckades ta sig hem. Nu förhandlade man ifrån kolonins sida med Napoleon om självständighet och Napoleon gav upp sina drömmar om ett amerikanskt kolonialvälde. Saint-Domingue blev självständigt och fick namnet Haiti, vilket det hade haft innan Frankrike kolonialiserade ön.

Vilka är de stora vinnarna på detta, bortsett från Haitianerna, som tagit sig ur slaveri, förtryck och kolonialism och vunnit sin självständighet (märk hur tidigti historien detta sker också)? Jo, den största vinnaren här är den unga nationen USA. I och med att Napoleon ger upp drömmarna om ett nordamerikanskt kolonialvälde möjliggör detta Louisiana-köpet, vilket i princip dubblar storleken på USA.

 Efter USA var Haiti nu den andra staten som gjort sig självständig från kolonialförtryck på de amerikanska kontinenterna, samt den första moderna nationsstat som styrdes av människor med afrikanskt ursprung.

Detta är en fantastisk berättelse om hur Haiti, i en tid av spirande nationalism, lyckas stå upp för idéerna om alla människors lika värde. Idéer som börjat ta fäste här och var på den europeiska kontinenten som en följd av den franska revolutionen, men som i praktiken får genomslag på Haiti.

Litteratur

Vill du läsa mer om slavrevolter i Karibien? Låt mig då rekommendera Laurent Dubois’ & John D. Gariggus’s bok Slave Revolution in The Caribbean, 1789-1804. 

Den stora döden

Den stora döden. The Black Death. Digerdöden. Detta är ett tillfälle där historikerna har lyckats väl med att namnge ett historiskt skeende. När bakterien Gersinia Pestis börjar sprida sig över Europa under 1300-talet dör människor på en aldrig tidigare skådad skala. Även om vi har svårt att avgöra exakt hur många som dog, eller hur stor del av befolkningen som dog i sjukdomen kan vi utgå ifrån en sak; Det var många.

Människor.

Mänskligheten brukar ha svårt att erkänna sig besegrad. Och erkänner vi oss besegrade vill vi gärna se någon form av mening i förlusten. Det är lättare att erkänna sig besegrad i krig, besegrad av andra människor, besegrad mot överväldigande odds. För då kan man i alla fall tillskriva dimensioner av heder och kamp i förlusten. Och många förluster har ofta fått stor betydelse för nationers och människors självbild. Slaget vid Trastfältet 1389 har fortfarande idag, 625 år senare, väldigt stor betydelse för serberna. Vi svenskar får i vår tur lära oss om slaget vid Poltava, en av de största svenska militärförlusterna. Att erkänna sig besegrad av bakterier och virus klingar dock inte riktigt lika väl. Man ser det inte som lika hedersamt att dö liggandes i en säng som på ett slagfält, även om sjukdomsepidemier har en tendens att ta kål på mycket fler människor än vad krig har. Spanska sjukan som bröt ut vid första världskrigets slut tog kål på fler människor än hela det första världskriget gjorde under drygt fyra år. Fortfarande får vi lära oss massor om första världskriget, medan man mest nämner spanska sjukan som en historisk parentes.

Att vi då nämner Digerdöden och pesten och ser det som en levande del av vår europeiska historia måste innebära att detta är en sådan enorm förlust av människoliv att vi inte kan bortse ifrån den. Norska forskare har exempelvis hävdat att nära på hela Norge gick under i pesten, vilket då också skulle kunna ses som en förklaring till att Norge under flera hundra kommande år tillhör antingen Danmark eller Sverige och inte får någon ”egen plats” i världshistorien. Riktigt så många som hela norska befolkningen gick dock inte under. En tumregel man kan räkna med är att cirka 50 – 67 % av Europas befolkning strök med i pestepidemierna och det är nog så mycket för att drastiskt ändra det samhälle man levde i.

Detta är ju självklart något som kommer att påverka samhället i stor utsträckning. En av de mest drabbade yrkesgrupperna i samhället var prästerna. Vi får inte glömma bort att Europa under 1300-talet är ett Europa som inte har genomgått reformationen ännu, vilket innebär att katolicismen, med den sista smörjelsen som en av de viktigare delarna av tron fortfarande är förhärskande över kontinenten. Detta gör prästerna till en mycket utsatt grupp med högre dödstal än många andra yrkesgrupper, i och med att man måste administrera den sista smörjelsen på alla pestsmittade som liggar och hostar bakterier på en. Prästerna tillhörde vanligtvis den del av samhället som hade högre utbildning och nära på monopol att skriva och sprida skrifter. Kanske var det på grund av att prästerna blev en försvagad yrkesgrupp efter digerdödens härjningar som Johann Gutenberg utvecklade tryckpressen med lösa typer (efter kinesisk/koreansk förlaga) under 1400-talet och skapade en helt ny möjlighet till att sprida tryckt material över kontinenten?

I England drabbades fogdarna av stora förluster inom sin yrkesgrupp också. Vissa historiker har dragit paralleller mellan detta faktum och att det är kort efter att digerdödens härjningar har gått igenom England som Robin Hood-legenderna uppstår. Vi får försöka tänka oss ett samhälle där fögderiet har lidit svåra förluster av manskap och kompetens och blivit ersatt av uppkomlingar, som i större utsträckning låter sig vara korrupta och sko sig på de brittiska bönderna. Bland de första Robin Hood-balladerna vi finner ser vi en ”folkets hjälte” som rider in i byn och med kraftigt våld visar fogdarna var skåpet ska stå. Även om detta är långt ifrån den Disney-räv som min generation växt upp med så är det här Robin Hood tar sin start. Kanske hade det aldrig hänt utan digerdöden?

Vi får dock inte glömma att sjukdomen Gersinia Pestis inte enbart härjade i Europa. Och inte enbart under 1300-talet. Vi sammanfogar gärna bilden av utbredd död med vår annars förhärskande bild av en mörk, dyster medeltid med lite eller ingen utveckling, vilket är en oerhört felaktig och tråkig bild. Varifrån denna bild kommer kan diskuteras i andra blogginlägg. Jag tänkte dock berätta om den mindre kända pestspridningen i norra Italien 1629-1630 och framför allt om ett misstag som gjordes i Toscana under denna epidemi. Storhertigen av Toscana, Ferdinando II de Medici, tog flertalet åtgärder för att skydda sitt folk när man märkte att pesten var på väg igen. Genom att isolera de sjuka, förbjuda kommers på gator och torg samt förbjuda folksamlingar skyddade man säkerligen flera människor. Man gjorde dock ett misstag i att ge order om att försöka utrota så många katter som möjligt. Påven Gregorius IX hade redan under 1200-talet förkunnat katten som en diabolisk varelse i förbund med satan. Många känner säkerligen även till nidbilden av ”häxan med katten”, som en kvinna i förbund med djävulen. Att utrota katterna gjorde dock att flertalet av de råttor som spred pestbakterierna genom staden saknade en naturlig fiende och fick härja mycket friare än de annars hade fått. Helt motsatt effekt emot vad man hade hoppats på. Denna pestepidemi, mycket senare än det vi annars känner som Digerdöden, skördade tiotusentals offer i de större orter den nådde. Dock kan man tänka sig att den historiskt lätt blivit överskuggad av det samtidiga 30-åriga kriget, enligt samma form av argumentation som jag redogör för tidigare.

Kan vi då dra lärdomar av detta? Det är väldigt svårt att svara på. Under min livstid har hittills ingen större epidemi tagit kål på över hälften av befolkningen. Dock tror jag nog att många av oss kan se att den globaliserade värld och globaliserade kommers vi har idag gör att sjukdomar lättare sprider sig över avstånd man tidigare ansåg vara omöjliga. Därför kan ett utbrott av en smittsam sjukdom i ett land på andra sidan världen göra oss här i Sverige så nervösa att vi alla genast börjar vaccinera oss. Jag tänker exempelvis på svininfluensan som det gick stora larmrapporter kring för bara några år sedan. Så kanske har vi dragit oss någon lärdom? Eller kanske hjälper vi bara sjukdomarna mutera genom att vaccinera oss mot de enklare strängarna av dem?

Rekommenderad litteratur

Den svenska historikern Dick Harrison har skrivit mycket om bland annat medeltiden och ger flertalet intressanta perspektiv på denna period . Han har även skrivit boken Stora Döden – Den värsta katastrofen som drabbat Europa, som är mycket intressant läsning för dig som är mer intresserad av Digerdöden.